RSS

Sökresultat för ‘Hetta’

Inte lika vass som den första

Falska vänner

I maj förra året läste jag Jane Harpers debutroman Hetta och blev helt lyrisk! Att hennes andra bok, Falska vänner, kom ut strax före min semester var helt perfekt! Jag läser alltid mycket spänningslitteratur, men att få försjunka i en ny deckare när man är ledig är ju helt oslagbart! Tyvärr hanns den inte med under semestern så jag började på den samtidigt som jag gick tillbaka till jobbet igen. På så sätt var det lite tur att Falska vänner inte var riktigt så spännande som jag hade hoppats/förväntat mig/önskat. Jag älskar utgångsläget: en kvinna återvänder inte efter en vildmarkstur med sina arbetskamrater, som team building-aktivitet för arbetsgruppen. Att denna kvinna, som heter Alice, dessutom arbetar på hemligt uppdrag från polismyndigheten med att få fram dokument som visar på ekonomiska oegentligheter i företagsledningen, är ytterligare en faktor som gör hennes försvinnande extra mystiskt och intressant.

Upplägget är att poliskommissarie Aaron Falk och Carmen Cooper är de som haft kontakt med Alice innan hon försvann. De startar en utredning direkt och upptäcker att i samma område som hon försvann i, härjade en seriemördare för flera år sen. Han åkte visserligen fast för sina avskyvärda brott mot kvinnor, men det är oklart vart hans son tog vägen. Det visar sig att redan dag 2 under vildmarksäventyret fick Alice och hennes fyra arbetskamrater problem. De blev av med utrustning och missade en stig de skulle ta och gick vilse. Genom tillbakablickar i boken får läsaren reda på att det fanns stora spänningar i gruppen och att det glada fotografiet som togs av de fem kvinnorna innan de begav sig ut i vildmarken, inte alls speglade verkligheten.

Visst låter det som en oerhört spännande story? Problemet är att det aldrig blir särskilt spännande. Det byggs upp förväntningar på ett mer avancerat scenario än vad de faktiskt blir i slutändan. Så mycket kan jag säga, utan att avslöja för mycket. Liksom Hetta är Falska vänner en välskriven berättelse, men för mig saknas det där som gör att jag inte kan sluta läsa. Och faktiskt, jag kommer faktiskt fram till vad som hänt Alice innan Aaron Falk gör det!

Författare: Jane Harper
Titel: Falska vänner
Förlag: Forum

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 12 augusti, 2018 i Böcker, Deckare

 

Jag har läst en av årets bästa deckare

HettaDet är lite vanskligt att läsa en bok som alla, precis alla, har hyllat. Förväntningarna blir skyhöga och risken för att bli besviken är stor. Så lite vånda hade jag allt inför läsningen av Jane Harpers deckare Hetta. Men du kan vara lugn, berättelsen höll vad den hade lovat!

Det är inget rafflande tempo, ändå tycks sidorna vilja vända blad själva. Det är svårt att sluta läsa, jag sögs in i berättelsen och helgens sommarväder utgjorde en perfekt fond. Hetta utspelar sig nämligen i det lilla australienska samhället Kiewarra mitt under den svåraste torkan i mannaminne. Skördar förstörs och djur dör av vattenbrist vilket leder till tuffa levnadsförhållanden för alla bönder som utgör merparten av det lilla samhället. Hettan tär också psykiskt på befolkningen och alla tycks ha nerverna utanpå kroppen, redo för strid.

”Du ljög. Kom på begravningen.”

Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till Kiewarra, som han en gång i tiden hastigt tvingades lämna, för att närvara vid hans bäste vän Luke Hadlers begravning. Luke misstänks ha mördat sin fru och sin son innan han sköt sig själv. De två vännerna har haft endast haft sporadisk kontakt under de senaste åren, men de två delar en mörk hemlighet tillsammans. För tjugo år sen dog en av deras närmaste vänner genom drunkning och Aaron blev genast misstänkt eftersom hans namn stod skrivet på en lapp som den döda hade. Tillsammans gav de varandra alibi för tiden för dödsfallet, men allt vilade på en lögn. De två var aldrig tillsammans och Aaron har aldrig slutat tänka på vart Luke egentligen var den där dagen. Den planerade snabbvisiten blir till ett längre besök då stadens polischef ber Aaron att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen hemma hos Luke. Ju mer information de lyckas nysta fram, desto tydligare blir det att ingenting är vad det synes vara. Samtidigt är det flera i staden som provoceras av Aarons närvaro och de har inte glömt varför de tvingade bort Aaron och hans pappa en gång i tiden.

Det är grymt spännande och stämningen är mycket olycksbådande! Vad hände egentligen den där dagen för tjugo år sen och har det något samband med den brutala dödsskjutningen av familjen Hadler? Vem är det egentligen som inte vill att mörka hemligheter dras fram i ljuset? Var och en av invånarna tycks sitta på information som de inte vill avslöja och redo att gå långt för att skrämma den som söker svar. Hetta kommer definitivt att finnas med på min lista över årets bästa deckare!

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Böcker, Deckare, Spänning

 

Läst 2017

J a n u a r i
Kall kall jord av Adrian McKínty
Det måste vara här av Maggie O´Farrell
Hur kär får man bli? av Katarina von Bredow
Främlingen av Harlan Coben
Det svenska hatet: en berättelse om vår tid av Gellert Tamas
Homegoing av Yaa Gyasi
Änkan av Fiona Barton
Vegetarianen av Han Kang

F e b r u a r i
Världens lyckligaste kvinna av Jessica Knoll
Nerverna av David Nyman

Jag vet var du bor av Claire Kendal
Efter din död av Eva Dolan
Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson
Slutet på sommaren av Anders de la Motte

M a r s
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Syndafloder av Kristina Ohlsson
Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Andras vänner av Liane Moriarty
Svenska brott: Trippelmordet i Uddevalla av Thomas Bodström & Lars Olof Lampers
Se mig, Medusa av Torkil Damhaug
Blybröllop av Sara Paborn

A p r i l
Det växte ett träd i Brooklyn Del 1 av Betty Smith
Bländad av Petra Holst
De mörkermärkta av Mattias Leivinger & Johannes Pinter
The Story of the Lost Child av Elena Ferrante
Norma av Sofi Oksanen
Fällan av Melanie Raabe
Mocka av Tatiana de Rosnay
Före fallet av Noah Hawley

M a j
Ung kvinna saknad av Claire Douglas
Där Satan har sin tron av Unni Lindell
Glad och lycklig? Knappast av Thomas Halling
Linjen av Elise Karlsson

Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström
En annan Albin av Johan Unenge
Hetta av Jane Harper
Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant
Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
I djupt vatten av Paula Hawkins

J u n i
Hur man löser ett spaningsmord: Therese Tangs berättelse av Joakim Palmkvist
Det finns inga monster av Liselott Willén
Pappas pojke av Emelie Schepp
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro

J u l i
Kvinnorna på slottet av Jessica Shattuck
Vit syrén av Cecilia Sahlström
Jag ser dig av Clare Mackintosh
Som om du inte fanns av Kate Eberlen
De vackra döda av Belinda Bauer
Annabelle av Lina Bengtsdotter
Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde
Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll av Olof Lundh

A u g u s t i
Körsbärslandet av Dorte Hansen
Vända världen rätt av Jennifer Niven
Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson
Dolt i mörker av Elly Griffiths
Pakten av Michelle Richmond
Den ensamma staden av Olivia Laing
Down under av Johan Ehn
Coffin Road av Peter May

S e p t e m b e r
April i Anhörigsverige av Susanna Alakoski
Brottets gåta av Val McDermid
De 7 nycklarna av Åsa Schwarz
Nix av Nathan Hill
Edward Hopper: Portraits of America av Wieland Schmied
Sargad av Flynn Berry

O k t o b e r
Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead
1793 av Niklas Natt och Dag
Husdjuret av Camilla Grebe
Den sorglöse hemsamariten av Mikael Bergstrand
Flora Banks förlorade minne av Emily Barr
Vi mot er av Fredrik Backman
Allt eller inget av Simona Ahrnstedt

N o v e m b e r
Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Hemma där hjärtat väntar av Sofia Ymén
Ta min hand av Lisa Bjurwald
Dagar av ensamhet av Elena Ferrante
Ondskans innersta väsen av Luca D’Andrea
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

D e c e m b e r

Nätverket – Södertäljemaffians uppgång och fall av Baris Kayhan
Turtles All the Way Down av John Green
Kåda av Ane Riel
Det är bara gudarna som är nya av Johannes Anyuru
De sju systrarna av Lucinda Riley
På a svarar jag hej då av Nina Hemmingsson
Norra latin av Sara Bergmark Elfgren
Sanningen av Harlan Coben

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du, bara

Omslagsbild: Du, baraDu, bara av Anna Ahlund är en otroligt fin – och modig! – debut om ung, komplicerad kärlek. Det som ställer till det för John är att han blir förälskad i samma kille som sin storasyster Caroline. Han heter Frank och jobbar i pappershandeln, gillar Nick Drake och är fast besluten att vika tusen papperstranor. Fin är också syskonrelationen mellan Caroline och John. Kanske ovanligt friktionsfri med tanke på konkurrensen om Frank. Anna Ahlund utmanar också de traditionella könsrollerna utan att skriva läsaren på näsan. Att låta John vara bästis med Elli utan att göra någon stor sak av det. De vuxna förekommer bara i periferin. Mycket hinner hända under ett långt sommarlov.

Det som är så fint med den här boken är att det inte är Johns sexualitet som gör saker och ting komplicerade. Här finns en skön inställning till kärlek som något fint, oavsett. Ingen förälder som blir förfärad över att ens son är bög, inga kompisar som överger. Det här är heller ingen kom-ut-berättelse. Det är så befriande läsning! Dessutom vågar Anna Ahlund skriva om sex ”hela vägen”. Här finns inga dörrar som stängs eller punkter som överger läsaren just när det börjar hetta till. Det är ganska ovanligt i ungdomsromaner, men verkar typiskt för författarens avslappnande stil, allt beskrivet med stor respekt. Underbart!

Författare: Anna Ahlund
Titel: Du, bara
Förlag: Rabén & Sjögren

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 augusti, 2016 i Böcker, Debutant, Kärlek, Ungdomar, Vänskap

 

När är det ok att ge upp en bok egentligen?

På Litteraturkvalsters fina blogg pågår just nu en diskussion om när det är ok att sluta läsa en bok som man inte tycker verkar bra. Med tanke på hur många olästa böcker som finns därute och som vi aldrig kommer att hinna läsa under en livstid, borde ju det självklara svaret vara med en gång när man märker att man inte kommer någon vart eller till och med drar sig för att läsa. Men livet är ju sällan så enkelt och det finns inget enkelt svar i den här fråga heller.

För tänk om det är så att boken blir en riktigt fin läsupplevelse så småningom, en bok som man blir glad över att man aldrig gav upp? Det händer mig ganska ofta att det är lite trögt i början och sen tar det sig. Sist det hände, var det med På flykt från en sorgebud. Första 200 sidorna var svårlästa. Jag läste om vissa sidor flera gånger för att mina tankar sprang iväg på annat håll. Men sen, plötsligt! Jag blev fast! Och nu är jag jättetacksam mot mig själv och min envishet för den här romanen skulle jag inte vilja ha oläst. Det finns så mycket att fundera på från den.

Vanligtvis brukar jag följa 50 sidors-regeln, det vill säga: Om en bok inte har lyckats fånga mitt intresse på femtio sidor så ger jag upp. Det är inte alltid säkert att det är ett livslångt avsked. Det händer att jag försöker vid ett annat tillfälle igen. Ibland är det inte bokens fel utan tidpunkten eller humöret. Det gäller särskilt om någon boktipsarauktoritet* i mitt liv har hyllat den eller om den är skriven av en författare vars texter jag brukar gilla. Men det finns vissa undantag från den här principen.

1. Det är ett recensionsex. Jag tycker att om jag har skrivit till förlaget och bett att få boken så är jag också skyldig förlaget att läsa ut den. Hur dålig jag än tycker den är. Jag vill vara säker på att det inte är en bok som jag tycker om, innan jag uttrycker mig negativt om ett recex och eftersom det händer att jag ändrar uppfattning om jag fortsätter läsa. Likaså tycker jag att det gäller om jag tackar ja till ett recensionsex som en författare (eller förlag för all del) frågar om jag vill ha. Eventuella invändingar eller brasklappar får jag lämna innan jag tackar ja, i så fall. Däremot om boken kommer till mig ändå, utan att jag bett om det så gäller 50-sidors regeln igen.

2. Det är en bok i en serie som jag inte vill ge upp. Ibland, ja till och med ganska ofta, händer det att vissa böcker i en serie inte är så bra som de andra. Jag tänker mest på deckarserier nu för det är sällan jag läser andra serier. Ett gott exempel på detta är Viveca Stens Sandhamnsdeckare där I natt är du död är den fjärde i serien, som höll på att bli min sista. Där räddade Katarina Ewerlöfs fina uppläsning ljudboken från att bli avstängd för gott och det var jag glad över när jag läste den senaste, I stundens hetta, som jag tyckte var betydligt bättre. Och samma sak gäller faktiskt Louise Pennys deckare om samhället Three Pines, men där var det bok två i serien, Nådastöt, som var seg och konstig, men där oklarheternas dimma skingrades i uppföljaren Den grymmaste månaden.

3. Det är en bokcirkelbok. Jag är med i två stycken bokcirklar just nu. En är privat och en håller jag själv i på biblioteket där jag jobbar. Bokcirkelsamtalet bygger till viss del på att deltagarna har läst boken vi ska diskutera och jag gör verkligen mitt yttersta för att läsa ut även en skitdålig bok. 50 sidor är helt enkelt för lite när det gäller bokcirkelböcker, tycker jag. Åtminstone hälften vill jag ha läst för att ändå kunna diskutera varför jag inte läste ut. Det hör till god ton att verkligen försöka ta sig igenom den, tycker jag.

Detta är mitt svar på frågan När är det ok att ge upp en bok egentligen? Håller du med? Eller tycker du att jag har helt förkastliga principer? Är du mer radikal och slutar läsa ganska omgående? Eller tvärtom, anser du det en dödssynd att släppa taget om en bok innan den är utläst?

*kan vara alltfrån vänner, kollegor, #boblmaf eller kulturjournalister.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 12 maj, 2013 i Diskussioner

 

Brats på glid och ett mord

I ärlighetens namn så var jag rätt trött på Viveca Stens Sandhamnsdeckare efter att ha lyssnat på den förra, I natt är du död. Sedan lyssnade jag på henne på Bokens dag i höstas och tyckte att intrigen i hennes femte deckare om juristen Nora Linde och kommissarie Tomas Andreassen ändå lät ganska spännande. Och nu har jag lyssnat på I stundens hetta och tycker att den var okej. Jag tycker fortfarande att utredningen går i snigeltakt (men det kanske å andra sidan gör den mer realistisk, vad vet jag?), men rikemansbarnen som tillbringar en förödande midsommarhelg i Sandhamn är trovärdigt tecknade. Däremot dryper det om klichéer när en av föräldrarna ska beskrivas och det blir nästan lite löjeväckande. Hur som helst, det är förbaskat svårt att låta bli att fortsätta läsa (lyssna på!) Viveca Stens deckare och som vanligt höjs läsupplevelsen av Katarina Ewerlöfs formidabla uppläsning!

Privat så trasslar det till sig mellan Nora och Jonas och allt börjar när Jonas fjortonåriga dotter Vilma försvinner på midsommardagen. Samtidigt stapplar en förvirrad, drogpåverkad ung tjej in i polisens husbil som står parkerad i hamnen under helgen och kort därefter finner man en ung kille ihjälslagen på ön. Tomas får abrupt lämna den lyckliga bubbla som han befinner sig i sedan dottern Elin föddes när han kallas till Sandhamn för att utreda dödsfallet. Det är ont om ledtrådar och att en av de få är en gul tygbit från polisens reflexvästar gör det inte bättre. För att kartlägga vad som skett innan mordet, kallar polisen in killens kompisgäng som fanns på plats för att fira midsommarhelgen till förhör. Bit för bit nystas sanningen långsamt upp, men runt hörnet lurar redan nästa katastrof.

Författare: Viveca Sten
Titel: I stundens hetta
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Förlag: Bonnier audio

 
3 kommentarer

Publicerat av på 28 mars, 2013 i Deckare, Ljudbok, Ungdomar

 

Igår åkte jag surftåg

Igår anordnade bokhandeln Fritz Ståhl ett surftåg kring Julie Otsukas roman Vi kom över havet. Lämpligt nog hade jag precis läst ut den. Jag gillar verkligen idén med att koppla upp sig tillsammans och få mer information om både bok och författare. Vi ”medpassagerare” kunde delta i med våra synpunkter via en chat samtidigt som vi lyssnade på bokdiskussionen. Hela resan varade i ungefär en halvtimme. Kanske lite kort, men å andra sidan är det svårt att få en vettig struktur när man chattar.

De flesta som hade läst romanen var positiva och den har ju fått väldigt fin kritik. För mig var den främst en ögonöppnare och visade på ett för mig totalt okänt fenomen, nämligen så kallade postorderbrudar kring år 1920 som reste från Japan till män i USA som de bara hade sett ett foto av. Män som de skulle gifta sig och bilda familj med och för alltid höra samman med. Behöver jag berätta att fotot och informationen de hade om karlarna var fullständigt missvisande? Fotona var inte nytagna och männen var äldre i verkligheten. Dessutom poserade de kanske framför ett tjusigt hus eller en vräkig bil som förstås inte var deras egna. I stället var det män som inte hade något, inte var någon och som ville dela det tunga arbetet med på fälten, i fabriker etc. 

”De beundrade oss för våra starka ryggar och flinka händer. Vår uthållighet. Vårdisciplin. Vår foglighet. Vår ovanliga förmåga att klara hettan, som på sommaren kunde nå 49 grader på melonfälten i Brawley. De sa att vår korta kroppsbyggnad gjorde oss idealiskt lämpade för ett arbete som krävde att man skulle böja sig djupt mot marken. Var de än placerade oss var de lika belåtna.”

När kvinnorna interneras i läger under andra världskriget tillsammans med sina familjer är det för att de klassas som ”samhällsfiender” och ”potentiella spioner”. Borgmästare lugnar sina amerikanska invånare med att japanerna är på en trygg plats och kan inte skada någon. De tillbringar flera år bakom stängsel utan att det finns fog för anklagelserna. Sista kapitlet byter effektfullt från ”vi” till ”de”.

Det jag har mer svårt för är att romanen är skriven i vi-form, ganska ovanligt och enligt mig, inte helt lyckat. Visst anar jag i vilket syfte det görs – att lyfta fram kollektivet, snarare än individen i enlighet med österländsk tradition – men för mig skapar det en distans. Jag tillhör per automatik inte vi:et och det finns ingen att identifiera sig med utan umbärandena bärs av en osynlig massa. Det funkar ändå någorlunda eftersom att romanen inte är så lång (litet format och 170 sidor) och för att man vänjer sig vid vi-formen till slut. Jag tyckte att det var en intressant läsupplevelse på många sätt, men jag tokhyllar den inte.

Författare: Julie Otsuka
Titel: Vi kom över havet
Förlag: Albert Bonnier

 
 

Läst 2013

Fadersmord av Carina Bergfeldt
Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg
Stallo av Stefan Spjut
Adams arv av Astrid Rosendfeld

1974 av David Pearce
Dödssynden av Harper Lee
Glasbarnen av Kristina Ohlsson
Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu
The Wicked Girls av Alex Morrow
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Dålig karma av David Safier

Vinterdagbok av Paul Auster
Wallflower av Stephen Chbosky
Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot
Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Nu ser du mig av S. J. Bolton

Ge mig arsenik av Klara Krantz
The Secret Keeper av Kate Morton
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander
Tell the Wolves I’m Home av Carol Rifka Brunt
Livrädd av S J Bolton

Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru
Den grymmaste månaden av Louise Penny

Barnmorskan i Hope River av Patricia Harman
Lyckosnurran av Kerstin Gavander
Marcoeffekten av Jussi Adler-Olsen
Fjärilseffekten av Karin Alvtegen

På flykt från ett sorgebud av David Grossman
Rädda varje spillra av Jesmyn Ward
Nymfens tid av Susanne Axmacher
Ritual av Mo Hayder
Dirigenten från St Petersburg av Camilla Grebe & Paul Leander-Engström
Eddie 12 och hon som heter Elsa/Elsa 12 och han som heter Eddie av Thomas Halling
Till Jacobs försvar av William Landay
Allt jag önskar mig av Grègoire Delacourt
Det enda rätta av Susanne Boll
En orolig grav av Elly Griffiths
Safirblå av Kerstin Giers

Barnkolonin av Kerstin Lundberg Hahn
Berättelsen om Pi av Yann Martel
Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend

Polis av Jo Nesbø
I kroppen min av Kristian Gidlund
Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe
Och bergen svarade av Khaled Hosseini
Om du får det här brevet av Sarah Blake
Lågor av hat
av Erin Kelly
De skandallösa av Simona Ahrnstedt
Betvingade av Simona Ahrnstedt
På andra sidan glädjen av Seré Prince Halverson

Gone Girl av Gillian Flynn
Blomsterspråket av
Vanessa Diffenbaugh
Allt för din skull
av Christina Stielli
A Half Forgotten Song
av Katherine Webb
Den femte vågen av Rick Yancey
Vattnet i mars av Mikael Fant

Stanna hos mig av Harlan Coben
Paradisträdgården av Amy Waldman
Innan jag somnar av S. J. Watson
Gudar och odjur av Denise Mina

Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser
Wolf Hall av Hilary Mantel
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Ett år av magiskt löpande av Kenneth Gysing
Tokyo år noll av David Peace
Avgrundens änglar av Magnus Nordin
Insurgent av Veronica Roth

Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson
Den mänskliga kroppen av Paolo Giordano
Svarta änglar av Rebecca Chance
Betraktaren av Belinda Bauer

Dubbelgångare av Jenny Valentine
Svara om du hör mig av Ninni Schulman
Odödlig av S.J. Bolton
Kaddish på en motorcykel av Leif Zern
Kanada av Richard Ford
Läsarna i Broken Wheel av Katarina Bivald
Stockholm Octavo av Karen Engelmann
Hatties liv av Ayana Mathis
Charlottes arv av Katherine Webb
Livbåten av Charlotte Rogan
Upptäckten av currywursten av Uwe Timm
Vanmakt av Thomas Eriksson
Kyss mig först av Lottie Moggach
Svarthuset av Peter May
Livet efter dig av Jojo Moyes
Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Steglitsan av Donna Tartt

Ljudböcker:

Fjällgraven av Michael Hjort och Hans Rosenfelt
Nådastöt av Louise Penny
Sjung tills du stupar av Tommy Körberg
Marionetternas döttrar av Maria Ernestam
Nathalie – en delikat historia av David Foenkinos
Pojken i resväskan av Lena Kaaberbøl & Agnethe Friis
I stundens hetta av Viveca Sten
Blunda hårt av John Verdon

Hennes iskalla leende av Carin Gerhardsen
Dödens pendel av Jonas Moström
Den tredje rösten av Cilla & Rolf Börjlind
Populisten av Thomas Bodström

Andra andningen av Sofie Sarebrant

 

Favorit i repris – Bokens dag

I tisdags var jag på Bokens dag för andra året. Jag fick biljett i födelsedagspresent av käre Herr E. Sju författare tog plats på scenen under ledning av konferencier Olle Larsson: Viveca Sten, Josefine Sundström, Inger Alfve’n, Ola Larsmo, Stewe Claeson samt Mikael Hjorth & Hans Rosenfeldt. Roligt nog hade jag aldrig tidigare lyssnat på någon av dem. Av dessa sju har jag inte läst Sundström, Larsmo och Claeson.

Alla gjorde bra framträdanden och fick mig att bli nyfiken på deras böcker. Särskilt Stewe Claeson överraskade! Jag har haft en bild av honom och hans författarskap som rätt torr och trist, men
på scenen framstod han som både lättsam och skämtsam. Han började med att konstatera att han skrivit en långsam bok och att jämfört med hans egen roman Den tjugotredje dikten
så är Bannerheds Korparna ren action! I sin roman utforskar Stewe manlig vänskap och vad som kan hända när tillvaron ställs på ända. Änklingen, som förlorat sin hustru är timmerbilens slarvigt surrade last for in i bilens passagerarsäte, och skinnskräddaren möts. När skinnskräddaren läser en dikt för änklingen uppstår ett samtal. Under detta samtal blir de vänner, utan att någon av dem är medvetna om det eller pratar om det. Kanske inte låter så våldsamt upphetsande ser jag nu, när jag skriver det, men ni skulle ha hört författaren själv berätta om det. 😉

20121026-102609.jpg

Men Viveca Sten inledde kvällen med att tala om sin senaste (femte) Sandhamnsdeckare I stundens hetta, som jag inte har lyssnat på än. Jag har lyssnat på de andra tidigare, men kände mig rätt mätt efter den fjärde… Hon berättade att varje deckare utforskar en ny drivkraft för att begå ett mord och dessutom ett nyckelord. I den senaste är det ‘raseri’ som är drivkraften och nyckelordet som genomsyrar hela berättelsen är ‘svek’. Hon planerar att skriva 10 böcker i serien. Men hörr’u Viveca, det är oförlåtligt att sitta och gäspa och klippa med ögonen när andra gör sina framträdanden! (Förra året var det ju Jens Liljestrand…)

20121026-100840.jpg

Som sagt, Josefine Sundström gjorde mig väldigt nyfiken, både på debutromanen Vinteräpplen och den senaste boken Boel och Oscar. Faktiskt så mycket så att jag köpte den senare i pausen! Hon berättade lite om sin tid som programledare på SVT i Växjö. För mig framstår hon som en otroligt begåvad person som lyckas med allt i livet, men åt det log hon bara lite generat åt i pausen och skakade på huvudet: ”Så är det verkligen inte!” Hon berättade också att hon har tre olika språk: dansspråket, det talade språket och skriftspråket. Det sistnämnda skiljer sig markant åt det talade, vilket hade förvånat recensenter väldigt när Vinteräpplen kom ut (de hade förväntat sig chic-litt!). Det ska bli intressant att se hur mycket när jag läser Boel och Oscar, nu när jag hört henne tala!

20121026-104144.jpg

Inger Alfve’n har jag inte läst på många år. Hon har precis kommit ut med romanen Allt vi aldrig gjorde med varandra, som hon själv beskriver som en midsommarkomedi. Många läsare har tyckt att den är tragisk, berättar hon, men själv värjer hon sig mot det. Den är inte alls tragisk utan handlar om vanliga liv och sånt som kan hända oss alla. Favoritmat är att utforska våra dagliga förväntningar, våra drömmar och att livet sällan blir som vi tänkt oss. Själv berättade hon om hur hon varje jul iscensatte sin egen besvikelse genom att vägra skriva önskelista och istället hoppas att hennes mamma skulle förstå vad hon helst ville ha, något hon aldrig gjorde förstås.

20121026-104827.jpg

Efter pausen var Ola Larsmo först ut, prydligt klädd i mörk kostym och slips. Hans senaste roman Förrädare handlar liksom de senaste om Sveriges agerande under Andra världskriget, ”en moralisk restprodukt i Sverige som vi måste förhålla oss till”. Den här gången har han förlagt romanen till Underrättelsetjänsten och slår fast att vi inte hade kunnat spela en roll militäriskt, men däremot hade vi definitivt kunnat göra mer för alla flyktingar. Jag hade gärna hört lite om hans arbete som ordföranden i svenska PEN- klubben, men det fick jag inte tyvärr.

20121026-105331.jpg

Sist ut var deckarduon Mikael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Eftersom kvinnor ofta år höra om deras utseende och klädsel när de gör offentliga framträdanden, tänkte jag kommentera Hans Rosenfeldts… utstyrsel? En tunn, lätt skrynklig linnekavaj med en vit skjorta och pastellfärgade såpbubbleliknande mönster under – hu! Fjällgraven heter i alla fall den senaste boken om Sebastian Bergman och polisteamet med Ursula i spetsen. Det litterära samarbetet kom till under Mankell-filmerna, som de arbetade tillsammans med. Rolf Lassgård berättade hur trött han var på att spela polis och eftersom Hjorth och Rosenfeldt gillade deckare bestämde de sig för att skriva ett manus som inte hade en polis i huvudrollen. Därmed var Sebastian Bergman född! De berättade att deras deckare från början var tänkt som en tv-serie, men att SVT sen ville lägga den på hyllan och att de då beslutade för att ge ut den som bok istället. Nu har ju Sebastian Bergman också synts på tv, som ni säkert känner till. Lite roligt var det att Mikael Hjorth pratade så jäkla fort att kvinnan bredvid viskade till mig: ”Pratar han danska? 🙂

20121026-110422.jpg

 
3 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2012 i Böcker, Författare IRL

 

I gränslandet

Även jag har nu läst Jellicoe Road av australiensiska Melina Marchetta (eller det är ju ett tag sen jag läste ut den men jag ligger ju lite efter i bloggandet..) – boken som tog bloggosfären med storm när den gavs ut första gången! Det är svårt att läsa en bok som blivit så (sönder)kramad som Jellicoe Road med opåverkat sinne och när man läst så många recensioner innan så kan det nästan kännas som om man redan läst boken, men jag måste ändå säga att jag direkt sögs in i den suggestiva berättelsen, som jag tycker påminner både om Tartts Den hemliga historien som Pessls Fördjupade studier i katastroffysik. Det är en trollsk stämning som naglar fast läsaren och man har egentligen ingen aning om vart berättelsen är på väg för det finns så många bottnar. Och vilka karaktärer! De är så klart utmejslade att det nästan känns som om vi träffats IRL.

Taylor Markham är huvudpersonen. Hon går på Jellicoe internatskola sedan den dagen hennes mamma övergav henne utanför en 7-elevenbutik som elvaåring. Hennes egentligen enda trygghet blir Hanna, kvinnan som bor i närheten av skolan och som tagit hand om henne ända sen dess. Men nu är hon försvunnen och Taylor försöker ta reda på vart hon tagit vägen. Under sökandet efter Hanna tvinnas Taylors förflutna samman med en grupp ungdomar som för flera år sedan bevittnade en tragisk bilolycka.

Mycket, mycket bra!

Författare: Melina Marchetta
Titel: Jellicoe Road
Förlag: X-publishing