I oxögat av Ida Andersen

Jag som väldigt sällan läser historiska romaner som utspelar sig före 1900, har verkligen sett fram emot att få läsa Ida Andersens roman I oxögat. Den utspelar sig i Ekeberga socken i Kosta, orten som jag faktiskt bott i en kort tid och nu jobbar i sen 10 år tillbaka och vida känd för sitt fina glasbruk. Glasbruket har faktiskt en särskild roll i den här boken. Det är framväxandet av detta på 1700-talet som får både trakten att utvecklas och som förändrar livsvillkoren för drängarna och pigorna, som tidigare inte kunnat välja något annat yrke i livet. Men allra först börjar det som så oftast med en förälskelse. Pigan Sissel har länge gått och trånat efter drängen Eskil och när det bjuds upp på dans på midsommarafton tar hon chansen. Kvällen slutar i älskog på en äng och efter det falnar Eskils intresse för Sissel. Men så upptäcker Sissel att hon är med barn. Eskil är förstås fadern och tar sitt ansvar genom att gifta sig med Sissel. Sissel är själaglad och tänker inte på hur hon sviker sin lillasyster, som också hade ett gott öga till Eskil. Tillsammans flyttar det unga paret in i en stuga som Eskil själv byggt. Han fick tomten i arv efter husbonden, vilket retade hans två söner gruvligt. Eskil är duktig med trähantverket och när två framåtsträvande herrar, Anders Koskull och Georg Bogislaus Staël von Holstein, kommer till trakten för att bygga ett glasbruk, håller Eskil sig framme och får anställning vid bygget. Under tiden som Eskil är med om att skapa förutsättningarna för det moderna Sveriges framväxt, stretar Sissel på hemma med småbarnen.

Att vara fattig i Småland på 1700-talet är ett oerhört hårt liv. Att läsa om Sissel och Eskils alla svårigheter, får mig att verkligen känna tacksamhet för att jag lever i den tid jag lever. Jag funderar mycket på hur mörkt det måste ha varit i deras lilla torp, särskilt innan Eskils sätter in oxögat. Att komma hem efter en lång arbetsdag till kyla och mörker, kanske med fuktiga kläder som aldrig torkar. Genast måste du ut och hämta spån och ved till värme och matlagning. Och så kylan. Att aldrig, i alla fall under en stor del av året, bli riktigt varm! Det är otroligt att så många ändå överlevde den här tiden.

Ida Andersen skriver liv i Sissel och Eskil och får mig också att inse hur lika vi fortfarande är våra förfäder. Vi kanske drömmer lite större, men kärleken och tryggheten är fortfarande det viktigaste. Inte heller är romanen tyngd av en massa fakta, även om berättelsen känns väl underbyggd av noggrann research. Här får Sissel och Eskil vara viktigast och det gör att jag som läsare verkligen känner med dem i alla deras med- och motgångar. Jag älskar också att boken till stor del är skriven på småländska. Jag hör min kära kollega C:s röst genom hela boken och det får mig också att känna en sällsam närhet till detta strävsamma par från 1700-talet. Litteraturen är fantastisk på så sätt! Jag blev väldigt förtjust i den här välskrivna och tankeväckande roman och hoppas att den finner många läsare. Det är den väl värd.

PS. På fredag ska jag gå på boksläppet för I oxögat på Smålands museum i Växjö! Så himla roligt!

Författare: Ida Andersen
Titel: I oxögat
Förlag: Bokförlaget Polaris