Glöm mig av Alex Schulman

Glöm mig heter Alex Schulmans roman om sin mamma, som var alkoholist. Det är en otroligt välskriven berättelse och jag blir riktigt imponerad och kommer på mig själv att tänka Shit, han kan ju faktiskt skriva! flera gånger under läsningen. Och visst tycker jag mig också få en större förståelse för Alex Schulmans enorma bekräftelsebehov och den osäkerhet som han många gånger utstrålar. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att han fått utstå psykisk misshandel många gånger. Här finns en hel del riktigt plågsamma scener som nästan gör fysiskt ont att läsa. Ändå är det aldrig snaskigt skvaller, bara modigt självutlämnande. Jag kan inte heller sluta att fascinera mig över att ett barn aldrig tycks ge upp hoppet om sin förälders kärlek! Och hur mycket den ynka förhoppningen får en att utstå så mycket elakheter och svek! Det är helt otroligt! Ändå är detta ingen bitter skildring över en mor som sviker, ytterst är det en stark kärleksförklaring och en vilja att försöka förstå varför ens förälder dricker. Med andra ord, varför kärleken till sitt barn inte är ett tillräckligt skäl att låta bli. Det är också en berättelse om försoning. Att kunna se det där som gömmer sig bakom missbruket.

Nu har Alex Schulman skrivit om sin kärlek till sin fru Amanda, om sin pappa och nu senast om sin mamma. Vågar vi hoppas på att han försöker sig på en rent skönlitterär historia nästa gång, en riktig hitte-på-berättelse? Jag blir nyfiken på hur den skulle se ut!

Författare: Alex Schulman
Titel: Glöm mig
Förlag: Bookmark förlag