Så snygg men så tråkig

Stockholm octavo av amerikanska Karen Engelmann är otroligt vackert formgiven av bland annat Maria Sundberg som gjort omslaget. Varje kapitel har en snygg skugga av de första orden i snirklig stil och texten förgylls av bilder hämtade från mestadels från Beinecke Rare Book and Manuscript Library. Det är helt enkelt en bok som väcker både nyfikenhet, läslust och ha-begär. Dessutom är det väldigt spännande att en amerikansk kvinna väljer att skriva om Stockholm på 1700-talet, men Karen Engelmann har bott nio år i Malmö, där hon arbetade som grafisk designer (förstås!). Stockholm octavo är hennes debutroman.

Just miljöskildringen och stämningarna från 1700-talets Stockholm tycker jag att författaren lyckats bäst med. Jag får intryck av att Karen Engelmann gjort sin läxa grundligt när hon läst på om både hur Stockholm såg ut och hur man betedde sig. Särskilt intressant är beskrivningen av solfjäderns betydelse och hur man kunde kommunicera olika saker genom att variera sina lätta handrörelser.

Däremot lyckas hon sämre med att hålla uppe tempot uppe. Trots att intrigen med den unge Emil Larsson, som får hjälp av den förmögna fru Sparf att lägga en spådom i kort (en octavo) för att göra det lättare att hitta en fru och sedan ramlar över en konspiration mot kungen Gustav III, låter väldigt spännande så blir det väldigt sävligt. Långa partier händer det inget alls och författaren förmår inte att förvalta stoffet hon byggt upp romanen kring. Det är en lång startsträcka när octavon ska läggas – ett kort varje kväll klockan 23 i åtta dygn och när jag sen förväntar mig lite action så blir det inte mycket av den varan, tyvärr. Jag lägger besviket ifrån mig boken och känner mig nästan lite lurad. Jag hade förväntat mig så mycket mer av berättelsen, inte minst efter den här trailern:

Författare: Karen Engelmann
Titel: Stockholm Octavo
Förlag: Damm förlag