RSS

Del 4 av Fågeln… t o m sid 601

10 Apr

Jag har fastnat i lässtress-träsket. Rejält. Boktravarna växer i en rasande takt och börjar te sig oövervinnerliga. Vårfloden svämmar över av böcker som jag bara måste läsa. Hur ska jag kunna välja bort någon? Jag vill inte. Vägrar. Ikväll har jag kämpat med Murakamis bok för att hinna skriva ned mina funderingar innan morgondagens diskussion. Och samtidigt pockar nästa bokcirkelbok på uppmärksamhet. Vi ska träffas på onsdag och jag har inte ens öppnat Marina Lewyckas Två husvagnar. Hur ska detta gå?

I alla fall. Fågeln som vrider upp världen fortsätter att fascinera med sin gåtfullhet. Det här avsnittet var roligt att läsa. Boken är en sorts Pandoras ask och dess innehåll överraskar mig. Huvudpersonen Toru Okada blir alltmer sammanbundet med ödehuset i gränden bakom hans bostad. Med hjälp av damen som han träffade när han satt och försökte tömma sina tankar på en bänk för att få fatt i insikten vad det är som pågår runtomkring honom, har han lyckats köpa huset. Äntligen är brunnen hans! Men det verkar vara ett djävulens kontrakt han har ingått. Kvinnan, kallad Muskot, utnyjttjar honom likt en prostituerad (T.O:s egna ord), samtidigt som hon hjälper honom att inse att han måste släppa allt och bara flyta med i det som sker. Hans besynnerliga märke spelar en avgörande roll och när han låter Muskot ta på honom tycks han lämna sin kropp och förflyttas till en annan dimension. Denna utomkroppsliga erfarenhet tycks tala om för T.O att han måste finna acceptans i det kaotiska tillstånd han befinner sig i. Alltså släppa kravet på KASAM. Det är lite spännande, tycker jag, och påminner inte så lite om mindfulness-filosofin. När Muskot berättar om sitt liv får han reda på att hennes far, som arbetade som veterinär på ett zoo i Manchuriet, plötsligt också en dag fick ett blåsvart märke i ansiktet. Liksom nyckelfågeln som låter knirr-knirr.

Och i brunnen kan T.O ytterligare släppa förnuftets bojor. Han får hela tiden samma syn. En kvinna i hotellrummet 206, whiskyflaskan på nattduksbordet, knackningarna på dörren. Men han ”vaknar” alltid innan dörren öppnas, även om han för varje gång tycks komma närmare svaret på Kumikos mystiska försvinnande. Jag blir förvånad när jag läser att det redan gått ett år boken. På något sätt tycks tiden inte alls linjär i romanen och som läsare förlorar man känslan för både tid och rum.

Och det är när T.O har överlämnat både sig själv och sin själ till det ”uppdrag” han har som den försvunna katten återvänder. Katten, som var uppkallad efter svågern, får ett nytt namn, Makrill. Jag har en känsla av att T.O aldrig egentligen brytt sig särskilt mycket om katten. Allt letande var egentligen mest för Kumikos skull. Men som Makrill tycks katten ha fått en helt annan betydelse för T.O.

Det dyker upp ännu en mystiskt person. En ”privatsekreterare”. Eller privat sekreterare till svågern. Han blir kommunikationen mellan svågern, som tycks alltmer oroad över köpet av ödehuset, och T.O. Och så småningom mellan T.O och Kumiko. T.O chattar med Kumiko, men blir bara alltmer förvirrad över varför hon håller sig undan när Kumiko skriver:

”Försök att glömma mig så fort du kan. Det bästa för oss två vore om vi skilde oss ordentligt och du började leva ett nytt liv. Det är inte särskilt intressant var jag är och vad jag håller på med. Det viktigaste nu är att konstatera attvi två av någon orsak redan befinner oss i skilda världar. Och det är inget vi kan göra något åt.”

Men är det verkligen Kumiko som har försvunnit. Eller är det Toru Okada som inte längre finns i den här världen?

Jag börjar tro att när jag läst nästa avsnitt, som är det sista, kommer jag inte alls ha förstått vad som har hänt. Hur mycket jag än anstränger mig.

 

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 10 april, 2011 i Asien, Böcker

 

Ett svar till “Del 4 av Fågeln… t o m sid 601

  1. Sanna

    12 april, 2011 at 07:11

    Vet du, jag har tänkt precis likadant! Att det på nåt vis är Toru som har trillat ner i ett hål och hamnat i någon slags underland. Det är jobbigt att behöva acceptera att man kanske inte kommer att få de där svaren i slutet som man vill ha, men det kanske är en bra övning. Lite zen, sådär: acceptera livet som det är och bara flyt med.

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s