RSS

Kategoriarkiv: Deckare

Pappas pojke av Emelie Schepp

Pappas pojkeSam Witell står i kassakön på matvarubutiken och väntar på att få betala, när hans sexårige son ringer på mobilen och skräckslaget berättar att det är någon inne i huset. En man som slagit till hans mamma så att hon nu ligger orörlig på golvet och nu är på väg uppför trappan till Jonathan. När Sam kommer hem till huset är Jonathan spårlöst försvunnen och hans fru ligger livlös i hallen.

Åklagare Jana Berzelius blir ansvarig för förundersökningen, tillsammans med Henrik Levin och Mia Bolander vid polisen och Sam blir direkt huvudmisstänkt. Samtidigt håller de förstås också andra möjligheter öppna. Kända pedofiler som vistas i närområdet kartläggs och en mystisk man som setts utanför villan unde dagen spåras upp. Men det finns något som är något som Sam döljer för polisen, något han inte vill berätta för dem.

Samtidigt har Jana fått ett annat problem på halsen. I häktet sitter gängledaren Danilo Pena som vägrar snacka med någon annan än henne. De två delar ett mörkt förflutet som Jana är mycket angelägen att ingen någonsin får veta någonting om. Allra helst inte hennes kollega Per Åström, som gör allt han kan för att kunna sättaPena bakom lås och bom för en lång tid framöver, och som hon dessutom precis inlett en kärleksrelation med.

Jag fick Pappas pojke som förhandsex i mjukband av förlaget just innan jag skulle åka till Mallorca på semester. Den fick så klart följa med på resan! Perfekt strandläsning men nästan lite för spännande emellanåt för att läsas i sällskap med andra. Jag hade lätt kunnat förvandlats till en mycket asocial person och bara läst hela tiden. Jag har förstås hört talas om Emelie Schepp innan, men aldrig läst något av henne tidigare. Det gjorde ingenting att Pappas pojke är den fjärde boken i serien om åklagare Jana Berzelius. Jag tyckte att det var lätt att komma in i serien ändå. Däremot önskar jag att jag att jag inte hade förbisett dessa böcker för Emelie Schepp skriver riktigt bra! Jag gillar karaktärerna, som känns realistiska och jag gillar att det hintas om fler avslöjanden framöver kring Janas minst sagt ovanliga uppväxt. Det väcker min nyfikenhet! Så kul att ha hittat en ny svensk deckarförfattare att hålla koll på!

Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016 och är vinnare av Crimetime Specsavers Award ”Årets Deckarförfattare” 2017.

Författare: Emelie Schepp
Titel: Pappas pojke
Förlag: Harper Collins Nordic

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 augusti, 2017 i Uncategorized, Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Skrämmande debut!


Många deckare blir det! Här är en till jag precis läst ut: Annabelle av Lina Bengtsdotter.

Charlie Lager, kriminalinspektör vid Nationella operativa avdelningen (NOA) i Stockholm, skickas tillsammans med en kollega till den lilla orten Gullspång. Vad ingen vid NOA vet är att Gullspång också är den plats som Charlie växte upp på men lämnade i all hast som fjortonåring. Sedan dess har hon aldrig återvänt och heller aldrig saknat de hon lämnade bakom sig.

Tillsammans med den lokala polisen och Missing People försöker Charlie ta reda på vad som hänt den försvunna Annabelle. Sist hon sågs var på en fest i ett gammalt ödehus där ungdomar brukar hålla till på helgerna. Hennes föräldrar är förstås utom sig av oro och mamman är nära ett sammanbrott. Utredningen visar att Annabelle haft en hemlighet som hon inte delat med någon. Inte ens sin bästa kompis. Samtidigt försöker Charlie hålla sina egna minnen från barndomen i schack.

