RSS

Jens Liljestrand: Adonis

30 Sep

Jag var väldigt förtjust i Jens Liljestrands novellsamling Paris-Dakar och därför var jag naturligtvis väldigt nyfiken på hans första roman, Adonis. Titeln kommer sig av att manskören som romanen är uppbyggd kring kallar sig just Adonis. Det är en omfångsrik roman, både sett till antal sidor (drygt 430) och till innehåll. Vi får följa sju män som salmas för återträff i en av medlemmarnas (Bengt) fallfärdiga sommarstuga. Alla sju utgjorde tillsammans manskören Adonis under studenttiden i Lund. Körens mecenat, professor i klinisk fysiologi Christian Carstenskiold, kallad CC, utgör navet. Han är den som sammanfört dem allihop och dessutom är han högst ansvarig för vad det blev av dem. Två av körens medlemmar saknas på återträffen. En är död och en är inte bjuden.

 Samtliga utom hans som dog får varsitt kapitel i boken, namngivet efter en passande musikterm. Som berättargrepp är det både sofistikerat och snyggt, men som läsare är det inte lätt att hålla isär vem av dem det är man läser om. Att varje karaktär är uttrycker sig ganska likt de andra, är inte heller något som underlättar. Det finns två undantag och det första är den självgode Pålle. Hans röst har en annan ton. Det andra är Beatrice, dotter till CC. Antagligen för att hon är den enda kvinnan som får eget utrymme i berättelsen.

Det är både lite patetiskt och vemodigt när de alla samlas hemma hos Bengt. Åren har gått, men rollerna är desamma. Alla bär de på sina minnen, både roliga och tragiska, från tiden i Lund, men de säger inte så mycket om det. Tillknäpptheten, är den typiskt manlig?  Som (kvinnlig) läsare är det frustrerande att de aldrig egentligen pratar med varandra om det som hänt, annat än någon dräpnade kommentar på fyllan. Ingen av dem verkar särskilt lycklig, trots att några av dem kan anses framgångsrika. De är alla lite tilltufsade av livet och deras oförmåga att hantera det. De tycker inte särskilt bra om varandra och hade de inte haft kören som gemensam erfarenhet, hade de aldrig valt varandras sällskap. Därför handlar Adonis inte om manlig vänskap, utan mer om manlig gruppdynamik. Det är bitvis intressant, men också frustrerande. De kommer ju ingenstans!

Jag tycker också att texten blir överbelastad med musikermer. Det blir ganska tjatigt för mig som inte är särskilt musikintresserad. Emellanåt blir det också lite tjatigt att läsa om alla sjungningar (det heter tydligen inte spelningar, när man pratar om en kör) och middagar. Däremot gillar jag Liljestrands språk som är både poetiskt och oerhört exakt. Jag imponeras också av själva hantverket och hur han lyckas hålla koll på alla händelser och knyta ihop karaktärernas berättelser. Men mitt slutomdöme om Adonis blir trots allt sådär.

Författare: Jens Liljestrand
Titel: Adonis
Förlag: Ordfront

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 september, 2011 i Böcker, Psykisk ohälsa, Rec.ex.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s