RSS

Kategoriarkiv: Biografier

Kvinnlig pionjär, in deed!

Jag vet inte vem som ska lastas för att jag inte hade en aning om vem Elise Ottosen Jensen, eller Ottar som hon använde som signatur, var innan jag såg inslaget om henne på Babel men antagligen är det symptomatiskt för skolämnet historia. Kvinnor i historien blir ju alltför sällan framlyfta. Hur som helst, inslaget väckte min nyfikenhet och jag kände ett stort behov av att veta mer. Hur kan man annat än imponeras och inspireras av denna modiga, starka kvinna?

Och jag fick verkligen veta mer, mycket mer när jag läste den nyutkomna biografin Ottar & kärleken av Gunilla Thorgren. Det är en biografi över sexualupplysningens stora pionjär, men också en djup redogörelse för hur synen på kvinnors sexualitet såg ut under 1800-talets slut och hur den långsamt förändrades med hjälp av bland andra Elise Ottesen Jensen.

Elise Ottesen Jensen (1886-1973) växte upp i en prästfamilj i Norge. Hennes mor födde 18 barn och hennes kropp beskrev E O- J som ett preforerat landskap. Detta omfattande barnafödande, liksom att hennes yngre syster Magnhild blev med barn utom äktenskapet och förskjöts, hade säkerligen betydelse för E O-J framtida engagemang. Magnhilds historia är tragisk. Hon skickades till släktingar i Köpenhamn, endast sexton år gammal, och återvände aldrig till familjen. Deras far, prästen, beordrade att hon skulle behandlas som en ”fallen” kvinna. Stackars Magnhild hade ingen aning om hur en förlossning gick till och gick omkring med en känsla av skräck för att magen skulle spricka för att barnet skulle kunna komma ut. Hon födde en flicka som omedelbart togs ifrån henne och adopterades bort. Denna erfarenhet skulle göra Magnhild psykiskt instabil för all framtid. Vilket fruktansvärt öde! Hur kallsinnig fadern är bevisas också av vad som skrevs om Magnhild i kyrkboken. Där tituleras hon ”sjuksköterska”, vilket var en cynisk lögn. Magnhilds drömyrke var att bli sjuksköterska, något som förstås blev omöjligt i och med graviditeten.

E O-J ville egentligen bli läkare. Men den utbildningen var alltför kostsam, så hon tänkte nöja sig med att utbilda sig till tandläkare. Under sin praktik råkade hon dock ut för en olycka. Ett kemiexpriment på kliniken ledde till en explosion som sprängde sönder flera fingrar. Förutom att hon tvingades byta yrkesbana, sörjde E O-J också att hon inte  längre kunde spela piano, som hon tyckte mycket om. Så småningom hamnade hon i tidningsbranschen som skrivande reporter. Hon tog sig signaturen Ottar, som också kom att bli hennes smeknamn. Det känns typiskt att en annan Ottar var den norske sjöfararen som utforskade ny mark. På kvällarna läste hon mycket, både romaner och politisk (vänsterradikal) litteratur.

När hon träffade sin stora kärlek, Albert Jensen, blev hon liksom honom syndikalist. E O-J insåg tidigt att barnbegränsning var en klassfråga. Överklassens kvinnor visste hur de skulle skydda sig, medan arbetarklassens födde barn på barn och tvingades till smärtsamma och farliga abortmetoder, när det redan var för sent. Att diskutera sex var tabu. Likaså fick man inte prata offentligt om preventivmedel. Den lagen gällde fram till 1938 (!). Onani ansågs leda till en massa hemska sjukdomar. Kvinnor antogs heller inte ha någon sexdrift, utan bara en fråga om fortplantning, medan mannen sågs nödgad att gå till prostituerade när han behövde bli av med sin lust. Detta ledde förstås inte bara till fler oönskade barn, men också att könssjukdomar spreds ohejdat.

