RSS

Uwe Timms fantastiska penna

01 Jun

Uwe Timm - Vännen och främlingenJag blev ju väldigt glad för Uwe Timms nya roman Vännen och främlingen som dök upp helt oväntat (så oväntat att jag inte ens hade koll på att det var en ny på gång) i min brevlåda häromveckan. Förutom överraskningen i sig så var det ju glädjen i att återupptäcka Uwe Timms språk som gjorde mig förtjust. Första recensionsdatum var idag och jag fick veta att förlaget egentligen inte höll så hårt på det, men det är lite olika det där hur hårt förlagen håller på recensionsdatumet, så för enkelhetens skull försöker jag följa pressens riktlinjer.

Benno Ohnesorg skjöts till döds av en polis i samband med demonstrationer inför shahen av Irans besök 1967.  I  Vännen och främlingen berättar Uwe Timm om vänskapen med Ohnesorg under deras studietid tillsammans. Uwe Timm ärvde sin fars firma och yrkestitel (körsnär) medan Ohnesorg var dekoratör. Dessa två unga män läser in studentexamen tillsammans och finner en gemensam beröringspunkt i litteraturen. Båda är flitiga läsare som gärna diskuterar sina läsupplevelser med varandra. Titeln anspelar på Albert Camus roman Främlingen som de båda är mycket fascinerade av. I boken förekommer just en dödsskjutning, vilket förstås känns lite ödesmättat med tanke på Ohnesorgs öde, och kring denna dröjer funderingarna kvar. Jag skulle också vilja hävda att titeln anspelar på främlingskapet man kanske alltid känner inför en annan människa. Att man aldrig riktigt kan lära känna en annan person, utan att man ständigt kan fortsätta upptäcka nya sidor hos varandra. Uwe Timms självbiografiska roman upptäcker just detta.

Det fina i kråsången är att författaren aldrig hänfaller åt den nostalgiska, utan behåller sin klarsynhet genom hela romanen. Han har en unik förmåga att sätta det självupplevda i ett större sammanhang. Det personliga blir aldrig privat och snaskigt. Romanen är en fin hyllning till en modig människa som fick leva alltför kort tid, men också en skildring av 50- och 60-talets Tyskland där den unga generationen vill vidare, bort från föräldrarnas skuld och deras dyrkande av auktoriteter.

”Vi i min generation växte ofta upp i konflikt med våra pappor, som lydigt hade dragit ut i fält för att erövra världenoch förlorat kriget, som hade deltagit i folkmordet på judarna, romerna och många andra, medvetet eller genom att blunda, också om de hade stridit tappert, som de sa, eller arbetat flitigt i rustningsindustrin, och som efter kriget var tvungna att delta i avnazifieringen, motvilligt, men som i familjen, föreningar och partier envist fortsatte att kräva lydnad och leva ut sitt auktoritära sätt. de var lärare, domare, åklagare och officerare, som alla hade varit i fält, hade varit partimedlemmar och som nu i Västtyskland under segermakternas tryck fick acceptera demokratin.”

De är fyllda av drömmar och hoppfull framtidstro.

Uwe Timm är en äldre man när han skriver om den här tiden och han gör det med den äldre mannens livserfarenhet. Av studentrevoltens radikalism blev det inte så mycket. Uwe Timm blev författare och hans politiska engagemang uttrycks i hans texter (åtminstone i de två jag har läst). Ändå lyckas han i Vännen och främlingen undvika att hemfalla åt livserfarenhetens allvetande ton, utan behåller sin ödmjukhet, och det gör det så befriande att läsa hans text. En väldigt fin roman av en mycket skicklig berättare, återigen.

Författare: Uwe Timm
Titel: Vännen och främlingen
Förlag: Thorén & Lindskog

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 juni, 2012 i Böcker, Rec.ex., Sorg, Ungdomar, Vänskap

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s