RSS

Kategoriarkiv: Deckare

Jag har läst Årets svenska deckare

SkuggjägarenSvenska deckarakademin delar årligen ut litterära priser i kategorierna Årets bästa svenska deckare, Årets bästa till svenska översatta deckare samt Bästa deckardebut. I år vann Camilla Grebes Skuggjägaren pris för årets bästa svenska deckare med motiveringen ”Elegant komponerad polisroman med kvinnohistoriskt perspektiv”. Jag var först i kön på exet som jag beställt till bibblan och nu har jag läst ut!

Berättelse börjar med Elsie som är polissyster på 1940-talet. Hennes liv slogs i spillror när hennes blivande make omkom i en olycka och hon tvingades adoptera bort sin dotter. Hon börjar arbeta i Stockholm och försöker slå sig in på männens arbetsplats, vilket inte är helt lätt, men jobbet är hennes livlina. Elsie blir den första som möter den så kallade Träskmördaren som bryter sig in på natten, misshandlar, våldtar och spikar fast sina kvinnliga offer i golvet.

På 70-talet är det Britt-Marie som blir en av de poliser som utreder nästa fall då en kvinna återigen mördas med samma tillvägagångssätt. Hennes chef antingen ignorerar henne eller skäller ut henne. Till slut får hon på nåder sitta med på arbetsmötena med de manliga kollegorna. Britt-Marie lever ihop med Björn, som en gång var hennes stora kärlek men som nu super sig igenom dagarna. För att kunna arbeta har Britt-Marie fått be sin bistra svärmor om hjälp med sonen Erik om dagarna.

Tio år senare möter vi Hanne, som tidigare i serien är i 60-års åldern och är dement, men som nu är en ung akademiker som blir inkopplad när Träskmördaren åter slår till. Hennes uppgift är att bistå polisen med en gärningsmannaprofil som är en helt ny, och ifrågasatt, metod inom utredningsarbetet.

I den avslutande delen återser vi Hanne och även Malin från tidigare böcker i serien. Malin har precis återgått till jobbet efter mammaledighet och får tampas med sin chef Bodil, som tycker att Malin borde prioritera arbetet mer nu när hon är tillbaka. Det olösta fallen med Träskmördaren blir återigen aktuella när ett nytt kvinnolik hittas. Slutet knyter ihop de fyra olika kvinnornas berättelser väldigt snyggt. Skuggjägaren rymmer så mycket! Det är en historisk odyssé över kvinnors intåg i polisyrket och det motstånd den kvinnliga frigörelsen väckte. Jag tänker direkt på den nutida kopplingen med fenomenet med så kallade incels. Historien går igen! Dessutom är själva deckargåtan riktigt smart och jag kan inte gissa vem som är den skyldige! Camilla Grebe är något särskilt bland de svenska deckarförfattarna och nu inleds den långa väntan på nästa del. Lyllos dig som fortfarande har Skuggjägaren oläst, säger jag!

Författare: Camilla Grebe
Titel: Skuggjägaren
Förlag: Wahlström & Widstrand

 

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 december, 2019 i Böcker, Deckare, Historisk roman, Spänning

 

Historierna som måste berättas del 2

OskuldMan skulle kunna kalla det orutinerat, det är trots allt jag som köper in böckerna till biblioteket, men jag missade helt att reservera Kicki Sehlstedts uppföljare till Sweet Lolita, Oskuld, trots att det är en av höstens måste-böcker för mig! Därför fick jag snällt vänta på min tur och när jag fick den läste jag ut den på ett par dagar. Hur länge måste jag nu vänta på nästa bok? Vi är ett otacksamt släkte på så sätt, vi läsare. En författare behöver ofta en ansenlig tid för att avsluta ett romanprojekt och sen läser vi ut alstret på så kort tid, men Kicki Sehlstedt får faktiskt skylla sig själv! Är boken så spännande som denna så går det ju inte att läsa långsamt!

Journalisten Aida Svensson har efter skilsmässan flyttat in med dottern hos kriminologiprofessor Kajan Berglund. Det är en temporär lösning i väntan på en lägenhet. Kajan har fått en reporter efter sig som tror han hittat något spektakulärt i Kajans förflutna, samtidigt som hon kopplas in i ett fall som gäckat polisen i ett halvår. En försvunnen influencer, Linn Alvén försvann spårlöst efter sin artonårsfest. Det sista spåret efter henne är en snapchat-bild på Söder i Stockholm. Där tvingas Kajan samarbeta med sitt ex Micke, som håller i utredningen tillsammans med åklagaren han inlett ett förhållande med. En knepig situation, minst sagt. Inte blir det bättre av att Kajan kommer med svidande kritik mot polisens utredning, som innehåller flera graverande brister. En kritik som hon dessutom levererar i nyhetsprogram på tv.