Men E O-J trotsade förbudet att prata om preventivmedel. Under 1920-talet reste hon runt i Sverige för att undervisa kvinnor, handgripligen, hur man satte in ett pessar. År 1933 startade hon RFSU och gjorde Sverige till en föregångsland inom sexualupplysning. Så småningom tog hon strid för sexualundervisningen i skolan, i en tid då många i stället förespråkade att eleverna i stället borde uppmanas till avhållsamhet innan de ingått äktenskap. Tyvärr engagerar hon sig senare i den rashygienska debatten och förespråkar både tvångssterilisering och dödshjälp för de gravt handikappade. Det är svårt att få ihop denna elitistiska syn med den solidaritet och omtanke hon visat i andra frågor.

E O-J privatliv var mindre lyckosamt. Hennes stora sorg över att inte kunna få egna barn, efter att ha förlorat en nyfödd son, var ständigt närvarande. Hennes stora kärlek, maken Albert, bedrog henne med en yngre kvinna och de separerade så småningom. Hennes lillasyster Magnhild begick självmord. Men hur E O J tacklades med detta får vi inte veta så mycket om i Gunilla Thorgrens biografi. Jag saknar mer inblick i E O-J känsloliv. Författarens ambition att verkligen sätta in sin läsare i kontexten som E O-J verkade, leder tyvärr till att människan E O-J kommer bort lite. Emellanåt blir hon en mer än bifigur än biografins huvudperson. Det är lite synd. Jag tänker att det kanske också var så i E O-J:s liv. Hennes kamp för Saken känns överordnat allt annat. Bitvis gör detta läsningen en smula tung och krävande. Men det är tydligt att Gunilla Thorgren gjort ett gediget arbete om en lite bortglömd men mycket betydelsefull kvinna, som bidragit till ett synsätt kring kvinnors sexualitet, som idag känns så självklart.

Författare: Gunilla Thorgren
Titel: Ottar & kärleken
Förlag: Norstedts

 
7 kommentarer

Publicerat av på 11 december, 2011 i Böcker, Biografier, Facklitteratur, Rec.ex.

 

Vi tolererar inga förlorare

Jag vet nästan ingenting om Kennedy-familjen, är känslan jag får när jag börjar läsa Britt-Marie Mattssons roman (återkommer om det längre ner i inlägget) om klanen Kennedy. Vi tolererar inga förlorare heter den och sägs vara pappa Joes egna ord om barnens uppfostran. Boken börjar med Joe och Rose, föräldrarna, som precis har fått det första barnet, sonen Joe Jr. Trots att Joe d ä har blivit utsedd till den yngste bankdirktören i USA någonsin ligger den katolsk-irländska bakgrunden dem i fatet. ”Äkta” Bostonbor var protestanter med engelska rötter.

Just det här utanförskapet är kanske det som blir Joes drivkraft yrkesmässigt. Han har ett stort behov av att ”visa alla andra” vad han går för och han gör det framgångsrikt. Snart har han engagerat sig i filmbranschen och särskilt i dess aktriser. Under tiden som Joe tjänar stora pengar (för att barnen aldrig ska behöva sakna något) är Rose chef för firma Kennedy & Kennedy, makarnas interna namn på familjen. Ett efter ett föds barnen. Nr 2 i barnaskaran, som så småningom ska bli nio, är John Fitzgerald, döpt efter Roses far och kallad Jack av de närmaste. Barnens uppfostran drivs från början som ett slags projekt och de drillas hårt. Inför de gemensamma middagarna sätter Rose upp lappar på en anslagstavla vid ingången till matsalen. På lapparna finns olika samtalsämnen och barnens uppgift bli att förbereda något klokt att bidra med i samtalet vid middagen. De uppmuntras till inbördes tävlan och svaghet tolereras inte. Däremot är föräldrarna väldigt noga med att hela familjen visar en enad front utåt. Detta ska senare visa sig betydelsefullt när i stort sett alla syskon engageras för olika uppdrag och roller i Jacks presidentvalskampanj.

