RSS

Kategoriarkiv: Augustpriset 2015

Knark: en svensk historia

unnamed-200x279Knark: en svensk historia av Magnus Linton var också en av 2015-års Augustprisnominerade böcker. Jag ville läsa den för att jag kände att den kunde utmana mig på ett intellektuellt plan. Jag är verkligen en smått rabiat knarkmotståndare. Avskyr allt vad droger heter och det allra värsta tänkbara vore att någon i min närhet fastnade i knarkträsket. När jag fick höras talas om denna bok så väcktes min nyfikenhet: Stämde det verkligen att Magnus Linton skulle utmana den svenska narkotikapolitikens hållning med nolltolerans? Hur kunde han göra detta, på vilka premisser? Borde man lätta på den stränga narkotikapolitiken?

Och utmanad blev jag! Boken tar sin utgångspunkt i startskottet på Sveriges, i ett internationellt sammanhang, mycket restriktiva narkotikapolitik då riksdagen 1978 fastslog att knark är främmande för svensk kultur och siktet ställdes in på att skapa ett samhälle helt fritt från narkotika. Men trots detta finns det idag fler antal grava missbrukare än någonsin och dödsantalet bland missbrukare ligger unikt högt internationellt sett. Hur kan det komma sig?

Magnus Linton har gjort ett gediget bakgrundsarbete där han gått igenom otaliga politiska dokument för att förklara den svenska hållningen. Författaren driver tydligt sin tes om att visionen om det narkotika fria samhället har orsakat en massa onödigt lidande bland missbrukare och deras närstående. Ett lidande som hade kunnat bli avsevärt mindre om man erbjudit missbrukare narkotika för medicinskt bruk, i stället för att satsa på behandling för att få dem att sluta med droger helt. Magnus Linton liknar drogberoendet vid en sjukdom och att sjukvården borde acceptera att en del människor sitter fast i ett livslångt missbruk som inte går att bryta och att för att de ska få ett drägligt liv är substitutionsläkemedel som Subutex en nödvändighet.

Det är förstås ett kontroversiellt budskap på många sätt, tanken att staten skulle gå in och subventionera knark, men Magnus Linton visar på ett ganska övertygande sätt att detta är det enda sättet att minska lidandet och dödligheten bland narkomaner. Bitvis blir framställningen lite väl dogmatisk kanske och lite väl akademisk och torr. Bitarna med berättelser ur verkligheten är både sorgliga och hoppfulla. Där sticker berättelsen om mannen i Vaggeryd som självmedicinerade marijuana ut lite och ger lite perspektiv. Det är mycket lättare att se vitsen med en mer tillåtande narkotikapolitik om (miss)brukaren är en välartad familjefar.

Det här är läsning som lär mig mycket och ger mig nya perspektiv, även om den inte river riktigt alla mina murar!

Författare: Magnus Linton
Titel: Knark: en svensk historia
Förlag: Atlas

Annonser
 

Bli som folk

blisomfolk2015-års Augustprisnomineringar i den skönlitterära klassen stack ut lite jämfört med andra år. Dels nominerade en skräckroman för första gången (John Ajvide Lindqvists Rörelsen: den andra platsen), dels en novellsamling. Novellsamlingen har jag läst. Den har den mycket passande titeln Bli som folk och författaren heter Stina Stoor. I början var det inte helt oproblematiskt att läsa. Novellerna är nämligen skriva på västerbottniska, men en liten fördel har jag ju eftersom mina svärföräldrar är där uppifrån så jag hörde liksom deras röster när jag läste.

Bli som folk består av nio noveller och rör sig i det magiska glappet mellan barndom och vuxenblivande. Stundtals är novellerna både eländiga och varmhjärtade, som i Ojura där Sandra går på kalas inne i centralorten med en groda som födelsedagspresent eftersom Farsan glömt bort kalaset (och att köpa tamponger till storasystern Anneli), ibland mörka, olycksbådande som i Det var den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär. Här är Johan tillsammans med sin lillasyster Eleonora i skogen och kompisen Mikke och mellan raderna förstår man vad som pågår.

