RSS

Sökresultat för ‘Hetta’

Där livet är fullkomligt

Där livet är fullkomligt

Ett enda oskyddat samlag med knarklangande pojkvännen Manuel är allt som krävs för att 17-åriga Adele ska bli gravid. Kanske är ett barn något som kan binda dem till varandra för evigt? Men Manuel är varken särskilt intresserad av Adele eller barnet. Han har siktet inställt på att avancera i det kriminella gänget han tillhör. Adele och Manuel bor i slitet hyresområde som kallas för ”jättemaskarna” på grund av husens utseende i den fattiga fiktiva, men typiska förorten Labriola utanför Bologna. Ofta står lägenhetsdörrarna på vid gavel för att skapa korsdrag när hettan blir outhärdlig, men det gör inget. Här finns ändå inget värt att stjäla. Alla som kan fly Labriola gör det. Kvar blir mammorna och barnen. Vad papporna är, vet ingen. Antingen sitter de i fängelset eller hänger i baren någonstans. Havet finns någonstans i fjärran, dit de rika åker för att svalka sig. Människorna i Labriola åker till den närliggande shoppinggallerian för att göra detsamma, inte för att köpa saker för de har de inte pengar till.

Läraren Dora är från en bättre del av staden. Hon och hennes man kämpar med att bli med barn. De ser till att göra precis vad alla råder dem till, men det blir ändå inget barn. Varje nytt meningslöst graviditetstest är en stor sorg och det tär på äktenskapet. Sakta utvecklar Dora komplicerade känslor för sin högbegåvade elev Zeno, som tackar nej till ett eftertraktat stipendium för att fortsätta ta hand om sin utfattiga och sjuka mamma. Dora kan inte förstå varför, men Zeno vet att egna drömmar sällan har en plats i den krassa verkligheten. Ändå är det Zeno, som står med en fot i vardera världen, som också förmår Adele att se världen med lite mer värme.

Livet är fullkomligt är en roman om klass, som utforskar både identitet och unga kvinnors möjligheter till att bryta mönster och välja sina egna liv. Det är inte enkelt att göra en klassresa, hindren är många, inte minst de psykologiska kanske. Jag tycker Silvia Avallone är en fantastisk författare som verkligen förmår fånga dagens Italien bortom turiststråken. Jag hade förmånen att lyssna på henne på bokmässan och då talade hon mycket om litteraturens betydelse när det gäller att visa på andra (möjliga) verkligheter för de unga i utsatta områden. En otroligt karismatisk och vältalig kvinna!

Författare: Silvia Avallone
Titel: Där livet är fullkomligt
Förlag: Natur och kultur

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 februari, 2020 i Böcker, Kärlek, Sorg, Vänskap

 

Under den brännande solen

Två bröder, Nathan och Bub, möts vid en gammal grav ute i den australiska öknen. Vid gravstenen ligger deras döde bror Cameron. Han har dött en plågsam död utan skydd för hettan. Men hur hamnade han där? Enligt Bub hade de två bestämt att de skulle träffas vid en helt annan plats. Under kroppen finns en liten fördjupning, som om någon grävt ner något, men ingenting finns i sanden. En bit bort hittar de Camerons bil övergiven. Där finns förnödenheter för att klara ett längre stopp ute i vildmarken. Dessutom fungerar bilen utmärkt. Så varför övergav Cameron den enda säkerheten han hade för att bege sig ut till fots i det ödsliga landskapet under en het, brännande och livsfarlig sol?

Hemma på gården väntar Camerons hustru, deras två döttrar, modern, en farbror och två säsongsarbetare. Dessutom har Nathan med sig sin halvvuxne son som är på besök. Boskapsfarmen ligger ödsligt och skulle någon närma sig, ser man sanden yra på långt avstånd. Ofta går det veckor utan att de får besök. Nathan har en sårig vårdnadstvist bakom sig som till slut fick honom att bli bannlyst i den närmaste byn. När hans älskade hund förgiftades och dog undersvåra plågor, drog han sig undan världen och har därför inte besökt sin bror Camerons gård på ett år. De tre bröderna står inte varandra särskilt nära, men en gång i tiden skyddade de varandra så gott de gick från faderns brutalitet.

Camerons död rör upp både känslor och minnen. Platsen han hittades på är mytisk. Det finns otaliga historier om mannen som begravdes där. En gång i tiden vann Cameron pris för en tavla han målat av platsen. Flera märkliga omständigheter till Camerons död, gör att Nathan misstänker att någon vet mer än denne vill säga, men de ödsliga omgivningarna gör antalet misstänka starkt begränsat.