Aida är för tillfället föräldraledig med Alice, men när hon besöker sin arbetsplats, tidskriften Probonos redaktion, får hon upp ögonen för en sluten facebookgrupp där medlemmarnas gemenskap tycks grunda sig på ett utbrett kvinnohat. I forumet skriver män om bristen på sex som förvägras dem av kvinnor som är horor och feministfittor. Jargongen är hård och bilder läggs ut regelbundet på kvinnor som misshandlas och våldtas och får en massa kommentarer som hejar på och uppmuntrar. Männen är ett internationellt fenomen och kallas för incels, en akronym för Involuntary Celibats, det vill säga män som lever i ofrivilligt celibat. Det är en oerhört skrämmande läsning, men egentligen inget nytt. Män tycks i alla tider ha hotats av kvinnor som tar plats i samhället. Problemet är väl att de lättare kan organisera sig nu i och hitta jämlikar, tack vare de sociala medierna. Kicki Sehlstedt vill nyansera bilden av en incel genom att låta en av dem få en röst i berättelsen. Jag tycker att hon lyckas delvis, visst är bokens Alxander en ömkansvärd människa på många sätt. Men själv påminns jag om alla de kvinnor som lever i ofrivillig ensamhet och verkligen lider, men som ändå inte låter sin situation yttra sig i ett våldsamt manshat. Sex och relationer är ingen förbannad rättighet! Hur sorgligt det än är att tvingasleva utan, är det inget man kan kräva av sin omgivning.

Parallellt med Linns försvinnande löper också en nutidsberättelse om Julia som är en influencer som håller på med träning och fått en stor grupp följare genom instagram och youtubekanal. Jag tycker att författaren gör ett fint personporträtt av en ung tjej som hamnat i en svår situation hon inte ser någon utväg ur. Det känns trovärdigt och Julias öde blir till slut lika spännande att följa som den försvunna Linns. Jag önskar Linn, Julia och alla unga kvinnor trygga vuxna som de vågar ta hjälp av. Ingenting är så svårt som det ser ut när man är ensam om sina tankar, allt går att lösa om man vågar berätta! Det gör ont i mig att tänka på att vår putsade fasad på sociala medier innehåller så mycket mörker som aldrig visas upp, att det finns så många, särskilt unga kvinnor, som mår så dåligt.

Jag hoppas att det här inlägget har fått mina läsare att bli nyfikna på Kicki Sehlstedts böcker. De är komplexa, trovärdiga och engagerar sin läsare! Förutom att vara oerhört spännande, alltså. Läs för sjuttom, läs!

Författare: Kicki Sehlstedt
Titel: Oskuld
Förlag: Piratförlaget

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 september, 2019 i Övergrepp, Böcker, Deckare, Spänning

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Belinda Bauer: När repet brister

När repet bristerBelinda Bauer är en favorit bland thrillerförfattarna! Hon skriver alltid gastkramanande och med en isande känsla av enannalkande katastrof, ofta med barn i betydelsefulla roller. När repet brister är hennes senaste bok på svenska och den är precis så där obehagligt läskig som jag älskar!

Jack och hans två yngre systrar blir lämnade i bilen på motorvägen medan deras mamma går för att hämta hjälp efter att bilen lagt av. Hon säger att hon snart ska vara tillbaka och under tiden är det Jack som bestämmer. De tre barnen väntar i vad som känns som en evighet och till sist bestämmer Jack för att de ska gå och se efter var mamman tagit vägen. De hittar henne aldrig och en kort tid därefter hittas hon död, knivhuggen i sin gravida mage. Tillsammans med pappan försöker syskonen läka sitt trauma, men pappan orkar inte och ger upp och en dag när han gått för att köpa mjölk så kommer han aldrig tillbaka. Jack försöker ta hand om sina syskon så gått det går och försörjer sig på att göra inbrott.

En kväll gör han inbrott i Catherine Whiles hem och lämnar ett meddelande till henne. Vid sängbordet har han satt fast en lapp med en kniv. På lappen står det Jag kunde ha dödat dig. Men Jack vill inte döda någon, han vill bara ha Catherines uppmärksamhet. Catherine, som är höggravid, bestämmer sig för att inte säga något om händelsen till någon, inte ens hennes pojkvän. Hon vill inte oroa honom och dessutom var allt hennes eget fel som lämnade badrumsfönstret öppet så att tjuven kunde smita in.

