RSS

Kategoriarkiv: Asien

En berättelse att älska

secret-daughterEn av fördelarna med att vara med i en bokcirkel är helt klart att möjligheten att få bekanta sig med böcker man aldrig hade hört talas om innan. Secret Daughter av Shilpi Somaya Gowda är just en sån bok som vi läste i en av mina två bokcirklar här i USA, Friday Fiction and French Toast, som den heter (namnet kommer av att vi diskuterar böcker på fredagar och äter på något ”franskt” café). Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den. Det är en episk berättelse om identitet, tragedi, lycka, sorg och förlust som verkligen träffade mig rakt i hjärtat! Det är inte många gånger jag gråter när jag läser böcker, men här föll tårar i slutet av boken. Jag älskade slutet! Det kändes så ärligt och verklighetstroget, men åh så jobbigt samtidigt. Men jag ska inte avslöja för mycket nu!

Berättelsen utspelar sig i Indien och i USA. På den indiska landsbygden föds ett flickebarn, Asha, men eftersom hon är en dotter så kan hennes föräldrar Jarinte behålla henne. Hennes syster dödades direkt efter födseln, men Asha lyckas modern lämna bort till ett barnhem i staden, utan att hennes make anar något utan tror att barnet dött. Beslutet kommer att förfölja dem livet ut, på olika sätt. Inte ens när den efterlängtade sonen fötts blir saknaden lättare att bära. På andra sidan jordklotet kämpar läkarparet Somer och Krishnan för att få barn, men utan att lyckas. När Krishnans mamma tipsar om ett barnhem hemma hos henne i Indien, åker paret dit för att adoptera en liten flicka. Somer gör allt för att vara en god mor, men vad hon än gör så verkar dottern bara fjärma sig än mer. När hon bestämmer sig för att åka i väg till Indien på ett stipendium ett år och bo hos sina farföräldrar, tror Somer att hon har förlorat henne för alltid, samtidigt som frånvaron av dottern blottlägger den allt djupare äktenskapliga sprickan mellan Somer och Krishnan.

Det här är en d e b u t och det är alldeles fantastiskt av Shilpi Somaya Gowda att lyckas så väl med både språket och intrigen i ett förstlingsverk! Och att lyckas få en läsare (mig)som varken har samma ursprung som någon av karaktärerna i romanen eller delar erfarenheter av adoption, att verkligen känna så starkt för både den biologiska modern och med Somer. Och så gillar jag att personerna utvecklas i boken och är så mångfacetterade. Trots att jag inte alltid direkt förstod deras handlingar och åsikter, så ändrades det under läsningens gång och jag fick ompröva mina uppfattningar om de olika personerna gång på gång. Spännande!

(Övrigt: Kan berätta att alla i bokcirkeln ÄLSKADE den här boken och det fanns många ämnen att diskutera! Men, så klart att några hade lite problem med slutet, som jag själv tyckte höjde boken till en berättelse utöver det vanliga på alla sätt!)

Författare: Shilpi Somaya Gowda
Titel: Secret Daughter
Förlag: Harper Collins

 

Annonser
 
 

Den mänskliga kroppen

den mänskligakroppenDet skulle bli ett äventyr, en pojkdröm som blev sann, men livet kring militärbasen Fob Ice någonstans i Afghanistan blir ett bryskt uppvaknande för de unga soldaterna. Fredsuppdraget innebär långa dagar av väntan men också matförgiftningar, undermåliga hygienutrymmen och livsfarliga hemgjorda bomber, så kallade Improvised Explosive Device (IED). Paolo Giordano låter oss följa en pluton av unga italienska män, alla med olika bakgrund. Som i de flesta andra grupper finns en stark informell  ledare. Här heter han Cederna. Ietri är den närmaste vän han någonsin haft. Cederna är inte särskilt sympatisk och slår nedåt. Mitrano heter hans utsedda offer och han råkar ut för Cedernas taskiga skämt och hånfulla kommentarer. Torsu drömmer om den stora Kärleken. Kanske att hemlighetsfulla Tersicore, som han chattar med på nätet om kvällarna, är den rätta? Sergeant René är plutonchef och ansvarig för mannarna. Precis innan han stack till Afghanistan fick han veta att hans älskarinna väntar hans barn och att det var upp till honom att fatta beslut om hon skulle behålla det eller göra abort.

