RSS

Kategoriarkiv: Bokcirkel

Bild

Amerikansk bokcirkelpremiär

20140803-174941-64181007.jpgI fredags gjorde jag något riktigt modigt! Jag åkte till ett café som jag aldrig hade varit på (men som serverade Swedish pancakes?!), för att vara med i en bokcirkel vars deltagare jag aldrig hade mött och diskutera en roman på engelska! Hur kom det sig att jag hamnade där? Jo, det finns en webbsida som heter Meetup.com där det finns sociala grupper för allt möjligt, inte minst litteratur. Det är tydligen ett ganska vanligt fenomen i USA att man söker reda på människor med liknande intressen och sen träffas och ses inte allt som något underligt. Ganska coolt, tycker jag, och perfekt för mig som är nyinflyttad och verkligen behöver söka lite sällskap. I alla fall, visst pirrade det lite i magen, men jag oroade mig faktiskt mest för att gå fram till fel sällskap, så när jag inte gjorde det så släppte nervositeten med en gång. Det var ett mycket trevligt sällskap om åtta kvinnor som alla hade läst W. Bruce Camerons debutroman A Dog’s Purpose. Alla utom en hade hund så detta var verkligen en klockren bok att välja! Och alla utom jag var förstås helsålda! Liiite jobbigt läge, men efter att ha velat fram och tillbaka kom jag fram till att jag måste vara ärlig och berätta om mina invändningar. Jag tycker ju själv att de bästa boksamtalen är de där man tycker olika och de blir en diskussion. Och så finns det ju olika sätt att säga saker på. Jag försökte verkligen att vira in dem i lite bomull för att inte trampa någon på fötterna…

Lite kort om handlingen först: A Dog’s Purpose är en sockersöt berättelse, som faktiskt legat som bestseller på både New York Times och USA Today’s listor. Den gavs ut redan sommaren 2010, så den har några år på nacken. Det har kommit en uppföljare sen dess som heter A Dog’s Journey. Den handlar om en hund som återföds gång på gång för att komma på meningen med livet. Jag gillar historien om när hunden heter Bailey och räddas ur en stekvarm lastbil av en kvinna och sen får bo hemma hos hennes familj och blir sonen Ethans hund. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser om kärleken mellan pojken och hans hund och lite ledsen när jag läser om hur tråkigt Bailey tycker när Ethan måste gå till skolan och han stängs in i garaget. Här finns många fina skildringar av ordlös kommunikation mellan människa och djur. Visst känner jag igen mig och relationen till mina egna två älsklingar. Jag är helt övertygad om att hundar har ett sjätte sinne och förstår mycket mer än vi kan tro. Däremot är jag inte säker på att hundar tänker på det sätt som författaren här vill få oss att tro. Många gånger tycker jag det skiner igenom att det är en människa som beskriver hundens tankar och det finns en viss diskrepans mellan hur djupa tankar en hund kan ha och vad den inte alls förstår, som skaver lite. En annan invändning är språket, jag tycker det är lite banalt och emellanåt känns det som jag läser något som är skriven för en yngre publik och inte vuxna. Nummer tre på invändningslistan är att jag har svårt för det här med återfödelsen. I alla fall att hunden skulle kunna dra lärdomar mellan de olika liven och medvetet arbeta på att förändra/förbättra sig i det nya livet.

Ändå, bokcirkeln var väldigt trevlig och stämningen kändes avslappnad så jag ska försöka dyka upp på septemberträffen också! Det känns fint att vara med i en bokcirkel IRL igen.

Författare: W. Bruce Cameron

Titel: A Dog’s Purpose

Förlag: Forge

 

 

 

 
6 kommentarer

Publicerat av på 4 augusti, 2014 i Böcker, Bokcirkel, Debutant, Djur, Humor, Kärlek, Sorg, Vänskap

 

Bokcirkel på Skype

För någon vecka sen testade jag att vara med på min bokcirkel via Skype. Jag startade bokcirkeln för flera år sen och vi har läst 63 (!) böcker tillsammans så det bok_fock_140kändes ju lite trist med uppehåll bara för att jag flyttade till USA för en tid. Jag löste mitt dilemma med hjälp av L som så snällt har lovat att skicka varje pocketbok som vi ska läsa framöver. I augusti är det min tur att välja och köpa en bok till alla. Det har jag redan fixat och gett dem till L. Allt går med lite planering!

