RSS

Den sorglöse hemsamariten

Den sorglöse hemsamariten av Mikael Bergstrand är egentligen ingen bok som jag skulle välja själv att läsa, men så fick jag den i present och ville förstås läsa. Och det är jag glad att jag gjorde! Den levde ju inte alls upp till Kazuo Ishiguros mästerverk Begravd jätte, som jag läste under samma premisser, men det är helt klart en mysig feelgood! Att den utspelar sig under 80-talet är extra kul. Kommer det någonsin en sådan tid åter? Ett decennium då allt kändes möjligt! Jag var mellan 6 och 16 år under 80-talet och vill inte påstå att jag hade så stor koll på omgivningen, men i början av 90-talet gick jag gymnasiet och året när vi gick ut sa de att vi var den första kullen som inte kunde räkna med att få ett jobb när vi tog studenten. Tiderna hade förändrats och samhällsklimatet var plötsligt tuffare.

Den sorglöse hemsamariten är en uppfriskande lättsam roman, men med lite lagom svärta. Upplösningen är väntad, såsom den ofta är i den här genren, men vägen dit är trivsamt underhållande. Berättelsen går i rappt tempo. Matz Zern (taget namn, förstås) är en fullständigt hopplös man: självupptagen, odräglig, sexistisk. Han drömmer stort, om kändisskap, berömmelse och pengar. Därför har han lämnat Skåne och sökt sig till Stockholm. Utfattig och arbetslös hankar han fram genom att ställa in sig hos tjejer med lägenhet. Det funkar ett tag att flytta runt, men till sist tröttnar han. När han hör talas om ett jobb som hemsamarit, så tar han det. Att dricka kaffe hos äldre damer och herrar verkar vara ganska slappt, tänker han. (Bara en sån sak! Har vårdpersonalen tid att fika med sina vårdtagare idag? Knappast! Som sagt, en helt annan tid…) Och visst, Matz’ strategier med att slippa undan grovgörat och ansvaret funkar även på arbetsplatsen. Ändå konfronteras Matz’ kanske för första gången med livets avigsidor. Att åldras och vara helt utelämnad till andras godtycke är ingen fröjd. Långsamt förändras faktiskt Matz och hans syn på livet. Men på helgerna festar han gärna ute på krogen i sällskap med en kompis. En sån utekväll försöker han haffa på en kvinna. Hon heter Carina Carlsson och är inte alls intresserad, vilket är ovanligt när Matz lägger på sin charm. Hennes avvisande gör honom än mer intresserad, nästan förälskad. Han kan inte glömma Carina och av en lycklig (?) slump är en av hans patienter hennes otrevliga dementa mamma…

Berättelsen är skriven utifrån både Carinas och Matz’ perspektiv. Carina är mer introvert, osäker och har en komplicerad relation till sin mamma. Man kan lugnt säga att hon är Matz’ motsats. Men kanske att Carina också har något att lära av Matz? Hur som helst, att motsatser attraherar är ju ett känt faktum!

Författare: Mikael Bergstrand
Titel: Den sorglöse hemsamariten
Förlag: Piratförlaget

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 oktober, 2017 i Böcker, Humor, Kärlek

 

1793 av Niklas Natt och Dag – och en intervju!

1793Jag har läst Niklas Natt och Dags fantastiska debutroman 1793! Jag, som sällan läser historiska romaner, fastnade rejält i den här berättelsen. Vilken häftig debut! Otroligt att någon lyckas så väl med en roman vid första försöket! Emellanåt var 1793 dock så otäck och ruskig att jag nästan inte förmådde läsa. Boken är inget för klenmagade! Jag levde mig in i boken och kunde inte sluta prata om den med min man, som ju inte har läst den (än)… Helt hopplöst! Nu har jag köpt in den till ”mitt” bibliotek och ser fram emot att hitta nya läsare till den! Det är en bladvändare av högsta klass!

