RSS

Ännu en Drömbokhandeln

26 Apr

Idag är det första recensionsdatum för den bland oss bibliofiler hett efterlängtade romanen Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Många är vi som gått och väntat och suktat, stönat njutningsfullt när vi sett det vackra omslaget och så plötsligt finns den där i min hand, redo att bläddras i.

Ni förstår vart jag vill komma kanske? Förväntningar, ja. Ett farligt tillstånd att fastna för länge i innan det är dags. De blir ju bara större och större. Men jag kan lugna er. Till största del är Drömbokhandeln precis så där härlig som jag hade hoppats på, samtidigt som storyn faktiskt överraskar mig totalt. Det här är ju faktiskt till och med lite thrillerartat! Tänk att det kan vara så provokativt att bara vilja sälja god litteratur! För det är just det som är bokhandeln Au Bon Roman’s affärsidé. De båda ägarna Francesca och Van har tröttnat på alla halvdåliga romaner som förlagen spottar ut i en aldrig sinande ström. De vill sälja litteratur som gör skillnad, som faktiskt kan vara livsförändrande för läsaren! Genom att välja ut åtta olika kommittémedlemmar, anonyma inför både varandra och omvärlden, och be dessa uppträtta listor över ”måste-böcker” ska kvaliteten i urvalet garanteras. Endast en liten del av all litteratur som Au Bon Roman ska sälja kommer att vara ny. De allra flesta är klassiker från förr. Ett annat krav är att böckerna måste vara utgivna på franska (och ja, har man försökt hanka sig fram på engelska i Paris så förstår man varför).

Bokhandeln blir förstås en dundersuccé! Folk vallfärdar och tycks aldrig vilja gå därifrån. Föräljningskurvan pekar stadigt uppåt och allt är frid och fröjd. Tills trakasserierna börjar. Marodörerna kallar Van och Francesca dem för. Okända personer som driver smutskastningskampanjer på nätet och i tidningar, som inte drar sig för något. Inte ens mord. Ingen vet vilka de är, men tydligt är att de blir väldigt provocerade av Au Bon Roman’s val att utesluta viss litteratur i hyllorna. Plötsligt vacklar hela projektet och en polisutredning inleds.

Det är lite skojigt att läsa om upprörda franska litteraturkritiker som vurmar så för underhållningslitteraturen. Är de till och med köpta av förlagen, månntro? Man får nästan den känslan. Annars skulle jag rent spontant hävda att en sånt här upplägg med att prioritera ”riktig” litteratur skulle ha alla förutsättningar att lyckas i Frankrike där i stort sett alla skolelever får läsa en mängd klassiker under sin utbildning. Att fransmännen ändå skulle kunna vara ganska ense om en litteraturkanon..? En bokhandel som Au Bon Roman torde vara mer provokativ i Sverige! Jag vet inte riktigt var jag ställer mig i detta. Visst är det skillnad på litteratur och litteratur, men jag som ser mig som en äkta bibliofil, nästan manisk i mitt läsande och samlande, har läst väldigt få av de böckerna som nämns i Drömbokhandeln. Jag hade sannolikt inte varit en av Au Bon Roman’s stamkunder och ändå känns min läsning inte ett dugg torftig för mig. För även om avsikten inte är att racka ner på underhållningslitteratur, utan lyfta fram litteratur som är mer än en dagslända, så blir det i alla fall en elitistisk ansats i hela idén som faktiskt känns lite sunkig. Och den rör vid frågan som man som bibliotekarie ständigt får fundera över: Är det viktigt att folk läser eller är det viktigt att folk läser kvalitetslitteratur? Ska man köpa in det folk efterfrågar eller erbjuda alternativ till den litteratur som hittas i matvarubutikerna? Svaret blir oftast, lite så där mesigt, både och. 

Men en sak som jag retar mig på är faktiskt omslaget (som jag älskade först)! Bilden kan ju omöjligtvis sägas föreställa Au Bon Roman utan snarare dess motsats. En sån bokhandel som Francesca och Van definitivt inte vill vara! Anledningen? Tittar man riktigt noga, typ med förstoringsglas, ser man att böckerna är 1) på engelska 2) många av romanerna är skrivna av författare som knappast skulle kvala in i sortimentet, t ex J.D. Robb (pseudonym för Nora Roberts/Elly Wilder), Jodi Picoult, Tracy Chevalier och Joe Hill. Lite slarvigt, tycker jag!

Men hur kan man annat än älska en roman som så tydligt tar ställning för litteraturens betydelse för människor och samhälle? Trots mina invändningar så tycker jag mycket om den.

Fler bloggar om Drömbokhandeln: Bokmoster, och dagarna går och Nilmas bokhylla.

Författare: Laurence Cossé
Titel: Drömbokhandeln
Förlag: Sekwa

Annonser
 
6 kommentarer

Publicerat av på 26 april, 2012 i Böcker

 

6 svar till “Ännu en Drömbokhandeln

  1. Bokmoster

    27 april, 2012 at 07:29

    Vad kul att du har tittat på omslaget så noga, det hade jag missat! Jag hade också vissa invändningar mot en del saker i boken, men det gick liksom inte att värja sig 🙂

     
    • Fru E

      27 april, 2012 at 13:15

      Det är svårt att värja sig mot böcker som handlar om böcker/läsning… Maxat, liksom. 🙂

       
  2. Ylva

    27 april, 2012 at 13:41

    Den msåte jag läsa såklart! Mamma jobbar frivilligt i en av röda korsets secondhandbutiker och har hand om boksortering. En dag sa en kille att han kunde sätta upp böcker och när hon frågade chefen vem det var fick hon veta att han har fotboja och har suttit inne tre år för att ha hetsat sin pitbull på folk. Så man ska ta det lugnt med honom, haha…

     
    • Fru E

      27 april, 2012 at 16:57

      Oj! Det låter farligt! :0

       
  3. Anna

    2 maj, 2012 at 20:10

    tack för din fina text om drömbokhandeln. Det här med god litteratur tål att diskuteras. I Frankrike har de ju t ex en litteraturkanon som ska läsas i skolan. Idéen har ju luftats här också men jag vet inte vad jag tycker. Vad tror du om en litteraturlista som ska läsas i alla skolor?

     
    • Fru E

      2 maj, 2012 at 21:15

      Tack, tack, Anna! 🙂 Det var bra att du kunde belägga att man använder sig av kanon i den franska skolan, jag trodde ju det. Håll med om att det är lite märkligt att en sån ”drömbokhandel” skulle väcka så mycket ont blod i Frankrike? Jag har alltid tyckt att det är så fint att fransmännen är så belästa, oavsett vilket yrke de har och att litteraturen står så högt i kurs hos fransmännen generellt. Men det gör också att jag ibland kan tycka att franska författare kan kännas lite pretto (ännu en generalisering, jag vet). Jag kan tycka att det är en poäng med att ha några gemensamma böcker som man läser i skolan. Just för att ha kunna dela en viss kulturell erfarenhet med andra. Däremot tror jag inte på en kanon som ska styra allt som man ska läsa i skolan. Och jag tror defintivt inte på en statiskt urval av gemensam litteratur, utan att den listan är högst föränderlig och ska omprövas och ändras regelbundet. Vad tycker du?

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s