Mina bokcirkelvänner träffades som vanligt på vårt stammishak för att prata om Anna Focks debutroman Absolut noll och M hade fixat så att jag kunde vara med på Skype. Lite skrammel och brus från bakgrunden och en uppkoppling som ibland failade, men ändå. Det funkade faktiskt förvånansvärt bra att hänga med i diskussionen! Och det verkade som om alla var lite mer disciplinerade än vanligt och pratade en i taget. Det kan vara lite si och så med det emellanåt annars…

Jag gav Absolut noll sju poäng av 10. Jag tyckte att romanen växte ju mer jag läste. I början blev jag lite trött på att det verkade vara ännu en gayskildring med en massa festande och tillfällig sex i trappuppgångar – jag vill gärna läsa om homosexuella i helt vanliga miljöer någon gång! – men när jag nämnde det, sa L klokt att det nog är så att gaylivet ofta skildras så för det är den ingång som finns om man är homosexuell, särskilt i Ryssland där homosexualitet till och med är förbjudet! Hur som helst, berättelsen om Nikita utvecklades och fördjupades och fokus flyttades till att mer handla om allmänmänskliga frågor. Ett tema var till exempel barndomsvänner och hur man kan hålla kvar i en relation bara för att man delar barndomsminnen, utan att man egentligen har så mycket gemensamt med varandra längre. Och hur sådana vänner kan få en att framstå som en person man egentligen inte är. Ett lysande exempel på detta är Nikitas barndomsvän Vasilij som inte tycker att Nikita passar in i hans nya liv med sin förmögna, ordentliga flickvän och som till slut blir ganska brutal när det gäller att göra detta tydligt för Nikita. Det finns många fler intressanta trådar att diskutera i den här romanen, bland annat korruption och deprimerade föräldrar.

Det är vinter i St. Petersburg och det är kallt både ute och mellan människor. Anna Fock är otroligt skicklig på att förmedla stämningar och dialogerna känns autentiska. Det är en fantastisk debut på många sätt och jag häpnas över att en svensk tjej lyckas förmedla ryska, unga, homosexuella män så att det nästan känns självbiografiskt! Det är spännande att hon har valt en sån otippad fond för sin berättelse! Anna Fock vann också debutantpriset förra året. Slutet hade tjänat på att inte riktigt vara så fullbordat som det nu blev, tycker jag, men å andra sidan kändes det hoppfullt och det var en ganska angenäm känsla efter att ha tillbringat en stund i en ganska torftig och hård miljö.

Författare: Anna Fock
Titel: Absolut noll
Förlag: Ersatz

 

 
 

Drabbande debut om kvinnlig värnplikt i Israel

Det_eviga_folket_-r_inte_r-dda_mind

Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är den senaste boken vi läste i bokcirkeln som jag är med i. Jag hann faktiskt inte riktigt läsa ut den till vår träff, hade 120 sidor kvar i boken när det var dags och det beror helt enkelt på att jag hade underskattat den. Den var mer svårläst än jag hade trott. Egentligen inte språkmässigt sett, men till innehållet. Jag kände att den här romanen krävde sin tid och eftertanke och att bara rusa igenom den kändes inte rätt. Särskilt eftersom författaren gömmer mycket information i sina textrader, mer än det som tycks synligt först. Och så är formatet faktiskt lite förvirrande med perspektivbyten och bihistorier om personer som bara nämns i berättelsen vid ett enstaka tillfälle. Jag skräms av den vardaglighet som är krig och terror i dagens Israel och fascineras mycket av hur landet tycks vara en mix ytterligheter. Både religiositet och militarism är kännetecknande för Israel och deras obligatoriska värnplikt för såväl mäns som kvinnor är väl i stort sett unik? En värnplikt som dessutom pågår under två långa år utan någon större ersättning för de inkallade. Om du är kvinna kan du klara dig undan värnplikten om du är gift eller gravid (helst inte det förra utan det första, förstås), annars sker den på lika villkor.

Avishag, Lea och Yael är tre kvinnor som växer upp tillsammans. De är inte särskilt goda vänner egentligen, mer har de följts åt genom uppväxten i den lilla israeliska by på gränsen till gränsen mot Libanon. De är alla nitton år och efter gymnasiet väntar värnplikten. Avishag får postering som gränsvakt. Att kolla lastbilarna som passerar igenom är en daglig rutin. Det är smuggelgods, trafficking men allt får passera utan åtgärd. Kontrollerna är mest för syns skull. Avsiahgs överordnade Nadav, som hon dessutom har en sexuell relation till, låter dem inte gripa någon, pappersarbetet det skulle innebära att rapportera det man upptäcker, avskräcker. Förmodligen förekommer mutor.

