Drabbande berättelse från verkligheten

Sonen Daniel har regressiv autism. Han utvecklades normalt de första tre-fyra åren, men sen gick han plötsligt tillbaka i sin utveckling. Från att ha pratat oavbrutet till att nästan inte tala alls. Hans personlighet ändras också totalt. Han får ofta har hörselskydd på sig för att stänga ute alla intryck som pockar på uppmärksamhet och tar så mycket energi. Boken är en roman, men förstås är det mycket av det som beskrivs självupplevt. Olaug Nilssen skriver i boken Till Daniel rakt och osentimentalt om hur det kan vara att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning. En vardag med slag, bett eller ingen kontakt alls. Ansatsen är inte att läsaren ska tycka synd om henne, men jag läser med stor respekt för de utmaningar som hon ställs inför. Inte nog med att hon ska bearbeta sorgen över att Daniel inte är som andra barn. Hon tampas också med pappersbyråkratin och ringer mängder med telefonsamtal till myndigheter och vårdinstanser för att både få rätt hjälp, men också för att kunna ge Daniel det stöd han behöver.

Det är svårt att förstå hur hon orkar, men så är det förstås, man orkar väldigt mycket när det handlar om ens barns bästa. Texten tar andan ur läsaren. Boken genomsyras av kärleken hon känner för till sin son och hon skildrar en verklighet som är okänd för de flesta av oss, men som är högst verklig för många. Det är ju en av de fina sakerna med litteratur, att vi får en inblick i andra människors liv. En väldigt fin, drabbande berättelse som förtjänar att läsas av många.

Författare: Olaug Nilssen
Titel: Till Daniel
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Joar Tiberg