Jack är sjuklig under hela sin uppväxt. Ständiga infektioner blir legio (det ska senare visas att han lider av en kronisk sjukdom) och han tillbringar mycket tid ensam i sjukbädden. Därför är det Joe som spås en gyllene framtid, han är den det satsas på. Dessvärre omkommer han i ett flyganfall under andra världskriget och planerna får snabbt skrivas om. Jack är den naturlige efterträdaren och ska visa sig kunna axla denna roll galant. Resten är historia, som man brukar säga.

Britt-Marie Mattsson har skrivit en roman, enligt henne själv. För mig är det just det valet som blir bokens stora svaghet. Jag tycker att hon skulle ha valt att skriva en biografi, för som sådan hade Vi tolererar inga förlorare funkat mycket bättre. Mattsson gör inte särskilt många utsvävningar från sitt grundmaterial. Förutom att skriva en del dialoger innehållet texten väldigt få känslor. Jag känner aldrig att jag kommer någon av personerna i boken särskilt nära eller att jag förstår varför Rose accepterar Joes otrohetsaffärer och sin roll i familjen. Det är också svårt att skilja vad som är uppdiktat och inte eftersom texten mest består av en mängd hårda fakta som verkar överensstämma med sanningen. Om jag jämför Mattsons roman med Curtis Sittenfelds underbara Presidentens hustru, blir dess brister ännu tydligare. Det blir torrt och sakligt konstaterande, livlöst. Det är synd för Kennedy-familjens historia rymmer verkligen tillräckligt med material för att bli en riktigt spännande och känslosam roman!

Författare: Britt-Marie Mattsson
Titel: Vi tolererar inga förlorare. Klanen Kennedy
Förlag: Piratförlaget

 
9 kommentarer

Publicerat av på 25 november, 2011 i Böcker, Biografier, Kärlek, Rec.ex., Släkthistoria, Sorg

 

Årets Augustprisvinnare är Elisabeth Åsbrink

Visserligen har jag endast läst en till av alla nominerade i fackboksklassen, men efter att ha avslutat Elisabeth Åsbrinks biografi om Otto Ullman så inser jag att priset redan är vunnet. Vilken fantastisk bok Och i Wienerwald står träden var är! Jag läste med tårar i ögonen och under läspauserna så kom jag på mig själv att tänka väldigt mycket på det jag läst. Vad är det då som gör Och i Wienerwald står träden kvar så läsvärd?

Bitvis känner jag mig ganska mätt på eländiga andra världskriget-skildringar i bok och film. Det kan kännas som om ämnet är uttömt och allt redan är berättat. Elisabeth Åsbrink har en oerhört intressant vinkling. En dag får hon 500 brev som är ihopbuntade med hushållssnören, av en kvinnlig bekant. Kvinnan i fråga är dotter till Otto Ullman och breven består av korrespondensen från Ottos föräldrar i Wien under Nazitiden. Otto var en av de hundra judiska barn som evakuerades från Berlin och Wien till Sverige för att undkomma nazisterna. Redan den 1 februari 1939 vinkade han av sin kära föräldrar på Ostbahnhof i Wien. Han som levt ett skyddat liv fram till nu, med kärleksfulla föräldrar och ett tryggt hem. Nu sattes han på ett tåg mot en okänd framtid. Vid avskedet lovar föräldrarna att skriva ett brev om dagen till honom, till dess att de ses igen.

Som förälder har man svårt att förstå hur Ottos föräldrar klarade av att skiljas från Otto. Antagligen insåg det att hans framtid var i fara om han stannade kvar i Wien. Planen var också Sverige endast skulle vara ett illfälligt uppehåll, innan de kunde återförenas i ett tredje land. Kanske i USA där Ottos farbror bodde? Ändå är det fruktansvärt att läsa hur denna lilla familj fullständigt slås i spillror när Österrike ställer sig under tyskt styre. Från att ha varit en välmående familj, där pappan är sportjournalist på en dagstidning och mamman hemmafru, rycks allting bryskt undan då de judiska raslagarna införs. Pappan förlorar sitt arbete och Mitzi, hembiträdet får sluta eftersom det blir förbjudet för arier att arbeta för judiska arbetsgivare. Rollerna blir totalt omvända och Mitzi blir senare en än viktigare person då hon förser familjen med mat.

