RSS

Årets Augustprisvinnare är Elisabeth Åsbrink

05 Nov

Visserligen har jag endast läst en till av alla nominerade i fackboksklassen, men efter att ha avslutat Elisabeth Åsbrinks biografi om Otto Ullman så inser jag att priset redan är vunnet. Vilken fantastisk bok Och i Wienerwald står träden var är! Jag läste med tårar i ögonen och under läspauserna så kom jag på mig själv att tänka väldigt mycket på det jag läst. Vad är det då som gör Och i Wienerwald står träden kvar så läsvärd?

Bitvis känner jag mig ganska mätt på eländiga andra världskriget-skildringar i bok och film. Det kan kännas som om ämnet är uttömt och allt redan är berättat. Elisabeth Åsbrink har en oerhört intressant vinkling. En dag får hon 500 brev som är ihopbuntade med hushållssnören, av en kvinnlig bekant. Kvinnan i fråga är dotter till Otto Ullman och breven består av korrespondensen från Ottos föräldrar i Wien under Nazitiden. Otto var en av de hundra judiska barn som evakuerades från Berlin och Wien till Sverige för att undkomma nazisterna. Redan den 1 februari 1939 vinkade han av sin kära föräldrar på Ostbahnhof i Wien. Han som levt ett skyddat liv fram till nu, med kärleksfulla föräldrar och ett tryggt hem. Nu sattes han på ett tåg mot en okänd framtid. Vid avskedet lovar föräldrarna att skriva ett brev om dagen till honom, till dess att de ses igen.

Som förälder har man svårt att förstå hur Ottos föräldrar klarade av att skiljas från Otto. Antagligen insåg det att hans framtid var i fara om han stannade kvar i Wien. Planen var också Sverige endast skulle vara ett illfälligt uppehåll, innan de kunde återförenas i ett tredje land. Kanske i USA där Ottos farbror bodde? Ändå är det fruktansvärt att läsa hur denna lilla familj fullständigt slås i spillror när Österrike ställer sig under tyskt styre. Från att ha varit en välmående familj, där pappan är sportjournalist på en dagstidning och mamman hemmafru, rycks allting bryskt undan då de judiska raslagarna införs. Pappan förlorar sitt arbete och Mitzi, hembiträdet får sluta eftersom det blir förbjudet för arier att arbeta för judiska arbetsgivare. Rollerna blir totalt omvända och Mitzi blir senare en än viktigare person då hon förser familjen med mat.

Ottos resa till Sverige föregås av flera besök hos Israelmissionen i Wien. Det var inte självklart att Sverige skulle ta emot flyende judar. I själva verket rådde ett starkt motstånd mot detta, inte minst bland fackföreningar och yrkesförbund. Både LO och företrädare från detaljhandeln skrev protestbrev till Socialstyrelsen, som beslutade om inresetillstånd. Elisabeth Åsbrink återger flera av breven och de är fulla av ett oresonligt hat och rädsla för den judiska massinvasionen som befaras. Aftonbladet driver också en engagerad kampanj mot att judar ska tillåtas komma till Sverige. När jag läser det så känns det så oerhört främmande att läsa om hur öppet man kunde föra fram sitt judehat och vilken acceptans det fanns i samhället för hatet. Det är trots allt ”bara” för ca 70 år sen!

Elisabeth Åsbrink gör det mycket tydligt för mig vad ståndpunkten var i Sverige och att man var medveten om judarnas enorma svårigheter i och med nazisternas maktövertagande. Det är otäckt att läsa om pastorer och biskopar som fortfarande håller judarna skyldiga för att en gång ha vänt Gud ryggen. Trots att många judar döper sig för att konvertera till kristendomen, är det inte tillräckligt varken för nazisterna (som ju anser att judismen finns i deras blod och ras och inte går att ”tvätta bort”) eller för kyrkan, som definierar dem som ”judekristna”. Det är intressant hur kyrkan därmed frångår sin princip om att man blir kristen i och med dopet. Dessutom, som Elisabeth Åsbrink skriver, är det anmärkninngsvärt att man inte förlåter judarna för att de vände ryggen till Gud, utan fortfarande låter dem straffas för detta. Förlåtelsen är ju en av kristendomens grundfundament!

