RSS

Min första av Årets Nobelpristagare lämnar mig lite förbryllad

17 Nov

Så, nu är den utläst – den första boken jag läst av årets nobelpristagare Mario Vargas Llosa! Det blev Den stygga flickans rackartyg eftersom det var den jag fick när jag fyllde år (fick även Tant Julia och författaren på engelska, men den har jag inte hunnit med än. Fast det var visst den man skulle börja med, enligt experterna).

Redan som femtonårig yngling förälskar sig huvudpersonen Ricardo i jämnåriga Lily och det är en kärlek som varar genom hela hans liv, men utan att Lily låter sig fångas. Gång på gång sviker och bedrar hon honom, men trots att han vet att han inte borde så kan han inte sluta älska henne. Han vet ingenting om henne. Allt hon säger kan vara lögn, så vitt han vet och hon dyker ständigt upp med nya identiteter. Hon hånar honom för hans verbala kärleksförklaringar och föraktfullt kallar hon honom för ”Puttenutte”. Han å sin sida kallar henne för ”Den stygga flickan”. Samtidigt som man får följa deras relation (som är ständigt återkommande, men aldrig särskilt långvariga), bildar världsutvecklingen med det kalla kriget och Perus politiska oroligheter ett slags fond. Ricardo arbetar som översättare vid UNESCO i Paris medan ”Den stygga flickan” reser till flera länder med sina nyfunna älskare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den kärlekskranke och evigt trånande Ricardo. Egentligen vet jag inte särskilt mycket om honom. Hans viktigaste karaktärsdrag i den här berättelsen verkar vara att han är kärlekskrank… eller besatt är kanske ett mer passande adjektiv. Hur mycket han än förnedras och får utstå så mister han aldrig hoppet om ett liv med sin stora kärlek. Det kunde ju ha blivit riktigt vackert, men det blir faktiskt mest patetiskt. ”Den stygga flickan” skildras som en femme fatale som bara verkar kunna stanna hos den som älskar och respekterar henne minst, den sadistiske japanen Fukuda. Han har ju kritiserats för sina bristfälliga kvinnogestaltningar, Mario Vargas Llosa. Och visst förstår jag kritiken. ”Den stygga flickan” känns som en konstruktion och hennes bevekelsegrund för att bete sig som hon gör, får vi inte alls veta något om (men att uppväxten inte varit så ekonomisk trygg, förstår man). Ricardo är inte heller någon macho-man, tvärtom. En mesigare man får man söka länge efter.

Men förstå mig rätt, det här är alls ingen dålig bok. Bara högst märklig. Vad säger ni andra som läst?

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 november, 2010 i Böcker, Kärlek

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s