Ottos resa till Sverige föregås av flera besök hos Israelmissionen i Wien. Det var inte självklart att Sverige skulle ta emot flyende judar. I själva verket rådde ett starkt motstånd mot detta, inte minst bland fackföreningar och yrkesförbund. Både LO och företrädare från detaljhandeln skrev protestbrev till Socialstyrelsen, som beslutade om inresetillstånd. Elisabeth Åsbrink återger flera av breven och de är fulla av ett oresonligt hat och rädsla för den judiska massinvasionen som befaras. Aftonbladet driver också en engagerad kampanj mot att judar ska tillåtas komma till Sverige. När jag läser det så känns det så oerhört främmande att läsa om hur öppet man kunde föra fram sitt judehat och vilken acceptans det fanns i samhället för hatet. Det är trots allt ”bara” för ca 70 år sen!

Elisabeth Åsbrink gör det mycket tydligt för mig vad ståndpunkten var i Sverige och att man var medveten om judarnas enorma svårigheter i och med nazisternas maktövertagande. Det är otäckt att läsa om pastorer och biskopar som fortfarande håller judarna skyldiga för att en gång ha vänt Gud ryggen. Trots att många judar döper sig för att konvertera till kristendomen, är det inte tillräckligt varken för nazisterna (som ju anser att judismen finns i deras blod och ras och inte går att ”tvätta bort”) eller för kyrkan, som definierar dem som ”judekristna”. Det är intressant hur kyrkan därmed frångår sin princip om att man blir kristen i och med dopet. Dessutom, som Elisabeth Åsbrink skriver, är det anmärkninngsvärt att man inte förlåter judarna för att de vände ryggen till Gud, utan fortfarande låter dem straffas för detta. Förlåtelsen är ju en av kristendomens grundfundament!

Livet i Sverige blir inte lätt för Otto. Han är liten och spenslig och alldeles för mörk och gammal för att bli adpoterad av svenskarna som kommer till barnhemmet för att välja. Han forslas runt bland gårdarna och hjälper till med olika lantbrukssysslor. Han tvingas växa upp alldeles för fort och är fullständigt ensam, men har en fru Ekdahl som har ett gott öga till honom. Så småningom kommer Otto till godset Elmtaryd i Agunnaryd, Småland, där en gosse vid namn Ingvar Kamprad bor. De två blir goda vänner och umgås en hel del, trots att Ingvar Kamprad när nationalsocialistiska sympatier och engagerar sig aktivt i rörelsen. Hur är det möjligt att denna verksamhet och vänskapen till Otto kan finnas sida vid sida? Hur tänkte Ingvar Kamprad egentligen? Elisabeth Åsbrink har fått en enda intervju med Kamprad, men han ger ett förvirrat intryck när han ska diskutera sina ungdomsåsikter.

Det är fruktansvärt plågsamt att läsa all brevväxling. Ottos brev är tyvärr förkomna, men föräldrarna är flitiga brevskrivare, särskilt fadern som ju var van vid att skriva. De försöker förtvivlat hålla modet uppe, medan livet blir allt svårare för dem. Kärleken till Otto lyser i genom vartenda brev och vetskapen om att han är trygg får dem att orka. Jag blir gråtfärdig av att läsa dem. Det ryms så mycket mellan raderna (kunde Otto uppfatta det också?). Den sista avsändaradressen är Theresienstadt, varifrån de aldrig återvände. Förmodligen dog de hösten 1944.

Nu ska jag sluta skriva. Jag hade kunnat berätta så mycket mer om den här boken, som gjorde ett sådant starkt intryck på mig. Den berörde mig oerhört. Jag är helt säker på att Elisabeth Åsbrink tar hem Augustpriset den här gången (hon nominerades till Årets svenska fackbok förra året med Smärtpunkten 2009) – kom ihåg var ni läste det först! Och detta, mina vänner, är en av de böcker ni bara m å s t e läsa!

Författare: Elisabeth Åsbrink
Titel: Och i Wienerwald står träden kvar
Förlag: Natur och Kultur

 
6 kommentarer

Publicerat av på 5 november, 2011 i Böcker, Biografier

 

Ladies

Det var den här recensionen av Johan Hakelius Ladies som gjorde mig så väldigt peppad på att läsa den! Johan Hakelius är anglofilen framför alla och hans kärlek till detta excentriska folk är smittande. Först skrev han om engelska gentlemen i Döda vita män (måste läsa!). Nu har turen kommit till kvinnorna och Hakelius har hittat 10 st paranta damer som han porträtterar i Ladies. Gemensamt för dem alla är att de får Nicole Richies och Paris Hiltons leverne att verka lika oskyldigt som ett barnkalas. Vi talar om här om osannolika och hisnande livshistorier som verkligen kan sägas utgöra exempel när verkligheten överträffar dikten.

Det är en hel del name-dropping runt dessa damer. Det är inte lätt för läsaren att hålla koll på släktskap och ingiften – själv hade jag behövt en bilaga med släktträd eller nåt. Till en början blir jag lite frustrerad och lägger mycket fokus på att försöka hänga med. Men efter ett tag släpper jag dessa krav och då blir läsningen mer lustfylld. Så det är ett tips, haka inte upp er på detaljerna!

Favoritdamen för mig blir Margaret, hertiginna av Argyll (1912-1993) som 31 år gammal ramlar ner i ett hissschakt. Hon sys med trettio stygn i huvudet, flera kotor har spräckts och första kranialnerven (ursäkta?) har skadats. Själv minns hon ingenting av fallet, men tre veckor senare, trots sina svåra skador, kanckar hon den häpne läkaren på axeln när hon virvlar runt på dansgolvet på nattklubben Four Hundred. Imponerande, må jag säga! Kort efter sitt fall blir hon dessutom nymfoman. Eller i alla fall så släpper alla hämningar och hon har sex med otaliga män och bryter därmed en hel del tabun för tiden.

Ladies är både dramatisk och fascinerande, stundtals även lite sorglig. Många av kvinnor tycks inte ha någon egentlig uppgift i livet, vilket måste vara förfärligt. Särskilt när man ha ekonomiska resurser för att verkligen kunna åstadkomma något. Jag imponeras av Johan Hakelius research som måste ha varit något i hästväg och gillar de snygga övergångarna mellan kapitlen, genom vilka den nya ladyn introduceras. Lite får det att tänka på Hipp Hipps hallåa-sketch! Och efter att ha läst klart boken kan jag bara konstatera att jag måste se till att läsa Döda vita män!

Förutom Bokomaten, har bl a DN och Dagens bok recenserat boken.

Författare: Johan Hakelius
Titel: Ladies
Förlag: Månpocket

 

Ledsen, men jag förstår inte storheten

Jag tror inte att det är någon överdrift om jag kallar Karl Ove Knausgårds Min kamp för 2010-års stora litterära snackis. Själv var jag och lyssnade på honom på Bokmässan och tyckte att han var intressant. Jag köpte hans första självbiografiska roman och fick den signerad. Sen blev den liggande (precis som de övriga två böckerna jag köpte…hmm…) och ju mer tiden gick desto mindre kände jag för att läsa den. Jag hade ju läst så mycket om den, att det nästan kändes som jag redan hade läst den!