Lina Bengtsdotter är själv uppvuxen i Gullspång och utbildad lärare i svenska och psykologi. Det märks att hon har stenkoll på både språk och gestaltning. Hon fångar också hemvändandet väldigt trovärdigt, hur Charlie liksom skäms lite över allt det inskränkta i Gullspång, men samtidigt minns många fina minnen från uppväxten, så känslorna blir väldigt dubbla. Det är mycket imponerande av en debutant! Det är verkligen en bladvändare och jag gillar Charlies kantighet! Jag tycker dock att det är synd att Annabelles försvinnande hamnar lite i skymundan för en annan berättelse. Likaså blir avslöjandet vad som hänt henne mer en passus. Det gör att den här fina debuten inte riktigt får full pott i min bok.

Författare: Lina Bengtsdotter
Titel: Annabelle
Förlag: Forum

 
 

Språkpolisen läser habil deckare i Lundamiljö

Vit syren

Vit syrén är en debut, skriven av Cecilia Sahlström som har en spännande bakgrund inom socialtjänsten, men har också arbetat som både kulturvetare och polis. Boken är första delen i en planerad serie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker och utspelar sig i Lund. Ett extra plus att författaren väljer att ha två kvinnor som radarpar istället för som det vanligen är med en kvinnlig och en manlig polis!

Intrigen är riktigt skickligt vävd! En ung flicka hittas brutalt misshandlad och med tungan halvt avskuren i ett buskage i stadsparken av en ung kille, tillika Sara Valléns son. I offrets ena hand finns en vit syrén av den lite mer sällsynta sorten. Sara Vallén tilldelas fallet, men ser till en början ut att bli av med det på grund av jäv eftersom hennes son snabbt blir huvudmisstänkt. Detta sporrar henne förstås ännu mer i arbetet att lösa fallet. Hon måste ju rentvå sin son! Fler offer hittas med tungan avskuren och en vit syrénkvist i handen och polisen tycks famla i blindo. Tills en dag då ett plötsligt samband mellan offren kan anas som härrör från deras barndom.

Polisarbetet skildras trovärdigt och som läsare förstår man direkt att författaren vet hur polisarbetet faktiskt går till i verkligheten. När det gäller Sara Vallén tycks hon ha ett mörkt förflutet som anas mellan raderna. Kanske får vi veta mer om det i nästkommande böcker? Hon lever frånskild med sina tonåriga barn och träffar en kollega, som visar sig vara ett riktigt svin. Just den delen av boken tycker jag brister lite i trovärdighet, å andra sidan kan Saras reaktioner kanske förklaras utifrån vad hon tidigare upplevt. Rita Anker tycks vara en handlingskraftig, jordnära kvinna som vi inte lär känna lika väl. Kanske får hon också mer utrymme längre fram i serien?

So far so good, men tyvärr finns en hel del språkliga brister som drar ner mitt betyg (jag ger den två av fem stjärnor på Goodreads). Jag får intrycket att den är dåligt korrekturläst och när jag väl lagt märke till några av dem, så dyker fler upp. Som exempel kan dessa nämnas:

När Sara får veta att hennes son är misstänkt, pratar hon i telefon med Rita (s. 43-44). Hon säger att det är outhärdligt och Rita tröstar med att de nog ska få ordning på detta. ”Det gör så ont, sa hon bara innan hon la på. Hon kröp ihop på golvet. Smärtan var övermäktig. Hon skrek rätt ut.” Jag vet inte, men det känns inte som en rimlig reaktion. Särskilt inte med tanke på det samtal som föregår. Att skrika rätt ut av smärta för att man är orolig för sin son? Kanske skrika rätt ut i ångest i så fall, tänker jag.

”Det burrade till i telefonen” (s. 58) Burrade? Tänker att författaren menar brummade eller surrade. Burra (upp sig) betyder ju något helt annat.

Både Klara (dotter till Sara) och Jonny (poliskollega) tänker och använder sig av uttrycket saved by the bell. Det känns lite fantasilöst (s. 60 respektive s. 136).

Det är trist när en bra story kommer i skymundan på det här sättet.