Mer vill jag inte berätta om handlingen, men jag kan avslöja att den tog en sån där gastkramande vändning som blivit Belinda Bauers signum! Jag frös till is där jag låg i sängen och läste! Visst är en del saker i boken lite otrovärdiga, som t. ex. att syskonen lever ensamma i huset utan att någon slagit larm eller Catherines agerande på slutet, men det bortser jag gärna ifrån när det finns så många andra komponenter som jag älskar! Som vanligt är Belinda Bauer oerhört duktig på att skildra händelserna genom ett barns ögon och som sagt, spänningen stiger kontinuerligt under läsningen och boken tappar aldrig fart. Har du inte läst Belinda Bauer så tycker jag att du ska göra det A S A P!

Författare: Belinda Bauer
Titel: När repet brister
Förlag: Modernista
Översättning: Nils Larsson

 
4 kommentarer

Publicerat av på 12 juli, 2019 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

En uppföljare blir andra semesterboken!

Ett krossat hjärtaEtt krossat hjärta heter Geir Tangens andra bok om journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll och är alltså uppföljaren till Maestro. Jag gillade ju den förra väldigt mycket och norpade hem den från bibblan direkt när den kom. Perfekt semesterläsning! Själv läste jag den under en resa till Dalarna.

Jag har alltid lite svårt för att greppa karaktärerna i deckarserier som det går nåt år emellan läsningarna. Kanske för att jag läser ganska många, kanske för att jag helt enkelt har lite dåligt kom-ihåg. Det gör inte så mycket när det kommer till Ett krossat hjärta, vilket är positivt. Några återblickar till det som hände i förra boken, men fokus ligger helt klart på den här nya storyn så egentligen skulle det faktiskt funka att läsa dem utan ordning också (ibland skriver förlagen att det är fristående böcker, men det blir ändå svårt att läsa dem enskilt, men alltså inte i detta fall). Hur som, jag gillar verkligen Geir Tangens sätt att berätta en historia! Texten är fylld av referenser till andra deckare och deckarförfattare, jag går säkert miste om någon, men jag gillar blinkningarna han gör till annan populärkultur. Dessutom är det här faktiskt en intrig som jag inte riktigt kan lista ut hur det ligger till förrän precis i slutet. Precis som det ska vara! Viljar är helt omöjlig och jag avskyr honom på många sätt. Inte minst för att han ständigt flyr när det börjar bli jobbigt, särskilt med sonen Alexander som har adhd. Då ska det ut och rökas eller ut och supas. Patetiskt! Men samtidigt, han vill ju väl och stöttar Lotte i sin sorg efter sin döda syster. Det två är ett bra radarpar!

I Ett krossat hjärta har några ungdomar fest. Två vuxna män dyker upp, en av dem är granne till Veronica som har festen. Han är där för att se till att inget spårar. Men spårar gör det ändå. Slagsmål, fylla och droger. Alexander, Viljars sjuttonårige son, somnar bredvid Emilie som han är lite kär i. Hon ligger helt däckad i dubbelsängen. På morgonen vaknar Alexander och upptäcker att Emilie är helt stel och kall. Hon är död! Han får panik och försöker fly undan både kompisar och polisen, men grips efter en våldsam vansinnesfärd. Alexander själv minns ingenting från gårdagskvällen, lämpligt nog. Viljar vet inte riktigt vad han ska tro när polisen presenterar bevis för att Alexander levt ett helt annat liv än Viljar trott. Nynazistiska symboler och ett filmat övergrepp får honom att tvivla på sonens oskuld. Lotte är däremot fundersam, och tycker att det finns för många frågetecken. Dessvärre blir hon avstängd från utredningen och hennes antagonist från den förra boken får ta över fallet.

Författare: Geir Tangen
Titel: Ett krossat hjärta
Förlag: Bokförlaget Forum

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 juli, 2019 i Böcker, Deckare, Spänning, Ungdomar

 

Fransk deckare med överraskande slut

Svarta näckrosor Jag har läst med ögonen och öronen den här gången. Michel Bussis andra deckare på svenska, Svarta näckrosor, är en helt fristående berättelse som utspelar sig i Claude Monetland, det vill säga i den franska byn Giverny. Där hittas en man död i ån. Mannen, som heter Jérôme Morval är en stor konstkännare och en riktig kvinnotjusare. Kriminalinspektörerna Sérénac och Bénavide kallas till platsen och relativt snabbt kan det konstatera att mannen dött genom tre olika metoder: dränkning, ett kraftigt slag mot huvudet samt ett knivhugg. Var och en vore de tillräckliga för att ha ihjäl Morval. Övervåldet tyder på att gärningspersonen måste ha avskytt Morval och verkligen velat se honom död.