Året är 1793 (förstås). Stockholm är skitigt och kallt. Vintern 1793 ska bli den kallaste på länge. I sjön Fatburen på Södermalm hittas en svårt lemlästad man av en polispalt vid namn Cardell. Han kontaktar Stockholms poliskammare och Cecil Winge tar över fallet. Trots att han är döende i lungsoten är han fast besluten att ta reda på mannens identitet och vem som bragt honom om livet. Hans efterforskningar leder honom in i samhällets mörkaste vrår. Genom fyra olika berättelser, väver Niklas Natt och Dag ihop ett slags gotisk mordmysterium. Det är väldigt spännande på många plan! Här finns alla samhällsklasser representerade och deras olika öden väver ihop intrigen på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Miljöbeskrivningen är otroligt bra! Den tacksamheten jag känner, efter avslutad läsning, att jag faktiskt lever idag – 2017 – och inte då, är väldigt stor! Inte minst som kvinna, eftersom det, i kombination med fattigdom, innebar en enorm risk att råka illa ut på alla tänkbara sätt.

Jag fick också möjligheten att ställa några frågor till författaren. Stort tack för det till både Niklas och Forum bokförlag! Här är vår mejlkonversation:

Stort tack för att jag får skriva till dig och ställa några frågor! Men först och främst, tusen tack för en fantastisk läsupplevelse! Vilken makalös debutroman du har skrivit! Jag älskade den, även om jag stundtals hade svårt att läsa vissa scener, och jag kände ett sånt behov av att prata om min läsning med min omgivning! Stackarna har ju inte läst boken än, men jag vet att jag gjort dem nyfikna! Jag har också köpt in boken till ”mitt” bibliotek, där jag jobbar som bibliotekarie. Här ska boktipsas! Det är verkligen en berättelse som kom mig nära. Jag hade svårt att släppa tankarna på den, även efter att jagar slutat läsa. Ja, och så bloggar jag om min läsning också på Fru E:s böcker sen nio år och det är där jag kommer publicera dina svar tillsammans med min ”recension”. Hoppas att det är ok?

– Det är jag som ska tacka!

Ok, första frågan kommer här: Du skriver i efterordet att du trodde att du skulle behöva tvinga in din berättelse i verklighetens 1793, men upptäckte att det ofta blev precis tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur din skrivprocess såg ut. Varför blev det en historisk roman? Hur länge har du skrivit på den här berättelsen? Hade du hela berättelsen klar i huvudet innan du började skriva eller utvecklades intrigen allt eftersom?

– Som barn, ung vuxen och – handen på hjärtat – än idag är jag både en stor anhängare och produkt av fantasy och science fiction. Jag såg alltid den historiska romanen som en nära släkting till dessa genrer; de har gemensamt en exotisk miljö som kräver viss fokus på detaljer för att hjälpa till att göra läsaren hemmastadd. För att nämna några har jag fått väldigt starka läsupplevelser av James Clavell, av Patrick O’Brian, av Hilary Mantel (kanske främst A Place of Greater Safety), av Alan Moores From Hell och – främsta referensen bakom 1793 vad mig anbelangar – av Umberto Ecos Rosens Namn, och titlar som dem inspirerade mig att skriva historiskt. Sedan trodde jag i och för sig inte riktigt att 1793 skulle bli publicerad, utan att det mest var en personlig helig ko jag var tvungen att slakta för att kunna gå vidare och skriva någonting annat.

Berättelsen var från början inte speciellt klar. Jag visste hur den började och hur den slutade, hur den skulle kännas och hur jag ville ha stämningen. Sedan gjorde jag det lätt för mig genom att dela upp skeendet i fyra delar som liksom utgjorde egna separata mikrokosmos och kunde bearbetas var för sig. Anna Stinas del, den nästa sista, var från början den mest diffusa, då det enda viktiga för övriga handlingen är dess slut, och länge utgjordes de första nittio procenten av den delen av en snabb anteckning som löd ungefär ”spännande saker händer här, ca 80 sidor”. Och det var där verkligheten klev in och räddade mig mer än någon annanstans: Det hände en hel del spännande saker på spinnhuset just det året, av en märklig slump som jag aldrig lär bli klok på. Kristofer Blix del, den andra, som är den enda som är berättad i första person och i imperfekt, var den enklaste och snabbaste att skriva, och också den som är minst förändrad från första till sista utkast. Jag tror att det beror på att han är den karaktär som har mest av mig själv – åtminstone som jag var en gång – i sig.