Författare: Cecilia Sahlström
Titel: Vit syrén
Förlag: Bokfabriken

 

 
8 kommentarer

Publicerat av på 11 juli, 2017 i Böcker, Debutant, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Jag har läst en av årets bästa deckare

HettaDet är lite vanskligt att läsa en bok som alla, precis alla, har hyllat. Förväntningarna blir skyhöga och risken för att bli besviken är stor. Så lite vånda hade jag allt inför läsningen av Jane Harpers deckare Hetta. Men du kan vara lugn, berättelsen höll vad den hade lovat!

Det är inget rafflande tempo, ändå tycks sidorna vilja vända blad själva. Det är svårt att sluta läsa, jag sögs in i berättelsen och helgens sommarväder utgjorde en perfekt fond. Hetta utspelar sig nämligen i det lilla australienska samhället Kiewarra mitt under den svåraste torkan i mannaminne. Skördar förstörs och djur dör av vattenbrist vilket leder till tuffa levnadsförhållanden för alla bönder som utgör merparten av det lilla samhället. Hettan tär också psykiskt på befolkningen och alla tycks ha nerverna utanpå kroppen, redo för strid.

”Du ljög. Kom på begravningen.”

Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till Kiewarra, som han en gång i tiden hastigt tvingades lämna, för att närvara vid hans bäste vän Luke Hadlers begravning. Luke misstänks ha mördat sin fru och sin son innan han sköt sig själv. De två vännerna har haft endast haft sporadisk kontakt under de senaste åren, men de två delar en mörk hemlighet tillsammans. För tjugo år sen dog en av deras närmaste vänner genom drunkning och Aaron blev genast misstänkt eftersom hans namn stod skrivet på en lapp som den döda hade. Tillsammans gav de varandra alibi för tiden för dödsfallet, men allt vilade på en lögn. De två var aldrig tillsammans och Aaron har aldrig slutat tänka på vart Luke egentligen var den där dagen. Den planerade snabbvisiten blir till ett längre besök då stadens polischef ber Aaron att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen hemma hos Luke. Ju mer information de lyckas nysta fram, desto tydligare blir det att ingenting är vad det synes vara. Samtidigt är det flera i staden som provoceras av Aarons närvaro och de har inte glömt varför de tvingade bort Aaron och hans pappa en gång i tiden.

Det är grymt spännande och stämningen är mycket olycksbådande! Vad hände egentligen den där dagen för tjugo år sen och har det något samband med den brutala dödsskjutningen av familjen Hadler? Vem är det egentligen som inte vill att mörka hemligheter dras fram i ljuset? Var och en av invånarna tycks sitta på information som de inte vill avslöja och redo att gå långt för att skrämma den som söker svar. Hetta kommer definitivt att finnas med på min lista över årets bästa deckare!

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Böcker, Deckare, Spänning

 

Där Satan har sin tron

Jag har läst någon av Unni Lindells tidigare böcker, men det känns som en evighet sen. Jag fick Där Satan har sin tron i påskpresent av förlaget. Mycket uppskattat! Cato Isaksen figurerade i den så namnet var bekant från läsning förr, däremot var Marian Dahle en helt ny karaktär för mig. Både Isaksen och Dahle arbetar vid Oslopolisen. Där Satan har sin tron är första delen i en nysatsning där Marian Dahle är tänkt att få huvudrollen. Därför gör det inget om man inte är bekant med Unni Lindells tidigare böcker eller, om man som jag, inte läst dem på väldigt länge. Berättelsen kan läsas helt fristående och läsaren får information om de tidigare händelser som behövs för att hänga med, allteftersom.

Marian Dahle har varit med om en brand och skadats svårt så därför har hon en hel del ärr i ansiktet. Dessutom lider hon av ångestattacker emellanåt och självmedicinerar med lite för mycket alkohol emellanåt. Hon har köpt sig en lägenhet i ett gammalt trähus och fått två nya grannar. En gammal tant som sällan lämnar sitt hem och en konstnär som sökt henne vid ett flertal tillfällen, men Marian har aldrig öppnat för honom.