Jag gillar verkligen språket och hitte på-orden! Det är begåvat och fantasifullt! Dessutom gillar jag att de är lite suggestiva så där. Jag vet inte riktigt om jag tolkar händelserna korrekt alltid, inte heller om det är nutid eller dåtid. Detta skulle ha varit en perfekt bokcirkelbok att diskutera med andra. Verkligen en lyckad debutsamling!

Författaren Stina Stoor (född 1982) bor och arbetar i sin barndomsby Balåliden. År 2012 tilldelades hon Umeå novellpris för dikten Gåvan mottog hon Sveriges radios novellpris, som också finns med i Bli som folk.

Författare: Stina Stoor
Titel: Bli som folk
Förlag: Norstedts

 

 

Äventyr till havs

ishavspiraterNej, Frida Nilsson vann aldrig Augustpriset för Ishavspirater och nu när jag har läst boken så är jag inte längre lika besviken. För även om Ishavspirater bjuder på ett hisnande äventyr och en modig tjej i huvudrollen, så når den inte upp till samma klass som Hedvig-böckerna, som Frida Nilsson också har skrivit. Jag saknar humorn och tokerierna som Frida Nilsson brukar vara så mästerlig på.

Siri är en tjej som gör det där ingen vuxen har vågat göra tidigare: hon bestämmer sig för att söka upp den fruktade piraten Vithuvud. Var han håller till vet ingen, men hans namn är vida känt för de hemska illdåd han begått. Det sägs att han rövar bort barn för att de ska arbeta i hans diamantgruvor och göra honom ännu rikare. Nu har han tagit Siris lillasyster och det är Siris fel. Så det är Siri som måste se till att lillasyster kommer hem igen. Trots att det är jättefarligt.

Det brukas sägas att verkligt mod är att göra något man är rädd för. Det gör Siri och det är därför hon är så modig. Ishavspirater är både spännande och lite otäck. Även om det inte är Hedvig-standard på den, så gillar jag den. Jag tror inte att Frida Nilsson kan skriva dåligt, men hon kan skriva olika bra berättelser. Jag önskar att jag hade någon att läsa den högt för, men mina egna barn är lite för stora. Eller snarare, de är inte tillräckligt stora för att förstå att en kapitelbok kan roa i alla åldrar!

Författare: Frida Nilsson
Titel: Ishavspirater
Förlag: Natur & Kultur

 

 
 

Vinnarna!

Vad är väl en bal på slottet? Ja, jag kände mig allt lite som Askungen när jag stod och lagade middag ikväll med livesändningen av årets Augustprisgala på paddan! Och jag gillar verkligen att lyssna till alla som presenterar ”sin bok”! Det är så fina formuleringar och jag blir nyfiken på varenda bok. Som tur var fick jag plötsligt sällskap av sonen W som gjorde salladen och frågade vilka av böckerna som jag hade läst. Jag har bara läst en enda, sa jag, men är strax klar med den som vann.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri tog ganska väntat hem priset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Alltså, på ett intellektuellt plan kan jag absolut se hantverkets skicklighet, hur Jonas Hassen Khemiri leker med orden och trollbinder med vacker prosa. Men rent känslomässigt så har jag svårt att bli engagerad. De ständiga bytena mellan olika berättarjag förvillar mig. Jag blir frustrerad och får svårt att följa med. Att han dessutom väljer att flytta tidsperspektiven gör det hela än krångligare för mig. Det är, trots språkets klarhet, ingen lättillgänglig berättelse. Det är en kärleksberättelse där olika kärlekar ryms. Kärleken till livet, till en älskad dement mormor, till en bästa vän och till en kärlekspartner. Men också en berättelse om utsatthet och livets hårdare sidor.

”Om jag ångrar något? Det är klart jag ångrar saker. Det gör alla. Den som inte ångrar något ljuger. Alla går runt med känslor av förlust och skam. Det är helt normalt.”