Tidsmässigt? Det tog ett år att skriva första utkastet och ytterligare tre år att få det publicerat, med många refuseringar, en del uppmuntrande lektörsutlåtanden, diverse olika förlagskontakter, omskrivningar, strykningar och tillägg. Jag gick i vad jag förstått är den fälla som drabbar många som försöker skriva någonting historiskt: För mycket historia. Du hittar mängder av detaljer som du förälskar dig i och försöker få in din prosa på bekostnad av tempot. Redan i version två rök 250 000 tecken, nästan en tredjedel av första utkastet, av mer eller mindre ovidkommande historiebeskrivning.

Har du alltid varit historieintresserad? Var det något i dina efterforskningar som överraskade dig särskilt?

– Allt började med Carl Michael Bellman för mig. En i raden av mina många plastbrorsor läste på 90-talet mycket Arne Anka, seriealbum som kanske var lite i mognaste laget för mig då, men Charlie Christensen, som både skrev och tecknade serien, var en stor Bellmanbeundrare, och mitt bland alla tecknade djur som söp, slogs och låg runt i Stockholms uteliv kunde det plötsligt dyka upp en illustrerad Fredmansepistel med ett väldigt annorlunda anslag. Det gjorde mig intresserad, och fick mig att köpa min första skiva: Fred Åkerströms Vila Vid Denna Källa. Därpå snodde jag en Bellmanantologi från mitt högstadiebibliotek och lärde mig spela gitarr efter ackordanalysen på sista sidan. Efter tjugo år av Bellmanlyssning kändes nog 1700-talet aningen mindre exotiskt för mig än många andra eror, och därför föll det sig naturligt att skriva om just denna tid.

Den stora överraskningen var nog hur mycket av 1700-talets Stockholms som finns kvar än idag, även om man bortser från Gamla Stan. Jag tränade inför Stockholm Maraton kring den tid då jag skrev som mest, och på träningsrundorna gick det att springa mellan malmgårdar byggda under stormaktstiden som står kvar än idag. Bara ett stenkast från mitt kontor på Odenplan finns Observatoriet, nedanför ligger en idag väldigt anonym vägkorsning som heter Spelbomskans Torg efter en kvarn som en gång stod där, på andra sidan kullen ligger det som idag kallas Spökslottet, lite längre ner ligger Adolf Fredriks kyrka, på väg hem går jag förbi ett främmande träd på Hälsingegatan som fäller underligt fjärilsformade löv om höstarna, som visade sig vara en kvarleva från den forna bergianska trädgården från 1700-talet, som flyttades ut till Brunnsviken i takt med att staden bredde ut sig.

Dessutom införde stadsarkitekten i början av 1700-talet tvång på inlämning av ritningar för bygglov, och hela den samlingen finns kvar i Riksarkivet, idag klassad som världsarvsminne. Det är helt fantastiskt: Varje version av Stockholm från 1713 och framåt, sparad på papper!

När jag läser 1793 så lever jag mig in mycket i händelserna och dina beskrivningar av miljön gör att jag huttrar av kyla, rynkar på näsan åt stanken. Min läsning blir nästan en fysisk upplevelse! Hur har du gjort för att komma dåtiden så nära?

