RSS

Delade meningar

31 Okt

Senaste boken i min bokcirkel var Död i gryningen av Deon Meyer, en bok som väckte ont blod (nästan…)! Jag tillhör de som var positiva till den och gav den en sjua (av tio möjliga). Bäst var avsnitten som skrevs i jag-form där huvudpersonen Zatopek van Heerden, kallad Zet, skriver om sig själv i ett slags självbiografi. Här får man förklaringen till varför han lever ensam, varför han slutade på polisen och hans förhållande till sin mor. Jag gillar att han är en mångfasetterad man, att inte livet har varit spikrakt utan lite krokelikrokigt. Och så gillar jag faktiskt språket, som är bättre än vanligt för genren. Som här, när Zet talar om händelsen som förändrade honom, som gjorde honom till en ganska desillusionerad man som intet väntar sig av livet:

”Men han hade återhämtat sig från ‘det’. Jobbat sig igenom ‘det’. Tagit sig över till andra sidan, systematiskt, under två eller tre års tid, tills smärtan över sanningen kunde uthärdas och bara självinsikten fanns kvar. Hans självinsikt och de slutsatser han drog, att inget spelade nån roll, att ingen spelade nån roll, att alla var djur, manipulerande, primitiva varelser som kämpade för att överleva under civilisationens tunna, konstlade fernissa.
‘Det’ förändrade honom, det var det hans mor inte förstod. Och det Hope Beneke inte förstod. Som gav honom en insikt de saknade.’
Alla var onda. Men det flesta visste inte om det än.”

Själva deckarintrigen är lite svagare. Visst tycker jag att det är spännande att få veta hur allt ligger till, men jag tycker att Deon Meyer kommer av sig lite mot slutet, som lämnar en del frågetecken. Själva intrigen förskjuts också och handlar inte längre så mycket om ett testamente, som diamantstölder och korrumperade militärer.

Vill man läsa en bok om Sydafrika så ska man nog välja en annan. Jag tycker inte att det står särskilt mycket om landet i sig. Det är det vitas Sydafrika som skildras och läsaren får endast en liten glimt av dess våldsamma förflutna. Det vimlar av afrikaander och namnen gör det lite svårt att hålla i sär personerna, tycker jag. De är inte alltid helt lätta att försöka uttala (och är det fler än jag som liksom måste säga namnet högt i huvudet för att veta vad jag ska kalla dem?). Minus också för en del våldsskildringar som känns onödigt brutala och detaljerade. Sånt har jag svårt för.

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 31 oktober, 2010 i Afrika, Böcker, Deckare

 

Ett svar till “Delade meningar

  1. Cathrine Grefsrud

    31 oktober, 2010 at 18:10

    Sv:Den låter spännande. Och ja, det var jättegott. Absolut något jag ska göra igen!

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s