Vintern 1986 befinner sig en femårig pojke på en flyktingförläggning i Laxå. En förskolefröken uppmuntrar pojken, som heter Arash Sanari, att skriva ned sina känslor i en dagbok. Till en början är det mest enstaka ord och en massa teckningar. Arash vill inte alls skriva dagbok, men då börjar även hans pappa skriva och sen gör det de sida vid sida under flera år. Det är när Arash som vuxen får läsa sin pappas dagboksanteckningar som han inser att här finns en historia att berätta. Den om en pappa som gör allt för att hans barn ska integreras och bli svenska, men som förlorar mycket av sin egen identitet på vägen.
Det är just för att bli en hundraprocentig svensk familj som Arash och hans familj flyttar till Tjörn ett år senare. På Tjörn är de ensamma om att se ut som de gör. Arash pappa tar reda på allt som svenskar gör och härmar. De inför lördagsgodis, åker på skidsemester och Arash får börja på flera idrotter, för så gör svenska barn. Under en period tränar han både ishockey och isdans och blandar mitt under en pågående match ihop de olika sporterna. Familjen lär sig paddla kanot och går ut i skogen på helgerna, för det är så svenskar gör. Det svenska samhället är svårbegripligt, inte minst språket. Arash pappa lär sig att som svensk är det något fint att bete sig ”osvenskt”. Då är man en charmig, generös person som lätt får kontakt med andra. Men som invandrare vill du inte vara ”osvensk”. Då är betydelsen negativ. Det är inte alltid lätt att förstå sig på oss svenskar, men Arash gör allt för att slippa sticka ut.
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn är en dråplig bok, men med en stor portion svärta. Den sätter fingret på själva integrationens förutsättningar. De invandrare som vill integreras och bli svenska, klarar inte av att göra det på egen hand. Det krävs också en motpart, att vi svenskar börjar umgås med invandrare.
Författare: Arash Sanari
Titel: Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn
Förlag: Volante
Fru E:s böcker 