En författare söker på svar på varför Samuel dog genom att intervjua personer i hans närhet. De ger alla olika synvinklar på både Samuel och varandra. Alla minns de olika. Vandad och Samuel vars första möte nästan var som kärlek vid första ögonkastet, i alla fall från Vandads håll. Pantern som levde konstnärsliv i Berlin och hela tiden räknades, trots att de tre vännerna inte längre sågs så ofta. Laide och Samuel som en gång älskade varandra, men inte klarade av att vara lyckliga tillsammans.

Jag tar med mig vissa partier och faktiskt så griper de sista hundra sidorna tag i mig på riktigt. Men det är så dags då. Jag ger den 3/5 på Goodreads och det känns rättvist.

Årets svenska fackbok blev Karin Boijs bok Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren. Extra roligt är ju att jag hörde henne berätta om den på Bokens Dag för en månad sen. Vinnaren i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok gick till Jessica Schiefhauers bok När hundarna kommer. För att läsa samtliga motiveringar, kan du klicka här.

Författare: Jonas Hassen Khemiri
Titel: Allt jag inte minns
Förlag: Albert Bonnier

 
 

Mary av Aris Fioretos

maryGranatäpplet pryder omslaget till Augustprisnominerade romanen Mary av Aris Fioretos. Den är en återkommande symbol som används i boken. Dess hårda skal och ett inre kärnhus utan centrum. Det är precis så huvudpersonen Maria, Mary kallad av sin älskade, vill bygga framtida urbana miljöer. Tätt packade, men ändå åtskilda. Mary är arkitektstuderande vid universitetet i Staden där studentupproret rasar mot militärjuntan i november 1973. Trots att det aldrig skrivs ut förstår läsaren att det är Aten och Grekland som avses, även om det förstås kunde vara vilken plats som helst i världen där förtryck råder. Den geografiska platsen saknar på så sätt betydelse, förtrycket finns överallt och utlöser samma mekanismer hos människor.

Mary tillfångatas av militären i ett bakhåll när hon är på väg till universitetet för att ta reda på vad som hänt hennes pojkvän Dimos. Hon har samma dag varit hos läkaren och fått reda på att hon väntar barn. Under tretton fasansfulla dygn hålls hon fången hos den beryktade säkerhetstjänstens kvarter där terrorn och tortyren förkläs i vardagliga ord som tebjudning, kakor, Himlen och Minus Två. Allt de vill ha är namn, men Mary kan inte förråda sitt ofödda barns far, sin stora kärlek. Inte heller vågar hon tala om sitt eget namn. Hon förstår också att det är absolut livsnödvändigt att säkerhetstjänstemännen inte får reda på att hon är gravid och hon gör vad hon kan för att skydda sin hemlighet. Efter de tretton dygnen förflyttas hon tillsammans med några andra kvinnor och en liten pojke till Ön där deras uppgift blir att städa och röja undan i en byggnad som förbereds för att kunna ta emot politiska fångar.

Det är fruktansvärt obehaglig läsning, ovissheten om vad som kan komma att hända vilar som ett tungt täcke över berättelsen. Kvinnornas utsatthet är fruktansvärd och särskilt Mary, som vägrat uppge sitt namn. Hon är helt osynlig i alla register och papper. Ingen vet att hon befinner sig där hon är. Hon skulle så lätt kunna upphöra att existera. Samtidigt väntar hon barn och utsätts för både svält och övergrepp. Vissa sidor klarar jag inte av att läsa, blicken sveper hastigt över sidorna men förmår inte dröja kvar vid de smärtsamma meningar som beskriver Marys och hennes medfångars umbäranden. Aris Fioretos skriver utan förmaningar och överlåter till läsaren att själv fundera över etiska ställningstaganden. Hans språk kräver sin läsares uppmärksamhet och har en egen klang. I all grymhet ryms både solidaritet och kärlek. Han ville ju undersöka hur en kvinna upplever sin graviditet och jag måste säga att han lyckas göra det på ett trovärdigt sätt. Jag tycker mycket om Mary och en Augustprisnominering känns ytterst välförtjänt.

Författare: Aris Fioretos
Titel: Mary
Förlag: Norstedts