Jag är ingen fantasy-älskare, inte alls faktiskt, men jag är väldigt förtjust i danska Lene Kaaberböls ungdomsböcker! Därför kunde jag ju inte motstå Skuggporten.
Det börjar mycket lovande. Huvudperson är Anna, en stum fjortonåring. Ganska snart får man en känsla av att det rör sig om selektiv mutism. När Annas mamma försvann spårlöst för sju år sedan, flyttade Anna och hennes pappa ut från det stora huset och bosatte sig i växthuset på tomten i stället. Annas pappa vill inte prata om varför, säger bara att huset är ”farligt”, när Anna frågar. När Anna en eftermiddag binds fast och lämnas i mörkret i pannrummet av ett killgäng som brukar terrorisera henne, hör hon plötsligt hennes mammas rop på hjälp i huvudet. Vad hände egentligen när Annas mamma försvann? Anna anar att svaret finns i huset. Tillsammans med den nyfunna vännen Aian tar de sig in i huset. Under en fastspikad matta hittar de underliga tecken skrivna på trägolvet och en guldnyckel som sitter fast i ett nyckelhål. När Anna vrider på nyckeln är det som om hela rummet snurrar. Hon ser en människoliknande skugga komma emot henne. Snabbt vrider hon tillbaka nyckeln och allt blir som vanligt igen. Rent instinktivt känner hon att det är meningen att hon ska ha nyckeln. Dagen efter den mystiska upptäckten i huset försvinner Aian. Anna känner sig sviken eftersom hon tror att Aian medvetet undviker henne. Så får hon ett SMS från Aian med endast ett ord: ”Hjälp!” och Anna bestämmer sig för att återvända in i huset…
So far so good, men sen! Vad händer? Det blir rörigt och helt plötsligt väldigt menlöst fantasy-stuk på det hela. Och det gillar jag inte! Synd på en stark öppning och en huvudperson med ovanligt funktionshinder (jag kan inte påminna mig om någon annan nyare ungdomsbok som handlar om mutism?). Och vacklar språket emellanåt och det gillar inte min inre språkpolis. Hör bara: ”varma träningsskrovliga händer” och ”krypande snigelkänsla över hela kroppen”. Det finns säkert fler exempel! Det är inte talande beskrivningar, det är bara löjliga dito!