RSS

En örfil är väl ingenting om ungen tigger om det..?

07 Sep

ÖrfilenChristos Tsiolkas rönte stor uppmärksamhet när hans roman The Slap gavs ut. 2010 blev den dessutom nominerad till Bookerpriset. En del bokbloggare läste den på engelska (t ex Calliope) och nu har Leopard förlag gett ut den på svenska. Och jag har (äntligen!) läst den.

Jag hade en viss förförståelse. Jag visste att boken skulle handla om ett kompisgäng där en av papporna ger en av vännernas söner en örfil och hur denna händelse sen splittrar vänskapsbanden. Tilläggas bör också, för att komplicera det lite ytterligare, att pojken som får örfilen är en riktig odåga som hotar att slå pappans egen son med en basebollträ. Nej, det klart att man ALDRIG får slå barn, men alla som har egna barn vet hur långt man kan gå för att skydda dem. Och också hur extremt provocerad man kan bli av någon som är mycket mindre än någon själv, pinsamt nog. Händelsen slutar inte med en ursäkt utan föräldrarna till pojken väljer att stämma pappan som utdelade örfilen och det blir så småningom en rättegång.

Berättelsen är skriven utifrån de inblandades perspektiv. De får göra sin röst hörd i varsin del av romanen, på samma sätt som De imperfekta och det är ett berättargrepp som funkar väldigt bra här. Kanske gör det dock att det lätt uppstår en distans mellan karaktärerna och läsaren? För jag blir aldrig riktigt berörd. Jag fascineras av berättelsen och dess moraliska aspekt. Det är intressant att läsa om deras liv och svårigheter. Men den där örfilen kommer liksom lite i skymundan i alla andra vardagsbekymmer som personerna i boken drabbas av. Inte heller känner jag igen mig i karaktärerna, trots att de liksom jag själv är föräldrar kring fyrtio och vi har flera berörungspunkter med varandra. Berättelsen utspelar sig i Australien och jag häpnas över hur drogliberalt det beskrivs. För mig är det helt osannolikt att tänka att någon skulle dra en lina på våra grillfester och dessutom utan att vi andra skulle ens lyfta på ögonbrynen. Inte heller känns det troligt att jag, om några år då min dotter är 17-18, skulle tycka att det var ok att hon berättade att hon skulle röka på och ta några tabletter på kvällen, som en av ungdomarna i boken berättar utan omsvep för sin mamma (vars enda reaktion är ”Ja, ja, de är väl vuxna vid det här laget). Säkert är det just bristen på igenkänning som gör att romanen aldrig riktigt berör. Det stannar vid att jag tycker att det är en mycket välskriven roman med ett intressant tema. Gott så!

Författare: Christos Tsiolkas
Titel: Örfilen
Förlag: Leopard

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 september, 2012 i Övergrepp, Böcker, Rec.ex., Vänskap

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s