” ‘Det är orättvist’, sa Avishag, men rösten hade redan slutat bära igen. ‘Det är orättvist mot mig också, som måste hålla på och dalta med alla tjejsoldater’, sa Nadav. Han höll för hennes mun med handen. ‘Tror du att jag tycker om att föra befäl över det här experimentet med kvinnliga infanterister? att jag valde det här? Vissa dagar är du enda anledningen till att jag orkar dra på mig uniformen.’ Han fortsatte att hålla för hennes mun, trots att det inte behövdes. Avishag tänkte inte prata. När hon låg där på soffan undrade hon varför vår värld ens ger oss ord.”

Lea är militärpolis och vaktar gränsen mot Palestina. En dag blir hon vittne till att en kollega får sitt huvud botblåst av en gevärskula när han sticker in det i bilfönstret, något som är helt emot säkerhetsföreskrifterna. Yael beslutar sig för att bli officer och därmed få övertaget. Hon utbildar unga män till skickliga skyttar.

Det eviga folket är inte rädda rymmer både tragiska händelser och en märklig sorts vardag där tjejerna ibland tillåter sig att vara lekfullt barnsliga och supa till för att mäkta med. Mycket av deras värnplikt föregås av en känsla av meningslöshet och lång väntan. Livet går i stå så länge, trycks på paus, för att sen återupptas när de två långa åren äntligen är över. Men att återanpassa sig är inte alldeles enkelt. De militära erfarenheterna efterlämnar sår och en ångest som behöver stillas.

Jag tycker om romanen, men det är ingen upplyftande och munter läsning direkt. Och som sagt, inte särskilt lätt att läsa. Men berättelsen är mödan värd och jag konstaterar att jag fått ännu en inblick i det fascinerande landet Israel. Mitt betyg blev 6 av 10 poäng, men det gavs när 120 sidor återstod att läsa, och med boken utläst så vill jag höja den ett snäpp till en sjua.

Författare: Shani Boianjiu
Titel: Det eviga folket är inte rädda
Förlag: Natur och Kultur

 

 

 

 

Sist i Sverige, förmodligen

Livet efter dig, omslagIkväll hade min bokcirkel träff. Jag var inte med. I stället skjutsade jag innebandykillar till träning… Visst hade jag kunnat stressa och hunnit vara med ett tag, men ärligt talat, jag orkade inte en stresskväll till. Det har varit lite många såna på sistone. Min man jobbar för tillfället utomlands och det är mycket att stå i själv med tre barn, två hundar och ett hus.  Och däremellan ska ju en jul planeras och fixas inför. Det är knappt jag hinner att läsa! Eller hinner gör jag väl egentligen men jag är så trött på kvällarna att jag inte orkar förmå mig till att sätta igång. Det blir mycket slösurfande framför datorn just nu…

Hur som, boken som C valde att vi skulle läsa till ikväll är Livet efter dig av Jojo Moyes. Jag hade den oläst i bokhyllan faktiskt.* Jag köpte den i Printz Publishings monter på Bokmässan i höstas.  Då kändes det jättekonstigt att säga till Pia Printz att jag inte hade läst den, men om jag var sen då så var jag ju ännu mer jättesen nu. Jag läste faktiskt klart den först i helgen! Men vi är ju åtta andra personer i min bokcirkel som inte heller hade läst förrän tills just nyligen, så jag är ju ändå i gott sällskap… 🙂

Så vad tycker jag då om den hajpade, nästan sönderälskade kärleksromanen? Jo, jag gillar den mycket. Visst är berättelsen om den trubbiga och lite egensinniga Lou blir personlig assistent åt den ryggmärgsskadade, skitsnygge och rike Will egentligen både banal och förutsägbar, men samtidigt är det precis sån läsning som denna trötta mamma helst vill ha just nu. Lou anställs mest som sällskap åt Will. Hon har inga medicinska erfarenheter alls och ganska snart kommer det fram att Will försökt ta sitt liv. Nu har Wills mamma ingått en överenskommelse med sin son. Om han inte hittar livslusten inom sex månader ska hon hjälpa honom till dödshjälp. Och tiden tickar. Först känns Lou helt fel för Will. Hela projektet känns lönlöst, han tycks ju avsky henne! Men långsamt förändras deras relation och jag vill ju så gärna att det ska sluta lyckligt! Jag fnissar lite åt Lous enormt töntige pojkvän som blivit löpningsfrälst och är så upptagen av sitt eget ego att man baxnar och blir irriterad på hennes familj som dumpar över försörjningsansvaret helt på Lou (dessutom är pappans spydiga kommentarer inte ens roliga, bara elaka).  I sin genre tycker jag att det är en mycket underhållande roman. Mitt betyg blir 7 av 10 poäng.

