RSS

Glad att jag inte gav upp!

04 Maj

grossmanDet här är maj månads bokcirkelbok: På flykt från ett sorgebud av David Grossman. Jag har inte läst något av Grossman tidigare, men känner till honom. Den här boken har jag gått och sneglat lite på, men avskräckts av sidantalet. Pocketutgåvan är på 716 sidor! Men det fina med bokcirklar är att man ibland tvingas att läsa böcker som man kanske aldrig hade läst annars!

Jag började hoppfullt min läsning. Baksidestexten lockade: Tre tonåringar som isoleras samtidigt på ett sjukhus under sexdagarskriget 1967. En livslång vänskap mellan de tre som inte är helt okomplicerad. Ora, vars son drygt trettio år senare ger sig ut i kriget mot Libanon och den vandring hon gör tillsammans med Avram för att hålla sonen vid liv enligt principen ”får-de-inte-tag-i-mig-så-kan-de-inte-ge-mig-ett-sorgebud-och-då-kan-han-inte-dö”.

Det är något oerhört gripande med den tanken och hur underlig logiken än kan tyckas vara är det väl såna besvärjelser vi alla tar till ibland? Under vandringen i Galiléen berättar hon för Avram vem hennes son är och därmed också vem hon själv har blivit efter alla år av tystnad mellan dem.

Men ärligt talat så var det segt och tungläst till en början. Jag tyckte att texten var alldeles för omständlig och ordrik. Det hände ingenting. Jag fick inget sammanhang och persongestaltningen av de tre tycktes smälta samman så att jag fick svårt att hålla isär dem. Jag hade sms-konversationer med två andra bokcirkeldeltagare som också suckade och läste annat. Själv insåg jag att det var tur att jag hade börjat i god tid före vår nästa träff – det här skulle ta tid!

Men så hände det något efter ungefär 200 sidor. Plötsligt flöt texten fram och jag tänkte inte längre på hur många sidor som återstod. Jag var fast! Och de sista 500 sidorna läste jag på bara ett par dagar. Så här efteråt är jag glad att jag inte gav upp, men hade det inte varit en bokcirkelbok så hade jag aldrig läst ut den. Och då hade jag ju gått miste om en fantastiskt fin berättelse som verkligen dröjer sig kvar inom mig. David Grossmans efterord gjorde att håren restes på mig. Och jag tänker på landet Israels bräckliga grund och väldigt komplicerade tillvaro. Jag lärde mig många saker, t ex att israeliska barn lärs sig arabiska i skolan (!) och att Israel hade kunnat hamna i Afrika, som också fanns som förslag när statens skulle grundas. Nu ser jag verkligen fram emot onsdagens bokcirkelträff och diskussioner om På flykt från ett sorgebud. Inte minst för att höra vad de andra tänker om slutet..!

PS till mrs Bookpond: Ibland frångår jag – tack och lov – mina egna principer!

Författare: David Grossman
Titel: På flykt från ett sorgebud
Förlag: Bonnier Pocket

Annonser
 

3 svar till “Glad att jag inte gav upp!

  1. Sanna

    11 maj, 2013 at 18:32

    Roligt att man kan läsa en bok med så olika ögon! Jag avskydde varje sida av den här boken och tyckte den var fruktansvärt trälig och babblig. Jag kom till ca sida 400 innan jag äntligen lade den på skamhyllan för gott.

     
    • Fru E

      11 maj, 2013 at 22:03

      Haha. Ja, verkligen olika. Men det var någon i min bokcirkel som sa nåt liknande och visst var den mångordig. 400 sidor var ändå starkt under de förutsättningarna. 🙂

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s