RSS

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

25 Aug

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
 

Ett svar till “Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

  1. Herr E

    25 augusti, 2019 at 14:42

    Kan bara hålla med i allt vilken fantastisk resa och upplevelse! Vilket final med Joelle Taylors otroliga diktläsning! Vilken otrolig festival!
    Längtar redan till nästa gång vi ska dit

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s