*Vilket ju innebär att jag har två ex och gärna delar med mig av mitt ena, olästa. Nån annan som inte läst? Lämna en kommentar och en mailadress så skickar jag den till dig.  Först till kvarn…

Författare: Jojo Moyes
Titel: Livet efter dig
Förlag: Printz

 
14 kommentarer

Publicerat av på 18 december, 2013 i Böcker, Bokcirkel, Humor, Kärlek, Sorg, Vänskap

 

Ikväll cirklade vi om Kaddish på motorcykel

9789175032665Ikväll bokcirklade vi om Kaddish på motorcykel av Leif Zern som var M:s val. Jag gav den ett väldigt lågt betyg, bara 3 av 10 poäng. Jag tyckte att den var väldigt intetsägande!

Leif Zern skriver om sin judiska bakgrund och framförallt om sin far som kompromissade lite med de judiska sedvänjorna. Till exempel så åt han gärna kräftor, vilket inte är kosher. Och så åkte han motorcykel, trots att han sjöng kaddish över sin döda mor i synagogan under ett år. Önskan om att ta sig ut till det älskade lantstället Uttran var för stor för.

Det finns partier där berättelsen bränner till och där det kunde ha blivit riktigt intressant, som till exempel hans mor som konverterade till judendomen för att kunna gifta sig med Leif Zerns far. Hon som hade så besvärligt med reumatisk värk. Och de tre finska systrarna som bodde i en paradvåning. Och faderns närmaste vän Calle som så småningom började supa. Men tyvärr dröjer sig inte Leif Zern kvar vid något. Han nöjer sig med att nämna sakerna liksom i förbigående. Jag hade gärna lärt mig mer om judendomen. Jag tycker religion överhuvudtaget är väldigt intressant, men det är likadant där. Judiska begrepp och sedvänjor kastas ut i texten, men ofta utan någon som helst förklaring till varför det är si och inte så. Inte heller tycker jag att författaren har ett särskilt vackert språk heller. Det är mest beskrivningar. Nej, tyvärr känns det som om romanen mest är intressant för Leif Zern själv. Mig förmår den inte alls beröra.

Författare: Leif Zern
Titel: Kaddish på motorcykel
Förlag: Månpocket

 
 

”Innan vi pratade om det, visste jag precis vad jag läst”

Rubriken är en underbar kommentar som dök upp spontant under dagen hos en av deltagarna på utbildningen ”Hur leder man en bokcirkel?” som jag var på idag. Vi bibliotekarier som var där skulle läsa en novell av Jonas Hassen Khemiri, med världens (?) längsta titel Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog, inför dagen och den diskuterades sedan i mindre grupper (mer om den i ett senare inlägg). Vi hade också finbesök av bokcirklarnas drottning Immi Lundin, som skrivit två böcker i ämnet, samt Hanna Johansson, Regionbiblioteket i Stockholm och en av projektledarna bakom bokcirklar.se

Egentligen var det mest av allt en inspirationsdag för oss som antingen redan har eller funderar på att starta upp bokcirkel på biblioteket. Jag har redan en sen drygt två år tillbaka på mitt bibliotek. Man kan ha en bokcirkel på många olika sätt. Min fungerar så här: Vår cirkel består av jag och 10 läsvänner. Vi väljer en författare gemensamt. Ofta har jag några på förslag, men det har också hänt att deltagarna själva har föreslagit en. Därefter väljer jag ut några titlar och så läser minst två personer i gruppen, ofta 3-4 st., samma titel som vi sedan diskuterar gången efter. Först valde jag det här upplägget av enkelhet. Det är helt enkelt knepigt att få tag i 11 likadana böcker varje gång, men nu ser jag andra fördelar. Det är inte sällan så att deltagarna lockas av att läsa det någon annan läst och berättar om. Dessutom får man en bredare bild av ett författarskap. Ett utmärkt exempel är Aino Trosell, som vi läste till förra gången. Hon har ju skrivit både thrillers och historiska arbetarromaner. Vi förvånades så över hennes mångsidighet! Vi har inget tvång på att boken ska bli utläst, men man ska ha gjort ett ordentligt försök så att man vet vad man inte tyckte om. Ofta är mina cirkeldeltagare så plikttrogna så de läser ut böckerna som de inte gillar ändå. Vi har så trevligt när vi träffas och det ger mig så stort utbyte att leda bokcirkeln. Jag hade gärna haft fler om jag bara känt att jag hade tid (både att läsa men också ha utrymme till det i min tjänst).

