RSS

Att våndas över Walden

05 Feb

9789127119567Jag har våndats inför att skriva ett inlägg om den senaste läsningen i bokcirkeln, Walden av Henry David Thoreau*, men nu är det dags!

Henry David Thoreau lämnade civilisationen under två år på 1840-talet då han byggde en oanselig stuga vid skogstjärnen Walden i Massachusetts. Där levde han i största enkelhet med naturen, under årstidens växlingar. Han levde på vad skogen hade att erbjuda (bär, nötter, djur), fiskade och odlade bönor (som han fick slita ordentligt med för att kunna skörda så småningom). Inget lyxliv alls, utan endast det absolut nödvändigaste. Alldeles isolerad var han inte. Han hade kontakt med byborna, fick besök av förbipasserande fiskare och poeter (!) och dessutom hade Den Nya Järnvägen dragits alldeles i närheten. Just järnvägen utgör en intressant kontrast, inte minst som en metafor för det moderna, föränderliga samhället.

Det här är ingen roman i egentlig mening, utan mer en essä. Boken tillkom några år efter erfarenheterna från Walden, så en del är säkert tillrättalagt. Det hårda livet som Thoreau måste ha levt, ter sig förvånansvärt komplikationsfritt i efterhand. Det är svårt att recensera boken eftersom den är väldigt spretig: ömsom naturromantiska poem, ömsom samhällskritisk, ömsom moraliska diskussioner, ömsom ekonomiska reedovisningar… Henry David Thoreau har en bitsk, lite ironisk ton som emellanåt faller över i ett slags mässande. Han anser sig veta hur man ska bli sant lycklig, det är bara att leva som han gör, anspråklöst och inte göra mer än man behöver för att klara uppehället. Och framförallt, inte vara anställd av någon utan arbeta för sig själv. Inte sällan är det detta som jag blir mest provocerad över. För det första, det är lätt att reta sig på människor som anser sig moraliskt överlägsna andra som ännu inte förstått det de själva redan har begripit. För det andra, Henry David Thoreau levde ensam, utan ansvar för familj. Dessutom hade han en viss ekonomisk trygghet att falla tillbaka på. Dessutom, marken han byggde på fick han till skänks av markägaren. Det är inte alla som kunde köpa sig en jordlott!

Helt klart har han vissa poänger i sitt resonemang, men ofta druknar man i liknelser och utvävningar. Tanken att lämna allt och återgå till någon slags ursprunglighet är också spännande. Alltför ofta framstår dock Thoreau som en gnällig översittare som slår sig för bröstet inför allmänhetens dumhet. Inte alls särskilt sympatiskt. Boken var inte heller särskilt lättläst. Ofta kom jag på mig själv att tänka på mig själv att tänka på annat. Ofta blev jag dessutom oerhört sömnig när jag läste i den. Men boken tog sig lite mot slutet, tyckte jag. Kanske var det jag som vande mig vid Toreuas sätt att skriva? Men egentligen sa förordet och efterordet mig mer än själva Walden. Summan av kardemumman: jag är glad att jag (äntligen) har läst Walden … men jag gör inte om det!

* Översättaren Peter Handbergs förord upplyste mig om att författarens efternamn inte alls ska klinga franskt utan uttalas som engelskans thorough

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 februari, 2010 i Böcker, Klassiker

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s