– Hur nära dåtiden jag faktiskt kommit går ju inte att veta. Jag har utgått från historiska källor, och målsättningen är att om en detalj nämns i boken – gata, hus, politiska skeenden, krogar, maträtter, klädesplagg och så vidare – ska det i möjligaste mån spegla faktiska förhållanden, och många faktiska förhållanden framstår som väldigt grisiga med våra dagars mått mätt. Hygienrutiner och medicin höll inga berömvärda nivåer. Stockholm växte snabbt, och man visste ingenting om hur en gryende storstad behövde administreras för att fungera, från latrinlogistik och så vidare.

Men så mycket handlar ju också om vilket perspektiv du väljer som berättare: Luktar Moodgallerian i Stockholm parfym, nybakt bröd, ekologisk vegomat? Eller luktar den ospolad pissränna och hundbajs som någon dragit in från gatan? Det får du välja själv, beroende på vilken stämning du eftersträvar i din historia. Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793. Frågar du Christopher O’Regan, som är historiker och expert på just den här perioden, lär du få en helt annan bild, inte nödvändigtvis mer eller mindre sann. Men igen, jag kommer från Bellmandiktningen, och den är bitvis väldigt hemsk, något som ofta glöms bort när man ska sjunga Fjäriln Vingad Syns På Haga på skolavslutningen. Hans skildring av lungsot är nästan klinisk, och oändligt otäck, och dess enda botemedel är en sista fylla före graven: ”Drick ur ditt glas/se döden på dig väntar/slipar sitt svärd, och vid din tröskel står…/guldguler hy, matt blomstrande små kinder/nedkramat bröst och platta skulderblad./Lät se din hand, var ådra blå och trinder/ligger så sväld och fuktig som i bad;/handen är svettig och ådrorna stela/knäpp nu och spela! /Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad…”

En annan sak jag tänkte på var hur våldet ständigt fanns närvarande på den tiden. Slagsmål var vardagsmat och tänderna rök ofta. Cardell känns väldigt representativ. Medan Cecil Winge är mer atypisk med sitt mer analyserande och resonerande sätt. Har det med hans sjukdomstillstånd att göra? Skulle en frisk Winge vara mer våldsam, tror du? Å andra sidan känns han också väldigt osjälvisk som mer eller mindre förmår sin hustru att bli kär i en annan man. 

– Cecil Winge och jag har en rätt komplicerad historia. Till att börja med tror jag inte att jag har skrivit hans namn en enda gång utan att slinta med mitt vänstra ringfinger så att efternamnet blir Einge. Varenda gång. Jag har ingen rimlig förklaring till varför. Han ändrade också personlighet minst en gång under skrivandet. I det första utkastet – det sista och även publicerade har numret åtta – hade han exempelvis humor och var inte rädd för att använda den, och han fick i slutändan bara behålla två väldigt torra små skämt, ett i första delens sista kapitel och ett i del fyra som handlar om Cardells favoriträtt. Han är på gott och ont bokens huvudperson, och för att berättelsen alls skulle fungera behövde han bli någon som jag kunde hysa verkliga känslor för, vilket ju är förutsättningen för att försöka lura också en läsare att känna samma sak. Det var svårt. Jag vet inte hur väl det lyckats, heller.

Det sena 1700-talet är en ganska välexploaterad mark för historiska skildringar, och jag inbillar mig att anledningen är brytpunkten mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har vi ett nästan medeltida feodalsamhälle där titlar och mark går i arv, klassamhället är en självklarhet, de mänskliga rättigheterna ett skämt och rättsskipningen brutal och skoningslös. Å andra sidan, upplysningen! Alla de idéer som under de kommande två seklen skulle förändra samhället i grunden, och som blev plattform för allt vad vi har av humanism och demokrati. Cecil Einge – men för helvete! – Winge var tänkt att vara en upplysningsman ut i fingerspetsarna, och som sådan främmande för våld. I delar som sedermera ströks var Winges stora käpphäst en milanesisk filosof vid namn Cesare Beccaria, som redan 1764 skrev ett verk om brott och straff där han noterade att tortyr – som fortfarande förekom – var ett helt värdelöst sätt att få fram information, åtminstone om det var sanningen man var ute efter: Gör du någon tillräckligt illa kommer hen att säga precis vad som helst, erkänna vad som helst. Så själva tortyren blir en garant för att aldrig få veta sanningen, helt kontraproduktiv. Men hur rätt Cesare än hade så brydde sig ingen förstås förrän långt senare (och många fortsätter att inte bry sig än idag). Hur som helst: I min värld är Winges principer oberoende av hans åkomma. Däremot får den honom under berättelsens gång att tvivla på sin livslånga övertygelse.

