RSS

En ska bort!

29 Dec

Konstaterar att det var nästan ett år sen jag läste ut Delphine de Vigans utmärkta No och jag. Och nu har precis avslutat den andra boken av de Vigan på svenska, Underjordiska timmar. Vad lustigt det kan bli!

Den här gången haglar inte superlativen. Trots att jag tycker Underjordiska timmar är bra så finns det en del brister. Boken består av två parallellhistorier: den om Mathilde och den om Thibault. Historien om Mathilde känns engagerande och gripande. Mathilde är en ensamstående trebarnsmor och en kvinna mitt i karriären. I åtta år har hon arbetat på samma företag. Nu jobbar hon som biträdande marknadschef och har hela tiden kommit bra överens med sin chef och sina kolleger. Men så gick hon emot sin chef på ett presentationsmöte och allting vände. Plötsligt behandlade Mathildes chef henne som luft. Hon missade viktiga möten, eftersom hon inte blev informerad om dem i tid. Hon delgavs inte viktig information och hennes tjänster efterfrågades inte längre. Hennes kolleger slutade att ta med henne på lunch och hennes chef insinuerade inför andra att hon inte längre skötte sina arbetsuppgifter som hon skulle. Förändringen kom så långsamt att när Mathilde upptäckte vad det höll på att göra med henne så var det redan för sent. Hon har blivit en spillra av sitt forna jag. Hennes självförtroende är borta, hon orkar inte sköta om sig själv, än mindre sina tre pojkar. Hon sover dåligt och vaknar ofta och känner ångest inför ännu en arbetsdag. Bara att ta sig dit med metron börjar bli oöverstigligt.

Samtidigt har akutläkaren Thibault äntligen lämnat den kvinna han älskar. En kvinna som är oförmögen att älska, åtminstone oförmögen att älska Thibault. Länge har han gått och velat och inte mått bra i relationen, men inte vågat ta steget att lämna henne. Nu när det är gjort tvivlar han på att han har gjort rätt. Och hur ska man nånsin kunna veta?

Både Mathilde och Thibault bor och arbetar i Paris. Trots att det är maj känns staden hård och kall. Ingen av dem är medvetna om den andres existens. Kanske kommer de heller aldrig mötas?

Det är med Thibaults berättelse jag tycker mig se bokens svagheter. Det är inte alls lika fängslande utan känns mest som om den tar ut onödig plats. Jag skulle önska att de Vigan hade lämnat Thibault åt sitt öde och istället fokuserat enbart på Mathilde. För när hon skriver om Matildes utsatthet så skär det i mig. Den känns. Thibault förmår inte alls beröra på samma sätt. Stackar’n känns mest i vägen. Med Mathildes berättelse är de Vigan magisk. Hon använder språket på ett alldeles utmärkt sätt och lyckas verkligen förmedla Mathildes känslor. Det är för Mathilde och den lysande beskrivningen av hur mobbning så totalt bryter ned en människa, man bör läsa Underjordiska timmar!

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 december, 2010 i Böcker, Psykisk ohälsa

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s