RSS

När Johannes Anyuru kom till stan

10 Nov

I förrgår kväll blev jag lite förälskad faktiskt. Eller ja, helt betagen är nog en mer korrekt beskrivning. Johannes Anyuru gästade Växjö stadsbibliotek för att prata om sitt skrivande och sin senaste, augustprisnominerade roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Direkt när han ska börja prata skriker ett par tanter längst bak i publiken att mikrofonen som han har på sig inte hörs ordentligt (varför sätter sig de med sämst hörsel alltid sig längst bak?) och det blir ett litet avbrott när ljudet ska korrigeras. Till slut får Anyuru helt enkelt byta mick innan han kan fortsätta där han blev avbruten, nämligen med sin uppväxt i Araby i Växjö där han bodde från det att han var sju tills dess att han fyllt 18. Han berättade om ögonblicket där han blev poet och det var fint. Det var på Katedralskolan där han satt med sin lärare Sture och hade svenskalektion. Anyuru bläddrade i en antologi som fanns i klassrummet och hittade ett kapitel med rubriken Underground poesi  som fångade hans uppmärksamhet. För precis som alla andra sjuttonåringar kände Anyuru en frihetslängtan, en längtan ut i världen. Han och hans kompis Martin var medlemmar i ett hiphopband som kallade sig Red October efter ubåtsfilmen Jakten på Röd oktober. Anyuru kände också en riktningslös ilska, som kom sig mycket av pappans olyckliga bbbakgrund och det faktum att han tvingades i exil just när han hade utbildat sig till sitt drömjobb (något Anyuru skriver om i sin roman En storm kom från paradiset). Men där, just då i klassrummet, upptäckte Anyuru poesin. Dikten som grep tag i honom och gjorde så starkt intryck var skrivet av beat-generationsförfattaren Allen Ginsberg och sårbarheten i meningen ”jag gråter för jag inte hittar rätt ord”. Det vill säga, precis som Anyuru själv känt så finns det något bortom materien, det osynliga. Lär du dig se det osynliga, kommer du se det i livet som är vackert. Ungefär så berättade Johannes Anyuru om det ögonblicket. Fantastiskt gripande och vacker historia!

Sen fortsatte han att tala om hans författarblivande och hade en kul anekdot om när det endast kom en enda åhörare vid en diktuppläsning på ABF i Sundbyberg utanför Stockholm när han hade debuterat med sin diktsamling Det är bara gudarna som är nya. Denna debut vann han dessutom ett författarstipendium från restaurang Prinsen i Stockholm och sade upp sig från sitt jobb inom vården. Men titeln på diktsamlingen visade sig vara för lång och besvärlig för att berätta om och ledde hela tiden till en massa missförstånd, så därför fick nästa diktsamling kort och gott heta Omega, som kom ut i skuggan av hans bäste väns bortgång i cancer. Sedan pratade han också om sitt religiösa uppvaknande. För 10 år sen konverterade han till islam, som han fått inblick i via sin far som själv hade konverterat från katolicismen till islam. Anyuru beskrev väldigt fint om vad religionen betydde för honom och refererade till Tranströmers rader ur dikten Vermeer:

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen. Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar:
”Jag är inte tom, jag är öppen.”

Hans senaste bok heter alltså De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och handlar bland annat om ett terrorattentat som avstyrs av en ung tjej från framtiden. Läskigt nog kom den ut endast två månader före terrorattentatet i Stockholm då en lastbil körde över människor på Drottninggatan. Ändå är Johannes Anyuru positiv till framtiden och tror att det vi upplever nu med ökade grupperingar i samhälle. Det är en naturlig utveckling av ett samhälle i stark förändring som vårt är. Vi är den första generationen som ska lära oss att leva med personer från andra kulturer i en långt större utsträckning än tidigare och att det i sin tur leder till friktion är inte alls konstigt, men att vi, majoriteten av alla människor, trots allt vill varandra väl och att vår naturliga instinkt är att skydda och ta hand om varandra.

Själv är jag mer en försiktig optimist kanske, men Anyrus ord kändes trygga och precis vad som behövdes en fuktig och mörk novemberkväll. Dessutom fick han en massa frågor om varför muslimska länder inte har mänskliga rättigheter och demokrati i samma utsträckning som kristna länder…! Oerhört komplexa frågor, men han lyckades formulera ett klokt svar, som jag inte tänker gå in på här. Överhuvudtaget imponerades jag väldigt av hans välformulerade rfamträdande och att han var så rapp i tanken. Trots att ganska allvarliga ämnen avhandlades, så fick vi ändå skratta vid flera tillfällen. En fantastisk kväll! PS. Utan att ha läst boken så är jag väldigt säker på att Johannes Anyurus bok vinner Augustpriset i år! PS2. Fasiken vad snygg han är!

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 10 november, 2017 i Augustpriset 2017, Författare IRL

 

2 svar till “När Johannes Anyuru kom till stan

  1. Annika Hulten

    11 november, 2017 at 12:38

    Tack för att du delar med dig Birgitta, av både läsningar och upplevelser. Tror också att J A kommer att få Augustpriset. Han är ödmjuk och skärpt o en mäktig författare. Hans porträtt av sin far i förra boken sitter som ett sår i mig. Att vara författare är en sak och att stå till svars för oroligheter o andras handlande är något annat. Blir beklämd när folk inte inser det. Sedan förstår jag att frågorna är berättigade o många men det kanske någon annan/andra kan hjälpa till att svara på. Kram från Annika

     
  2. Mika

    12 november, 2017 at 20:32

    Haha, roligt refererat. Jag såg Anyuru i Lund, han är väldigt snabb i tanken. Gillade också hans anekdoter.

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s