Jag blev lite lockad av att testa att anordna en virtuell bokcirkel på bokcirklar.se, även om jag ser vissa begränsningar med att cirkla virtuellt. Först och främst så tror jag att en stor del av charmen med bokcirklar är att deltagarna träffas face-to-face. Dessutom så är det ofta svårare att formulera sina tankar i skrift. Det blir lätt kravfullt och det är svårt att veta på vilken språklig nivå man ska lägga sig eftersom man kanske inte vet något om deltagarna. Dessutom kan det bli väldigt tidskrävande eftersom det också bygger på att man ska läsa igenom det andra har skrivit. Annars blir det ingen dialog utan bara korta redovisningar över var och ens funderingar. Sist men inte minst, jag tror att det finns ett visst teknikmotstånd som gör det svårt att locka vissa läsare. Å andra sidan innebär en virtuell bokcirkel att fler kan delta när man inte måste infinna sig någonstans på en viss tid. Någon av de andra bibliotekarierna nämnde också möjligheten att använda bokcirklar.se som ett komplement till den fysiska bokcirkeln. En plats där bibliotekarien kunde skriva lite om vad som diskuterades. Ifall någon var tvungen att stå över en träff kunde hen enkelt följa diskussionerna som varit där. Dessutom finns det en annan möjlighet. Genom att komplettera med en virtuell bokcirkel kan samtalet kring läsupplevelsen fortsätta långt efter själva träffen!

Ja, bokcirklar är ett ämne som engagerar mig! Jag tror absolut att biblioteken har en viktig roll som litteraturförmedlare som säkert kommer bli alltmer betonad framöver om e-boksutlåningen så småningom går om utlåningen av pappersböcker. Tack Immi Lundin, Hanna Johansson och länsbiblioteket för en intressant utbildningsdag!

 
3 kommentarer

Publicerat av på 15 oktober, 2013 i Bokcirkel, Bokcirkel på nätet, Utbildning

 

Briljant roman som säger mycket om oss alla

ParadisträdgårdenPå hotellets takterass i Barcelona, mitt i flärden och lyxen som ett 5-stjärnigt hotell för med sig, så höll jag mig tillbaka i verkligheten med Amy Waldmans fantastiska debut(!!)roman Paradisträdgården. En av deltagarna i min bokcirkel hade valt Paradisträdgården till oss inför träffen i augusti och jag blev glad när jag såg att vi skulle läsa den. Redan när den kom som inbunden hade den väckt min nyfikenhet, men andra böcker hade (som vanligt) kommit emellan.

Jag blev inte besviken. Amy Waldmans roman om en tävling som väcker människans värsta mekanismer till liv är så skickligt gjort! Här ryms alla känslor, även de som väcker obehag och äckel men ändå får man som läsare förståelse för alla som hyser dem. Jag kan tydligt se vad det är som händer och påminns om att gränsen för vår tolerans är bräcklig när den sätts på prov. Det gäller oss alla, oavsett vad vi tror på och vilka dygder vi värnar om. Det är en fantastisk debut som väckte många tankar hos mig och jag fick återberätta stora delar för Herr E, för jag bara var tvungen att prata av mig! En perfekt bok att cirkla om! Och kan till och med vara årets bästa roman, enligt mig.

