RSS

Kategoriarkiv: Deckare

Jag har läst en av årets bästa deckare

HettaDet är lite vanskligt att läsa en bok som alla, precis alla, har hyllat. Förväntningarna blir skyhöga och risken för att bli besviken är stor. Så lite vånda hade jag allt inför läsningen av Jane Harpers deckare Hetta. Men du kan vara lugn, berättelsen höll vad den hade lovat!

Det är inget rafflande tempo, ändå tycks sidorna vilja vända blad själva. Det är svårt att sluta läsa, jag sögs in i berättelsen och helgens sommarväder utgjorde en perfekt fond. Hetta utspelar sig nämligen i det lilla australienska samhället Kiewarra mitt under den svåraste torkan i mannaminne. Skördar förstörs och djur dör av vattenbrist vilket leder till tuffa levnadsförhållanden för alla bönder som utgör merparten av det lilla samhället. Hettan tär också psykiskt på befolkningen och alla tycks ha nerverna utanpå kroppen, redo för strid.

”Du ljög. Kom på begravningen.”

Poliskommissarie Aaron Falk återvänder till Kiewarra, som han en gång i tiden hastigt tvingades lämna, för att närvara vid hans bäste vän Luke Hadlers begravning. Luke misstänks ha mördat sin fru och sin son innan han sköt sig själv. De två vännerna har haft endast haft sporadisk kontakt under de senaste åren, men de två delar en mörk hemlighet tillsammans. För tjugo år sen dog en av deras närmaste vänner genom drunkning och Aaron blev genast misstänkt eftersom hans namn stod skrivet på en lapp som den döda hade. Tillsammans gav de varandra alibi för tiden för dödsfallet, men allt vilade på en lögn. De två var aldrig tillsammans och Aaron har aldrig slutat tänka på vart Luke egentligen var den där dagen. Den planerade snabbvisiten blir till ett längre besök då stadens polischef ber Aaron att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen hemma hos Luke. Ju mer information de lyckas nysta fram, desto tydligare blir det att ingenting är vad det synes vara. Samtidigt är det flera i staden som provoceras av Aarons närvaro och de har inte glömt varför de tvingade bort Aaron och hans pappa en gång i tiden.

Det är grymt spännande och stämningen är mycket olycksbådande! Vad hände egentligen den där dagen för tjugo år sen och har det något samband med den brutala dödsskjutningen av familjen Hadler? Vem är det egentligen som inte vill att mörka hemligheter dras fram i ljuset? Var och en av invånarna tycks sitta på information som de inte vill avslöja och redo att gå långt för att skrämma den som söker svar. Hetta kommer definitivt att finnas med på min lista över årets bästa deckare!

Författare: Jane Harper
Titel: Hetta
Förlag: Forum

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Böcker, Deckare, Spänning

 

Där Satan har sin tron

Jag har läst någon av Unni Lindells tidigare böcker, men det känns som en evighet sen. Jag fick Där Satan har sin tron i påskpresent av förlaget. Mycket uppskattat! Cato Isaksen figurerade i den så namnet var bekant från läsning förr, däremot var Marian Dahle en helt ny karaktär för mig. Både Isaksen och Dahle arbetar vid Oslopolisen. Där Satan har sin tron är första delen i en nysatsning där Marian Dahle är tänkt att få huvudrollen. Därför gör det inget om man inte är bekant med Unni Lindells tidigare böcker eller, om man som jag, inte läst dem på väldigt länge. Berättelsen kan läsas helt fristående och läsaren får information om de tidigare händelser som behövs för att hänga med, allteftersom.

Marian Dahle har varit med om en brand och skadats svårt så därför har hon en hel del ärr i ansiktet. Dessutom lider hon av ångestattacker emellanåt och självmedicinerar med lite för mycket alkohol emellanåt. Hon har köpt sig en lägenhet i ett gammalt trähus och fått två nya grannar. En gammal tant som sällan lämnar sitt hem och en konstnär som sökt henne vid ett flertal tillfällen, men Marian har aldrig öppnat för honom.

En ung man som heter Andreas blir en helt vanlig vardagskväll kidnappad av ett par i svarta skinnställ och bortförd till en enslig plats i skogen. Där väntar en väl förberedd tortyr på honom. Förövarna har planerat sin hämnd noggrant, men Andreas tycks helt ovetande om det hat som de två känner för honom. Men Andreas är bara den första personen i deras mörka hämndplan.

Marian återvänder till sin tjänst vid Oslopolisen när hon får erbjudandet att arbeta med ett så kallat cold case. Fallet gäller en liten sexårig flicka som försvann spårlöst vid ett kolonilottsområde för många år sen. Av en slump får mamman syn på en lapp med flera handskrivna namn. Ett av namnen är Andreas, som anmälts som försvunnen av anhöriga för flera dagar sen. Men ingen förutom Marian Dahle tycks se att det finns ett samband mellan Andreas och den lilla flickans försvinnande.

Jag gillar Marian Dahle och att läsaren får veta lite mer om den komplexa personen allteftersom. Hon känns lite opålitlig, minst sagt, ockuperad av sina egna demoner som hon är. Därför tvivlar jag ibland på vad som är verkligt och vad som bara finns inne i Marians eget huvud. Särskilt sympatisk är hon inte heller. Men våldet som beskrivs i boken är rått och emellanåt nästan outhärdligt att läsa om. Då scannar mina ögon snabbt igenom texten, utan att dröja alltför mycket vid vidrigheterna som beskrivs. Det är väldigt spännande, men så plötsligt avslöjas gärningsmännen för läsaren och jag tappar lite av intresset för händelseutvecklingen. Jag menar, jag vet ju faktiskt redan att Marian Dahle kommer att överleva och lösa fallen! Det drar ner mitt omdöme till en helt okej deckare. Med detta sagt – jag kanske inte kastar mig över nästa del i serien när den kommer, men kan absolut tänka mig att läsa den!

Författare: Unni Lindell
Titel: Där Satan har sin tron
Förlag: Piratförlaget

 

Det kan aldrig bli för många deckare!

Bokfloden svämmar som bekant över av deckare och det dyker fortfarande upp nya bekantskaper som översätts. Nu senast fick jag möta  norske Torkil Damhaug som redan gett ut elva böcker i sitt hemland. Jag har ingen aning om Se mig, Medusa som nyligen kommit ut på svenska är en del i en serie eller ej, men jag nästan hoppas det. Här finns så mycket att bli entusiastisk inför! Och så härligt det är att hitta ännu en ny deckarförfattare som överraskar!

Huvudpersonen Axel Glenne är son till en norsk krigshjälte och det är förstås ett arv som förpliktigar. Själv arbetar Axel Glenne som läkare och har sin egen klinik. Under hela hans uppväxt var han den son som familjen satte sitt hopp till. Axels tvillingbror Brede föll ganska fort utanför ramarna och ställde ideligen till det för sig. De båda pojkarna var verkligen som natt och dag. En morgon efter en lång journatt inträffar något som drar igång en händelsekedja som Axel Glenne blir ofrivilligt indragen i. En kvinna hittas död med skador som ser ut som rivsår från en björn. Men det finns inga björnar i centrala Oslo… eller? Kort därpå hittas nämligen ytterligare en kvinna riven och dödad. De båda brottsoffren tycks inte ha någon koppling till varandra, förutom en gemensam nämnare. Axel Glenne. Samtidigt verkar en psykisk labil patient till Axel ha sett någon som liknar honom på pricken. Kan det verkligen vara tvillingbrodern Brede som Axel inte träffat på väldigt många år? Och i så fall, varför dyker han upp så plötsligt?

Se mig, Medusa är en deckare  med många oväntade vändningar och som läsare överraskas jag ständigt. Så till den grad att jag till slut tvivlar på mina egna slutsatser. Den känns också lite originell. Axel Glenne är läkare och en familjeman som verkligen tycks vilja göra gott och inte såra sina närmaste. Ändå faller han dit. Den känns väldigt trovärdig och rymmer också en del dagsaktuella politiska spörsmål, som exempelvis motsättningar mellan stad och landsbygd och skillnaden i synen på rovdjur, som ju också känns igen från Sverige. Jag gillar det här supermycket!  Se mig, Medusa känns som obligatorisk påskekrimläsning i år!

Författare: Torkil Damhaug
Titel: Se mig, Medusa
Förlag: Bokfabriken

 

 

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 april, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Syndafloder av Kristina Ohlsson

Nu är den här! Den sjätte deckaren om Fredrika Bergman och Alex Recht! Som jag har längtat – och hoppats! För när Kristina Ohlsson började skriva om zombies så tappade jag hoppet om fler delar i serien. Dessutom skrev hon ju två böcker om Martin Brenner däremellan (Lotus Blues och Mios blues). Men så kom Dagen som gjorde mig så lycklig! Syndafloder damp ner i brevlådan och gick före a l l a böcker i min TBR-hög! För det är verkligen en sann högtidsstund när man öppnar en bok som man vet redan från början at man kommer älska!

Jag kan lita på Kristina Ohlsson! Hon skriver så rappt och har så många lösa trådar, som alltid fogas samman i slutet. Det är nästan helt omöjligt att sluta läsa. Jag läste för länge på kvällen innan jag skulle somna och ställde klockan tidigare än jag måste för att hinna läsa klart innan jobbet. Du förstår redan vilken sorts bok det är, va? Jag är lyrisk!

En man hittas död i sin mysfåtölj framför brasan, skjuten i bröstet från nära håll. En udda detalj är att han bär sin dotters vigselring på lillfingret. Inga tecken på strid syns i huset, vilket skulle kunna tyda på att offret kände gärningsmannen. Samtidigt i samma stad är en begravningsentreprenör övertygad om att något hemskt har hänt hans bror och dennes familj. De skulle visserligen emigrera till Australien, men lämnade sitt hem i all hast med odiskad disk och smutskläder i tvättkorgen. Nu försöker han övertyga polisen om att efterlysa familjen, men den ansvarige polismannen hävdar bestämt att han har pratat med den försvunne brodern. Och i närheten av dessa två människoöden finns en kvinna som är livrädd sin man som tycks helt ha tappat fattningen. Hon är beredd att gå väldigt långt för att skydda sig själv och deras två barn.

Tre berättelser som alla når Fredrika Bergman och Alex Recht på lite olika sätt. Det som tycks vara helt separata händelser, visar sig vara tätt sammansvetsade med varandra. Någon lämnar dessutom kryptiska meddelanden personligen ställda till Alex Recht. Det är någon som vill få honom att förstå något. Men vad? Tiden tycks rinna iväg utan att några väsentliga framsteg görs i utredningen och utredarna famlar i blindo, när ett samtal från en gammal kollega plötsligt för dem ett steg närmare lösningen.

Mer vill jag inte berätta! Den här boken vill du läsa själv! En kollega frågade mig om man måste läsa böckerna i ordningen och ja, jag tycker faktiskt det! I Syndafloder finns en hel del referenser till de tidigare böckerna i serien. Inte så att det blir jobbigt att man inte minns alla detaljer, men det ger definitivt en extra dimension till läsupplevelsen om man hänger med lite i vad som hänt Bergman och Recht tidigare i livet (ja, jag vet att jag pratar om dem som levande personer, men för mig är de nästan det. Vi har ju liksom lärt känna varandra nu.). Det är bara att hålla tummarna för att de kommer en sjunde bok, även om det just nu ser lite mörkt ut! Min enda invändning mot Syndafloder är upplösningen som känns lite ofärdig, men vad gör det, när det är så förbaskat underhållande längs vägen?!

Författare: Kristina Ohlsson
Titel: Syndafloder
Förlag: Piratförlaget

 

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 14 mars, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Bäst hittills!

Efter din dödHur många gånger händer det att jag läser en deckare och inte har en aning om vem, mördaren är förrän alldeles i slutet? Inte särskilt ofta. Väldigt sällan, faktiskt. Men det hände med Eva Dolans tredje deckare om kollegerna Zigic och Ferreira vid polisen i Peterborough! Efter din död är en ren påminnelse om varför jag älskar att läsa deckare, eller faktiskt varför jag älskar att läsa överhuvudtaget! Det där med berättelser som får mig att uppslukas och vara någon helt annanstans i tanke och känslor. Så svårt att tänka sig hur mitt liv vore utan min läsning!

Efter din död inleds med en ung pojke som rymmer från sitt fosterhem. Han väljer det absolut värsta sättet när han liftar med en ensam man. Samtidigt letar hans kontaktperson febrilt efter honom, men utan att gå ut med  en efterlysning. Hon vill inte dra onödig uppmärksamhet till pojken.

Zigic och Ferreira arbetar vid Hatbrottsenheten. Det är inte självklart att hatbrott är det första man tänker på när en mamma hittas brutalt mördad i sitt hem tillsammans med sin hennes svårt funktionsnedsatta dotter övervåningen, som har dött av svält när hon lämnats ensam. Men efterforskningar visar att dottern varit en aktiv på nätet och fått många hatkommentarer på sin blogg. Kanske är det hon som mördaren egentligen ville komma åt? Här utvecklas en ganska snårig berättelse med många olika dela: skilsmässa, bonusfamiljer, aktiv dödshjälp, nättroll… Men Eva Dolan har koll på alla trådar och väver ihop allt mycket skickligt!

Som sagt, det här är den tredje boken i serien om Zigic och Ferreira. Den funkar absolut att läsa fristående, men jag tycker att Eva Dolan är så bra att det vore synd att inte läsa dem i ordning! Första boken heter Lång väg hem och är nästan lika bra som denna. Del två heter Döda talar inte, om är den jag personligen gillade minst.

Författare: Eva Dolan
Titel: Efter din död
Förlag: Modernista

 
4 kommentarer

Publicerat av på 10 mars, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Äntligen Peter May igen!

Entry IslandNär det kommer en ny deckare av Peter May, håller jag på den ett tag! Han tillhör en av mina absoluta favoriter i genren och jag vill njuta ordentligt när jag läser hans böcker. Därför har också Entry Island blivit liggande på vänt ett tag, men nu kunde jag inte hålla mig längre!

När den avlägset belägna ön Entry Island drabbas av ett överfallsmord i hemmet, kallas Sime Mackenzie dit tillsammans med ett utredningsteam från Montréal. Han mår så där och har sömnproblem efter att ha blivit lämnad av sin älskade, men han är den ende som kan prata engelska och gaeliska, vilket fortfarande är det vanligaste på ön. En affärsman har hittats knivskuren till döds i sitt hem och det enda vittnet är hans hustru, Kirsty. Men brott är sällsynta på Entry Island, och mord i synnerhet så därför blir också Kirsty huvudmisstänkt. Första gången Sime träffar Kirsty drabbas han av en märklig deja vú-känsla. Han tycker sig känna igen Kirsty, trots att de aldrig tidigare träffats.

Parallellt löper också en annan historia genom Peter Mays bok. Det är den om Sime Mackenzies förfader som på 18oo-talet fördrevs från sin hembygd i den stora utrensningen som engelsmännen genomförde på de olika öarna i Yttre Hebriderna. Det var en bit historiebeskrivning som var helt okänd mark för mig, otroligt spännande och tragiskt! För min del blev denna berättelse den största behållningen med Entry Island. Jag tycker nog att mordgåtan är lite blek och inte blir jag särskilt nyfiken på vem mördaren är heller. Att det förmodligen inte är Kirsty är ju rätt uppenbart. Däremot är den om Sime Mackenzies ursprung både gripande och lär mig någonting. Han skriver ju otroligt bra också, Peter May! Det märks verkligen att han vill sprida sin kunskap i ämnet, men han väver skickligt in det i deckarhistorien. Entry Island är en fristående deckare som även passar den historieintresserade!

Författare: Peter May
Titel: Entry Island
Förlag: Modernista

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!