Men så för ett par veckor sen fick jag syn på den och då kände jag plötsligt ett sug att börja. Jag hade lite svårt att komma in i den och tyckte att inledningen om Döden kändes väldigt pretentiöst och som ett försök att briljera med sitt språk. Jag läste vidare och när jag kom till Hålet som lille Karl Ove ser på tv-bilderna, blev jag mer engagerad i min läsning. Skildringen av relationen till hans far var fascinerande och lite skrämmande. Men sen dippade mitt intresse igen. Jag tyckte att navelskåderiet började bli lite tjatigt. Och den uppfattningen stod sig fram mot slutet av romanen, då fadern dött och ska begravas. När han berättar om dagarna med brodern Yngve och den åldriga farmodern i huset där fadern hittades död är knivskarpt och mycket gripande. Och säger så mycket om varifrån han kommer.

Men räcker det med att början och slutet är starkt? Jag tycker inte det och har faktiskt lite svårt att se storheten med Knausgårds första kamp. Eller ligger styrkan i att det är flera delar och därmed ett mäktigt romanbygge? Eller är det i utlämnandet av sig själv och sina närmaste? Själv undrar jag mer om vad mer han kan tänkas ha att säga om sig själv som är värt att berätta så här… Något jag som jag la märke till när det gäller språket var att det påminde om Ulf Lundells! Är det någon mer som sett den likheten? Jag tänker främst på de långa meningarna med otaliga bisatser. Än har jag inte riktigt bestämt mig för om jag kommer att fortsätta med Kamp-serien. Tvåan har ju nyligen kommit ut och rent estetiskt vore det snyggt att ha alla delarna i bokhyllan… Något som lockar mer än själva läsningen, tyvärr. 

Många är de som läst och bloggat om Min kamp 1, till exempel: Boktoka, Bokomaten och Snowflakes in rain.

Författare: Karl Ove Knausgård
Titel: Min kamp /del 1
Förlag: Norstedts

 
5 kommentarer

Publicerat av på 6 juli, 2011 i Böcker, Biografier

 

Herr Thurnemans gåtfullhet

När den så kallade Salaligan avslöjade i slutet av 1930-talet kunde rånöverfall och fem mord klaras upp. Polisen hade innan ligan avslöjades, ingen aning om att brotten hörde samman och namnet Salaligan ko till först efter att brotten klarats upp. Dess ledare, Arne Thurneman (eller Sigvard Nilsson som han egentligen hette) hade grundat sällskapet Den hemliga cirkeln strax före det första mordet. Gruppen sysslade med ockultism och hypnos under Thurnemans ledning och hade fem medlemmar.  Namnet Thurneman är ett anagram för manhunter och man tror att det valdes av den anledningen. År 1937 dömdes Arne Thurneman till inlåsning på psykiatrisk klinik på obestämbar tid. Han hamnade först på Säter där man slogs av hans fullständiga avsaknad av moral och känslor.

Författaren Arne Sundelins Fallet Thurneman är ingen vanlig biografi över Sveriges förste seriemördare. Det är ett anarkistiskt romanbygge som inte följer den vanliga kronologin. Tvärtom hoppar den mellan miljöbeskrivningar, polisförhör, läkarjournaler och en fiktiv beskrivning av händelseförloppet. Till en början har jag lite svårt att hålla reda på alla personer och bläddrar flitigt fram och tillbaka till personregistret i inledningen av boken. Dessutom känner jag knappt till Salaligan när jag börjar läsa och störs av att jag inte får berättelsen berättad ”från början till slut”. Arne Sundelin gör det inte enkelt för sin läsare och boken kräver att man är läser koncentrerat. Det är en oerhört fascinerande historia om den oansenlige Sigvard Nilsson som blir den gåtfulle Arne Thurneman. Jag tycker inte riktigt att författaren lyckas med att få mig att förstå honom, men kanske ligger det i  Thurnemans undflyende natur. Jag hade velat läsa mer om hans uppväxt och vad som formade honom till den han blev. Inte heller förstår jag hur han lyckades värva de övriga medlemmarna till sällskapet. Hans karisma lyser inte igenom i den gestaltning av honom som görs.

Trots mina invändningar är det något i romanen som gör att den griper tag i mig. Jag blir inte helt ”blown away” men har svårt att släppa boken, när jag väl kommit in i den.

Författare: Arne Sundelin
Titel: Fallet Thurneman
Förlag: Alfabeta Pocket

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 juli, 2011 i Böcker, Biografier, Rec.ex.

 

Palme och jag, del 2

Igår läste jag klart den, Underbara dagar framför oss! Drygt 650 sidor om Palme och hans tid. Henrik Berggrens biografi är otroligt välskriven och faktaspäckad. Boken är indelad i olika tidsspann och mest intressant var att läsa om tankarna kring en skapa en svensk atombomb i slutet av 1940-talet, där Palme var en av pådrivarna. Palmes argument var att små stater måste kunna hävda sin neutralitet och då krävs ett starkt försvar. Lyckligtvis vände vindarna och som alla vet blev tanken aldrig verklighet i Sverige.

Henrik Berggren försökte också förklara det utbredda Palmehatet som fanns vid tiden för mordet. Det är svårt att förstå, men jag tror att mycket ligger i Palmes sätt att vara: Orädd, tävlingsinriktad och kunnig.  Men också arrogant och kylig emellanåt. Han var ingen lagom-människa och retade nog en hel del som håller Jantelagen högt. Dessutom regerade han i många år och var med om att förändra Sverige och skapa en stark statsmakt. Ändå ter det sig absurt att många människor verkade hålla Palme ansvarig för personliga tragedier.

Boken avslutas lite abrupt med att Palme skjuts till döds under promenaden hem från bion. Å andra sidan har det redan skrivits ofantligt mycket om mordet och boken är redan väldigt lång.

Jag är väldigt glad över att ha läst den här boken. Det har varit lärorikt och jag är glad att jag fortsatt läsa, även när det har känts lite tungt (inte alla händelser i politiken engagerar mig lika mycket). Om man är lite mer nyfiken på Palme och Henrik Berggren finns ett intressant klipp på Babels hemsida.

Författare: Henrik Berggren
Titel: Underbara dagar framför oss
Förlag: Norstedts

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 mars, 2011 i Böcker, Biografier

 

Palme och jag, del 1

 Shit! Vad bra den är, Henrik Berggrens Palmebiografi! Jag har läst ca 1/3 och följt Palme genom de trygga barndomsåren i lägenheten på Östermalm, till internatet i Sigtuna, över Atlanten och hem till Stockholm igen. Där engagerades han som sekreterare i SFS – Sveriges Förenade Studentkårer som var något helt annat då. Han hamnade mitt i den politiska hetluften på grund av konflikten mellan öst och väst, som blivit alltmer framträdande. Boken är oerhört tät skriven, fullspäckad av fakta – inte bara om huvudpersonen själv men också över inflytelserika personer i hans närhet och den samtid han existerade i. Så himla intressant!  Men den kräver hög koncentration och jag har nog en lång lästid framöver. Men vad gör det, när sällskapet är så eminent? Tre snabba fakta har jag valt ut, sådana jag verkligen inte hade en aaaaaning om (men jag lovar, det fanns många fler):

* Olof Palme växte upp i samma hus som Carl Bildts far, Nils.

* Han inledde sitt yrkesliv som skribent på den borgerliga dagstidningen Svenska Dagbladet.

* Han var student på Kenyon College samtidigt som skådisen Paul Newman.

Jag varvar med Anne Swärds Till sista andetaget och de två bildar en perfekt harmoni. Även Swärds bok är en bok som man inte bör ha bråttom med – hon väljer sina ord med omsorg, det märks. Mer om den framöver…

 
4 kommentarer

Publicerat av på 29 januari, 2011 i Böcker, Biografier, Facklitteratur