Två år efter 11/9 hålls en arkitekttävling om hur minnemärket ska utformas över de omkomna i attacken. Anonyma bidrag skickas in och till slut står det mellan två stycken. Claire, som själv förlorade sin make, sitter med i juryn som representant för de anhöriga. Hennes favorit är ett bidrag där monumentet är utformat som en trädgård med grenar i stål och en liten damm. Efter viss kamp så lyckas hon få majoritet för sitt förslag och upphovsmannen avslöjas. Vilken chock när det visar sig att mannen som skapat Paradisträdgården är muslim!Allt ställs på ända. Mohammad Khan, som arkitekten heter, är knappt medveten om sitt muslimska ursprung, född och uppvuxen som han är i USA av föräldrar som aldrig varit särskilt religiösa. Plötsligt utsätts han för en del antaganden och påståenden som han inte alls kan identifiera sig med. Och Claire vacklar i sin övertygelse om att vilja vara liberal och fördomsfri. Alla har en åsikt och strider för det som de anser vara det rätta och en hållbar lösning där alla blir nöjda tycks omöjlig att hitta.

Författare: Amy Waldman
Titel: Paradisträdgården
Förlag: Månpocket

 

 
6 kommentarer

Publicerat av på 25 augusti, 2013 i Böcker, Bokcirkel, Debutant

 

Glad att jag inte gav upp!

grossmanDet här är maj månads bokcirkelbok: På flykt från ett sorgebud av David Grossman. Jag har inte läst något av Grossman tidigare, men känner till honom. Den här boken har jag gått och sneglat lite på, men avskräckts av sidantalet. Pocketutgåvan är på 716 sidor! Men det fina med bokcirklar är att man ibland tvingas att läsa böcker som man kanske aldrig hade läst annars!

Jag började hoppfullt min läsning. Baksidestexten lockade: Tre tonåringar som isoleras samtidigt på ett sjukhus under sexdagarskriget 1967. En livslång vänskap mellan de tre som inte är helt okomplicerad. Ora, vars son drygt trettio år senare ger sig ut i kriget mot Libanon och den vandring hon gör tillsammans med Avram för att hålla sonen vid liv enligt principen ”får-de-inte-tag-i-mig-så-kan-de-inte-ge-mig-ett-sorgebud-och-då-kan-han-inte-dö”.

Det är något oerhört gripande med den tanken och hur underlig logiken än kan tyckas vara är det väl såna besvärjelser vi alla tar till ibland? Under vandringen i Galiléen berättar hon för Avram vem hennes son är och därmed också vem hon själv har blivit efter alla år av tystnad mellan dem.

Men ärligt talat så var det segt och tungläst till en början. Jag tyckte att texten var alldeles för omständlig och ordrik. Det hände ingenting. Jag fick inget sammanhang och persongestaltningen av de tre tycktes smälta samman så att jag fick svårt att hålla isär dem. Jag hade sms-konversationer med två andra bokcirkeldeltagare som också suckade och läste annat. Själv insåg jag att det var tur att jag hade börjat i god tid före vår nästa träff – det här skulle ta tid!

Men så hände det något efter ungefär 200 sidor. Plötsligt flöt texten fram och jag tänkte inte längre på hur många sidor som återstod. Jag var fast! Och de sista 500 sidorna läste jag på bara ett par dagar. Så här efteråt är jag glad att jag inte gav upp, men hade det inte varit en bokcirkelbok så hade jag aldrig läst ut den. Och då hade jag ju gått miste om en fantastiskt fin berättelse som verkligen dröjer sig kvar inom mig. David Grossmans efterord gjorde att håren restes på mig. Och jag tänker på landet Israels bräckliga grund och väldigt komplicerade tillvaro. Jag lärde mig många saker, t ex att israeliska barn lärs sig arabiska i skolan (!) och att Israel hade kunnat hamna i Afrika, som också fanns som förslag när statens skulle grundas. Nu ser jag verkligen fram emot onsdagens bokcirkelträff och diskussioner om På flykt från ett sorgebud. Inte minst för att höra vad de andra tänker om slutet..!

PS till mrs Bookpond: Ibland frångår jag – tack och lov – mina egna principer!