Jane Harper har gett ut tre böcker på svenska och jag har läst dem allihop (du kan se dem skymta på hyllan i bilden). Hetta och den här, En förlorad man, tyckte jag bäst om. En förlorad man har en spännande intrig, även om jag gissade rätt på en hel del, men framförallt är miljön, som berättelsen utspelar sig i, oerhört fascinerande! Varför? bosätter sig människor på platser, så avlägsna att den kan gå veckor innan en bil passerar? Dessutom i ett utmanande landskap, fullt med giftormar och en brännande sol som snabbt blir en dödsfälla. Gestaltningen är också bra och upplösningen känns riktigt trovärdig. Läs den, tycker jag!

Författare: Jane Harper
Titel: En förlorad man
Förlag: Bokförlaget Forum
Översättning: Klara Lindell

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 januari, 2020 i Böcker, Spänning

 

Paris. Kärlek. Ost.

Paris. Kärlek. Ost.Australiensiska Victoria Brownlees debutroman handlar om Paris och en del kärlek. Och en väldans massa ost! Så titeln på boken, Paris. Kärlek.Ost, säger precis allt i det här fallet. Det är en charmig feelgood-roman, som är ovanligt välskriven för genren, tycker jag. Jag blev oerhört fascinerad av alla ostsorter som finns och det är kul att väva in vad som måste vara ett specialintresse i en roman. Det funkar faktiskt riktigt bra! Paris. Kärlek. Ost. är en berättelse med mycket charm! Det jag saknar är faktiskt kärleksbiten som gärna kunde få varit lite mer pirr och hetta. Här blir just den delen av boken ganska ljummen, tyvärr.

Ella flyr till Paris från Melbourne efter att ha fått sitt hjärta krossat av mannen hon trodde att hon skulle gifta sig med. Minnet av en resa från förr och första upplevelsen av en smakrik Comté gör att hon återvänder till den franska huvudstaden. Första stoppet blir en ostaffär där hon slår vad med den manliga expediten om att äta 365 franska ostar på ett år – det är nämligen exakt så många olika sorters ostar som sägs finnas i Frankrike. Vinnaren ska bjuda den andra på middag. Efter lite letande i Paris hittar hon ganska snabbt både bostad, jobb och vänner. I jobbet lär hon känna den sexige matskribenten Gaston och faller pladask för hans franska charm. Men är han verkligen singel eller ens intresserad?

Författare: Victoria Brownlee
Titel:  Paris. Kärlek. Ost.
Förlag: Hoi förlag
Översättning: Helena Stedman

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 november, 2019 i Böcker, Debutant, Feelgood, Kärlek, Rec.ex., Resor, Vänskap

 

Inte lika vass som den första

Falska vänner

I maj förra året läste jag Jane Harpers debutroman Hetta och blev helt lyrisk! Att hennes andra bok, Falska vänner, kom ut strax före min semester var helt perfekt! Jag läser alltid mycket spänningslitteratur, men att få försjunka i en ny deckare när man är ledig är ju helt oslagbart! Tyvärr hanns den inte med under semestern så jag började på den samtidigt som jag gick tillbaka till jobbet igen. På så sätt var det lite tur att Falska vänner inte var riktigt så spännande som jag hade hoppats/förväntat mig/önskat. Jag älskar utgångsläget: en kvinna återvänder inte efter en vildmarkstur med sina arbetskamrater, som team building-aktivitet för arbetsgruppen. Att denna kvinna, som heter Alice, dessutom arbetar på hemligt uppdrag från polismyndigheten med att få fram dokument som visar på ekonomiska oegentligheter i företagsledningen, är ytterligare en faktor som gör hennes försvinnande extra mystiskt och intressant.

Upplägget är att poliskommissarie Aaron Falk och Carmen Cooper är de som haft kontakt med Alice innan hon försvann. De startar en utredning direkt och upptäcker att i samma område som hon försvann i, härjade en seriemördare för flera år sen. Han åkte visserligen fast för sina avskyvärda brott mot kvinnor, men det är oklart vart hans son tog vägen. Det visar sig att redan dag 2 under vildmarksäventyret fick Alice och hennes fyra arbetskamrater problem. De blev av med utrustning och missade en stig de skulle ta och gick vilse. Genom tillbakablickar i boken får läsaren reda på att det fanns stora spänningar i gruppen och att det glada fotografiet som togs av de fem kvinnorna innan de begav sig ut i vildmarken, inte alls speglade verkligheten.

Visst låter det som en oerhört spännande story? Problemet är att det aldrig blir särskilt spännande. Det byggs upp förväntningar på ett mer avancerat scenario än vad de faktiskt blir i slutändan. Så mycket kan jag säga, utan att avslöja för mycket. Liksom Hetta är Falska vänner en välskriven berättelse, men för mig saknas det där som gör att jag inte kan sluta läsa. Och faktiskt, jag kommer faktiskt fram till vad som hänt Alice innan Aaron Falk gör det!

Författare: Jane Harper
Titel: Falska vänner
Förlag: Forum

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 augusti, 2018 i Böcker, Deckare

 

Jag har läst en av årets bästa deckare

HettaDet är lite vanskligt att läsa en bok som alla, precis alla, har hyllat. Förväntningarna blir skyhöga och risken för att bli besviken är stor. Så lite vånda hade jag allt inför läsningen av Jane Harpers deckare Hetta. Men du kan vara lugn, berättelsen höll vad den hade lovat!

Det är inget rafflande tempo, ändå tycks sidorna vilja vända blad själva. Det är svårt att sluta läsa, jag sögs in i berättelsen och helgens sommarväder utgjorde en perfekt fond. Hetta utspelar sig nämligen i det lilla australienska samhället Kiewarra mitt under den svåraste torkan i mannaminne. Skördar förstörs och djur dör av vattenbrist vilket leder till tuffa levnadsförhållanden för alla bönder som utgör merparten av det lilla samhället. Hettan tär också psykiskt på befolkningen och alla tycks ha nerverna utanpå kroppen, redo för strid.

”Du ljög. Kom på begravningen.”

Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till Kiewarra, som han en gång i tiden hastigt tvingades lämna, för att närvara vid hans bäste vän Luke Hadlers begravning. Luke misstänks ha mördat sin fru och sin son innan han sköt sig själv. De två vännerna har haft endast haft sporadisk kontakt under de senaste åren, men de två delar en mörk hemlighet tillsammans. För tjugo år sen dog en av deras närmaste vänner genom drunkning och Aaron blev genast misstänkt eftersom hans namn stod skrivet på en lapp som den döda hade. Tillsammans gav de varandra alibi för tiden för dödsfallet, men allt vilade på en lögn. De två var aldrig tillsammans och Aaron har aldrig slutat tänka på vart Luke egentligen var den där dagen. Den planerade snabbvisiten blir till ett längre besök då stadens polischef ber Aaron att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen hemma hos Luke. Ju mer information de lyckas nysta fram, desto tydligare blir det att ingenting är vad det synes vara. Samtidigt är det flera i staden som provoceras av Aarons närvaro och de har inte glömt varför de tvingade bort Aaron och hans pappa en gång i tiden.

Det är grymt spännande och stämningen är mycket olycksbådande! Vad hände egentligen den där dagen för tjugo år sen och har det något samband med den brutala dödsskjutningen av familjen Hadler? Vem är det egentligen som inte vill att mörka hemligheter dras fram i ljuset? Var och en av invånarna tycks sitta på information som de inte vill avslöja och redo att gå långt för att skrämma den som söker svar. Hetta kommer definitivt att finnas med på min lista över årets bästa deckare!

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Böcker, Deckare, Spänning

 

Läst 2017

J a n u a r i
Kall kall jord av Adrian McKínty
Det måste vara här av Maggie O´Farrell
Hur kär får man bli? av Katarina von Bredow
Främlingen av Harlan Coben
Det svenska hatet: en berättelse om vår tid av Gellert Tamas
Homegoing av Yaa Gyasi
Änkan av Fiona Barton
Vegetarianen av Han Kang

F e b r u a r i
Världens lyckligaste kvinna av Jessica Knoll
Nerverna av David Nyman

Jag vet var du bor av Claire Kendal
Efter din död av Eva Dolan
Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson
Slutet på sommaren av Anders de la Motte

M a r s
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Syndafloder av Kristina Ohlsson
Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Andras vänner av Liane Moriarty
Svenska brott: Trippelmordet i Uddevalla av Thomas Bodström & Lars Olof Lampers
Se mig, Medusa av Torkil Damhaug
Blybröllop av Sara Paborn

A p r i l
Det växte ett träd i Brooklyn Del 1 av Betty Smith
Bländad av Petra Holst
De mörkermärkta av Mattias Leivinger & Johannes Pinter
The Story of the Lost Child av Elena Ferrante
Norma av Sofi Oksanen
Fällan av Melanie Raabe
Mocka av Tatiana de Rosnay
Före fallet av Noah Hawley

M a j
Ung kvinna saknad av Claire Douglas
Där Satan har sin tron av Unni Lindell
Glad och lycklig? Knappast av Thomas Halling
Linjen av Elise Karlsson

Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström
En annan Albin av Johan Unenge
Hetta av Jane Harper
Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant
Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
I djupt vatten av Paula Hawkins

J u n i
Hur man löser ett spaningsmord: Therese Tangs berättelse av Joakim Palmkvist
Det finns inga monster av Liselott Willén
Pappas pojke av Emelie Schepp
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

J u l i
Kvinnorna på slottet av Jessica Shattuck
Vit syrén av Cecilia Sahlström
Jag ser dig av Clare Mackintosh
Som om du inte fanns av Kate Eberlen
De vackra döda av Belinda Bauer
Annabelle av Lina Bengtsdotter
Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde
Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll av Olof Lundh

A u g u s t i
Körsbärslandet av Dorte Hansen
Vända världen rätt av Jennifer Niven
Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson
Dolt i mörker av Elly Griffiths
Pakten av Michelle Richmond
Den ensamma staden av Olivia Laing
Down under av Johan Ehn
Coffin Road av Peter May

S e p t e m b e r
April i Anhörigsverige av Susanna Alakoski
Brottets gåta av Val McDermid
De 7 nycklarna av Åsa Schwarz
Nix av Nathan Hill
Edward Hopper: Portraits of America av Wieland Schmied
Sargad av Flynn Berry

O k t o b e r
Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead
1793 av Niklas Natt och Dag
Husdjuret av Camilla Grebe
Den sorglöse hemsamariten av Mikael Bergstrand
Flora Banks förlorade minne av Emily Barr
Vi mot er av Fredrik Backman
Allt eller inget av Simona Ahrnstedt

N o v e m b e r
Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Hemma där hjärtat väntar av Sofia Ymén
Ta min hand av Lisa Bjurwald
Dagar av ensamhet av Elena Ferrante
Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

D e c e m b e r

Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall av Baris Kayhan
Turtles All the Way Down av John Green
Kåda av Ane Riel
Det är bara gudarna som är nya av Johannes Anyuru
De sju systrarna av Lucinda Riley
På a svarar jag hej då av Nina Hemmingsson
Norra latin av Sara Bergmark Elfgren
Sanningen av Harlan Coben

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du, bara

Omslagsbild: Du, baraDu, bara av Anna Ahlund är en otroligt fin – och modig! – debut om ung, komplicerad kärlek. Det som ställer till det för John är att han blir förälskad i samma kille som sin storasyster Caroline. Han heter Frank och jobbar i pappershandeln, gillar Nick Drake och är fast besluten att vika tusen papperstranor. Fin är också syskonrelationen mellan Caroline och John. Kanske ovanligt friktionsfri med tanke på konkurrensen om Frank. Anna Ahlund utmanar också de traditionella könsrollerna utan att skriva läsaren på näsan. Att låta John vara bästis med Elli utan att göra någon stor sak av det. De vuxna förekommer bara i periferin. Mycket hinner hända under ett långt sommarlov.

Det som är så fint med den här boken är att det inte är Johns sexualitet som gör saker och ting komplicerade. Här finns en skön inställning till kärlek som något fint, oavsett. Ingen förälder som blir förfärad över att ens son är bög, inga kompisar som överger. Det här är heller ingen kom-ut-berättelse. Det är så befriande läsning! Dessutom vågar Anna Ahlund skriva om sex ”hela vägen”. Här finns inga dörrar som stängs eller punkter som överger läsaren just när det börjar hetta till. Det är ganska ovanligt i ungdomsromaner, men verkar typiskt för författarens avslappnande stil, allt beskrivet med stor respekt. Underbart!

Författare: Anna Ahlund
Titel: Du, bara
Förlag: Rabén & Sjögren

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 augusti, 2016 i Böcker, Debutant, Kärlek, Ungdomar, Vänskap

 

När är det ok att ge upp en bok egentligen?

På Litteraturkvalsters fina blogg pågår just nu en diskussion om när det är ok att sluta läsa en bok som man inte tycker verkar bra. Med tanke på hur många olästa böcker som finns därute och som vi aldrig kommer att hinna läsa under en livstid, borde ju det självklara svaret vara med en gång när man märker att man inte kommer någon vart eller till och med drar sig för att läsa. Men livet är ju sällan så enkelt och det finns inget enkelt svar i den här fråga heller.

För tänk om det är så att boken blir en riktigt fin läsupplevelse så småningom, en bok som man blir glad över att man aldrig gav upp? Det händer mig ganska ofta att det är lite trögt i början och sen tar det sig. Sist det hände, var det med På flykt från en sorgebud. Första 200 sidorna var svårlästa. Jag läste om vissa sidor flera gånger för att mina tankar sprang iväg på annat håll. Men sen, plötsligt! Jag blev fast! Och nu är jag jättetacksam mot mig själv och min envishet för den här romanen skulle jag inte vilja ha oläst. Det finns så mycket att fundera på från den.

Vanligtvis brukar jag följa 50 sidors-regeln, det vill säga: Om en bok inte har lyckats fånga mitt intresse på femtio sidor så ger jag upp. Det är inte alltid säkert att det är ett livslångt avsked. Det händer att jag försöker vid ett annat tillfälle igen. Ibland är det inte bokens fel utan tidpunkten eller humöret. Det gäller särskilt om någon boktipsarauktoritet* i mitt liv har hyllat den eller om den är skriven av en författare vars texter jag brukar gilla. Men det finns vissa undantag från den här principen.

1. Det är ett recensionsex. Jag tycker att om jag har skrivit till förlaget och bett att få boken så är jag också skyldig förlaget att läsa ut den. Hur dålig jag än tycker den är. Jag vill vara säker på att det inte är en bok som jag tycker om, innan jag uttrycker mig negativt om ett recex och eftersom det händer att jag ändrar uppfattning om jag fortsätter läsa. Likaså tycker jag att det gäller om jag tackar ja till ett recensionsex som en författare (eller förlag för all del) frågar om jag vill ha. Eventuella invändingar eller brasklappar får jag lämna innan jag tackar ja, i så fall. Däremot om boken kommer till mig ändå, utan att jag bett om det så gäller 50-sidors regeln igen.

2. Det är en bok i en serie som jag inte vill ge upp. Ibland, ja till och med ganska ofta, händer det att vissa böcker i en serie inte är så bra som de andra. Jag tänker mest på deckarserier nu för det är sällan jag läser andra serier. Ett gott exempel på detta är Viveca Stens Sandhamnsdeckare där I natt är du död är den fjärde i serien, som höll på att bli min sista. Där räddade Katarina Ewerlöfs fina uppläsning ljudboken från att bli avstängd för gott och det var jag glad över när jag läste den senaste, I stundens hetta, som jag tyckte var betydligt bättre. Och samma sak gäller faktiskt Louise Pennys deckare om samhället Three Pines, men där var det bok två i serien, Nådastöt, som var seg och konstig, men där oklarheternas dimma skingrades i uppföljaren Den grymmaste månaden.

3. Det är en bokcirkelbok. Jag är med i två stycken bokcirklar just nu. En är privat och en håller jag själv i på biblioteket där jag jobbar. Bokcirkelsamtalet bygger till viss del på att deltagarna har läst boken vi ska diskutera och jag gör verkligen mitt yttersta för att läsa ut även en skitdålig bok. 50 sidor är helt enkelt för lite när det gäller bokcirkelböcker, tycker jag. Åtminstone hälften vill jag ha läst för att ändå kunna diskutera varför jag inte läste ut. Det hör till god ton att verkligen försöka ta sig igenom den, tycker jag.

Detta är mitt svar på frågan När är det ok att ge upp en bok egentligen? Håller du med? Eller tycker du att jag har helt förkastliga principer? Är du mer radikal och slutar läsa ganska omgående? Eller tvärtom, anser du det en dödssynd att släppa taget om en bok innan den är utläst?

*kan vara alltfrån vänner, kollegor, #boblmaf eller kulturjournalister.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 12 maj, 2013 i Diskussioner

 

Brats på glid och ett mord

I ärlighetens namn så var jag rätt trött på Viveca Stens Sandhamnsdeckare efter att ha lyssnat på den förra, I natt är du död. Sedan lyssnade jag på henne på Bokens dag i höstas och tyckte att intrigen i hennes femte deckare om juristen Nora Linde och kommissarie Tomas Andreassen ändå lät ganska spännande. Och nu har jag lyssnat på I stundens hetta och tycker att den var okej. Jag tycker fortfarande att utredningen går i snigeltakt (men det kanske å andra sidan gör den mer realistisk, vad vet jag?), men rikemansbarnen som tillbringar en förödande midsommarhelg i Sandhamn är trovärdigt tecknade. Däremot dryper det om klichéer när en av föräldrarna ska beskrivas och det blir nästan lite löjeväckande. Hur som helst, det är förbaskat svårt att låta bli att fortsätta läsa (lyssna på!) Viveca Stens deckare och som vanligt höjs läsupplevelsen av Katarina Ewerlöfs formidabla uppläsning!

