Det här är en speciell bok jag kände mig lite kluven inför efter att jag hade läst klart! Som roman betraktat gillar jag den oerhört. Det är ett bra upplägg och ett vackert språk. Berättelsen bygger på en sann historia. Bokens jag heter Alexander och är frånskild. Han har delad vårdnad om parets sexåriga tvillingar. Han bor i Danmark, hon i Sverige, men umgänget funkar ändå relativt väl. Och så plötsligt en dag när Alexander är i Stockholm för att hämta sina barn får han reda på att han inte får träffa sina barn mer. Barnen säger sig vara rädda för honom och Alexander förstår ingenting. Det är en obegriplig chock! Grova anklagelser om våld och övergrepp riktas mot honom och när han försöker ta reda på vad det är som händer, möts han av en enorm ovilja från alla inblandade. Det blir en kafkaliknande tillvaro, fylld av ångest och utan möjlighet att bemöta anklagelserna. Det hela går till en rättegång. Mamman företräds av en känd svensk stjärnadvokat och har hela Myndighetssverige bakom sig, men trots det så kvarstår faktum: Det finns inga blåmärken, inga bevis annat än barnens påstådda rädsla för sin pappa. Ändå får han inte träffa sina barn.
Det som gör mig lite kluven med den här boken är att det smyger sig in ett korn av misstänksamhet mot Alexander. För inte kan det väl gå så här långt utan att det finns någon substans i anklagelserna? Eller? Att så ensidigt bara få ta del av den ena partens upplevelser gör att jag ställer mig lite skeptisk. Daniel Dencik säger själv att det är en självbiografisk roman och har till och med gett sig själv ett annat namn i boken, Alexander. Så hur mycket fakta saknas i boken?
Författare: Daniel Dencik
Titel: Jag väntar i snön
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: M. Andersson
Fru E:s böcker 