RSS

Viktoria Myrén: Iris

29 Okt

Viktoria Myréns debutroman I en familj finns inga fiender tog mig fullständigt med storm (läs här vad jag skrev om den), men hennes nya roman Iris kunde jag inte alls ta till mig på samma sätt. Må hända kan de yttre förutsättningarna vara de allra sämsta för en tungsint roman som Iris – jag läste den vid poolen i klart solsken: fel, fel, fel!

Det ryms två berättarröster i Iris: Malva och Viola. Malva är tvillingen som överlevde förlossningen och som växer upp i skuggen av Iris, tvillingen som dog. Viola är deras mamma. Som överlevande växer Malva upp med en skuld hon aldrig tycks bli kvitt. Hon känner kravet på att vara både lyckad och lycklig för att verkligen visa att det var rätt dotter som överlevde. Nu har hon flyttat med sin man Nicaragua, där han arbetar med ett dammbygge. Malva plågas av värmen, de tiggande barnen, fattigdomen och förhållandet med maken är både ordlöst och på något märkligt sätt liksom stillastående. Samtidigt gör hon det bästa för att smälta in bland de andra västerländska fruarna, men hur hon är anstränger sig så tycks hon inte passa in.

När Malva flyttar till Nicaragua går mamman in ett sorts psykosliknande tillstånd. Hon tillbringar timmar i trädgården bland sina älskade växter och även i hennes äktenskap finns en distans och makarna tycks leva helt åtskilda från varandra, sida vid sida. Tankarna på Iris och ett övergrepp för länge sen kan inte lämna henne. Hon fastnar i minnena och de lämnar henne ingen ro.

När jag läser om Malva i Nicaragua och värmen, svetten, insekterna så kan jag för mitt liv inte förstå hur någon frivilligt kan utsätta sig för detta. Jag får kväljningar att läsa om hur små parasiter kan krypa in genom huden och lägga ägg. Hur man måste lämna avföringsprov regelbundet för att få behandling i tid och vad konsekvenserna kan bli om man inte underkastar sig detta. Det är överhuvudtaget så mycket elände att moderns berättelse och hennes trauma överskuggas av allt som sker just nu, hos Malva i Nicaragua.

Det är också en mycket sorglig bok. Malvas uppväxt känns helt glädjelös och hon har fastnat i en roll hon omöjligt kan frigöra sig ifrån – rollen som överlevande. Trots att hon, naturligt nog, inte har några egna upplevelser från Iris död så har den ändå blivit ett minne för henne. Hon lever i ett slags tomrum och en förlamande ovisshet om vad som egentligen hände när Iris dog. Hennes föräldrar förmår inte prata om det och tystnaden gör mig så frustrerad. Hur annorlunda kunde inte livet ha sett ut för dem alla om de bara vågade prata med varandra om känsliga saker?

Jag blir så nedstämd av boken, att jag inte riktigt orkar ta den till mig. Därför läste jag den utan att begrunda och hoppades att den skulle ta slut fort. Ändå dröjde den sig kvar märkligt nog kvar flera dagar efter läsningen. Det finns en skröna om att människor med blomnamn är överrepresenterade i psykoterapi läste jag någonstans. Jag undrar om Viktora Myrén också hört den? Det blir en ganska talande hint om vart huvudpersonerna är på väg i så fall, eller vart de borde komma, om de inte ska gå sönder.

Fler recensioner: Dark Places, GP

Författare: Viktoria Myrén
Titel: Iris
Förlag: Ordfront

Annonser
 
3 kommentarer

Publicerat av på 29 oktober, 2011 i Böcker, Psykisk ohälsa, Rec.ex., Sorg, Sydamerika

 

3 svar till “Viktoria Myrén: Iris

  1. Ylva

    30 oktober, 2011 at 13:16

    Det verkar vara en bok som man inte ska vara nedstämd när man börjar läsa. Du får en bloggaward från mig med.

     
    • Fru E

      30 oktober, 2011 at 20:36

      @Ylva: Så är det! Tack för awarden, den värmer! 🙂

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s