RSS

Kategoriarkiv: Afrika

Roman med knepig titel på svenska*

Skära för sten av Abraham Verghese tar sin början i en tillbakablick när ett par katolska nunnor lämnade Madras i Indien för att arbeta någonstans i Afrika. Den ena av dem avled på fartyget, medan den andra lyckades rädda livet på skeppsläkaren ombord, men råkade själv illa ut när hon kom i land. Och så kom det sig så småningom att nunnan och läkaren möttes igen. Denna gång på ett slitet missionssjukhus i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Just det här avsnittet kändes väldigt långt och segt. På baksidan stod det att det skulle handla om ett par föräldralösa tvillingbröder och så går det drygt 100 sidor innan de ens har fötts! När de väl gör det, tar berättelsen fart och efteråt förstår jag antagligen mer på grund av inledningen. Marion och Shiva, som bröderna döps till, adopteras av ett läkarpar. De växer upp i en harmonisk tillvaro, oskiljaktiga, tills en dag då ett svek får ödesdigra konsekvenser och Marion flyr till USA.

Skära för sten läste vi i min bokcirkel. Det fanns mycket att diskutera i boken. Någon tyckte att det var för lite Etiopien i boken, att det borde varit mer historiska fakta. Jag kan bli så trött på att författare som skriver om en värld utanför den västerländska ska känna sig tvungna att redogöra för en massa bakgrundsfakta. Vi förväntar oss inte att en författare från Skara ska skriva om något om hur viktig platsen var för tingsmöten eller hur den brandhärjades under drabbningar med danskarna. Varför kan inte en författare från Etiopien få skriva sin berättelse utan att lyfta fram kontexten?

NU KOMMER EN SPOILER SÅ SLUTA LÄS OM NI INTE HAR LÄST BOKEN; MEN VILL!

Marion förälskar sig i en barndomskamrat, Genet, och drömmer om att de ska gifta sig. Han vill att de ska ”spara sig” till bröllopsnatten. När Genet inte gör detta blir han så sårad och förblir oskuld tills de möts igen, flera år senare när de båda är runt 25. Vid det mötet så våldtar han Genet som passivt underkastar sig detta, antagligen för att hon tycker att hon får sitt straff. Trots att lakanen blir blodiga är detta inte något som Marion (eller författaren) reflekterar särskilt mycket kring, medan jag som läsare känner mig äcklad och nästan lite… sviken? Efter det har jag svårt att känna några sympatier för Marion och tyvärr drar händelsen ner min läsupplevelse rejält. Det finns också en del övertydlig symbolik i slutet som jag irriterar mig lite på. Boken hade vunnit på att inte avlutats så korrekt, tycker jag. Däremot finns det mycket jag tycker om. Skära för sten är en riktigt bra episk roman och förvånansvärt lättläst, trots sina nära 600 sidor. Framförallt är den en perfekt bokcirkelbok! Jag ger den 6/10 i betyg.

* Titeln anspelar på en läkared, men på svenska känns den onekligen lite klumpig. Originaltiteln på engelska blir än mer mångtydig eftersom Cutting for Stone mer direkt syftar på tvillingarnas far, dr Stone.

Andra om boken: Nittonde stolen, Pocketpinglorna, DN

Författare: Adam Verghese
Titel: Skära för sten
Förlag: Månpocket

 
2 kommentarer

Publicerat av på 28 augusti, 2011 i Afrika, Böcker, Bokcirkel

 

Delade meningar

Senaste boken i min bokcirkel var Död i gryningen av Deon Meyer, en bok som väckte ont blod (nästan…)! Jag tillhör de som var positiva till den och gav den en sjua (av tio möjliga). Bäst var avsnitten som skrevs i jag-form där huvudpersonen Zatopek van Heerden, kallad Zet, skriver om sig själv i ett slags självbiografi. Här får man förklaringen till varför han lever ensam, varför han slutade på polisen och hans förhållande till sin mor. Jag gillar att han är en mångfasetterad man, att inte livet har varit spikrakt utan lite krokelikrokigt. Och så gillar jag faktiskt språket, som är bättre än vanligt för genren. Som här, när Zet talar om händelsen som förändrade honom, som gjorde honom till en ganska desillusionerad man som intet väntar sig av livet:

”Men han hade återhämtat sig från ‘det’. Jobbat sig igenom ‘det’. Tagit sig över till andra sidan, systematiskt, under två eller tre års tid, tills smärtan över sanningen kunde uthärdas och bara självinsikten fanns kvar. Hans självinsikt och de slutsatser han drog, att inget spelade nån roll, att ingen spelade nån roll, att alla var djur, manipulerande, primitiva varelser som kämpade för att överleva under civilisationens tunna, konstlade fernissa.
‘Det’ förändrade honom, det var det hans mor inte förstod. Och det Hope Beneke inte förstod. Som gav honom en insikt de saknade.’
Alla var onda. Men det flesta visste inte om det än.”

Själva deckarintrigen är lite svagare. Visst tycker jag att det är spännande att få veta hur allt ligger till, men jag tycker att Deon Meyer kommer av sig lite mot slutet, som lämnar en del frågetecken. Själva intrigen förskjuts också och handlar inte längre så mycket om ett testamente, som diamantstölder och korrumperade militärer.

Vill man läsa en bok om Sydafrika så ska man nog välja en annan. Jag tycker inte att det står särskilt mycket om landet i sig. Det är det vitas Sydafrika som skildras och läsaren får endast en liten glimt av dess våldsamma förflutna. Det vimlar av afrikaander och namnen gör det lite svårt att hålla i sär personerna, tycker jag. De är inte alltid helt lätta att försöka uttala (och är det fler än jag som liksom måste säga namnet högt i huvudet för att veta vad jag ska kalla dem?). Minus också för en del våldsskildringar som känns onödigt brutala och detaljerade. Sånt har jag svårt för.

 
1 kommentar

Publicerat av på 31 oktober, 2010 i Afrika, Böcker, Deckare

 

Natacha Appanah: Den siste brodern

v10-1Om jag skulle välja att läsa en bok bara för dess omslag så skulle det defintivt bli en från Elisabeth Grates bokförlag! Deras svartvita fotoomslag är så estetiskt tilltalande och jag gillar mjukbanden med de lyxigt vita papperssidorna. Så perfekta liksom! Och jag gillar att de är enhetliga, att man direkt på omslaget ser vilket förlag boken ges ut på! Det är bara ett aber med omslagen, dock ett viktigt sådant – de signalerar smal, svårtillgänglig litteratur, vilket (det vet jag av egen erfarenhet som bibliotekarie) gör att de är svåra att få ut bland läsare! Och det är här vikten av att förmedla litteratur kommer in, som jag tror stenhårt på när det gäller mitt yrke och som bloggare! Det är så viktigt att skriva (prata) om en bok som Natacha Appanahs Den siste brodern eftersom det här är en roman som förtjänar att bli läst och som verkligen kan sin läsare en upplevelse utöver det vanliga (stora ord, jag vet, men tro mig, det är en stor roman)! Mig gav den hopp om medmänsklighet, en inblick i Mauritius ochn dess kolonilamakters (Frankrike, Storbritannien) mörka historia och framförallt är den intressant eftersom den visar hur Andra världskriget och världspolitiken nådde ända bort till öster om Afrika med sina tragedier  – allt beskrivet av en tioårig pojke som inte visste något om världen utanför sin by.

Berättelsen om Raj, som förlorar båda sin högt älskade bröder i en cyklon, är en vemodig berättelse. Raj växer upp med skulden över att ha överlevt sina mer dugliga bröder. Raj som är tanig och klen. Sjuttio år gammal ser han tillbaka på sin barndom och minns vännen David, som han fick alltför kort tid tillsammans med. När Raj och hans föräldrar tvingas lämna sockerrörsfälten och bosätter sig på andra sidan ön, får fadern, som ständigt sätter skräck i Raj och hans mor, anställning som vakt vid öns enda fängelse. En dag får Raj i uppgift att gå och lämna lunchlådan till sin far vid fängelset. När han gjort det, följer han inte sin fars uppmaning om att gå hem direkt, utan Raj dröjer sig kvar bakom den höga fängelsemuren. Smygandes och hukandes ser han vita skuggor komma fram från byggnaderna ut på fängelsegården:

”En rad mycket magra människor, som under tystnad släpade benen efter sig, följde grusgången med långsamma ben och spred sig över gården. Män, kvinnor och barn. Allesammans vita. Kläderna de hade var för stora, för långa, smutsiga och skrynkliga, det var något som inte stämde i deras utstyrsel, och de påminde lite om spöken. Jag hade aldrig sett några vita som var så magra och trötta – vid åtta års ålder trodde jag att vita människor var fabriksägare, åkte bil och körde flygplan, men aldrig hade jag kunnat tro att de kunde vara inspärrade.”

Människorna som Raj ser är judar som 1940 flytt från Östeuropa, men som avvisats vid Palestina då de saknat giltiga resehandlingar, och därefter skickats vidare till Mauritius för att sättas i förvar i fängelset under svåra förhållanden. Raj vet ingenting om judar och därför blir han upprörd och tror att den jämnårige judiske pojke som blir hans vän, ljuger när han påstår att stjärnan som han bär som smycke runt halsen heter detsamma som han, David.

När den åldrande Raj minns David är det en kärleksförklaring till den käre vän han en gång hade. Genom att inte glömma David och hedra hans minne, vill han också betala tillbaka på skulden han känner för att inte kunnat rädda David, som han som liten pojke lovade att han skulle. Mötet med David förändrade Raj på djupet och nu vill han ge berättelsen om David vidare till sin egen son, innan det är för sent. Rajs självrannsakan påminner om att vi alla har en skyldighet att minnas!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 mars, 2010 i Afrika, Böcker, Sorg