Svarta näckrosor kretsar kring tre kvinnor, vilka alla spelar en stor roll för utgången. Det är en gammal änka som bor i det som bland byborna går under namnet Häxans kvarn ung, en vacker lärarinna samt en konstbegåvad skolelev. Jag fastnar direkt efter det första inledande stycket:

”Tre kvinnor bodde i en by. Den första var elak, den andra var lögnaktig, den tredje var egoistisk. (…) De var inte heller i samma ålder. Inte alls. Den första var över åttio år och änka. Eller nästan. Den andra var trettiosex år och hade aldrig bedragit sin man. Än så länge. Den tredje var snart elva år och alla pojkarna i hennes skola ville vara ihop med henne. Den första var alltid klädd i svart, den andra gjorde sig vacker för sin älskade, den tredje hade håret i tofsar som flög i vinden.”

Och slutet! Det finns inget annat ord än magnifikt! Jag blir ordentligt överraskad och får läsa noggrant för att riktigt förstå det. När det faller på plats blir jag helt tagen. Nästan gåshud på armarna. Det är så snyggt!

Man får bortse från en hel del sunkinga, sexistiska yttranden från de manliga karaktärerna och från författaren själv, som till exempel är väldigt glad i att beskriva de kvinnliga karaktärernas utseenden och använder en del lustiga liknelser. Bland annat beskrivs ett par kvinnoben som att de har samma färg som en croissant… Det är helt enkelt en väldigt fransk deckare, på gott och ont ,men mest på gott. Här ryms en massa fina miljöbeskrivningar och Bussi utbildar oss läsare också i Claude Monets liv och leverne. Jag vill genast resa till Giverny och gå runt i den berömda trädgården!

Tidigare har jag också lyssnat på Michel Bussis första deckare på svenska, Trollsländan. Jag tyckte att den här var mycket bättre, men gillar verkligen hans sätt att berätta en historia. Det är ett ovanligt poetiskt språk, ibland med ett direkt tilltal till läsaren. I höst kommer den tredje boken ut på svenska. Titeln är Tiden dödar långsamt och berättelsen utspelar sig på Korsika. Den ser jag fram emot att läsa!

Författare: Michel Bussi
Titel: Svarta näckrosor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: Christina Norrman

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 juni, 2019 i Barn, Böcker, Deckare, Sorg, Spänning, Vänskap

 

Ön av Ragnar Jónasson

ÖnJag såg verkligen fram emot att återskapa bekantskapen med Reykjavikspolisen Hulda Hermansdóttir och blev väldigt glad när Ön dök upp i min brevlåda! Jag läste ju den första boken i serien, Mörkret, i vintras och det ovanliga med den var ju att författaren Ragnar Jónasson började sin serie med att berätta den bakifrån så att Mörkret utspelar sig i slutet av Hulda Hermansdóttirs karriär. Den här boken utspelar sig således 1987 respektive tio år senare, 1997.

Utanför Islands kust ligger en isolerad ö dit man bara kan tas sig med båt. Det finns inte så mycket på ön, men där finns en stuga. I den hittas 1987 en ung kvinna död. Hennes pappa åtalas och fälls för mordet, men han har alltid vidhållit sin oskuld. Tio år senare sammanstrålar fyra ungdomar som alla kände den mördade kvinnan väl. En av dem var hennes lillebror. Tillsammans återvänder de till ön för en helg där de ska minnas sin döda vän. En av dem ska aldrig återvända.

Fallet läggs på Hulda Hermansdóttirs bord. Hon beger sig genast ut till ön och påbörjar förhör med de tre kvarvarande ungdomarna. Ganska snart ser hon kopplingar till fallet med den mördade kvinnan för tio år sen. Dessutom ser hon tydliga brister i utredningen som då gjordes. Av den polis som nu är hennes närmaste chef och en av de manliga kolleger inom polisen som har svårt att erkänna Huldas kompetens. Inte nog med det, var och en av ungdomarna tycks dessutom dölja något, både för Hulda och varandra.

Ön är inte riktigt lika vass som Mörkret. Själva intrigen och gåtan som Hulda och läsaren ska lösa är väl kompnerad. Jag hinner misstänka flera olika under läsningen, men jag tycker att Hulda inte ges tillräcklig plats i berättelsen. Jag vill ju läsa mer om Huldas bakgrund och saknar att få reda på mer om henne. Det känns som om författaren håller läsaren på halster, vilket är lite frustrerande. Slutscenen är däremot riktigt ruggig, om man läst Mörkret, och förebådar verkligen vad som väntas skall.

Författare: Ragnar Jónasson
Titel: Ön
Förlag: Modernista
Översättning: Arvid Nordh

 
1 kommentar

Publicerat av på 18 juni, 2019 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning, Ungdomar, Vänskap