RSS

Får man säga upp sin mamma från jobbet?

15 Jan

Jag hade egentligen tänkt skriva ett blogginlägg om någon av de lästa, obloggade böckerna från förra året idag, men så har jag sträckläst Felicia försvann i helgen och känner att jag bara måste skriva något om den först!

Det började med att jag såg Skavlan från i fredags på svtplay igår där bland andra Felicia Feldt (efternamnet är en pseudonym) gästade programmet för att berätta om sin nyutkomna bok. Felicia försvann heter är en självbiografisk roman och handlar om Felicias uppväxt som barn nr 3 (av nio) till Anna Wahlgren, som är vida känd för sina uppfostringsmetoder. Vilken förälder har inte hört talas hennes 5-minutersmetod för att få bebisen att somna, till exempel? Själv har jag aldrig riktigt tagit del av hennes råd eftersom jag har upplevt henne som alltför kategorisk. Därför har jag ingen egentlig relation till henne som jag vet att andra föräldrar har. Det är jag väldigt tacksam för efter att ha läst om hennes egen barnuppfostran och syn på familjen. Anna Wahlgren trillar inte nerför en piedestal och därför behöver jag inte känna mig (be)sviken. Det räcker med att känna mig förbannad.

För jag är riktigt upprörd! Hur kan Anna Wahlgren göra så här mot sina egna barn? Hur kan någon göra så här mot sina egna barn? Såg ni Skavlan-programmet så såg ni också smärtan och sorgsenheten i Felicias blick. När jag har läst Felicia försvann så förstår jag varifrån det kommer. Det är allvarliga kränkningar och övergrepp (både fysiska och psykiska) som Felicia och hennes syskon utsätts för,  otrygghet och (sexuell) gränslöshet som förbluffar. Som t ex när Anna Wahlgren drar ner täcket och visar den dåvarande pojkvännen Stellans erigerade penis för barnen. Eller när hon, när Felicia är nio år och det yngsta syskonet ett, lämnar barnen i Kalles vård över en helg då hon drar till Köpenhamn med sin älskare. Kalle som har helgpermission från mentalvården. 

Att läsa Felicia försvann känns fysiskt i kroppen. Ändå är boken inget frosseri i elände utan framställningen är närmast saklig, med korta minnesfragment från nu och då. Därför känns den inte alls spekulativ. Att författaren väljer att kalla det en roman och inte en självbiografi är också sympatiskt, tycker jag. Felicia Feldt skriver om sina egna upplevelser, men gör inget anspråk på att allt ska vara ”sant”. Däremot är det så här hon minns sin barndom. Hon berättar hur hon försökte försonas med sin mamma. Hon försökte flera gånger, men det gick inte och till sist tog hon sig rätten att avsätta sin mamma. Det var ett modigt beslut, men det var också nödvändigt för att inte svika sig själv och för att kunna bli en bättre mamma till sina egna barn. För det är hon värd all respekt.

Läs också Snowflakes fina recension och Lyran gör en intressant genomgång av recensionerna i pressen (trots att recensionsdatum tydligen inte är förrän den 21/1!).

Författare: Felicia Feldt
Titel: Felicia försvann
Förlag: Weyler

Annonser
 
7 kommentarer

Publicerat av på 15 januari, 2012 i Övergrepp, Böcker, Psykisk ohälsa, Sorg

 

7 svar till “Får man säga upp sin mamma från jobbet?

  1. Vicky

    15 januari, 2012 at 22:24

    Jag såg Svalan på svtplay för även jag är väldigt nyfiken på boken. Jag har inte heller läst hennes bok, men ingen som fått barn under de senaste 30 kan ha undgått höra om AW och hennes metoder och teorier och ha någon slags uppfattning om henne. Hoppas jag får möjlighet att läsa boken snart!

     
  2. snowflake

    16 januari, 2012 at 12:29

    Jag såg också Skavlan, och jag tyckte att det var så skönt att hon satt kvar sen efter sin egen intervju. Då var hon så sammanbiten och det kändes hur svårt det var för henne. Sen när de där tramsiga norrmännen kom in så kunde hon visa en helt annan, gladare, avspänd sida. För den sidan finns förstås också!

    (Läste nyss nånstans att Feldt är hennes flicknamn, men är inte helt säker.)

     
    • Fru E

      17 januari, 2012 at 18:29

      @Snowflake: Ja visst var det. Tyckte att hon gjorde ett sånt väldigt förnuftigt intryck och att hon verkade uppriktig. Men man såg blänket och sorgen i hennes ögon.
      @Vicky: Ja, såg på din blogg att läsplattan fallit itu?! 😉 Hoppas att du får fart i den igen.

       
  3. Bokomaten

    17 januari, 2012 at 11:04

    Ja, de flesta har väl ändå någon uppfattning om Anna Wahlgren då hon blev någon sorts mammaikon för 30 år sedan. Oavsett om folk använde hennes metoder eller ej. Jag har bara hört det lilla, du vet, lämna barnet ensam 5 minuter och se om det slutar gråta osv. INget jätteimponerande, men så ska man också tänka att vi är 30 år längre fram. Em kollega sa något väldigt bra häromdagen appropå just den här boken. Att man kan tycka vad man vill, hon har själv aldrig använt metoderna, men man får ändå se boken i ett historiskt perspektiv. Att den kanske var en reaktion mot 70-talets ”säg aldrig nej till ditt barn” och ”inga regler”-pedagogik. Nu tycker jag iofs inte att det ltåer som att hon var så hård i sin uppfostran om hon stack från barnen för jämnan, men tyckte ändå att det var intressant att tänka att man ju kan se på hur folk gjorde innan också, inte bara på hur vi gör nu.

     
    • Fru E

      17 januari, 2012 at 18:34

      @Bokomaten: Visst kan man se Barnaboken som ett tidsdokument! Och den har ju varit något av en auktoritet hos många föräldrar under många år. Det är nog många som känner sig lurade nu.

       
  4. Yvonne Domeij, förf. till Trasdocka (Ordfront 2006)

    20 januari, 2012 at 08:01

    Boken har mötts med förnekelse från AW: inga kommentarer, medelålderskris, borde inte diskuteras i media utan i familjen osv. Media har varit medskapare till myten om supermamman AW. Här är en utsaga som från en f.d. sektmedlem. De som visste och blundade förfasar sig: Tänk att hänga ut sin mamma på det här sättet! Varför fick inte diskussionen föras mellan skål och vägg? Nej nu är Felicia stor, hon är inte liten längre och måste finna sig. Hon har gett röst åt inte bara sitt eget utsatta barn utan åt utsatta barn överhuvudtaget och det ska vi vara tacksamma för.

     
    • Fru E

      21 januari, 2012 at 12:24

      @Yvonne: Jag har heller inga problem med att hon skriver om sin uppväxt eftersom Anna W själv använt sig av sina barn för att skapa sig en karriär och därmed redan öppnat den dörren. Dessutom är det inget snaskande kring ”den kända mamman” utan saklig prosa och jag har en känsla av att F F valt att inte skriva om allt.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s