Vissa scener är rent plågsamma att läsa. Jag tänker särskilt på stympningen och Drakens plågsamma dans. Hur var det att skriva om detta? Var du också tvungen att pausa från alla otäckheter och skriva om mer oskyldiga saker emellanåt?

– Från det att jag började skriva 1793 till dess att den blev publicerad hann jag få två barn. Det är lite skillnad, tycker jag, på att skriva på den typen av scener före och efter man förökat sig. Kanske får man lite mer respekt för livet. Men om 1793 kändes lite väl svart ibland fanns det i alla fall minst en bebis inom räckhåll, i vars sammetslena underhudsfett man kunde borra ner näsan. Under de knappt nio månader jag hann skriva barnlös vill jag tröstmässigt utöver min hustru nämna Mozart Katt, min mycket kärvänliga, sex och ett halv kilo tunga sibiriska katt, och om ingen om dem fanns till hands fanns ju alltid My Little Pony: Friendship is Magic på Netflix.

Till sist, när får vi läsa nästa bok av dig? Har du en berättelse som väntar på att bli skriven redan? Blir det en ny historisk roman, tror du?

– Jag håller på att avveckla delar av mitt yrkesliv för att friställa tid att skriva mer skönlitterärt, och planen är att börja skriva på vad jag tror kommer bli 1794 – eller vad den nu kommer heta – efter årsskiftet. Min förhoppning är att den kommer bli klar under 2018, baserat på att den är ungefär lika färdig i huvudet nu som 1793 var när jag började, men det beror ju helt och hållet på hur väl skrivandet flyter på, och hur nöjd jag blir med resultatet. Jag har ingen som helst lust att släppa ifrån mig någonting som jag inte själv tycker lika bra om som 1793, så det får ta den tid det tar. Och går det inte alls hoppas jag att det blir något annat i stället.

Tusen tack för alla frågorna och för att jag fick tillfälle att svara på dem!

Författare: Niklas Natt och Dag
Titel: 1793
Förlag: Forum bokförlag

 

Den underjordiska järnvägen

Den underjordiska järnvägenEn bok som jag kände direkt när den kom att jag måste läsa var Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead! Jag brukar tycka om att läsa om slavsamhället och Amerikas Södern och kan inte sluta förfasas över den unkna människosyn som rådde och hur avskyvärt allting var. Samtidigt som vi aldrig får glömma den här tiden eller blunda för dess relevans för vår samtid där rasismen än en gång blivit aktuell.

Colson Whiteheads roman har fått stor internationell uppmärksamhet och titeln anspelar på det nätverk av personer som hjälpte slavarna att fly norr över. I boken är den underjordiska järnvägen en fysisk plats. Tågen kommer och går med oregelbundenhet och passagerarna vet aldrig riktigt var de kommer att hamna. I centrum för romanen finns Cora som lever som slav på en bomullsplantage i Georgia under den råe ägaren Terrence Randall, ökänd för sina grymheter. Hennes mor är en av de få som lyckats rymma och aldrig återföras till gården. En kväll får Cora ett erbjudande av en ung man att följa med honom när han ska fly och söka friheten norrut. Han säger att Cora är en maskot som ska föra tur med sig, eftersom hennes mamma aldrig hittades. Till en början är Cora tveksam om hon kan lita på honom. Det finns många slavar som skulle skulle kunna ange rymlingar för egen vinning, men en rad händelser får henne att inse att om hon inte ger sig av så kommer hon att gå under. Alltså bestämmer de två sig för att fly. Även en tredje slav, en ung kvinna, tvingar dem att ta henne med på flykten. Men redan samma natt överfalls de av några slavjägare och den unga kvinnan blir tillfångatagen. Cora och den unge mannen lyckas bryta sig loss, men försprånget de hoppades få har krympt betydligt. De får hjälp att finna den underjordiska järnvägen och hoppar in i en tågvagn. Tåget stannar så småningom i South Carolina, där livet för den svarta befolkningen tycks något drägligare. Samtidigt får Cora agera skådespelare på ett museum som skildrar slaveriet med förskönande scener och omskrivningar. Bisarrt nog blir slavarbetet underhållning för de vita besökarna. Men tryggheten är en chimär och snart tvingas Cora fly igen. Hack i häl jagar slavjägaren Ridgeway henne. Det är samme man som aldrig lyckades fånga in Coras mor och nu är han besatt av tanken att inte låta Cora slinka ur händerna på honom.

