RSS

Mörka hemligheter

15 Sep

Med kniven mot strupen (boken måste lämnas tillbaka till min ”andra” bibbla idag för att inte få böter) har jag precis läst ut Hjorth & Rosenfeldts debut Det fördolda!

Här introduceras en ny favoritkaraktär i deckargenren, psykologen Sebastian Bergman tillika sexmissbrukare och misantrop. Han bär på en djup sorg efter att ha förlorat hela sin lilla familj i tsunamikatastrofen. Han återvänder till barndomens Västerås för att ta hand om huset han ärvt efter sin mor, som han inte haft kontakt med på drygt tjugo år. När han ska gå igenom dödsboet hittar han ett brev adresserat till modern men som skrevs av en kvinna som absolut ville komma i kontakt med Sebastian. Brevet är gammalt, men ett visst hopp tänds om en ljusare framtid.

Samtidigt hittas en ung man, sextonårige Roger, mördad och skändad. Oro sprider sig snabbt i staden och för att undvika kritik kopplas Riksmordenheten från Stockholm in tidigt. Utredningschef är Torkel och till teamet hör även Ursula (som han har nåt slags förhållande med), Vanja och Billy. Torkel och Sebastian har varit vänner en gång i tiden när de jobbade ihop. När Sebastian inser att han av personliga skäl måste nästla sig in i utredningen ser han till att övertala Torkel att släppa in honom. Ett beslut som visar sig skapa turbulens i gruppen. Sebastian Bergman är en egensinnig besserwisser som inte är intresserad av att bli omtyckt.

Ganska snart upptäcker man att de få ledtrådar man har tycks peka mot ett och samma håll, Palmlövska gymnasiet där Roger gick. För övrigt samma skola som Sebastian Bergman själv gick ett tag på och som hans far grundade. Rektorn på skolan är dock inte särskilt samarbetsvillig, mån som han är om att bevara skolans rykte fläckfritt. Men skolan ruvar på mörka hemligheter i det fördolda.

Jomenvisst! Det här är en välskriven deckare. Ibland tycker jag att jag känner att det är två personer som skrivit den och det blir lite tvära kast mellan olika personer. Det är en tät, ordrik deckare och det tar ett tag innan jag kommer in ordentligt i handlingen. Det kan bero på att det är en ny deckarserie som är planerad, med nya karaktärer man som läsare ska lära känna. Så småningom tar det fart och, utan att säga för mycket, upplösningen är genial och trovärdig. Mindre trovärdig är dock det aha-ögonblick som Bergman får på sista sidan, men va 17! Det är ju inte på riktigt!

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 september, 2010 i Böcker, Deckare

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s