RSS

En nutida syndaflod

12 Nov

Utmed Lule älv ligger kraftverkens dammar tätt. Vad skulle hända om någon av dem ger vika för vattenmassorna en dag? Mikael Niemi leker med tanken i sin senaste roman Fallvatten.

Boken är uppbyggd precis som en forsande älv. Till en början rinner vattnet lugnt genom landskapet, men så ökar vattenmängderna och tempot blir ett annat, Med ens väller vattnet fram och krossar allt i dess väg, utan urskiljning. Ungefär så gör berättelsen också. Sympatiska människor som Sofia och Adolf Pavval drabbas lika skoningslöst som svinet Barney Lundmark. Vi möter människor som har sitt liv längs älven och jag som läsare har ingen aning om vem som kommer att överleva, om någon ens gör det.

Kapitlen är korta och byter berättarperspektiv så att vi får följa var och en av dem. Det funkar så där, om jag ska vara ärlig. Jag lyssnar i och för sig på ljudboken och varvar med egen läsning och det kan ju ha gjort att det känns extra hoppigt. Men jag tycker ändå att Mikael Niemi berättar den här historien på fel sätt. Jag hade önskat att det inte var så korta nedslag mellan de olika karaktärerna. Det gör tyvärr att jag inte blir särskilt berörd när de råkar illa ut – jag känner dem ju inte! Texten påminner om ett filmmanus och jag kan riktigt se de korta klippen mellan olika scener framför mig. Fallvatten är skrämmande på många sätt och det här är inte totalt science fiction utan skulle mycket väl kunna inträffa i verkligheten. Men mycket hade vunnits på att fördjupa människoödena och att låta berättelsen stanna upp lite emellanåt.

Författare: Mikael Niemi
Titel: Fallvatten
Förlag: Piratförlaget

 
8 kommentarer

Publicerat av på 12 november, 2012 i Böcker, Spänning

 

8 svar till “En nutida syndaflod

  1. Hanneles bokparadis

    12 november, 2012 at 09:09

    Bara hört Niemi berätta om boken… skulle kanske passa som film…

     
    • Fru E

      15 november, 2012 at 09:22

      Absolut, Hannele! Att läsa den är som att se en actionfilm, faktiskt!

       
  2. Jenny

    12 november, 2012 at 17:53

    Jag blev lite irriterad över att det var så många av personerna som visade sig från sina sämsta sidor. Man vill ju gärna tro att folk går ihop och hjälper varandra när en katastrof inträffar, men så kanske det inte är?

     
    • Fru E

      15 november, 2012 at 09:19

      Tyvärr är det nog vanligare att överlevandsinstinkten tar över…

       
  3. ochdagarnagar

    13 november, 2012 at 21:28

    Jag blev så sugen på boken när jag hörde Niemi på bokmässan. Kanske inte iaf? Jag är ju ingen katastrofbokstjej…

     
    • Fru E

      15 november, 2012 at 09:18

      Jag hade också hört Niemi prata om boken (men på TV) och var jättepepp på att läsa. Och sen fick den ju dessutom så fina recensioner. Men jag saknade djupet faktiskt. Visst är det läskigt att tänka på hur vi förvandlas till några primitiva, oempatiska varelser när vi utsätts för livsfara men om man inte vet så mycket om personerna så är det svårt att känna ett riktigt engagemang. De blir mest namn och isolerade händelser.

       
  4. Bokmoster

    15 november, 2012 at 10:32

    Är iaf en katastroffilmstjej, så den här är jag nyfiken på!

     
    • Fru E

      17 november, 2012 at 19:41

      Kanske ska vänta på filmen i stället (som säkert kommer…)! 😉

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s