RSS

Mattias Ronge: Tittaren

16 Feb

9789170374791_100Mattias Ronge har helt nyligen debuterat som författare med romanen Tittaren. Och vilken debut! Killen kan verkligen skriva så att ångesten känns fysiskt i mig och hjärtat slår snabbare! Jag gillar allt: språket som är träffsäkert, den svarta humorn (det är roligt, men ändå inte, liksom), storyn  där alla lösa trådar som så småningom bildar ett nystan, känslorna som griper tag i läsaren MEN jag har en liten invänding: Omslaget! Huh, så tråkigt. Visserligen illustrerar den väl huvudpersonens kollaps, men den gula färgen mot det grå, författarens namn i kursiv stil… Det känns som om det är valt för att locka till sig manliga läsare. Men risken är att den blir bortvald av både män och kvinnor. Nej, det var inte alls väl valt. Och ska jag vara lite petig så tycker jag detsamma om titeln. Det skulle vara intressant att höra vad andra tycker och tänker om detta…

Nåja, en mycket bra bok är det i alla fall, som överraskade mig ordentligt!

Huvudpersonen är Marcus Tirén: drygt trettio, gift med en underbar fru som han har en fyraårig dotter med (och ett barn till på väg), lägenhet i Vasastan, många vänner och framförallt oerhört framgångsrik på jobbet som ett slags konsult som rycker in och hjälper kunden att hantera massmedia vid uppsägningar, nedläggnningar och andra kriser. Allt verkar gå Marcus väg! Men en dag blir han vittne till hur en man segnar ned, livlös, på gatan och denna otäcka upplevelse får den svaga antydan till oro som Marcus Tirén känt, utvecklas till ångest, social fobi, paranoia och tvångstankar. Inte allt på en gång, naturligtvis, men långsamt går Marcus mot sin egen undergång. Vad är det då som gör honom så rädd och orolig? Jo, att framstå som en bluff inför andra. Att inte fixa det, att tappa greppet. Till en början lyckas han faktiskt hålla det under kontroll: han har alltid med sig en plastpåse eftersom han plötsligt kan bli åksjuk, även om han sitter still och han försöker hela tiden parera ångesten och hitta (tillfälliga) utvägar för att lösa jobbiga vardagssituationer. Men så föds den andra dottern och Marcus ser direkt vem hon liknar: den döde mannen på gatan vars liv han inte lyckades rädda.

Som läsare lider man med Marcus Tirén och vill så gärna hjälpa honom, men inser förstås att det inte går. I stället får man bevittna hur Marcus smulas sönder under stressen och ibland är det faktiskt riktigt roligt, på ett lite makabert sätt. Som när Marcus ska handla i mataffären, men inte lyckas få med sig en enda vara. Eller när han försöker prata om sin åksjuka med sina närmaste vänner, Peter och Vincent. Och jag gillar som sagt Mattias Ronges språk, som stundtals är riktigt vackert:

”Irinas röst var låg. Nästan så att den inte hördes. Waclaw önskade att den inte hade hörts. Då hade han inte behövt svara. I nästan ett helt år hade han varit arbetslös. Sonen, Mateusz, var utflugen sedan länge och Waclaws fru hade flugit ut hon också. Mycket hade flugit ut, kändes det som, och inget särskilt hade flugit in. Det hade varit ett långt och ensamt år.”

Titeln, Tittaren, anspelar på händelsen med mannen på gatan. Att Marcus gick från att vara en ”do-er” till att bli en overksam tittare, som bara stod på sidan och tittade på och vad den insikten förde med sig. När man som läsare förstått det, så funkar den ju. Men innan man gjort det så kändes den bara underlig. Nog om detta: Tittaren är en förbaskat bra bok som förtjänar mycket uppmärksamhet och många läsare! Så Mattias Ronge kan andas ut och njuta av framgången men han får absolut inte vara klar – jag vill ha mer!

Annonser
 
4 kommentarer

Publicerat av på 16 februari, 2010 i Böcker

 

4 svar till “Mattias Ronge: Tittaren

  1. CAtrin

    23 februari, 2010 at 23:22

    Läsdagboken är din! Mejla mig din adress så skickar jag den på posten!

    hälsningar

    Catrin
    catrin.rising@gmail.com

     
  2. frue

    24 februari, 2010 at 19:52

    Tack snälla!!! 🙂

     
  3. Bookis

    8 mars, 2010 at 20:26

    Hej!

    Jag har precis läst klart Tittaren och jag måste säga att jag inte kände så här som du. Jag fick nästan ångest själv av att läsa boken och stundtals kändes allt så invecklat. Kul att läsa hur olika man kan tycka om en bok 🙂

     
    • frue

      9 mars, 2010 at 10:45

      Hej!
      Jag såg det! Men visst är det nästan mer intressant att läsa om böcker som man inte tycker lika om alls! Det är spännande med nya infallsvinklar! Visst gav Tittaren även mig ångest, men det tycker jag bara var en positiv grej eftersom texten då berörde mig.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s