Vit syrén är en debut, skriven av Cecilia Sahlström som har en spännande bakgrund inom socialtjänsten, men har också arbetat som både kulturvetare och polis. Boken är första delen i en planerad serie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker och utspelar sig i Lund. Ett extra plus att författaren väljer att ha två kvinnor som radarpar istället för som det vanligen är med en kvinnlig och en manlig polis!
Intrigen är riktigt skickligt vävd! En ung flicka hittas brutalt misshandlad och med tungan halvt avskuren i ett buskage i stadsparken av en ung kille, tillika Sara Valléns son. I offrets ena hand finns en vit syrén av den lite mer sällsynta sorten. Sara Vallén tilldelas fallet, men ser till en början ut att bli av med det på grund av jäv eftersom hennes son snabbt blir huvudmisstänkt. Detta sporrar henne förstås ännu mer i arbetet att lösa fallet. Hon måste ju rentvå sin son! Fler offer hittas med tungan avskuren och en vit syrénkvist i handen och polisen tycks famla i blindo. Tills en dag då ett plötsligt samband mellan offren kan anas som härrör från deras barndom.
Polisarbetet skildras trovärdigt och som läsare förstår man direkt att författaren vet hur polisarbetet faktiskt går till i verkligheten. När det gäller Sara Vallén tycks hon ha ett mörkt förflutet som anas mellan raderna. Kanske får vi veta mer om det i nästkommande böcker? Hon lever frånskild med sina tonåriga barn och träffar en kollega, som visar sig vara ett riktigt svin. Just den delen av boken tycker jag brister lite i trovärdighet, å andra sidan kan Saras reaktioner kanske förklaras utifrån vad hon tidigare upplevt. Rita Anker tycks vara en handlingskraftig, jordnära kvinna som vi inte lär känna lika väl. Kanske får hon också mer utrymme längre fram i serien?
So far so good, men tyvärr finns en hel del språkliga brister som drar ner mitt betyg (jag ger den två av fem stjärnor på Goodreads). Jag får intrycket att den är dåligt korrekturläst och när jag väl lagt märke till några av dem, så dyker fler upp. Som exempel kan dessa nämnas:
När Sara får veta att hennes son är misstänkt, pratar hon i telefon med Rita (s. 43-44). Hon säger att det är outhärdligt och Rita tröstar med att de nog ska få ordning på detta. ”Det gör så ont, sa hon bara innan hon la på. Hon kröp ihop på golvet. Smärtan var övermäktig. Hon skrek rätt ut.” Jag vet inte, men det känns inte som en rimlig reaktion. Särskilt inte med tanke på det samtal som föregår. Att skrika rätt ut av smärta för att man är orolig för sin son? Kanske skrika rätt ut i ångest i så fall, tänker jag.
”Det burrade till i telefonen” (s. 58) Burrade? Tänker att författaren menar brummade eller surrade. Burra (upp sig) betyder ju något helt annat.
Både Klara (dotter till Sara) och Jonny (poliskollega) tänker och använder sig av uttrycket saved by the bell. Det känns lite fantasilöst (s. 60 respektive s. 136).
Det är trist när en bra story kommer i skymundan på det här sättet.
Författare: Cecilia Sahlström
Titel: Vit syrén
Förlag: Bokfabriken
Fru E:s böcker 
Monika
11 juli, 2017 at 19:36
Vad tråkigt, just språkliga missar kan förstöra en hel bok för mig, Jag är lite nyfiken på denna, bland annat för att den ju utspelar sig i Lund där jag bor 🙂
Fru E
22 juli, 2017 at 14:36
Kan du inte läsa och säga vad du tycker? Jag är egentligen positiv, det är bara språket som jag tycker kunde ha korrkturlästs bättre, som sagt!
Joelinda
11 juli, 2017 at 21:02
Håller med Monika – och dig! – för den här sortens fel och missar förstör oerhört mycket. När man väl börjat irritera sig på stavfel, krångliga meningar, syftningsfel och underliga uttryck så är det svårt att släppa det. Kul dock med en lovande debut!
Fru E
22 juli, 2017 at 14:38
Skönt att med en till som direkt verkar se vad som inte funkar språkligt! Tack!
Lena
12 juli, 2017 at 11:18
Ja usch, språkliga missar kan vara så jobbiga och drar helt klart ner betyget.
Fru E
22 juli, 2017 at 14:38
Jo, så blir det ju tyvärr. Och har man börjat irritera sig så påverkar det ju läsupplevelsen negativt tyvärr.
Karin
16 juli, 2017 at 13:35
Jag använder ordet burra på samma sätt som författaren, att mobilen burrar när den vibrerar. Har gjort det länge men vet inte varifrån det kommer. Men det som är så härligt med språk är ju att det hela tiden utvecklas!
Fru E
22 juli, 2017 at 14:34
Jo, håller helt med att språk måste utvecklas, men jag har aldrig hört burra i det här sammanhanget tidigare och tycker fortfarande att det är ett märkligt ordval. Kanske är det dialektalt?