En ung man som heter Andreas blir en helt vanlig vardagskväll kidnappad av ett par i svarta skinnställ och bortförd till en enslig plats i skogen. Där väntar en väl förberedd tortyr på honom. Förövarna har planerat sin hämnd noggrant, men Andreas tycks helt ovetande om det hat som de två känner för honom. Men Andreas är bara den första personen i deras mörka hämndplan.

Marian återvänder till sin tjänst vid Oslopolisen när hon får erbjudandet att arbeta med ett så kallat cold case. Fallet gäller en liten sexårig flicka som försvann spårlöst vid ett kolonilottsområde för många år sen. Av en slump får mamman syn på en lapp med flera handskrivna namn. Ett av namnen är Andreas, som anmälts som försvunnen av anhöriga för flera dagar sen. Men ingen förutom Marian Dahle tycks se att det finns ett samband mellan Andreas och den lilla flickans försvinnande.

Jag gillar Marian Dahle och att läsaren får veta lite mer om den komplexa personen allteftersom. Hon känns lite opålitlig, minst sagt, ockuperad av sina egna demoner som hon är. Därför tvivlar jag ibland på vad som är verkligt och vad som bara finns inne i Marians eget huvud. Särskilt sympatisk är hon inte heller. Men våldet som beskrivs i boken är rått och emellanåt nästan outhärdligt att läsa om. Då scannar mina ögon snabbt igenom texten, utan att dröja alltför mycket vid vidrigheterna som beskrivs. Det är väldigt spännande, men så plötsligt avslöjas gärningsmännen för läsaren och jag tappar lite av intresset för händelseutvecklingen. Jag menar, jag vet ju faktiskt redan att Marian Dahle kommer att överleva och lösa fallen! Det drar ner mitt omdöme till en helt okej deckare. Med detta sagt – jag kanske inte kastar mig över nästa del i serien när den kommer, men kan absolut tänka mig att läsa den!

Författare: Unni Lindell
Titel: Där Satan har sin tron
Förlag: Piratförlaget

 

Det kan aldrig bli för många deckare!

Bokfloden svämmar som bekant över av deckare och det dyker fortfarande upp nya bekantskaper som översätts. Nu senast fick jag möta  norske Torkil Damhaug som redan gett ut elva böcker i sitt hemland. Jag har ingen aning om Se mig, Medusa som nyligen kommit ut på svenska är en del i en serie eller ej, men jag nästan hoppas det. Här finns så mycket att bli entusiastisk inför! Och så härligt det är att hitta ännu en ny deckarförfattare som överraskar!

Huvudpersonen Axel Glenne är son till en norsk krigshjälte och det är förstås ett arv som förpliktigar. Själv arbetar Axel Glenne som läkare och har sin egen klinik. Under hela hans uppväxt var han den son som familjen satte sitt hopp till. Axels tvillingbror Brede föll ganska fort utanför ramarna och ställde ideligen till det för sig. De båda pojkarna var verkligen som natt och dag. En morgon efter en lång journatt inträffar något som drar igång en händelsekedja som Axel Glenne blir ofrivilligt indragen i. En kvinna hittas död med skador som ser ut som rivsår från en björn. Men det finns inga björnar i centrala Oslo… eller? Kort därpå hittas nämligen ytterligare en kvinna riven och dödad. De båda brottsoffren tycks inte ha någon koppling till varandra, förutom en gemensam nämnare. Axel Glenne. Samtidigt verkar en psykisk labil patient till Axel ha sett någon som liknar honom på pricken. Kan det verkligen vara tvillingbrodern Brede som Axel inte träffat på väldigt många år? Och i så fall, varför dyker han upp så plötsligt?

