RSS

Inget för ensamma hemmakvällar

26 Okt

 

 

Nattfåk är Johan Theorins andra roman. Jag läste hans första, Skumtimmen, precis när den hade kommit ut och tyckte mycket om den.

Sen dess har jag väntat på att han ska komma med fler böcker och nu har han (äntligen) gjort det! Jag började läsa när barnen gått och lagt sig och min man var bortrest. Fastän jag varken är särskilt mörkrädd eller ovan vid att det är tyst och stilla på kvällen, så var det riktigt läskigt! Boken har en kuslig stämning och just att författaren förenar vardag med vidskepelse och skrock på ett så naturligt sätt, gör att allt övernaturligt som sker ter sig helt förnuftigt och liksom förutbestämt.

 

”När den kraftfulla storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig hemma. Fåken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg.”

 

Ett par i 30-års åldern lämnar Stockholmsförorten Bromma med sina två små barn för att bosätta sig på Åludden, en (fiktiv) plats på Norra Öland, bekant för sina dubbelfyrar. De har köpt en gammal förfallen 1800-tals gård som de ska renovera tillsammans. En kulen höstdag omkommer dock hustrun i en drunkningsolycka. En kvinnlig nybliven polis på orten åker ut till Åludden för att utreda vad som hände. Olika omständigheter gör snart att hon misstänker att det inte var en olycka utan att kvinnan blivit mördad. Samtidigt utreder hon en våg av inbrott som drabbat norra Öland den senaste tiden.  Som bollplank har hon sin farbror, som är Gerlof från boken Skumtimmen. Gerlof vet en hel del om skrock och hörsägen från Åludden.

Hemma på Åludden sörjer maken och utsätter barnen för fara inte bara en gång utan flera gånger eftersom sorgen är så förlamande att han inte förmår ta ansvar för någon, inte ens sig själv. Och så småningom börjar husets väggar att berätta om de mystiska dödsfall som tidigare drabbat några av de människor som bott på gården…

 

Mina enda invändingar är att slutet känns sådär. På något sätt verkar det vara svårt att avsluta både tillfredsställande och trovärdigt. Jag tänker att jag kände likadant efter att ha läst Johan Ajvide Lindkvists Människohamn, som jag faktiskt tycker påminner om Nattfåk (eller rättare sagt, Nattfåk påminner om Människohamn – jag läste ju den sistnämnda först). Det blir på något sätt lite antiklimax när jag når bokens upplösning… eller är jag kanske bara besviken på att en härlig läsupplevelse måste ta slut? Jag säger bara, lyckliga ni som ännu inte läst Nattfåk!

 

 

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 oktober, 2008 i Böcker

 

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s