RSS

Makthavare och vanliga dödliga under luppen

20 Jun

Någon gång för länge sen läste jag Längst där nere, boken där Günter Wallraff bland annat undersöker de turkiska gästarbetarnas usla levnadsförhållanden i (Väst)Tyskland. Och det var ju just med den boken som verbet wallraffa slog igenom som något som betecknar hans sätt att bedriva undersökande journalistik med hjälp av en tagen identitet.

Nu har Günter Wallraff kommit med nya avslöjande reportage i boken Rapport från vår sköna nya värld. Titeln är förstås en parafras på Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Dessvärre blir Wallraffs bok en trist påminnelse om att vi inte alls lever i en särskilt behaglig värld. Tvärtom så visar han på hur de anställda i dagens Tyskland (och säkert i övriga världen också) arbetar under dåliga arbetsvillkor, trots den ”starka” arbetsrätten. Problemen finns i så väl offentlig som privat sektor, men accentueras när privata aktieägares vinstkrav går före en sund företagssyn. Wallraff blottlägger bland annat callcentrens besdrägeriliknande försäljningsmetoder och hur de anställda pressas till att frångå alla sina moraliska betänkligheter för att få behålla sin anställning, genom att själv ikläda sig en roll som arbetssökande telefonförsäljare. Det är en skrämmande verklighet som beskrivs och kartläggs. Särskilt tydligt blir det att den ”lilla människan” (alltså anställda) står sig ganska slätt mot en omoralisk företagsledning. Visst kan man protestera, men den personliga insatsen är väldigt hög och om man får rätt till slut så är det aldrig utan personliga tragedier.

Günter Wallraff synliggör också vardagsrasismen när han ikläder sig rollen som den somaliske flyktingen ”Kwami”. Det blir nästan lite komiskt när han beskriver hur ”Kwami” beger sig ut på vandringstur med en grupp äldre herrar och damer. Hans fråga om det finns ‘bjornbar’ längs vägen väcker ett par äldre kvinnors misstankar om att ”antingen vill han något annat”. Att detta annat antagligen är något högst olämpligt, kanske till och med kriminellet, råder det inget tvivel om. Trots att ”Kwami” är vänlig och öppen mot sina medmänniskor så ser de till att bli av med honom så fort som möjligt. Egentligen är det förstås inte alls kul utan beklämmande att vi beter oss så illa mot varandra. Under två år lever Wallraff som ”Kwami”. Det är en lång tid. Ändå får inte erfarenheterna mer än ca 45 sidors utrymme. Det borde finnas material till en hel bok.

Som uteliggare visar Wallraff på absurditeter som när han försöker hjälpa en hemlös till ett härbärge för att slippa sova ute i tjuogradig kyla så är det enda lediga sovställe som finns ett ställe där man endast erbjuder missbrukare vård. Lösningen blir ett fejkat missbruk. Och han möter personer som har varit drogfria men ”tvingats” börja knarka igen för att få en sovplats…!

Även om jag gillar Wallraff skarpt och tycker att det behövs flera ”obekväma” journalister som vågar avslöja missförhållanden så går det inte att förhålla sig helt okritiskt till hans rapporterande. Ibland blir det lite ensidigt negativt, t ex i rollen som ”Kwami”. Under två år får man väl andå hoppas att han mött människor som inte varit fördomsfulla eller fördömande? Dessa får inget utrymme. I kapitlen då han skriver om arbetsplatser som han själv inte har arbetat på är ”vittnena” inte sällan anonyma medan företagsledare namnges utan pardon. Samtidigt tror jag faktiskt att det är att nödvändigt att ”klä ut sig” och ta en annan identitet för att kunna komma så nära de verkliga förhållanden på en arbetsplats som möjligt. Jag tror att de flesta makthavare idag är för slipade och medievana för att avslöja sig under en vanlig intervju. Och det Günther Wallraff verkligen slår fast med den här reportageboken är ju att det verkligen behövs journalister som honom själv som tar strid för orättvisor, skoningslöst.

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 20 juni, 2010 i Böcker, Facklitteratur

 

2 svar till “Makthavare och vanliga dödliga under luppen

  1. Boktokig

    23 juni, 2010 at 17:21

    Jodå. Vi såg henne! Tydligt till och med! Vi hade inte räknat med det när vi åkte in, men vi hittade bra platser. 🙂 för visst var det var mycket folk.

    sommarfest är mycket trevligt det med!!! Vad åt ni för gott?

     
    • frue

      26 juni, 2010 at 11:01

      Ja du vet, grillad oxfilé och hemlagad potatissallad och jordgubbstårta – sparris och bressaola till förrätt. 🙂

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s