Det ofarliga fredsuppdraget visar sig bli långt mer farligare än någon av dem trott. När de återvänder hem är de som helt andra personer än när de åkte:

”Under åren som följde efter missionen kämpade alla som deltagit, med att göra sina liv oigenkännliga, ända tills minnen från den andra, tidigare existensen, färgades av ett falskt, konstgjort ljus, så att de själva övertygade sig om att inget av allt det här hade hänt på riktigt. I alla fall inte dem.”

Och några av dem skulle aldrig komma hem.

Det är en omskakande skildring som Paolo Giordano ger oss av krig i Den mänskliga kroppen. Det finns så många människoliv som påverkas av konflikterna och jag har aldrig tidigare läst en roman som har just den här vinklingen med soldater på fredsuppdrag. Bara det gör den här boken läsvärd, tycker jag. Berättelsen känns mycket realistisk och skulle mycket väl kunna vara sann. Hade jag fått ändra något i texten så hade det varit dispositionen. Det är till en början lite svårt att få grepp om alla och perspektivbyte i olika kapitel (och ibland till och med i dåtid, före resan till Afghanistan), utan att det talas om i t ex en kapitelrubrik, gör det onödigt krångligt, tycker jag. Jag tycker också att översättningen känns lite styltig ibland, som t ex i citat ovan. Jag tycker att ”mission” skulle bytas ut till ”uppdrag” (”mission” känns mer kopplat till ett slags religiöst uppdrag) och jag hade velat stryka det första kommatecknet. Om man ska vara riktigt petig. Hur som, Den mänskliga kroppen är en viktig bok som jag hoppas hittar många läsare!

Författare: Paolo Giordano
Titel: Den mänskliga kroppen
Förlag: Brombergs

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2013 i Asien, Böcker, Krig, Rec.ex., Vänskap

 

I havet finns det krokodiler

I havet finns det krokodilerI havet finns det krokodiler. Enaiatollah Akbaris sanna historia är en fantastisk berättelse och trots alla otroligheter så är den sann. Enaiatollah Akbari är idag i 20-årsåldern och har berättat sin levnadshistoria för den italienske  journalisten Fabio Geda, som sedan har skrivit ner den till en bok.

Enaitollah Akbari är ca 10 år (svårt att veta exakt eftersom födelser inte registreras på samma sätt som i Sverige) när talibanerna tar makten över byn där han bor med sin mamma och två syskon. Hans familj tillhör minoritetsgruppen hazarerna, vilket gör dem särskilt utsatta. För att rädda Enaiatollah undan talibanerna, smugglar hans mamma honom över gränsen till Pakistan. En natt i Samavat Qgazi, ”som snarare än ett hotell var (…) en lagerlokal för kroppar och själar, ett lager där man trängde ihop sig i väntan på att bli emballerad och skickad till Iran eller Afghanistan eller någon helt annanstans”, får hon honom att lova tre saker:

1. Att aldrig stjäla
2. Att aldrig bruka vapen
3. Att aldrig använda narkotika

Morgonen därefter är platsen brevid E tom. Hans mamma har åkt tillbaka till hans syskon i Afghanistan och lämnat Enaiatollah ensam i ett främmande land, där de talar ett språk han inte förstår. Och han är tio år! Ändå är det inte av grymhet förstås, utan med en liten gnutta hopp om att han ska överleva i en hopplös värld. Och det gör han ju! E blir kvar några år i Afghanistan och tar sig sedan med smugglare över till Iran. Han lär sig överlevandets konst och får vänner i samma situation som han själv. Han lever i ständiga kast mellan hopp och förtvivlan och riskerar alltid att åka fast och bli tillbakaskickad till Afghanistan,vilket han också blir två gånger. Så småningom tar han sig till Turkiet för att efter många strapatser, bland annat en färd över havet i en uppblåsbar gummibåt, komma fram till Italien där han slutligen får ”sina papper” och får stanna.