Livet i Sverige blir inte lätt för Otto. Han är liten och spenslig och alldeles för mörk och gammal för att bli adpoterad av svenskarna som kommer till barnhemmet för att välja. Han forslas runt bland gårdarna och hjälper till med olika lantbrukssysslor. Han tvingas växa upp alldeles för fort och är fullständigt ensam, men har en fru Ekdahl som har ett gott öga till honom. Så småningom kommer Otto till godset Elmtaryd i Agunnaryd, Småland, där en gosse vid namn Ingvar Kamprad bor. De två blir goda vänner och umgås en hel del, trots att Ingvar Kamprad när nationalsocialistiska sympatier och engagerar sig aktivt i rörelsen. Hur är det möjligt att denna verksamhet och vänskapen till Otto kan finnas sida vid sida? Hur tänkte Ingvar Kamprad egentligen? Elisabeth Åsbrink har fått en enda intervju med Kamprad, men han ger ett förvirrat intryck när han ska diskutera sina ungdomsåsikter.

Det är fruktansvärt plågsamt att läsa all brevväxling. Ottos brev är tyvärr förkomna, men föräldrarna är flitiga brevskrivare, särskilt fadern som ju var van vid att skriva. De försöker förtvivlat hålla modet uppe, medan livet blir allt svårare för dem. Kärleken till Otto lyser i genom vartenda brev och vetskapen om att han är trygg får dem att orka. Jag blir gråtfärdig av att läsa dem. Det ryms så mycket mellan raderna (kunde Otto uppfatta det också?). Den sista avsändaradressen är Theresienstadt, varifrån de aldrig återvände. Förmodligen dog de hösten 1944.

Nu ska jag sluta skriva. Jag hade kunnat berätta så mycket mer om den här boken, som gjorde ett sådant starkt intryck på mig. Den berörde mig oerhört. Jag är helt säker på att Elisabeth Åsbrink tar hem Augustpriset den här gången (hon nominerades till Årets svenska fackbok förra året med Smärtpunkten 2009) – kom ihåg var ni läste det först! Och detta, mina vänner, är en av de böcker ni bara m å s t e läsa!

Författare: Elisabeth Åsbrink
Titel: Och i Wienerwald står träden kvar
Förlag: Natur och Kultur

Annonser
 
6 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2011 i Böcker, Biografier

 

6 svar till “Årets Augustprisvinnare är Elisabeth Åsbrink

  1. Anna

    5 november, 2011 at 20:47

    Jag har bara läst Lasse Bergs bok men den kan nog utmana!

     
    • Fru E

      7 november, 2011 at 22:01

      @Anna: Spännande! Jag har hans första, pläst och signerad, i min bokhylla. Tror säkert att den är jätteintressant, men håller och tror på Åsbrink ändå. 😉 Snart vet vi!
      @Vicky: Tack snälla för utmärkelsen! 🙂 Jag är tvärsäker på Åsbrink, men vet gör jag inte. 😉 Spännande att du påbörjat Himmelsdalen. En halvtidsrapport kanske? 🙂
      @Hannele: Men gör det då! 😉

       
  2. Hanneles bokparadis

    6 november, 2011 at 15:31

    inte läst, än

     
  3. Vicky

    7 november, 2011 at 14:35

    Nu höll du verkligen på att lura mig! Denna bok står redan högt på min önskelista, och ja, den sjönk väl inte ner av att läsa vad du har att säga om den 🙂 Du har fått en utmärkelse av mig på min blogg!
    (PS. jag har precis börjat på Himmelsdalen)

     
  4. klok som en bok:-)

    8 november, 2011 at 10:53

    Detta låter så hemskt och sorgligt att jag inte vet om jag orkar läsa boken…

     
    • Fru E

      13 november, 2011 at 21:45

      @klok som en bok: Visst är det hemskt, fruktansvärt!! Men en otroligt viktig bok eftersom den synas den svenska flatheten i sömmarna och pekar på den utbredda nazismen som fanns i Sverige under andra världskriget. Så försök läs, du! 😉

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s