Privat så trasslar det till sig mellan Nora och Jonas och allt börjar när Jonas fjortonåriga dotter Vilma försvinner på midsommardagen. Samtidigt stapplar en förvirrad, drogpåverkad ung tjej in i polisens husbil som står parkerad i hamnen under helgen och kort därefter finner man en ung kille ihjälslagen på ön. Tomas får abrupt lämna den lyckliga bubbla som han befinner sig i sedan dottern Elin föddes när han kallas till Sandhamn för att utreda dödsfallet. Det är ont om ledtrådar och att en av de få är en gul tygbit från polisens reflexvästar gör det inte bättre. För att kartlägga vad som skett innan mordet, kallar polisen in killens kompisgäng som fanns på plats för att fira midsommarhelgen till förhör. Bit för bit nystas sanningen långsamt upp, men runt hörnet lurar redan nästa katastrof.

Författare: Viveca Sten
Titel: I stundens hetta
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Förlag: Bonnier audio

 
3 kommentarer

Publicerat av på 28 mars, 2013 i Deckare, Ljudbok, Ungdomar

 

Igår åkte jag surftåg

Igår anordnade bokhandeln Fritz Ståhl ett surftåg kring Julie Otsukas roman Vi kom över havet. Lämpligt nog hade jag precis läst ut den. Jag gillar verkligen idén med att koppla upp sig tillsammans och få mer information om både bok och författare. Vi ”medpassagerare” kunde delta i med våra synpunkter via en chat samtidigt som vi lyssnade på bokdiskussionen. Hela resan varade i ungefär en halvtimme. Kanske lite kort, men å andra sidan är det svårt att få en vettig struktur när man chattar.

De flesta som hade läst romanen var positiva och den har ju fått väldigt fin kritik. För mig var den främst en ögonöppnare och visade på ett för mig totalt okänt fenomen, nämligen så kallade postorderbrudar kring år 1920 som reste från Japan till män i USA som de bara hade sett ett foto av. Män som de skulle gifta sig och bilda familj med och för alltid höra samman med. Behöver jag berätta att fotot och informationen de hade om karlarna var fullständigt missvisande? Fotona var inte nytagna och männen var äldre i verkligheten. Dessutom poserade de kanske framför ett tjusigt hus eller en vräkig bil som förstås inte var deras egna. I stället var det män som inte hade något, inte var någon och som ville dela det tunga arbetet med på fälten, i fabriker etc. 

”De beundrade oss för våra starka ryggar och flinka händer. Vår uthållighet. Vårdisciplin. Vår foglighet. Vår ovanliga förmåga att klara hettan, som på sommaren kunde nå 49 grader på melonfälten i Brawley. De sa att vår korta kroppsbyggnad gjorde oss idealiskt lämpade för ett arbete som krävde att man skulle böja sig djupt mot marken. Var de än placerade oss var de lika belåtna.”

När kvinnorna interneras i läger under andra världskriget tillsammans med sina familjer är det för att de klassas som ”samhällsfiender” och ”potentiella spioner”. Borgmästare lugnar sina amerikanska invånare med att japanerna är på en trygg plats och kan inte skada någon. De tillbringar flera år bakom stängsel utan att det finns fog för anklagelserna. Sista kapitlet byter effektfullt från ”vi” till ”de”.

Det jag har mer svårt för är att romanen är skriven i vi-form, ganska ovanligt och enligt mig, inte helt lyckat. Visst anar jag i vilket syfte det görs – att lyfta fram kollektivet, snarare än individen i enlighet med österländsk tradition – men för mig skapar det en distans. Jag tillhör per automatik inte vi:et och det finns ingen att identifiera sig med utan umbärandena bärs av en osynlig massa. Det funkar ändå någorlunda eftersom att romanen inte är så lång (litet format och 170 sidor) och för att man vänjer sig vid vi-formen till slut. Jag tyckte att det var en intressant läsupplevelse på många sätt, men jag tokhyllar den inte.

Författare: Julie Otsuka
Titel: Vi kom över havet
Förlag: Albert Bonnier