Det är en väldigt gripande bok och det är svårt att tänka sig in i E:s situationen. Jag har själv en 10-årig son och bara tanken på att lämna honom ensam i ett annat land är helt otänkbar och får magen att vända sig ångest. Och när jag tänker på om han överhuvudtaget skulle kunna klara sig på samma sätt som E blir tvungen till, så känns det helt omöjligt. Det går bara inte att föreställa sig! Jag möter många unga pojkar/män från just Afghanistan i mitt jobb eftersom kommunen har ett särskilt boende för ensamkommande flyktingbarn och efter att ha läst I havet finns det krokodiler så tänker jag ofta på hur mycket de måste ha fått utstå för att ta sig hit till Sverige. Säkert finns det många likheter med E, tänker jag. Och ibland får, tack och lov, flykten ett lyckligt slut.

Jennies boklista har också läst & bloggat om denna.

Författare: Fabio Geda
Titel: I havet finns det krokodiler. Enaiatollahs Akbaris sanna historia
Förlag: Bazar

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 april, 2012 i Asien, Böcker, Rec.ex., Sorg, Spänning

 

Ännu ett engelskt hus i litteraturen

Det måste vara nåt med engelska författare och hus, alltså. Jag tycker att det är ovanligt ofta de låter ett särskilt hus spela en stor roll i boken (tänk Hundreds hall eller Manderley). I Hothouse Flower heter huset – herrgården – Wharton Park och ligger i Norfolk. Strax före Andra världskriget gifter sig Olivia med sin stora kärlek Harry. Dessvärre får äktenskapet minst sagt en dålig start när Olivia upptäcker att Harry inte alls älskar henne i samma utsträckning. För Harrys del är äktenskapet mest en praktisk inrättning. Han berhöver ha en arvinge för att godset ska stanna i släkten. Men så kommer kriget och de unga tu skiljs åt. Harry kallas in och hamnar så småningom i ett japanskt fångläger, Olivia och hennes svärmor sköter godset och tar samtidigt hand om sårade soldater. När kriget äntligen är över, har livet förändrat dem allihop.

I nutid har en kvinnlig pianist, Julia, tragiskt förlorat både man och barn i en bilolycka. Medan hon kämpar för att orka överleva sorgen har hon lämnat sitt hus i Frankrike för att leva enkelt i en stuga i Norfolk. Hennes äldre syster försöker så gott hon kan att finnas till hands och ge tröst, men förhållandet mellan dem har alltid varit ganska ansträngt. Trots att, eller kanske just därför, de är systrar, är de så olika varandra. När de får höra att Wharton Park ska säljas och lösöret auktioneras bort, bestämmer de sig för att bege sig dit för att köpa en födelsedagspresent till deras far, som tillbringade mycket tid där som barn eftersom hans far arbetade som godsets trädgårdsmästare. Framme vid Wharton Park stöter Julia på ägaren, Kit, som hon träffade som barn och det blir upptakten till en berättelse som förstås är ihoptvinnad med det förflutna och den gemensamma nämnaren är Wharton Park.

Stundtals är den här boken riktigt, riktigt bra. Tyvärr hemfaller det emellanåt till det banala (läs: tillrättalagda). Framförallt i slutet av boken, då allt löser sig lite väl bra. Jag skulle önskat att Lucinda Riley inte hade måst lösa allting till det bästa, utan i stället vågat låta en del frågor vara obesvarade. Kanske att den därmed blir lite för lång, nästan 600 sidor. Men jag älskar omslaget! Visst är det fint?

Författare: Lucinda Riley
Titel: Hothouse Flower
Förlag: Penguin

 
6 kommentarer

Publicerat av på 8 maj, 2011 i Asien, Böcker, Kärlek, Släkthistoria, Sorg

 

Slutet på Fågeln…

Ja! Jag är i mål! Missförstå mig inte, jag gillade verkligen Fågeln som vrider upp världen, men nu börjar det räcka. Dels är den lång, dels har jag ju läst den sakta över fyra veckor. Nu vill jag läsa mer av annat!

Och som jag misstänkte fick jag inte se det där glasklara sambandet mellan allt som hänt Toru Okada. Lite förklaringar fick vi. Kumikos bror var en skit som drev Kumikos syster till självmord och som nu hade Kumiko i sitt våld. Kumiko var rädd för att bära på taskiga gener som skulle föra ondskan vidare till deras barn. Det var därför hon hade reagerat så starkt när hon fick veta att hon var gravid och gjorde abort. Men fortfarande fattar jag inte om alla personer var verkliga eller om de var sidor av Torus personlighet? Om de bara existerade inom Toru själv?

De historiska tortyrscenerna är lika hemska den här gången. Jag skumläser lite. Jag tyckte att det var fint att han åkte och besökte Mei Kasahara vid toupéfabriken i slutet. På något sätt är hon ändå den mest betydelsfulla för Torus själsliga utvecklingen. Bland annat var det ju hon som fick honom att vakna till och börja agera. Men vad hnde sen? Det vet vi inte. Kumiko kände sig tvingad att förgöra sin bror och ta sitt straff. Och vad gjorde Toru? La sig ner och sov. Lite mesigt slut ändå, tyvärr. Men hur hade det kunnat sluta annorlunda? Sömnen har ju på något sätt varit ett återkommande tema.

Det ska bli spännande att höra Bokcirkelns diskussioner och slutord. Men allra mest nyfiken är jag på den sista podsändningen från A fraction of the Web, Illusionernas blog och Kafka på jobbet.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 april, 2011 i Asien, Böcker

 

Del 4 av Fågeln… t o m sid 601

Jag har fastnat i lässtress-träsket. Rejält. Boktravarna växer i en rasande takt och börjar te sig oövervinnerliga. Vårfloden svämmar över av böcker som jag bara måste läsa. Hur ska jag kunna välja bort någon? Jag vill inte. Vägrar. Ikväll har jag kämpat med Murakamis bok för att hinna skriva ned mina funderingar innan morgondagens diskussion. Och samtidigt pockar nästa bokcirkelbok på uppmärksamhet. Vi ska träffas på onsdag och jag har inte ens öppnat Marina Lewyckas Två husvagnar. Hur ska detta gå?

I alla fall. Fågeln som vrider upp världen fortsätter att fascinera med sin gåtfullhet. Det här avsnittet var roligt att läsa. Boken är en sorts Pandoras ask och dess innehåll överraskar mig. Huvudpersonen Toru Okada blir alltmer sammanbundet med ödehuset i gränden bakom hans bostad. Med hjälp av damen som han träffade när han satt och försökte tömma sina tankar på en bänk för att få fatt i insikten vad det är som pågår runtomkring honom, har han lyckats köpa huset. Äntligen är brunnen hans! Men det verkar vara ett djävulens kontrakt han har ingått. Kvinnan, kallad Muskot, utnyjttjar honom likt en prostituerad (T.O:s egna ord), samtidigt som hon hjälper honom att inse att han måste släppa allt och bara flyta med i det som sker. Hans besynnerliga märke spelar en avgörande roll och när han låter Muskot ta på honom tycks han lämna sin kropp och förflyttas till en annan dimension. Denna utomkroppsliga erfarenhet tycks tala om för T.O att han måste finna acceptans i det kaotiska tillstånd han befinner sig i. Alltså släppa kravet på KASAM. Det är lite spännande, tycker jag, och påminner inte så lite om mindfulness-filosofin. När Muskot berättar om sitt liv får han reda på att hennes far, som arbetade som veterinär på ett zoo i Manchuriet, plötsligt också en dag fick ett blåsvart märke i ansiktet. Liksom nyckelfågeln som låter knirr-knirr.

Och i brunnen kan T.O ytterligare släppa förnuftets bojor. Han får hela tiden samma syn. En kvinna i hotellrummet 206, whiskyflaskan på nattduksbordet, knackningarna på dörren. Men han ”vaknar” alltid innan dörren öppnas, även om han för varje gång tycks komma närmare svaret på Kumikos mystiska försvinnande. Jag blir förvånad när jag läser att det redan gått ett år boken. På något sätt tycks tiden inte alls linjär i romanen och som läsare förlorar man känslan för både tid och rum.

Och det är när T.O har överlämnat både sig själv och sin själ till det ”uppdrag” han har som den försvunna katten återvänder. Katten, som var uppkallad efter svågern, får ett nytt namn, Makrill. Jag har en känsla av att T.O aldrig egentligen brytt sig särskilt mycket om katten. Allt letande var egentligen mest för Kumikos skull. Men som Makrill tycks katten ha fått en helt annan betydelse för T.O.

Det dyker upp ännu en mystiskt person. En ”privatsekreterare”. Eller privat sekreterare till svågern. Han blir kommunikationen mellan svågern, som tycks alltmer oroad över köpet av ödehuset, och T.O. Och så småningom mellan T.O och Kumiko. T.O chattar med Kumiko, men blir bara alltmer förvirrad över varför hon håller sig undan när Kumiko skriver:

”Försök att glömma mig så fort du kan. Det bästa för oss två vore om vi skilde oss ordentligt och du började leva ett nytt liv. Det är inte särskilt intressant var jag är och vad jag håller på med. Det viktigaste nu är att konstatera attvi två av någon orsak redan befinner oss i skilda världar. Och det är inget vi kan göra något åt.”

Men är det verkligen Kumiko som har försvunnit. Eller är det Toru Okada som inte längre finns i den här världen?

Jag börjar tro att när jag läst nästa avsnitt, som är det sista, kommer jag inte alls ha förstått vad som har hänt. Hur mycket jag än anstränger mig.

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 april, 2011 i Asien, Böcker

 

Del 3 av Fågeln… t o m sid 451

Jaha, då blev jag lite sen med veckans läsning den här gången också. Men det gör ju ingenting!

Jag måste säga att den här tredje delen som jag precis läst ut, kändes inte lika intressant som det gjort tidigare under läsningens gång. Faktiskt tyckte jag att det stundtals blev lite segt. Hur kommer det sig? Det kan varit så att min läsning blivit lite splittrad den här veckan. Dels har jag haft annat som jag velat läsa, dels har det varit en ovanligt intensiv vecka på många sätt. Och det faktum att historien om Toru Okada blir allt mer skruvad och de bisarra händelserna tycks bli allt fler, gör det inte enklare för mig.

Det börjar med att Toru Okada så småningom tar sig upp i brunnen med Kreta Kanos hjälp. Väl uppe hemma i sitt hus upptäcker han ett stort lila märke på sin kind, som ett blåmärke. Märket tycks ganska iögonfallande och Toru vet inte alls varifrån han fått det. Jag funderar på om det här märket kan vara ett slags stigmata. Är det ett tecken på att Kumiko är i fara, att Toru själv riskerar att råka illa ut eller ska det tolkas som att han är utvald? Likheten med Harry Potters blixt i pannan är slående. När Toru Okada känner starkt för att köpa ödetomten för att kunna äga brunnen som han tillbringade tre dagar i, bränner märket i ansiktet till och känns märkligt levande. Innebär det en sorts vägledning eller ska det, som i H. P:s fall, ses som en varningssignal?

Toru Okada verkar ju i alla fall ha insett att han inte längre kan förhålla sig helt passiv till det som sker runt om honom. Kumikos brev till honom får honom på något sätt att vakna till. Och jag tror fortfarande inte att hon stuckit med en annan man. Varför vill hon inte ens träffa Toru? Nej, någonting är riktigt skumt. Inte minst med hennes familj och underliga brorsa.

Det är många trådar att hålla reda på och mystiken tätnar. Gränsen mellan dröm och verklighet tycks allt mer utplånas. Toru Okadas livfulla drömmar verkar innehålla en hel del ledtrådar. Men på vilket sätt? Jag tror att svaren finns där någonstans, men får ingen rätsida på det. Hoppas att bokcirkeln kan erbjuda lite guidning (men av rubriken på deras tredje träff att döma, verkar de också famla i blindo).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 april, 2011 i Asien, Böcker