RSS

Barbarottis tredje fall

25 Jan

Det är inte deckarintrigen som glänser i Håkan Nessers Berättelse om Herr Roos. I själva verket sker inte några oväntade vändningar. Tempot är lugnt och polisarbetet går metodiskt till väga. Det dröjer nästan 250 sidor, d v s halva boken, innan Gunnar Barbarotti dyker upp. Dessförinnan har läsaren fått bekanta sig med Ante Valdemar Roos, en särling som vinner en massa pengar och säger upp sig från sitt jobb utan att berätta något för sin fru. Han köper ett litet torp utanför det fiktiva Kymlinge, Lograna, och tillbringar vardagarna där. Helgerna tillbringar han med familjen, otålig att det åter ska bli måndag och ”arbetsdag”.

En lördag kommer Anna till Lograna. Hon är på rymmen från ett behandlingshem för unga missbrukare. Hon bestämmer sig för att övernatta i torpet. ett par dagar. Hon flyr hals över huvud innan Valdemar upptäcker henne. Däremot inser han ganska snart att någon varit där. Hennes väska och gitarr ligger kvar, liksom hennes odiskade porslin. Han blir nyfiken på vem personen är och lämnar en lapp till henne. Anna återvänder och har svårt att komma ifrån Lograna. Hon trivs i torpet och undrar varför ägaren inte har ringt polisen när han upptäckte intrånget. Så småningom vågar sig Anna fram och en ovanlig vänskap växer fram. Valdemar Roos blir ett slags fadersfigur åt Anna och han känner sig för första gången på länge både respekterad och behövd.  Men så dyker Annas ex upp, en råbarkad typ, och misshandlar henne, innan han knivhuggs till döds. Antingen av Anna eller av Valdemar som plötsligt dykt upp. Till följd av detta flyr de till Europa. Och Gunnar Barbarotti gör entré!

Det är ett långsamt tempo genom hela boken. Alla karaktärerna funderar mycket inåt. Jag känner stor sympati för Valdemar Roos, som verkar leva ett outhärdligt trist liv med tråkigt jobb, inga vänner, en gnällig fru och två odrägliga bonusdöttrar. Och för Anna, som trots att hon ytligt sett verkar ha flera bekanta, egentligen är en väldigt ensam ung tjej. Gunnar Barbarottis religiösa spörsmål har tonats ned i den här boken, vilket känns befriande.  Och för en gångs skull får man läsa om en lyckligt gift polis, som varken super eller raggar runt, och det är ett stort plus. De övriga två böckerna om Barbarotti har jag lyssnat på i min numera tvättade mp3, så det var en annorlunda upplevelse att läsa boken den här gången. Men jag hör tydligt Nessers karaktäristiska röst i huvudet när jag läser och njuter av textens formuleringar och den underfundiga humorn. Dessutom är det något med boken som gör att den passar så väl till årstiden. Jag kurar gärna vidare med mer läsningen av den här sorten!

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 januari, 2009 i Böcker, Deckare

 

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s