Bitvis är den fantastisk! Språket glimmar och vissa meningar är fullkomliga, som denna: ”En plantage är en plantage; man kunde tro att ens vedermödor var unika, men den sanna ohyggligheten låg i deras allmängiltighet”. Det jag saknar är närheten till Cora. Hon är en undflyende gestalt som inte låter läsaren någonsin komma riktigt nära. Jag tycker nog att personporträtten är romanens svaghet., medan miljöbeskrivningarna är desto starkare.

Författare: Colson Whitehead
Titel: Den underjordiska järnvägen
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

 

Hajpad thriller som aldrig riktigt lyfter

Mulet och kulet utomhus. Termometern på knappt 10 grader. Nej, då är det mycket mysigare att kura framför brasan med en bok! Sargad av Flynn Berry var en bok som jag såg fram emot att läsa! I år vann den en Edgar Award för bästa debutroman (originalets titel är Under the Harrow). Lite tröttsamt är det att denna också ska jämföras med både Gone Girl och Kvinnan på tåget. Allra helst när den inte riktigt lever infriar de förväntningar som läsaren får av sådana liknelser… Jag håller inte heller med en av blurbarna på baksidan som säger att den här boken är en blandning av Ferrante och Broadchurch  (två favoriter för övrigt).

Handlingen i korthet: Det är fredagseftermiddag och Nora tar tåget till sin syster Rachel som bor ute på den engelska landsbygden med sin hund. De har planerat en mysig helg tillsammans, men kvällen förvandlas till en mardröm när Nora kliver in i huset. Hunden hittas hängd i sitt koppel och Rachel har blivit brutalt knivmördad. Av en gärningsman syns inte ett spår. I polisförhöret kommer en händelse femton år tidigare upp. Då blev Rachel attackerad av en okänd man. Kan det vara han som är tillbaka? Noras egna efterforskningar visar att hennes storasyster hade många hemligheter.

Mitt största problem med Sargad är att huvudpersonen Nora är så svår att komma inpå livet. Redan från början skapas en distans till henne som tyvärr gör att mitt engagemang för att få reda på hur det ska gå och vem som gjorde det, aldrig riktigt väcks. Min andra invändning är att den här thrillern aldrig blir särskilt spännande, trots en mycket rafflande inledning. En liten twist på slutet, som förstås inte kommer att avslöjas här, väger upp lite, liksom språket som jag gillar. Det är lite korthugget, men passar bra till Nora. Jag ger den 3 av 5 på Goodreads.

Författare: Flynn Berry
Titel: Sargad
Förlag: LB Förlaget

 

 
4 kommentarer

Publicerat av på 7 oktober, 2017 i Böcker, Debutant, Rec.ex.