Se mig, Medusa är en deckare  med många oväntade vändningar och som läsare överraskas jag ständigt. Så till den grad att jag till slut tvivlar på mina egna slutsatser. Den känns också lite originell. Axel Glenne är läkare och en familjeman som verkligen tycks vilja göra gott och inte såra sina närmaste. Ändå faller han dit. Den känns väldigt trovärdig och rymmer också en del dagsaktuella politiska spörsmål, som exempelvis motsättningar mellan stad och landsbygd och skillnaden i synen på rovdjur, som ju också känns igen från Sverige. Jag gillar det här supermycket!  Se mig, Medusa känns som obligatorisk påskekrimläsning i år!

Författare: Torkil Damhaug
Titel: Se mig, Medusa
Förlag: Bokfabriken

 

 

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 april, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Syndafloder av Kristina Ohlsson

Nu är den här! Den sjätte deckaren om Fredrika Bergman och Alex Recht! Som jag har längtat – och hoppats! För när Kristina Ohlsson började skriva om zombies så tappade jag hoppet om fler delar i serien. Dessutom skrev hon ju två böcker om Martin Brenner däremellan (Lotus Blues och Mios blues). Men så kom Dagen som gjorde mig så lycklig! Syndafloder damp ner i brevlådan och gick före a l l a böcker i min TBR-hög! För det är verkligen en sann högtidsstund när man öppnar en bok som man vet redan från början at man kommer älska!

Jag kan lita på Kristina Ohlsson! Hon skriver så rappt och har så många lösa trådar, som alltid fogas samman i slutet. Det är nästan helt omöjligt att sluta läsa. Jag läste för länge på kvällen innan jag skulle somna och ställde klockan tidigare än jag måste för att hinna läsa klart innan jobbet. Du förstår redan vilken sorts bok det är, va? Jag är lyrisk!

En man hittas död i sin mysfåtölj framför brasan, skjuten i bröstet från nära håll. En udda detalj är att han bär sin dotters vigselring på lillfingret. Inga tecken på strid syns i huset, vilket skulle kunna tyda på att offret kände gärningsmannen. Samtidigt i samma stad är en begravningsentreprenör övertygad om att något hemskt har hänt hans bror och dennes familj. De skulle visserligen emigrera till Australien, men lämnade sitt hem i all hast med odiskad disk och smutskläder i tvättkorgen. Nu försöker han övertyga polisen om att efterlysa familjen, men den ansvarige polismannen hävdar bestämt att han har pratat med den försvunne brodern. Och i närheten av dessa två människoöden finns en kvinna som är livrädd sin man som tycks helt ha tappat fattningen. Hon är beredd att gå väldigt långt för att skydda sig själv och deras två barn.

Tre berättelser som alla når Fredrika Bergman och Alex Recht på lite olika sätt. Det som tycks vara helt separata händelser, visar sig vara tätt sammansvetsade med varandra. Någon lämnar dessutom kryptiska meddelanden personligen ställda till Alex Recht. Det är någon som vill få honom att förstå något. Men vad? Tiden tycks rinna iväg utan att några väsentliga framsteg görs i utredningen och utredarna famlar i blindo, när ett samtal från en gammal kollega plötsligt för dem ett steg närmare lösningen.

Mer vill jag inte berätta! Den här boken vill du läsa själv! En kollega frågade mig om man måste läsa böckerna i ordningen och ja, jag tycker faktiskt det! I Syndafloder finns en hel del referenser till de tidigare böckerna i serien. Inte så att det blir jobbigt att man inte minns alla detaljer, men det ger definitivt en extra dimension till läsupplevelsen om man hänger med lite i vad som hänt Bergman och Recht tidigare i livet (ja, jag vet att jag pratar om dem som levande personer, men för mig är de nästan det. Vi har ju liksom lärt känna varandra nu.). Det är bara att hålla tummarna för att de kommer en sjunde bok, även om det just nu ser lite mörkt ut! Min enda invändning mot Syndafloder är upplösningen som känns lite ofärdig, men vad gör det, när det är så förbaskat underhållande längs vägen?!

Författare: Kristina Ohlsson
Titel: Syndafloder
Förlag: Piratförlaget

 

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 14 mars, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning