RSS

Kategoriarkiv: Deckare

1793 av Niklas Natt och Dag – och en intervju!

1793Jag har läst Niklas Natt och Dags fantastiska debutroman 1793! Jag, som sällan läser historiska romaner, fastnade rejält i den här berättelsen. Vilken häftig debut! Otroligt att någon lyckas så väl med en roman vid första försöket! Emellanåt var 1793 dock så otäck och ruskig att jag nästan inte förmådde läsa. Boken är inget för klenmagade! Jag levde mig in i boken och kunde inte sluta prata om den med min man, som ju inte har läst den (än)… Helt hopplöst! Nu har jag köpt in den till ”mitt” bibliotek och ser fram emot att hitta nya läsare till den! Det är en bladvändare av högsta klass!

Året är 1793 (förstås). Stockholm är skitigt och kallt. Vintern 1793 ska bli den kallaste på länge. I sjön Fatburen på Södermalm hittas en svårt lemlästad man av en polispalt vid namn Cardell. Han kontaktar Stockholms poliskammare och Cecil Winge tar över fallet. Trots att han är döende i lungsoten är han fast besluten att ta reda på mannens identitet och vem som bragt honom om livet. Hans efterforskningar leder honom in i samhällets mörkaste vrår. Genom fyra olika berättelser, väver Niklas Natt och Dag ihop ett slags gotisk mordmysterium. Det är väldigt spännande på många plan! Här finns alla samhällsklasser representerade och deras olika öden väver ihop intrigen på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Miljöbeskrivningen är otroligt bra! Den tacksamheten jag känner, efter avslutad läsning, att jag faktiskt lever idag – 2017 – och inte då, är väldigt stor! Inte minst som kvinna, eftersom det, i kombination med fattigdom, innebar en enorm risk att råka illa ut på alla tänkbara sätt.

Jag fick också möjligheten att ställa några frågor till författaren. Stort tack för det till både Niklas och Forum bokförlag! Här är vår mejlkonversation:

Stort tack för att jag får skriva till dig och ställa några frågor! Men först och främst, tusen tack för en fantastisk läsupplevelse! Vilken makalös debutroman du har skrivit! Jag älskade den, även om jag stundtals hade svårt att läsa vissa scener, och jag kände ett sånt behov av att prata om min läsning med min omgivning! Stackarna har ju inte läst boken än, men jag vet att jag gjort dem nyfikna! Jag har också köpt in boken till ”mitt” bibliotek, där jag jobbar som bibliotekarie. Här ska boktipsas! Det är verkligen en berättelse som kom mig nära. Jag hade svårt att släppa tankarna på den, även efter att jagar slutat läsa. Ja, och så bloggar jag om min läsning också på Fru E:s böcker sen nio år och det är där jag kommer publicera dina svar tillsammans med min ”recension”. Hoppas att det är ok?

– Det är jag som ska tacka!

Ok, första frågan kommer här: Du skriver i efterordet att du trodde att du skulle behöva tvinga in din berättelse i verklighetens 1793, men upptäckte att det ofta blev precis tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur din skrivprocess såg ut. Varför blev det en historisk roman? Hur länge har du skrivit på den här berättelsen? Hade du hela berättelsen klar i huvudet innan du började skriva eller utvecklades intrigen allt eftersom?

– Som barn, ung vuxen och – handen på hjärtat – än idag är jag både en stor anhängare och produkt av fantasy och science fiction. Jag såg alltid den historiska romanen som en nära släkting till dessa genrer; de har gemensamt en exotisk miljö som kräver viss fokus på detaljer för att hjälpa till att göra läsaren hemmastadd. För att nämna några har jag fått väldigt starka läsupplevelser av James Clavell, av Patrick O’Brian, av Hilary Mantel (kanske främst A Place of Greater Safety), av Alan Moores From Hell och – främsta referensen bakom 1793 vad mig anbelangar – av Umberto Ecos Rosens Namn, och titlar som dem inspirerade mig att skriva historiskt. Sedan trodde jag i och för sig inte riktigt att 1793 skulle bli publicerad, utan att det mest var en personlig helig ko jag var tvungen att slakta för att kunna gå vidare och skriva någonting annat.

Berättelsen var från början inte speciellt klar. Jag visste hur den började och hur den slutade, hur den skulle kännas och hur jag ville ha stämningen. Sedan gjorde jag det lätt för mig genom att dela upp skeendet i fyra delar som liksom utgjorde egna separata mikrokosmos och kunde bearbetas var för sig. Anna Stinas del, den nästa sista, var från början den mest diffusa, då det enda viktiga för övriga handlingen är dess slut, och länge utgjordes de första nittio procenten av den delen av en snabb anteckning som löd ungefär ”spännande saker händer här, ca 80 sidor”. Och det var där verkligheten klev in och räddade mig mer än någon annanstans: Det hände en hel del spännande saker på spinnhuset just det året, av en märklig slump som jag aldrig lär bli klok på. Kristofer Blix del, den andra, som är den enda som är berättad i första person och i imperfekt, var den enklaste och snabbaste att skriva, och också den som är minst förändrad från första till sista utkast. Jag tror att det beror på att han är den karaktär som har mest av mig själv – åtminstone som jag var en gång – i sig.

Tidsmässigt? Det tog ett år att skriva första utkastet och ytterligare tre år att få det publicerat, med många refuseringar, en del uppmuntrande lektörsutlåtanden, diverse olika förlagskontakter, omskrivningar, strykningar och tillägg. Jag gick i vad jag förstått är den fälla som drabbar många som försöker skriva någonting historiskt: För mycket historia. Du hittar mängder av detaljer som du förälskar dig i och försöker få in din prosa på bekostnad av tempot. Redan i version två rök 250 000 tecken, nästan en tredjedel av första utkastet, av mer eller mindre ovidkommande historiebeskrivning.

Har du alltid varit historieintresserad? Var det något i dina efterforskningar som överraskade dig särskilt?

– Allt började med Carl Michael Bellman för mig. En i raden av mina många plastbrorsor läste på 90-talet mycket Arne Anka, seriealbum som kanske var lite i mognaste laget för mig då, men Charlie Christensen, som både skrev och tecknade serien, var en stor Bellmanbeundrare, och mitt bland alla tecknade djur som söp, slogs och låg runt i Stockholms uteliv kunde det plötsligt dyka upp en illustrerad Fredmansepistel med ett väldigt annorlunda anslag. Det gjorde mig intresserad, och fick mig att köpa min första skiva: Fred Åkerströms Vila Vid Denna Källa. Därpå snodde jag en Bellmanantologi från mitt högstadiebibliotek och lärde mig spela gitarr efter ackordanalysen på sista sidan. Efter tjugo år av Bellmanlyssning kändes nog 1700-talet aningen mindre exotiskt för mig än många andra eror, och därför föll det sig naturligt att skriva om just denna tid.

Den stora överraskningen var nog hur mycket av 1700-talets Stockholms som finns kvar än idag, även om man bortser från Gamla Stan. Jag tränade inför Stockholm Maraton kring den tid då jag skrev som mest, och på träningsrundorna gick det att springa mellan malmgårdar byggda under stormaktstiden som står kvar än idag. Bara ett stenkast från mitt kontor på Odenplan finns Observatoriet, nedanför ligger en idag väldigt anonym vägkorsning som heter Spelbomskans Torg efter en kvarn som en gång stod där, på andra sidan kullen ligger det som idag kallas Spökslottet, lite längre ner ligger Adolf Fredriks kyrka, på väg hem går jag förbi ett främmande träd på Hälsingegatan som fäller underligt fjärilsformade löv om höstarna, som visade sig vara en kvarleva från den forna bergianska trädgården från 1700-talet, som flyttades ut till Brunnsviken i takt med att staden bredde ut sig.

Dessutom införde stadsarkitekten i början av 1700-talet tvång på inlämning av ritningar för bygglov, och hela den samlingen finns kvar i Riksarkivet, idag klassad som världsarvsminne. Det är helt fantastiskt: Varje version av Stockholm från 1713 och framåt, sparad på papper!

När jag läser 1793 så lever jag mig in mycket i händelserna och dina beskrivningar av miljön gör att jag huttrar av kyla, rynkar på näsan åt stanken. Min läsning blir nästan en fysisk upplevelse! Hur har du gjort för att komma dåtiden så nära?

– Hur nära dåtiden jag faktiskt kommit går ju inte att veta. Jag har utgått från historiska källor, och målsättningen är att om en detalj nämns i boken – gata, hus, politiska skeenden, krogar, maträtter, klädesplagg och så vidare – ska det i möjligaste mån spegla faktiska förhållanden, och många faktiska förhållanden framstår som väldigt grisiga med våra dagars mått mätt. Hygienrutiner och medicin höll inga berömvärda nivåer. Stockholm växte snabbt, och man visste ingenting om hur en gryende storstad behövde administreras för att fungera, från latrinlogistik och så vidare.

Men så mycket handlar ju också om vilket perspektiv du väljer som berättare: Luktar Moodgallerian i Stockholm parfym, nybakt bröd, ekologisk vegomat? Eller luktar den ospolad pissränna och hundbajs som någon dragit in från gatan? Det får du välja själv, beroende på vilken stämning du eftersträvar i din historia. Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793. Frågar du Christopher O’Regan, som är historiker och expert på just den här perioden, lär du få en helt annan bild, inte nödvändigtvis mer eller mindre sann. Men igen, jag kommer från Bellmandiktningen, och den är bitvis väldigt hemsk, något som ofta glöms bort när man ska sjunga Fjäriln Vingad Syns På Haga på skolavslutningen. Hans skildring av lungsot är nästan klinisk, och oändligt otäck, och dess enda botemedel är en sista fylla före graven: ”Drick ur ditt glas/se döden på dig väntar/slipar sitt svärd, och vid din tröskel står…/guldguler hy, matt blomstrande små kinder/nedkramat bröst och platta skulderblad./Lät se din hand, var ådra blå och trinder/ligger så sväld och fuktig som i bad;/handen är svettig och ådrorna stela/knäpp nu och spela! /Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad…”

En annan sak jag tänkte på var hur våldet ständigt fanns närvarande på den tiden. Slagsmål var vardagsmat och tänderna rök ofta. Cardell känns väldigt representativ. Medan Cecil Winge är mer atypisk med sitt mer analyserande och resonerande sätt. Har det med hans sjukdomstillstånd att göra? Skulle en frisk Winge vara mer våldsam, tror du? Å andra sidan känns han också väldigt osjälvisk som mer eller mindre förmår sin hustru att bli kär i en annan man. 

– Cecil Winge och jag har en rätt komplicerad historia. Till att börja med tror jag inte att jag har skrivit hans namn en enda gång utan att slinta med mitt vänstra ringfinger så att efternamnet blir Einge. Varenda gång. Jag har ingen rimlig förklaring till varför. Han ändrade också personlighet minst en gång under skrivandet. I det första utkastet – det sista och även publicerade har numret åtta – hade han exempelvis humor och var inte rädd för att använda den, och han fick i slutändan bara behålla två väldigt torra små skämt, ett i första delens sista kapitel och ett i del fyra som handlar om Cardells favoriträtt. Han är på gott och ont bokens huvudperson, och för att berättelsen alls skulle fungera behövde han bli någon som jag kunde hysa verkliga känslor för, vilket ju är förutsättningen för att försöka lura också en läsare att känna samma sak. Det var svårt. Jag vet inte hur väl det lyckats, heller.

Det sena 1700-talet är en ganska välexploaterad mark för historiska skildringar, och jag inbillar mig att anledningen är brytpunkten mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har vi ett nästan medeltida feodalsamhälle där titlar och mark går i arv, klassamhället är en självklarhet, de mänskliga rättigheterna ett skämt och rättsskipningen brutal och skoningslös. Å andra sidan, upplysningen! Alla de idéer som under de kommande två seklen skulle förändra samhället i grunden, och som blev plattform för allt vad vi har av humanism och demokrati. Cecil Einge – men för helvete! – Winge var tänkt att vara en upplysningsman ut i fingerspetsarna, och som sådan främmande för våld. I delar som sedermera ströks var Winges stora käpphäst en milanesisk filosof vid namn Cesare Beccaria, som redan 1764 skrev ett verk om brott och straff där han noterade att tortyr – som fortfarande förekom – var ett helt värdelöst sätt att få fram information, åtminstone om det var sanningen man var ute efter: Gör du någon tillräckligt illa kommer hen att säga precis vad som helst, erkänna vad som helst. Så själva tortyren blir en garant för att aldrig få veta sanningen, helt kontraproduktiv. Men hur rätt Cesare än hade så brydde sig ingen förstås förrän långt senare (och många fortsätter att inte bry sig än idag). Hur som helst: I min värld är Winges principer oberoende av hans åkomma. Däremot får den honom under berättelsens gång att tvivla på sin livslånga övertygelse.

Vissa scener är rent plågsamma att läsa. Jag tänker särskilt på stympningen och Drakens plågsamma dans. Hur var det att skriva om detta? Var du också tvungen att pausa från alla otäckheter och skriva om mer oskyldiga saker emellanåt?

– Från det att jag började skriva 1793 till dess att den blev publicerad hann jag få två barn. Det är lite skillnad, tycker jag, på att skriva på den typen av scener före och efter man förökat sig. Kanske får man lite mer respekt för livet. Men om 1793 kändes lite väl svart ibland fanns det i alla fall minst en bebis inom räckhåll, i vars sammetslena underhudsfett man kunde borra ner näsan. Under de knappt nio månader jag hann skriva barnlös vill jag tröstmässigt utöver min hustru nämna Mozart Katt, min mycket kärvänliga, sex och ett halv kilo tunga sibiriska katt, och om ingen om dem fanns till hands fanns ju alltid My Little Pony: Friendship is Magic på Netflix.

Till sist, när får vi läsa nästa bok av dig? Har du en berättelse som väntar på att bli skriven redan? Blir det en ny historisk roman, tror du?

– Jag håller på att avveckla delar av mitt yrkesliv för att friställa tid att skriva mer skönlitterärt, och planen är att börja skriva på vad jag tror kommer bli 1794 – eller vad den nu kommer heta – efter årsskiftet. Min förhoppning är att den kommer bli klar under 2018, baserat på att den är ungefär lika färdig i huvudet nu som 1793 var när jag började, men det beror ju helt och hållet på hur väl skrivandet flyter på, och hur nöjd jag blir med resultatet. Jag har ingen som helst lust att släppa ifrån mig någonting som jag inte själv tycker lika bra om som 1793, så det får ta den tid det tar. Och går det inte alls hoppas jag att det blir något annat i stället.

Tusen tack för alla frågorna och för att jag fick tillfälle att svara på dem!

Författare: Niklas Natt och Dag
Titel: 1793
Förlag: Forum bokförlag

Annonser
 

Peter May gör det igen!

Coffin Road

Jag har sagt det förr, men varje gång det kommer ut en ny deckare av Peter May så är det en högtidsstund! Få författare är så jämna i kvaliteten som Peter May, jag blir ta mig 17 aldrig besviken på hans berättelser!

I den senaste fristående deckaren Coffin Road finns flera likheter med Jason Bourne – karaktären i Robert Ludlums böcker. Både han och Peter Mays huvudperson i Coffin Road, spolas upp på land och minns ingenting om vem han är eller hur han hamnade i vattnet. Det är väldigt fascinerande att tänka vem man vore utan alla sina minnen! Mannen i boken hittar en karta över en led som heter Coffin Road och känner intuitivt att han måste följa den, även fast han inte har en aning om vart den leder. Snart märker han också att han är bra på vissa saker, t. ex att köra båt och biodling. Och så har han tydligen en hemlig kärleksaffär med grannkvinnan.

Ungefär samtidigt sitter en tonårstjej vid namn Karen och grubblar över sin pappas självmord. Han var en framgångsrik forskare som försvann med sin båt en dag för två år sen. Trots att de två kom ifrån varandra de sista åren, har Karen svårt att förlika sig med tanken att han bara skulle ha övergett henne.

När kriminalinspektör Cann kliver i land på en avlägsen ö utanför Yttre Hebriderna för att undersöka ett misstänkt mord, råkar det vara exakt samma lilla ö där tre fyrvaktare mystiskt försvann många år tidigare. Har de två händelserna något samband?

Peter May väver ihop sin intrig skickligt! Dessutom finns här en hel del intressanta fakta om bin och binas betydelse för vår överlevnad. Jag känner igen en del från sånt jag läst tidigare, men det är verkligen oerhört intressant läsning! Jag svävar länge i ovisshet över vem mannen på stranden egentligen är och hur allt hänger ihop. Jag tycker också om skildringen av egensinniga Karen som modigt vågar lita på sina instinkter. Det är ett mycket fint porträtt av en tonårsdotter.

Mitt betyg på Goodreads? En klar 5:a! Bättre än så här blir det inte!

Författare: Peter May
Titel: Coffin Road
Förlag: Modernista

 
6 kommentarer

Publicerat av på 17 september, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Pappas pojke av Emelie Schepp

Pappas pojkeSam Witell står i kassakön på matvarubutiken och väntar på att få betala, när hans sexårige son ringer på mobilen och skräckslaget berättar att det är någon inne i huset. En man som slagit till hans mamma så att hon nu ligger orörlig på golvet och nu är på väg uppför trappan till Jonathan. När Sam kommer hem till huset är Jonathan spårlöst försvunnen och hans fru ligger livlös i hallen.

Åklagare Jana Berzelius blir ansvarig för förundersökningen, tillsammans med Henrik Levin och Mia Bolander vid polisen och Sam blir direkt huvudmisstänkt. Samtidigt håller de förstås också andra möjligheter öppna. Kända pedofiler som vistas i närområdet kartläggs och en mystisk man som setts utanför villan unde dagen spåras upp. Men det finns något som är något som Sam döljer för polisen, något han inte vill berätta för dem.

Samtidigt har Jana fått ett annat problem på halsen. I häktet sitter gängledaren Danilo Pena som vägrar snacka med någon annan än henne. De två delar ett mörkt förflutet som Jana är mycket angelägen att ingen någonsin får veta någonting om. Allra helst inte hennes kollega Per Åström, som gör allt han kan för att kunna sättaPena bakom lås och bom för en lång tid framöver, och som hon dessutom precis inlett en kärleksrelation med.

Jag fick Pappas pojke som förhandsex i mjukband av förlaget just innan jag skulle åka till Mallorca på semester. Den fick så klart följa med på resan! Perfekt strandläsning men nästan lite för spännande emellanåt för att läsas i sällskap med andra. Jag hade lätt kunnat förvandlats till en mycket asocial person och bara läst hela tiden. Jag har förstås hört talas om Emelie Schepp innan, men aldrig läst något av henne tidigare. Det gjorde ingenting att Pappas pojke är den fjärde boken i serien om åklagare Jana Berzelius. Jag tyckte att det var lätt att komma in i serien ändå. Däremot önskar jag att jag att jag inte hade förbisett dessa böcker för Emelie Schepp skriver riktigt bra! Jag gillar karaktärerna, som känns realistiska och jag gillar att det hintas om fler avslöjanden framöver kring Janas minst sagt ovanliga uppväxt. Det väcker min nyfikenhet! Så kul att ha hittat en ny svensk deckarförfattare att hålla koll på!

Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016 och är vinnare av Crimetime Specsavers Award ”Årets Deckarförfattare” 2017.

Författare: Emelie Schepp
Titel: Pappas pojke
Förlag: Harper Collins Nordic

 
2 kommentarer

Publicerat av på 21 augusti, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning, Uncategorized

 

Skrämmande debut!


Många deckare blir det! Här är en till jag precis läst ut: Annabelle av Lina Bengtsdotter.

Charlie Lager, kriminalinspektör vid Nationella operativa avdelningen (NOA) i Stockholm, skickas tillsammans med en kollega till den lilla orten Gullspång. Vad ingen vid NOA vet är att Gullspång också är den plats som Charlie växte upp på men lämnade i all hast som fjortonåring. Sedan dess har hon aldrig återvänt och heller aldrig saknat de hon lämnade bakom sig.

Tillsammans med den lokala polisen och Missing People försöker Charlie ta reda på vad som hänt den försvunna Annabelle. Sist hon sågs var på en fest i ett gammalt ödehus där ungdomar brukar hålla till på helgerna. Hennes föräldrar är förstås utom sig av oro och mamman är nära ett sammanbrott. Utredningen visar att Annabelle haft en hemlighet som hon inte delat med någon. Inte ens sin bästa kompis. Samtidigt försöker Charlie hålla sina egna minnen från barndomen i schack.

Lina Bengtsdotter är själv uppvuxen i Gullspång och utbildad lärare i svenska och psykologi. Det märks att hon har stenkoll på både språk och gestaltning. Hon fångar också hemvändandet väldigt trovärdigt, hur Charlie liksom skäms lite över allt det inskränkta i Gullspång, men samtidigt minns många fina minnen från uppväxten, så känslorna blir väldigt dubbla. Det är mycket imponerande av en debutant! Det är verkligen en bladvändare och jag gillar Charlies kantighet! Jag tycker dock att det är synd att Annabelles försvinnande hamnar lite i skymundan för en annan berättelse. Likaså blir avslöjandet vad som hänt henne mer en passus. Det gör att den här fina debuten inte riktigt får full pott i min bok.

Författare: Lina Bengtsdotter
Titel: Annabelle
Förlag: Forum

 
 

Språkpolisen läser habil deckare i Lundamiljö

Vit syren

Vit syrén är en debut, skriven av Cecilia Sahlström som har en spännande bakgrund inom socialtjänsten, men har också arbetat som både kulturvetare och polis. Boken är första delen i en planerad serie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker och utspelar sig i Lund. Ett extra plus att författaren väljer att ha två kvinnor som radarpar istället för som det vanligen är med en kvinnlig och en manlig polis!

Intrigen är riktigt skickligt vävd! En ung flicka hittas brutalt misshandlad och med tungan halvt avskuren i ett buskage i stadsparken av en ung kille, tillika Sara Valléns son. I offrets ena hand finns en vit syrén av den lite mer sällsynta sorten. Sara Vallén tilldelas fallet, men ser till en början ut att bli av med det på grund av jäv eftersom hennes son snabbt blir huvudmisstänkt. Detta sporrar henne förstås ännu mer i arbetet att lösa fallet. Hon måste ju rentvå sin son! Fler offer hittas med tungan avskuren och en vit syrénkvist i handen och polisen tycks famla i blindo. Tills en dag då ett plötsligt samband mellan offren kan anas som härrör från deras barndom.

Polisarbetet skildras trovärdigt och som läsare förstår man direkt att författaren vet hur polisarbetet faktiskt går till i verkligheten. När det gäller Sara Vallén tycks hon ha ett mörkt förflutet som anas mellan raderna. Kanske får vi veta mer om det i nästkommande böcker? Hon lever frånskild med sina tonåriga barn och träffar en kollega, som visar sig vara ett riktigt svin. Just den delen av boken tycker jag brister lite i trovärdighet, å andra sidan kan Saras reaktioner kanske förklaras utifrån vad hon tidigare upplevt. Rita Anker tycks vara en handlingskraftig, jordnära kvinna som vi inte lär känna lika väl. Kanske får hon också mer utrymme längre fram i serien?

So far so good, men tyvärr finns en hel del språkliga brister som drar ner mitt betyg (jag ger den två av fem stjärnor på Goodreads). Jag får intrycket att den är dåligt korrekturläst och när jag väl lagt märke till några av dem, så dyker fler upp. Som exempel kan dessa nämnas:

När Sara får veta att hennes son är misstänkt, pratar hon i telefon med Rita (s. 43-44). Hon säger att det är outhärdligt och Rita tröstar med att de nog ska få ordning på detta. ”Det gör så ont, sa hon bara innan hon la på. Hon kröp ihop på golvet. Smärtan var övermäktig. Hon skrek rätt ut.” Jag vet inte, men det känns inte som en rimlig reaktion. Särskilt inte med tanke på det samtal som föregår. Att skrika rätt ut av smärta för att man är orolig för sin son? Kanske skrika rätt ut i ångest i så fall, tänker jag.

”Det burrade till i telefonen” (s. 58) Burrade? Tänker att författaren menar brummade eller surrade. Burra (upp sig) betyder ju något helt annat.

Både Klara (dotter till Sara) och Jonny (poliskollega) tänker och använder sig av uttrycket saved by the bell. Det känns lite fantasilöst (s. 60 respektive s. 136).

Det är trist när en bra story kommer i skymundan på det här sättet.

Författare: Cecilia Sahlström
Titel: Vit syrén
Förlag: Bokfabriken

 

 
8 kommentarer

Publicerat av på 11 juli, 2017 i Böcker, Debutant, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Jag har läst en av årets bästa deckare

HettaDet är lite vanskligt att läsa en bok som alla, precis alla, har hyllat. Förväntningarna blir skyhöga och risken för att bli besviken är stor. Så lite vånda hade jag allt inför läsningen av Jane Harpers deckare Hetta. Men du kan vara lugn, berättelsen höll vad den hade lovat!

Det är inget rafflande tempo, ändå tycks sidorna vilja vända blad själva. Det är svårt att sluta läsa, jag sögs in i berättelsen och helgens sommarväder utgjorde en perfekt fond. Hetta utspelar sig nämligen i det lilla australienska samhället Kiewarra mitt under den svåraste torkan i mannaminne. Skördar förstörs och djur dör av vattenbrist vilket leder till tuffa levnadsförhållanden för alla bönder som utgör merparten av det lilla samhället. Hettan tär också psykiskt på befolkningen och alla tycks ha nerverna utanpå kroppen, redo för strid.

”Du ljög. Kom på begravningen.”

Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till Kiewarra, som han en gång i tiden hastigt tvingades lämna, för att närvara vid hans bäste vän Luke Hadlers begravning. Luke misstänks ha mördat sin fru och sin son innan han sköt sig själv. De två vännerna har haft endast haft sporadisk kontakt under de senaste åren, men de två delar en mörk hemlighet tillsammans. För tjugo år sen dog en av deras närmaste vänner genom drunkning och Aaron blev genast misstänkt eftersom hans namn stod skrivet på en lapp som den döda hade. Tillsammans gav de varandra alibi för tiden för dödsfallet, men allt vilade på en lögn. De två var aldrig tillsammans och Aaron har aldrig slutat tänka på vart Luke egentligen var den där dagen. Den planerade snabbvisiten blir till ett längre besök då stadens polischef ber Aaron att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen hemma hos Luke. Ju mer information de lyckas nysta fram, desto tydligare blir det att ingenting är vad det synes vara. Samtidigt är det flera i staden som provoceras av Aarons närvaro och de har inte glömt varför de tvingade bort Aaron och hans pappa en gång i tiden.

Det är grymt spännande och stämningen är mycket olycksbådande! Vad hände egentligen den där dagen för tjugo år sen och har det något samband med den brutala dödsskjutningen av familjen Hadler? Vem är det egentligen som inte vill att mörka hemligheter dras fram i ljuset? Var och en av invånarna tycks sitta på information som de inte vill avslöja och redo att gå långt för att skrämma den som söker svar. Hetta kommer definitivt att finnas med på min lista över årets bästa deckare!

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Böcker, Deckare, Spänning

 

Där Satan har sin tron

Jag har läst någon av Unni Lindells tidigare böcker, men det känns som en evighet sen. Jag fick Där Satan har sin tron i påskpresent av förlaget. Mycket uppskattat! Cato Isaksen figurerade i den så namnet var bekant från läsning förr, däremot var Marian Dahle en helt ny karaktär för mig. Både Isaksen och Dahle arbetar vid Oslopolisen. Där Satan har sin tron är första delen i en nysatsning där Marian Dahle är tänkt att få huvudrollen. Därför gör det inget om man inte är bekant med Unni Lindells tidigare böcker eller, om man som jag, inte läst dem på väldigt länge. Berättelsen kan läsas helt fristående och läsaren får information om de tidigare händelser som behövs för att hänga med, allteftersom.

Marian Dahle har varit med om en brand och skadats svårt så därför har hon en hel del ärr i ansiktet. Dessutom lider hon av ångestattacker emellanåt och självmedicinerar med lite för mycket alkohol emellanåt. Hon har köpt sig en lägenhet i ett gammalt trähus och fått två nya grannar. En gammal tant som sällan lämnar sitt hem och en konstnär som sökt henne vid ett flertal tillfällen, men Marian har aldrig öppnat för honom.

En ung man som heter Andreas blir en helt vanlig vardagskväll kidnappad av ett par i svarta skinnställ och bortförd till en enslig plats i skogen. Där väntar en väl förberedd tortyr på honom. Förövarna har planerat sin hämnd noggrant, men Andreas tycks helt ovetande om det hat som de två känner för honom. Men Andreas är bara den första personen i deras mörka hämndplan.

Marian återvänder till sin tjänst vid Oslopolisen när hon får erbjudandet att arbeta med ett så kallat cold case. Fallet gäller en liten sexårig flicka som försvann spårlöst vid ett kolonilottsområde för många år sen. Av en slump får mamman syn på en lapp med flera handskrivna namn. Ett av namnen är Andreas, som anmälts som försvunnen av anhöriga för flera dagar sen. Men ingen förutom Marian Dahle tycks se att det finns ett samband mellan Andreas och den lilla flickans försvinnande.

Jag gillar Marian Dahle och att läsaren får veta lite mer om den komplexa personen allteftersom. Hon känns lite opålitlig, minst sagt, ockuperad av sina egna demoner som hon är. Därför tvivlar jag ibland på vad som är verkligt och vad som bara finns inne i Marians eget huvud. Särskilt sympatisk är hon inte heller. Men våldet som beskrivs i boken är rått och emellanåt nästan outhärdligt att läsa om. Då scannar mina ögon snabbt igenom texten, utan att dröja alltför mycket vid vidrigheterna som beskrivs. Det är väldigt spännande, men så plötsligt avslöjas gärningsmännen för läsaren och jag tappar lite av intresset för händelseutvecklingen. Jag menar, jag vet ju faktiskt redan att Marian Dahle kommer att överleva och lösa fallen! Det drar ner mitt omdöme till en helt okej deckare. Med detta sagt – jag kanske inte kastar mig över nästa del i serien när den kommer, men kan absolut tänka mig att läsa den!

Författare: Unni Lindell
Titel: Där Satan har sin tron
Förlag: Piratförlaget