 

Edward Hopper: Portraits of America

De senaste luncherna på jobbet har jag njutit av Edward Hoppers fantastiska bilder i Wieland Schmieds biografi Edward Hopper: Portraits of America. I Wieland Schmieds bok så får läsaren både fakta om Edward Hopper och hans konstverk. Målningarna får störst utrymme. Edward Hopper föddes i byn Upper Nyack strax utanför New York år 1882 i ett hem som kan definieras som tryggt, både ekonomiskt och socialt. Han började studera konst med hjälp av korrespondenskurser i sena tonåren och kopierade de franska impressionisterna mycket i sin konst, framförallt Degas och Manet. Han åkte också till Paris för att lära sig hantverket bättre. Han gifte sig med Josephine Nivison, kallad Jo. Hon var under en lång tid Edward Hoppers enda modell och offrade sin egen målarkarriär för sin makes skull. Edward Hopper avled i New York 1967.

Det är ju ingen hemlighet att jag älskar USA och det finns så mycket av USA i Edward Hoppers konst! Den är lika fylld av kontraster och motsättningar som landet själv, tycker jag. Här ryms mycket ensamhet tillsammans med andra människor, brustna drömmar, förhoppningar av någonting större, en längtan bort. Jag älskar ljuset! I vissa bilder är det magiskt, som t ex här i Gas (1940):

Även här finns en ensamhet. Bensinmacken ligger helt öde på en väg som ser ut att mynna ut i en stor, mörk skog. Mannen på bilden ser ut att stänga av pumparna, kanske för gott. En annan favorit bland Hoppers målningar är annars denna, en av hans mest välkända:

Nighthawks (1942). Även här är ljuset fantastiskt och kommer både från gatan och inifrån. Dessutom har baren ingen dörr och disken som löper runt om sen unge servitören tycks inte ha någon öppning. Som betraktare vet du inte om du helst skulle vilja vara därinne eller om du hellre skulle vilja stå kvar och betrakta dem utifrån.

Författare: Wieland Schmied
Titel: Edward Hopper: Portraits of America
Förlag: Prestel

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 september, 2017 i Böcker, Facklitteratur

 

Kär i Nix!

Nix

Vilken vånda! Hur ska det jag skriver om Nix här, kunna göra boken rättvisa? Jag har skrattat högt, förfärats, oroats och känt mig ledsen under läsningen. Jag har levt med Samuel, Faye, Pwnage och dom andra i lite mer än en vecka och längtat hem varendaste dag till stunden då jag får möta dem igen. Nix är inget annat än fantastisk litteratur! Jag är full av beundran hur Nathan Hill kan skriva så begåvat, så snillrikt i sin första (utgivna) roman! Allt hänger ihop, inget lämnas till slumpen. Händelser får konsekvenser som ger resonans långt fram i tiden. Precis som i verkliga livet. Skillnaden är att i verkliga livet har vi ingen Nathan Hill vid vår sida som gör oss uppmärksamma på sambanden. Jag älskade den här boken! Älskar! Nix kan mycket väl vara en av de allra bästa romaner jag läst någonsin! Jag känner att jag vill ut och missionera, få andra att njuta av denna fantastiska läsupplevelse. Åtminstone ska jag tipsa alla i min närhet om den och nu även dig, kära bloggläsare. Du bara måste läsa denna bok! Räds inte tjockleken (den är nästan 700 sidor), du kommer att vara tacksam att den inte tar slut så fort!

Vad handlar Nix om då? I korthet om en pojke som överges av sin mamma en dag när han är 11 år. Det finns en fantastisk liknelse med afrikanska sköldpaddor, när Nathan Hill skriver om mammans noga planerade flykt. Det finns nämligen en art sköldpaddor i Afrika som simmar över Atlanten till Sydamerika för att lägga sina ägg på stranden. Varför gör de denna långa resa har forskare undrat många gånger över. Huvudteorin är att de gör så eftersom det är ett inlärt beteende som hänger kvar från när de två kontinenterna endast skildes åt genom en smal flod för så där en hundra miljoner år sen. Varje år har floden breddats ett par centimeter. Alldeles för lite för att sköldpaddorna ska märka av det, tills en dag då floden blivit ett hav. På samma sätt gör Samuels mamma när hon flyttar ut. Hon tar med sig några saker i taget som knappt märks, till en dag då allt som påminner om henne är lika spårlöst borta som hon själv.

