RSS

Välkommen till Hundreds Hall

04 Maj

Om Sarah Walters bok Främlingen i huset skulle ha ett soundtrack så vore Eagles gamla dänga Hotel California den optimala! Faktiskt är det så att låten automatiskt poppade upp i huvudet på mig när jag läste och textraderna stämmer så väl in på det centrala i hela Waters berättelse – Huset Hundreds Hall:

”You can checkout any time you like,
But you can never leave! ”

 Berättarjaget är Dr Faraday som kommer från enkla förhållanden. När han är liten pojke besöker han den georgianska byggnaden som är Hundreds Hall för första gången när han ska vänta på sin mor som jobbar som husa där. Huset gör ett oförglömligt intryck på honom med all sin prakt och sina många rum.

Några år efter kriget får han hoppa in för sin kollega dr Graham när en ung tjänsteflicka, Betty, insjuknat med magsmärtor på Hundreds Hall. Åsynen av huset är chockartat. Inget av husets ståtlighet som han mindes så väl finns kvar.

”Det som förfärade mig mest var det uppenbara förfallet. Hela stycken av de vackert spruckna sandstenslisterna hade rasat ner och gjort husets vaga georgianska karaktär ännu mer osäkert än förut. Murgrönan hade brett ut sig och sedan dött på sina ställen, så att den hängde som en kalufs av trassliga råttvansar. Stegen i trappan upp till den breda entrédörren var spruckna och ogräset frodades i skarvarna.”

I Hundreds Hall bor nu änkan Mrs Ayres med hennes två barn, sonen Roderick som skadats svårt i kriget och dottern Caroline. Besöket leder till att Dr Faraday erbjuder sig att behandla Roderick och försöka lindra hans bensmärtor med elektroterapi. Han kommer familjen nära och blir varse vilka ekonomiska problem de har och hur de sliter för att få allt att gå runt, medan huset osvikligt förfaller allt mer. Ganska snart börjar en del märkliga saker hända. Den utlösande faktorn är en tragisk händelse som inträffar under en middagsbjudning då en liten flicka blir svårt biten av hunden Gyp, Carolines ögonsten. Ingen begriper riktigt varför den snälla gamla hunden gick till attack. Efter det upptäcker Roderick mystiska brännmärken i sitt rum och saker byter oförklarligt plats. Roderick är övertygad om att han ensam måste skydda sin mor och syster från husets mörka krafter och isolerar sig mer och mer på sitt arbetsrum. Dr Faraday, som är en förnuftets man präglad av sin vetenskapliga utbildning, blir allt mer bekymrad. Till sist drabbas Roderick av någon form av sammanbrott och dr Faraday är övertygad om att det är Rodericks fasansfulla minnen från kriget som gör sig påminda och skriver, med tillåtelse från Mrs Ayres och Caroline, in honom på en privatklinik.

Ett tag efter att Roderick har åkt är allt lugnt, men så hittar Mrs Ayres klotter med bokstaven S i flera rum och hur de än tvättar och gnider så tycks det inte gå bort. S:en tycks komma underifrån tapeten på något besynnerligt vis. Mrs Ayres blir övertygad om att det är hennes döda dotter Susan som kallar på henne…

Jag älskar den här boken! Den är riktigt obehaglig och Hundreds Hall ger otäcka vibbar redan från början. Huset tycks ondsint och livfullt skildrad. Det är nästan en egen karaktär i boken! Dr Faraday är en ganska osympatisk person, en riktig besserwisser, och man undrar vad hans egentliga orsak till att han besöker familjen så ofta är. Är han så förälskad i Caroline eller är det huset som utgör en sådan lockelse på honom? Själv är han övertygad om att det finns rationella förklaringar till allt underligt som händer i huset och klasskillnaderna mellan honom och familjen Ayres suddas ut när han blir mer och mer oumbärlig för familjen. På något sätt håller Dr Faraday distansen genom hela boken. Inte minst för att läsaren aldrig får veta hans förnamn, men jag upplever honom också som lite hal. Intressant är att man anar en del referenser till andra litterära verk så det finns många olika sätt att läsa den här boken på.

Jag har läst Boktokas intressanta inlägg om Främlingar i huset och hon funderar lite över slutet. Min tolkning är att

***SPOILERVARNING! SLUTA ATT LÄSA HÄR OM DU INTE VILL VETA SLUTET***

det är både en spökhistoria och dr Faradays (ofrivilliga) försök att erövra huset vi läser om! Jag tror dock inte att dr Faraday är inblandad i de mystiska sakerna som sker i huset och med dess invånare. Han är alltför fantasilös för att kunna ha kommit på allt. Dessutom tror jag att han är för feg och lider för mycket av att hans enkla bakgrund för att våga iscensätta detta. Jag tror i stället att Hundreds Hall lever sitt eget liv. Jag får en bild av huset som en jättelik mun som tycks omättlig och slukar allt den får tag på. Huset dödar Caroline när hon försöker lämna det och nu har det Dr Faraday i sin besittning. Gissningsvis är ingen köpare längre intresserad och huset får därför stå tomt. Det ger fritt utrymme för Dr Faraday att besöka huset och därför lär det inte dröja länge tills även han är ”besatt”, om han inte redan är det. Med nycklarna sin ägo kan han ostört gå in som han vill. Men som Eagles textrader så kan han aldrig mer lämna huset ”på riktigt”. Huset är ondskefullt. Punkt.

Annonser
 
4 kommentarer

Publicerat av på 4 maj, 2010 i Böcker, Psykisk ohälsa, Sorg, Spänning

 

4 svar till “Välkommen till Hundreds Hall

  1. Hellre barfota än boklös

    4 maj, 2010 at 19:44

    Åh ja den är så bra! Jag ska försöka knåpa ihop ett inlägg om denna bok snart. Men hur man ska kunna göra denna bok rättvisa vete katten!

     
  2. frue

    4 maj, 2010 at 21:27

    Den är fantastisk! Jag håller med, jag skulle kunna ha skrivit hur långt inlägg som helst om den här boken, känns det som. Jag ska hålla utkik efter ditt!

     
  3. Boktoka

    5 maj, 2010 at 06:41

    Jag kan inte heller tro att Dr Faraday skulle vara kapabel till att utföra alla de där spökerierna. Jag tror förvisso att han lurar oss igenom hela boken att tro att han är tråkigare och stelare än han är, men rent logiskt? Hur skulle han kunnat genomföra en del av de där spökerierna är mig en gåta. Så det tror jag inte heller på. Tror jag…

    Inte ville Sarah Waters säga vad hon själv tänkte heller… Mutter mutter!

    Förvirrad_74

     
    • frue

      7 maj, 2010 at 21:54

      Tror du att han lurar oss alltså? Intressant. Jag måste säga att det där med nycklarna i slutet är lite oroväckande. Vore kul att veta hur S. W tänkte. Det måste ju vara en hint av något slag… *funderar*

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s