Författare: David Grossman
Titel: På flykt från ett sorgebud
Förlag: Bonnier Pocket

 

En enda fullträff sen bidde det inte mer

Lite märkligt är det allt att Harper Lee aldrig skrev några fler romaner efter jättesuccén med Dödssynden (eller To Kill a Mockingbird som originaltiteln lyder). Väldigt synd för oss läsare som inte kan njuta av humorn, samhällsengagemanget och miljöskildringarna i fler alster. Vi läste Dödssynden i bokcirkeln och den fick ett högt betyg av oss alla (8-10 p av 10 möjliga, jag gav den en nia). Ibland kan diskussionerna utebli när alla är så rörande eniga, men den här gången fortsatte dem över filmatiseringen av boken. Bokcirkeln blev plötsligt filmcirkeln. Filmen fick titeln Skuggor över Södern på svenska och gjordes med Gregory Peck i rollen som Atticus. Den gjordes 1962 och fick tre Oscars. Det är smått otroligt, konstaterade vi under filmen när vi såg det taffliga filmandet med bländande klart ljus på skådespelarna mitt i nattten och skuggor efter ljussättningen på dagen. Gregory Peck såg propert stilig ut, men någon vidare skådespelarinsats var det inte. Han växlade väl mellan två ansiktsuttryck hela tiden. Mycket bättre var i så fall Mary Badham som gjorde Scout, som är berättarjaget i Dödssynden. Tyvär hade de också tagit bort flera viktiga scener från boken (t ex när Scout och hennes storebror Jem följer med det svarta hembiträdet Calpurnia till hennes kyrka på söndagsgudstjänst) och hade vi inte läst boken hade vi nog haft svårt att hänga med, plötsligt satt fastern som skulle göra Scout mer flickig i köket utan att ha introducerats och andra konstigheter.

Nu blev det mycket om filmen, men det är ju förstås boken ni ska läsa! Den är underbar och faktiskt, tyvärr, fortfarande aktuell på många sätt, trots att den skrevs redan 1960. Jag tycker Harper Lee har lyckats väldigt bra med att skildra en flickas politiska uppvaknande i Scout som plötsligt en dag ser världen med helt nya ögon och på samma gång berövas barndomens oskuld. Begreppet modern klassiker måste verkligen sägas gälla för Dödssynden och det är absolut en roman som tål att läsas många år framöver.

Författare: Harper Lee
Titel: Dödssynden
Förlag: Bonnier Pocket

 

Etiketter:

Den stulna romanen

Det var min tur att välja bok till kvällens bokcirkel och jag hade valt Den stulna romanen av Nawal el Saadawi. Ända sen jag hörde henne på bokmässan för ett par år sen har jag varit nyfiken på hennes författarskap. Så otroligt karismatisk, så väldigt modig och frispråkig men så har hon ju också varit bannlyst i hemlandet Egypten och suttit fängslad. När jag läser Den stulna romanen är det inte svårt att se vad som upprört regimen så. Det svämmar över av regimkritik och boken är snarare en politisk pamflett än en roman. Personerna i boken framställs nästan som karikatyrer och vi får inte tränga in i någon av dem på djupet. Själva storyn känns sekundär, det är inte den författaren vill berätta för oss utan hon vill tala med oss om strukturellt våld och manlig maktutövning. Dessutom säger hon en massa om hur sårbart ett samhälle som är byggt på auktoriteter är. Det är inte lätt att vara en samhällsmedborgare som kastas mellan olika direktiv varje vecka. Och det är lätt att göra fel och bli straffad för det. Bäst är nog kapitlen där Nawal el Saadawi visar på hur alla tre religioner – kristendomen, judendomen och islam – faktiskt ger mannen fria tyglar till att härska över kvinnan. Heder är manligt, skam är kvinnligt. Och som fadern till bokens huvudperson Bodour säger:

”En flickas heder är som en tändsticka. Den brinner bara en enda gång. En gång. Har du förstått?

Men att våldta halta gatupojkar ses bara som att mannen tar sig sin rätt. Mitt i allt detta är bokens huvudpersoner medlemmar av samhällseliten och framstående journalister och skribenter vid universitetet. På fritiden ägnar de sig gärna åt golf eller ligger på soffan hos psykiatern och pratar om sina ynkliga liv. Det är inte svårt att bli förbannad och upprörd över sakernas tillstånd och dubbelmoralen som råder.

Oerhört intressant, inte helt lättläst då texten hoppar mellan tid och berättarperspektiv. Bodours romangestalt och alter ego dyker upp och dröm och verklighet blandas om vartannat. Men det underliggande ger mer att fundera över än själva intrigen så ett tips är att fokusera på det i stället på att försöka hänga med i alla svängar. Betyget blev mellan 2 och 8 poäng. Jag gav den en femma.

Författare: Nawal el Saadawi
Titel: Den stulna romanen
Förlag: Ordfront

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 november, 2012 i Afrika, Övergrepp, Bokcirkel