Många år senare sker en attack mot en högerpolitiker. Aktivisten som attackerar mannen är Faye, Samuels mamma. Bilden som målas upp i media är en radikal hippie med ett skamfullt förflutet. Samuel är pressad av sin förläggare att ge ut en till bok som han redan fått förskottsbetalning på och bestämmer sig för att skriva en biografi över sin mor. Första steget blir att träffa henne och lära känna henne på nytt. Ska han äntligen få reda på varför hon stack? Och var har hon egentligen hållit hus under alla år?

Nix är full av spännande amerikansk historia om vänsterrörelsen -68 och protesterna mot Vietnamkriget. Men det är också en kritisk, och inte så lite cynisk, skildring om vårt samhälle idag. Ett samhälle där den kränkte ständigt har tolkningsföreträde, där ytligheten går att göra business av, där det är svårt att göra och framförallt vara rätt. Ett samhälle vi också har behov av att fly från, in i sagans värld där de onda är fiender som går att förgöra och där det finns ett tydligt vi och dom. Nix innehåller också en hel del roliga scener som jag fnissat högt åt och läst högt för min käre Herr E, just för att de är så på pricken och säger så mycket om vår samtid. Om du orkat läsa ända hit, hoppas jag också att jag har lyckats övertyga dig om att din nästa bok m å s t e bli Nix av Nathan Hill!

Författare: Nathan Hill
Titel: Nix 
Förlag: Brombergs

 
2 kommentarer

Publicerat av på 19 september, 2017 i Böcker, Debutant, Historisk roman, Rec.ex., Släkthistoria

 

Peter May gör det igen!

Coffin Road

Jag har sagt det förr, men varje gång det kommer ut en ny deckare av Peter May så är det en högtidsstund! Få författare är så jämna i kvaliteten som Peter May, jag blir ta mig 17 aldrig besviken på hans berättelser!

I den senaste fristående deckaren Coffin Road finns flera likheter med Jason Bourne – karaktären i Robert Ludlums böcker. Både han och Peter Mays huvudperson i Coffin Road, spolas upp på land och minns ingenting om vem han är eller hur han hamnade i vattnet. Det är väldigt fascinerande att tänka vem man vore utan alla sina minnen! Mannen i boken hittar en karta över en led som heter Coffin Road och känner intuitivt att han måste följa den, även fast han inte har en aning om vart den leder. Snart märker han också att han är bra på vissa saker, t. ex att köra båt och biodling. Och så har han tydligen en hemlig kärleksaffär med grannkvinnan.

Ungefär samtidigt sitter en tonårstjej vid namn Karen och grubblar över sin pappas självmord. Han var en framgångsrik forskare som försvann med sin båt en dag för två år sen. Trots att de två kom ifrån varandra de sista åren, har Karen svårt att förlika sig med tanken att han bara skulle ha övergett henne.

När kriminalinspektör Cann kliver i land på en avlägsen ö utanför Yttre Hebriderna för att undersöka ett misstänkt mord, råkar det vara exakt samma lilla ö där tre fyrvaktare mystiskt försvann många år tidigare. Har de två händelserna något samband?

Peter May väver ihop sin intrig skickligt! Dessutom finns här en hel del intressanta fakta om bin och binas betydelse för vår överlevnad. Jag känner igen en del från sånt jag läst tidigare, men det är verkligen oerhört intressant läsning! Jag svävar länge i ovisshet över vem mannen på stranden egentligen är och hur allt hänger ihop. Jag tycker också om skildringen av egensinniga Karen som modigt vågar lita på sina instinkter. Det är ett mycket fint porträtt av en tonårsdotter.

Mitt betyg på Goodreads? En klar 5:a! Bättre än så här blir det inte!

Författare: Peter May
Titel: Coffin Road
Förlag: Modernista

 
6 kommentarer

Publicerat av på 17 september, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning