RSS

Kategoriarkiv: Asien

Del 2 av Fågeln… t o m sid 302

Nu är det mycket hockey och därför hann jag inte läsa mina sidor i Fågeln som vrider upp världen till igår. Men ikväll skippar jag fotbollen och läser/lyssnar i kapp i stället!

Jag gillar verkligen gåtfullheten i Fågeln som vrider upp världen. Jag börjar känna mig lite som jag tror att huvudpersonen Toru Okada gör: ju mer jag läser, desto mindre förstår jag (fast Toru får byta ut ”läser” till ”är med om”). Det är lite Kafka-artad stämning och stackars Toru har verkligen mist sin KASAM. Det är också lite stressande att läsa om alla bekymmer han råkar ut för och han reagerar inte alltid som jag tycker att han borde. Tvärtom är han märkligt passiv, otroligt frustrerande. Som till exempel när hans hustru Kumiko inte kommer hem från jobbet. Han går och lägger sig… och det dröjer till nästa förmiddag innan han ens ringer till jobbet och frågar efter henne! Malta Kano säger att katten förmodligen har försvunnit för gott. Kan detsamma sägas gälla för Kumiko? Men har hon verkligen en annan man? Det verkar alltför förutsägbart i den här berättelsen, lite väl simpelt.

Översten som kommer med den tomma kartongen som Honda testamenterade till Toru, berättar om hemska erfarenheter och makaber tortyr. Men också om när han fick välja mellan att skjutas direkt eller hoppa ner i en tom brunn och hur vistelsen i brunnen fick honom att ”se ljuset” (både bildligt och bokstavligt, faktiskt). Det är överstens erfarenheter som så småningom får Toru att prova samma sak (se nedan).

Toru har väldigt tydliga drömmar hela tiden. Och händelserna i dem är lika (o)verkliga som de som händer honom i vaket tillstånd. Kan han förstå vad som händer om han förmår tyda sina drömmar?

När jag har läst till sidan 302 är han fånge i brunnen vid ödetorpet dit han begett sig för att fundera. Mei Kasahara, den unga tjejen, har tagit hans repstege (som var hans livlina, hans flyktmöjlighet) och lagt för brunnslocket. Hon vill att han ska tänka.

Hur ska det här sluta? Jag tror jag ska släppa det här med logik och rationellt tänkande och bara låta mig svepas med i berättelsen. Här hittar du del 2 av diskussioner i radion, här hittar du Illusionernas blogg, Kafka på jobbet och A fraction of the web:s andra poddsändning. Vi ses på sidan 450 nästa måndag!

 
5 kommentarer

Publicerat av på 29 mars, 2011 i Asien, Böcker

 

Startrapport: Fågeln som vrider upp världen t o m s. 151

Idag startade P1 Kulturradions bokcirkel där Babben Larsson, Johanna Thydell och Lars Gustafsson samtalar med Marie Lundström om Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen. Samtalet sändes i eftermiddags när jag satt på jobbet, så jag kunde inte lyssna direkt. Som tur är kan man lyssna i efterhand och därför behöver man ju inte följa lässchemat slaviskt heller. Idag skulle man ha läst till sidan 150. Jag hade ett kapitel kvar igår kväll när jag släckte lampan och läste nyss ut det.

Om man har läst Murakami innan (själv har jag läst Kafka på stranden och South of the Border, West of the Sun) så känner man igen det typiskt ”murakamiska”: Världen tycks lite Kafka-artad, märkliga saker och ting tycks hända huvudpersonen, tillvaron är drömlik, stämningen känns olycksbådande trots att inget ”farligt händer”. Som läsare sveps man med i berättelsen, hjälplöst fäktande med armarna och förstår inte alls vad som ska hända.

I Fågeln som vrider upp världen är Toru Okada huvudpersonen. Han är gift och har nyligen sagt upp sig självmant från jobbet som assistent på en advokatbyrå. Hans fru Kumiko arbetar på en tidning och kommer ofta hem ganska sent. Boken börjar med att parets katt är försvunnen sen en dryg vecka. Strax därefter får Toru Okada märkliga telefonsamtal, bland annat från en kvinna som ber honom ta på sig en blommig slips och träffa henne på ett café. Trots att Toru inte hittar någon blommig slips, vet kvinnan direkt vem han är. Hur kommer det sig? Så vitt Toru vet så har de aldrig träffats förrut. Kvinnan heter Malta Kano och är en spådam som säger sig veta att katten inte finns i närheten av hemmet längre och att det kommer att bli svårt att återfinna den. Dessutom berättar hon om sin lillasyster, Kreta Kano, och att hon blivit våldtagen av Torus svåger, en svåger som gjort mycket klart att han inte vill ha något att göra med Toru.

Under sitt sökande efter katten träffar Toru en 16-årig tjej, som påstår sig ha sett katten. Några dagar senare dyker hon upp och vill att Toru följer med henne på extrajobbet på ett företag som tillverkar toupéer, vilket Toru också gör. Även Kreta Kano uppsöker Toru i hemmet och berättar om sin svåra uppväxt med svåra smärtor som försvann efter ett misslyckat självmordsförsök. Innan hon försvinner tar hon med sig ett vattenprov från kranen i köket.

Vatten verkar vara viktigt i berättelsen. Malta Kano nämnde vatten. En annan man, en gammal överste som Toru och hans fru Kumiko besökte under en period i början av deras äktenskap, eftersom Toru svärfar krävde det, pratade också om vatten. Toru förstod aldrig riktigt vad han pratade om då, men minns det väl. Till slut blir allting som händer Toru så svårt att förklara för Kumiko att han börjar undanhålla henne saker. Och Kumiko i sin tur börjar dyka upp allt senare och senare. Själv reflekterar han över vad som har hänt sen den dagen han lämnade jobbet:

”Under de tre månader som gått sedan jag hade slutat att arbeta hade jag nästan inte varit ute. Bara rört mig mellan affärerna i kvarteret, det kommunala badet och hemmet. (…) Jag hade nästan inte träffat någon under den här perioden. (…) Det var verkligen ett begränsat umgänge i en nästan statisk värld. Men ju mer begränsad och statisk min värld blev, desto mer fylld – ja, praktiskt taget översvämmad – blev den av underliga händelser och människor. Det var nästan som om de stod och lurade i skuggorna och väntade på att jag skulle stanna upp. Och för varje gång nyckfågeln kom till trädgården och vred upp världen blev den alltmer kaotisk.” 

En mängd frågor snurrar i mitt huvud: Vad har hänt med katten? Varför bröt Toru med sina svärföräldrar? Han och svärfadern hade ett uppslitande gräl, men vad handlade det egentligen om? Huset på ödetomten bakom Torus hus, besitter det verkligen de onda krafter som Torus morbror påstår? Vad ska Kreta Kano med vattenprovet till? Och vem ringde de mystiska samtalen i inledningen? Här finns hur mycket som helst att fundera över!

Andra som också läser Fågeln som vrider upp världen just nu är till exempel: Ordblogg.xpedition.nu, Bokslukarna´s blog, Gothiques bokblogg och Boktokig.  

Träff 2 blir om en vecka då vi möts på sidan 302. Nu ska jag lyssna på dagens diskussioner.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 21 mars, 2011 i Asien, Böcker

 

Osannolika Nordkorea

År 2008 reser Magnus Bärtås och Fredrik Ekman till Nordkorea genom en arrangerad gruppresa. Deras erfarenheter från denna resa resulterar i en bok, Alla monster måste dö”. Gruppen de reser tillsammans med leds av en kvinnlig och en manlig ”guide” som ska hålla koll på deltagarna. Det finns ingen plats för spontana infall, alla besök är noga schemalagda. Det finns en mängd restriktioner att förhålla sig till. Bland annat är det förbjudet att närma sig lokalbefolkningen eller att avvika från gruppen.

Det är ett helt absurt land de besöker. Ingenstans kan de vara säkra på att det de verkligen ser är vad de ser ut att vara, att det hela inte är riggat för besökarna. I huvudstaden Pyongyang har till exempel alla gamla och funktionshindrade deporterats till landsbygden för att inte störa bilden. På hotellet saknas en våning och ryktet går att den våningen innehar en bordell. Det finns ett varuhus som endast är till för turisterna. Där arbetar endast utländsk arbetskraft för att förhindra att nordkoreanerna får kontakt med utlänningar. När reportrarna följer med sin grupp för att besöka sevärdheter som på ett eller annat sätt hyllar antingen Kim il Sung (som trots sin död fortfarande är Nordkoreas ledare) eller Kim Jong Il (hans son som i kraft av blodsband har makt att regera), kommer de bland annat till det heliga revolutionära berget. Guiden som de har påstår att dess bergstoppar alltid är snötäckta, trots att de uppenbarligen inte är det vid just det tillfället. När några av deltagarna i gruppen pekar på berget och påtalar att ingen snö syns, upprepar guiden orden: ”Bergstopparna på det heliga berget är alltid snötäckta”.

Kim Jong Il är galen i film. Så galen att regimen  1978 låter kidnappa de sydkoreanska filstjärnorna, regissören Shin Sang-ok och skådespelerskan Madame Choi och tvingar dem till att göra regimvänlig film. Först åtta år senare lyckas de fly och måste bevisa sin oskuld i Sydkorea, innan de släpps fria. Bärtås & Ekman visar mycket tydligt hur filmen spelar en viktig roll för indoktrineringen av den nordkoreanska befolkningen. Hur mytbilden om deras överlägsenhet, inte minst gentemot sydkoreanerna, förstärks och hur ledarkulten får osannolika proportioner. Alla nordkoreaner över fjorton år bär en bild av Kim Il Sung närmast bröstet. Det är förbjudet att vanvörda porträttet av ledaren. Finns det en bild av honom i en broschyr får denna inte kastas eller hamna på golvet. Nyckfullheten hos den nuvarande ledaren Kim Jung Il är stor. Som exempel kan nämnas att det finns inga japanska bilar på gatorna (i den mån bilar överhuvudtaget förekommer) sedan en japansk bil en gång hindrade framkomligheten för Kim Jung Ils limousin. Efter det beslöt han att beslagta samtliga japanska bilar. Befolkningen kontrolleras med ett system som bygger på angiveri. Dessutom är blodsbandet oerhört betydelsefullt. Om någon gör något förbjudet och hamnar i läger, drabbar det ödet även dennes familj och släktingar. Först efter tre generationer kan skulden anses reglerad.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om  Alla monster måste dö! Det är upprörande, fullkomligt absurd läsning och samtidigt väldigt intressant och fascinerande. Jag var tvungen att titta på lite youtube-klipp när jag hade läst klart boken. Bland annat hittade jag det här, som visar hur förtvivlade människorna i Nordkorea blev när Kim Il Sung avled 1994:

Författare: Magnus Bärtås & Fredrik Ekman
Titel: Alla monster måste dö
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
1 kommentar

Publicerat av på 20 mars, 2011 i Asien, Böcker, Facklitteratur

 

Hjärngympa och myspys i ett

En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa. Om jag säger att den här boken handlar om matematik, hur många blir intresserade av att läsa den då? Nej, jag trodde inte att det skulle vara så många… Om jag säger att jag alltid har varit ganska ointresserad av matematik, men att det här är en bok som gör att jag, humanisten, verkligen kan se matematikens gudomliga skönhet? Precis som jag kunde med Fermats gåta av Simon Singh (för övrigt en av topp 10-böckerna någonsin – sug på den!).

Jag gör mitt bästa för att hänga med i diskussionerna om vänskapliga tal, primtalstvillingar och triangeltal. En del förstår jag, annat skumläser jag och känner mig ändå rätt nöjd. Berättelsen om doktorn i matematik som i en bilolycka tappar minnet och numera har ett minne som endast räcker 80 minuter, och den unga mamman som kommer dit från hemtjänsten för att hjälpa honom är både charmig och lite vemodig. Doktorn bär med sig en massa minneslappar på sin slitna kavaj för att kunna komma ihåg det viktigaste. Han slafsar när han äter, samtidigt som han alltid är den förste att upptäcka kvällens första stjärna på himlen. Vad gäller matematik är hans hjärna fortfarande knivskarp. 

När doktorn får höra om hemhjälpens son som är hemma själv efter skolan ber han henne ta med honom, trots att det är emot reglementet. Doktorn kallar sonen för Roten eftersom hans huvud är platt precis som rottecknet, ett tecken som dessutom är ”en storsint symbol, som inte har något emot att hysa vilka siffror som helst inom sig.” Doktorn och Roten har också ett annat intresse gemensamt, baseball. Även om doktorn fortfarande tror att spelarna från 1970-talet fortfarande är stjärnor så ser han till att laga radion så att de båda kan lyssna på baseball på eftermiddagarna. Doktorn lär förstås både mamman och Roten att upptäcka matematikens magi och skönhet genom att ge dem olika problem att lösa.

Det växer fram en vänskap mellan de tre, trots att de varje dag får ”börja om” med att presentera sig. Både mamman och sonen får lära sig hur det är nuet som betyder något. I doktorns sällskap finns varken någon gårdag eller morgondag. Det är en gripande historia i en bok med ett mycket unikt format. Den är ca 10×18 cm och passar perfekt i handväskan. Men i bibliotekshyllan lär den lätt försvinna…

Ändå saknar jag något. Jag hade gärna velat veta mer om den unga kvinnans liv och om doktorns, innan olyckan. Det blir ingen riktig utveckling i romanen utan den börjar ungefär som den slutar. Hur skulle den kunna göra annat med doktorns korta minne? Den stora behållningen blir faktiskt siffrornas närmast vidunderliga egenskaper, hur underligt det än låter.

Författare: Yoko Ogawa
Titel: En gåtfull vänskap
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
4 kommentarer

Publicerat av på 7 mars, 2011 i Asien, Böcker

 

Hästpojken

9789153431527Det här är inte alls min favvo-genre egentligen, men när jag läste om Hästpojken kunde jag bara inte motstå den!

Rupert Isaacsons son Rowan är autistisk. Han är sex år gammal och Rupert och hans fru börjar misströsta och undra om de någon gång kommer kunna kommunicera med sin son. Han drar sig inåt, men får emellanåt anfall av raseri (frustration?) och är våldsam. Han går inte heller på toaletten utan har haft fram till för några månader sen då de fick rådet att låta honom gå utan. Förhoppningsvis skulle det lära Rowan ”när det var dags”. Det funkar inte alls och föräldrarna går på knäna. De kan aldrig lämna bort honom, annat än till sina föräldrar som bor långt ifrån dem men kommer ibland och hälsar på. Allt  det här sliter förstås på äktenskapet och Rupert börjar bli smått desperat. Så upptäcker han att Rowan verkar kunna kommunicera med djur på ett alldeles särskilt sätt. Dessutom gör umgänget med djur att han blir lugnare. Då föds idén att låta Rowan rida med honom. Rupert har sysslat med hästar i hela sitt liv, men i perioder. Nu äger han stoet Betsy och tar med Rowan till stallet och låter honom rida. För det mesta går ridturerna över förväntan. Rowan tycks bli lugnare av det rytmiska vaggandet, men ibland vill han inte alls. Betsy, som är ett ganska bestämt sto, accepterar Rowan på ett märkligt sätt – hon visar till och med sin underkastelse för det sexåriga barnet.

Genom ridturerna med Betsy och Rowan väcks tanken hos Rupert om att ta med familjen till Mongoliet för att till häst besöka mäktiga schamaner, som förhoppningsvis kan göra Rowan frisk. Det är ett riskabelt företag att åka med en autistisk pojke till andra sidan jordklotet och där vara utelämnad till ödemarken och välvilliga hästar (och guider). Ruperts hustru är väldigt tveksam men låter sig övertygas när situationen hemma blir allt mer ohållbar. Och så beger sig den lilla familjen i väg på sitt livs äventyr.

Man kan häpnas över Rupert mod och tycka att hela företaget verkar fullständigt dåraktig. Man kan tvivla över schamanernas kraft och ”äkthet” när de vet hur man tar betalt för sina tjänster. Men faktum är att resan innebär att de åker hem med en son som genomgått stora förändringar till det bättre. Han leker med jämnåriga barn, vilket han aldrig tidigare visat något som helst intresse för. Han är mer harmonisk och hans svarar med egna meningar istället för att bara repetera vad någon sagt. Dessutom klarar han att gå på toaletten (och när man har läst om föräldrarnas förtvivlan över att ständigt tvätta honom när han gjort på sig så förstår man att bara detta innebär att livet blivit lite enklare)!

Jag tycker att det var en fascinerande berättelse. Lite väl lång kanske och med en del upprepningar. Men det är en hjärtevärmande historia och kombinationen hästar/schamanism gör mig allt ganska nyfiken!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 april, 2010 i Asien, Böcker, Psykisk ohälsa

 

Kafka betyder kråka

72638495_O_2Igår kväll träffade jag min bokcirkel och vi diskuterade Kafka på stranden av Haruki Murakami. För första gången i bokcirkelns historia var vi rörande överens om betyget. Samtliga sju närvarande gav den 7 eller 8 poäng (av 10 möjliga). Ett gott betyg alltså!

Jag tyckte att det här var en helt fantastisk berättelse! Men det är inte lätt att återberätta handlingen för det är oerhört många trådar och dessutom parallellhandlingar. I ena berättelsen står femtonårige Kafka Tamura som huvudperson. Han har rymt hemifrån för att komma ifrån hans far profetia om att han, liksom Oidipus, en gång ska komma att döda sin far och ha ett sexuellt förhållande med sin syster och mor. Rymningen är också en möjlighet för Kafka att söka reda på sin mor och syster som av okänd anledning lämnade honom med hans far när han var liten. Kafka har ”ett bättre jag” som kallas Kråkan som emellanåt vägleder Kafka på resan (och enligt Murakami betyder Kafka kråka på polska… eller var det tjeckiska?). Kafkas rymning blir till en början ganska lik en road-movie, men övergår allt mer till att bli en inre resa, på så sätt kan den här boken sägas vara en  utvecklingsroman.

I den andra berättelsen finns en man som kan tala med katter, men i övrigt är ganska dum, enligt han själv. När han var liten råkade han ut för en olycka som förändrade honom helt. Han miste sin läs- och skrivförmåga, men kunde i stället kommunicera med katter. Nu lyfter han bidrag och extraknäcker som kattletare, d v s han söker upp försvunna katter. En dag möter han en hund och hunden leder honom till den grymme Johnnie Walker (som mannen på whiskyflaskan med samma namn). Johnnie Walker dödar katter och äter upp deras hjärtan medan de ännu slår. Han ber Nakata att döda honom och Nakata som aldrig gjort någon förnär tidigare finner sig slutligen tvungen att ha ihjäl honom.

Den tredje historien gäller en märklig händelse efter Andra världskrigets slut. Under en skolutflykt faller alla skolbarn i hypnos, dock inte lärarinnan som är med. Sedan vaknar alla barn till igen, utom ett. Det barnet är i ett komaliknande tillstånd längre och när han vaknar är han helt förändrad (antagligen är detta barn Nakata). Militären utreder och hemligstämplar allt material kring den mystiska händelsen, men inga svar ges vad som orsakade masshypnosen.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken, t ex om fröken Saeki och det underbara Komura-biblioteket (som porr för en bibliotekarie!), men då riskerar det att långrandigt för er kan hända läser inlägget. Boken lämnar få svar, men enligt Murakami själv så kommer svaren om man läser boken flera gånger (men den är på 500 sidor drygt så det avskräcker..). Det är mycket symbolik och språket är poetiskt (förutom de gånger han plötsligt använder ord som kuk och knullmaskin – det sticker liksom ut i texten). Att språket samtidigt är lättläst gör det lite förrädiskt. Jag märkte att det var lätt att ”slappna av” för mycket och på så sätt missa betydelsefulla detaljer. Jag älskar att det är humoristiskt och att han låter reklamfigurer ta plats – förutom J.W. är det Överste Sanders från KFC som dyker upp som en mystisk välgörare.

Mina minus är den något unkna kvinnosynen (antagligen förhoppningsvis mer samhällets än Murakamis egen) samt Kafka Tamura känns lite väl vuxen i sina tankar, för att vara femton. Hur som, en perfekt cirkelbok för här finns mycket att samtala kring och fundera över!

PS. Här har jag skrivit om en annan Murakami-bok.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 augusti, 2009 i Asien, Böcker

 

En modern klassiker…

1973S1… kan man väl kalla Marguerite Duras (1914-1996) bok Älskaren? Den skrevs för tjugofem år sedan (1984) men har blivit mycket läst och vunnit flera litterära priser.

Drygt 15 år gammal står en flicka vid relingen på färjan över Mekongfloden i Indokina. Det är 1920-tal. Flickan står där, klädd i en armlös klänning av råsiden och högklackade skor i guldlamé. På huvudet har hon en manshatt i gammalrosa filt och med svart brätte. På färjan sitter en äldre man i sin limousin, mycket elegant klädd i kostym, och iakttar henne. Han är kines och välbärgad. Plöltsligt kliver han ur bilen och bjuder flickan på en cigarett. Han erbjuder också att skjutsa henne hem, när de kommit fram till Saigon. Efter den dagen hämtar han henne nästan dagligen från flickpensionen och det dröjer inte länge förrän han blivit hennes älskare, den förste någonsin. Tillsammans är de fångna av en dåraktig passion. Dåraktig för att den inte kommer att kunna leda till något varaktigt förhållande och snart måste de ta farväl av varandra.

Det här är en självbiografisk bok. Margurite Duras skriver omväxlande i tredje person (flickan) och i första person (jag). Dessutom hoppar hon bland minnesfragment, vilket stundtals gör det lite svårt att hänga med i handlingen. Eller handling och handling. Egentligen är det ju inte så mycket till handling. Ibland skymtar andra personer, förutom flickan och mannen, men läsaren lämnas bara med små glipor av deras liv, vilket emellanåt känns lite frustrerande. Jag blev t ex mer nyfiken på modern och bröderna, särskilt den yngre. Kan tänka mig att livet som ensamstående kvinnan (fadern avled i sjukdom) och kolonisatör i Indokina inte kunde ha varit så lätt. Visst är det ett vackert språk hon har, Duras, och hon lyckas beskriva känslor och stämningar med väldigt få ord. Trots det så är jag faktiskt lite besviken. JAG tycker inte att den var så himla bra… om jag nu får tycka det? Det känns ju lite så med klassiker, att några redan har bestämt att det här är bra och att tycka annorlunda är lite som att svära i kyrkan. Men innan ni blir upprörda (om ni nu blir det), så kom ihåg: Ni kan alltid hävda att jag inte förstår dess storhet! (och så är det säkert, åtminstone lämnas jag med den känslan när slagit igen boken)

 
3 kommentarer

Publicerat av på 4 augusti, 2009 i Asien, Böcker, Klassiker

 

Etiketter: ,

Novellsamling i hög hastighet

Det går undan i Etgar Kerets novellsamling Åtta procent av ingenting!  Det känns lite typiskt att titeln är kursiverad på omslaget till boken (inte särskilt snyggt dock). Som om den hade fartränder, nästan.

Novellerna, trettio till antalet, är nästan samtliga mycket korta, bara ett par-tre sidor långa. Praktiskt när man bara har lite lästid, men lika ofta frustrerande – jag vill ju veta mer innan jag lämnar karaktärerna. Alla är de smått bisarra: Här finns en kvinna som föder en liten ponny, en man som blåser på maskrosor så att världen försvinner och en kille som kan trolla in människor i flaskor. De rymmer också en sorts underfundighet som jag för det mesta gillar, men ibland är de bara konstiga och lämnar mig oförstående (och värre, oberörd). Därför är jag lite kluven till vad jag egentligen tycker om boken. Etgar Keret kan verkligen skriva och är helt klart en begåvning, men det känns som om jag utelämnas från en del i hans berättande. Som om man zappar på tv:n och ser korta glimtar av något som är intressant och kul, men ser alldeles för lite för att bilda sig en uppfattning om innehållet. Eller som om mycket av hans berättande finns i det egna huvudet, men aldrig kan präntas ner så att det blir lika bra som det var tänkt. När jag läste boken tänkte jag mycket på att Etgar Keret var väldigt filmisk i sitt sätt att skriva. Och när jag hade läst färdigt och googlade lite upptäckte jag att han skrivit flera manus till fimer och också är filmregissör (!).

Nu skulle jag skulle gärna vilja läsa något längre av  honom! Är det någon som vet om han skrivit någon roman eller kanske känner till hans filmer?

 
3 kommentarer

Publicerat av på 27 juni, 2009 i Asien, Böcker, Noveller

 

Etiketter: , ,

Japan, tonårstjejer och en fiktiv värld

Chain mail – Skicka vidare av Hiroshi Ishizaki är en bok som har en baksidestext som bara gör en såååå sugen på att läsa, hör bara:

ÄMNE: SAWAKO-SAN, SKA VI SKAPA EN FIKTIV VÄRLD?

‘Är inte du också trött på en massa grejer i ditt liv? Föräldrar som bara tjatar om att man måste plugga är alltid jobbiga, men det jag retar mig mest på är mina kompisar.’ 

Sawako och två andra tjejer får ett förslag från Yukari: att fly den vardagliga tristessen genom att skapa en egen berättelse. En riktig rysare ska det vara. De ska skriva utifrån huvudpersonernas perspektiv, och på så sätt bygga historien tillsammans. Problemet är bara att fiktion och verklighet börjar flyta samman, en av tjejerna försvinner mystiskt och frågan är vem man kan lita på egentligen. Ingen av dem har ju träffats i IRL.

Visst är det en teaser som heter duga?! Storyn är originell och lockande, Japan känns alltid lite exotiskt och bokomslaget är häftigt så VARFÖR TYCKER JAG INTE BOKEN ÄR BRA??? Ärligt talat, jag har lite svårt för att hålla isär personerna – de tre tjejerna (den fjärde, Yukari, beskrivs inte) och de fyra karaktärerna i kedjeberättelsen flyter samman för mig när det ständigt byts perspektiv. Kanske funkar inte boken att vara ”boken-som-jag-läser-på-mina-lunchraster”? Läsningen kanske blev för sporadiskt, helt enkelt? När upplösningen kommer märker jag att jag liksom inte riktigt hänger med och jag får backa lite och läsa om. (Börjar jag bli gammal?) Nej, den funkar helt enkelt inte på mig (men här finns dom den funkar på!), tyvärr. Största behållningen är att läsa om den japanska vardagen för unga tonårstjejer. Fy 17 vilken press de verkar ha på sig! Krav att prestera hela tiden, såväl i skolan som på fritiden (vilken fritid?). Inte kul.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 april, 2009 i Asien, Ungdomar

 

Etiketter: , , ,

Inte längre oskuld!

För nu har jag läst min första Murakami: South of the Border, West of the Sun! (Fast min pocket är mycket finare, svartvit!) Åååh vad bra den var, gillade skarpt!

Hajime är föds 1951 och är det enda barnet, vilket vid den här tiden är väldigt ovanligt i Japan. Det gör att han redan som mycket liten känner utanförskap och betraktas som udda. Hans barndomsvän Shimamoto är också ensambarn och de två finner varandra. Shimamoto har också en skada som gör att hon drar sitt ena ben lite efter sig. De två tillbringar eftermiddagarna hemma hos Shimamoto där de lyssnar på hennes pappas skivor, om och om igen. Hajime blir förälskad i Shimamoto, men vågar inte avslöja sina känslor för henne. I 12-årsåldern skiljs de åt, men för Hajime blir Shimamoto den kvinna mot vilka han jämför alla sina flickvänner med och i hans minne upphöjs hon nästan till något gudomligt. Så småningom gifter han sig dock och får två döttrar. Hans svärfar är en besutten byggnadsherre som hjälper Hajime ekonomiskt så att han kan köpa sig en verksamhet. Han öppnar en bar som snabbt blir välbesökt och omtyckt. Hajime tjänar snart långt mycket mer än han spenderar och på ytan verkar livet vara perfekt. Men något saknas och först när Shimamoto dyker upp på hans bar en regnig kväll så inser han att han fortfarande är vansinnigt förälskad i henne. Shimamoto vill veta allt om Hajime och hans liv, men om sitt eget liv vill hon inget säga. Hajime finner det mycket frustrerande, men accepterar av rädsla att förlora henne igen. Shimamoto fortsätter att dyka upp, men väldigt oregelbundet: ibland går månader innan han ser henne igen och då lider Hajime helvetiska kval. Förhållandet är länge rent platoniskt – på sin höjd håller de varandras händer – men en regnig (åter igen) kväll älskar de med varandra i Hajimes sommarstuga. Dagen efter vaknar Hajime och det finns inget spår av Shimamoto. Långsamt inser han vad som hänt…

Mer kan jag inte berätta, utan att säga för mycket. Men Gåtan Shimamoto gör boken väldigt spännande. Som läsare får man fylla i tomrummet mellan raderna och gissa sig till mycket. Det tycker jag om! Jag har hört att Murakami ofta använder sig av symboler och magiska inslag i sina berättelser, men South of the Border, West of the Sun är väldigt realistisk, om än gåtfull. Den är väldigt filmisk – jag får bilder i huvudet som stannar kvar när läsningen är avslutad. Och den är oerhört vacker. Ger definitvit mersmak!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 februari, 2009 i Asien, Böcker

 

Etiketter: ,