Små solfåglar långt borta

Christie Watsons debutroman Små solfåglar långt borta vann Costa First Novel Award, ett av Storbritanniens finaste pris för debutanter, förra året. Den utspelar sig i Nigeria och mina tankar innan jag började läsa gick förstås till En halv gul sol som jag tyckte så mycket om. Nigeria är helt klart ett fascinerande land med många olika folkslag och där vi inte alls vet mycket om oljebolagens smutsiga affärer, men kan ana dess konsekvenser för människorna som bor i de oljerika områdena. Det verkar också finnas enorma skillnader mellan städer och landsbygd och att ett fåtal rika styr över en majoritet av fattiga. Ibland blossar också oroligheter upp och rättsäkerheten känns låg. Ungefär samma bild av Nigeria ger den brittiska författaren Christie Watson i sin roman. Hon verkar vara välbekant med landet eftersom hon är gift med en nigerian och har tillbringat mycket tid där. Men det är lätt att bli lite skeptisk när en vit, akademisk västerlänning ska skildra en 12-årig nigeriansk flickas liv och svåra umbäranden, eller hur?

12-åriga Blessing, som flickan heter, rycks brutalt upp ur sin ekonomiskt sätt  trygga barndom då mamman ertappar sin make med en annan kvinna. Skilsmässan blir snabb, maken vill bryta upp från sitt äktenskap och satsa helhjärtat på det nya förhållandet. För Blessing och hennes storebror Ezikiel återstår inget annat än att flyttamed sin mor bort från det moderna huskomplexet i Lagos, ut till morföräldrarna på landsbygden. Trots att hennes morfar är ganska välbeställd, med byns mått mätt, är standarden mycket enkel. Inget rinnande vatten. Inget kylskåp. Ingen inomhustoalett.

Medan Blessing drömmer om att hennes pappa ska återvända och hämta hem dem, försöker hon inrätta sig till det nya livet. I skolan så tvekar inte lärarna att slå eleverna och hennes älskade storebror får svåra problem med sin astma. Mormor har inte råd att köpa den dyra olivoljan och till köttet ,som måste stekas ordentligt innan det tillagas, finns bara jordnötsolja som Ezikiel är mycket allergisk mot. Hans kost blir bara ris och buljong och han blir allt svagare, medan Blessing förstås bekymrar sig allt mer. Pengar är en ständig bristvara och Blessing tvingas till slut sluta skolan. I stället får  hon gå i lära hos sin mormor för att bli barnmorska. Längre ut i bushen finns många kvinnor som behöver hjälp att förlösas, inte minst på grund av olika omskärelser. När mamman äntligen får jobb på ett hotell i närheten där oljearbetarna gärna spenderar sina pengar, ser allt ljusare ut, men säg den lycka som varar för evigt. Ändå slutar berättelsen så småningom ganska lyckligt (och på ett trovärdigt sätt).

Det råder ingen tvekan om att Små solfåglar långt borta är en intressant och gripande berättelse, men det är ändå något som saknar för att den ska bli den där fantastiska läsupplevelsen! Jag har funderat några dagar på varför – jag nästan sträckläste boken för att jag inte kunde sluta läsa, så berättelsen fångade mig verkligen – men nu tror jag att jag vet vad jag saknar. Den känns inte! Hela tiden inser jag att farligheterna lurar i periferin, men kommer aldrig att komma riktigt nära. Berättelsen bränner aldrig riktigt till! Kanske beror det på att huvudpersonen bara är 12 år och saknar förmågan att reflektera på djupet över det som håller på att ske. Å andra sidan funkar inte den ursäkten heller eftersom Room klarade det med en femåring i huvudrollen…

Författare: Christie Watson
Titel: Små solfåglar långt borta
Förlag: Damm