RSS

Kategoriarkiv: Deckare

I hemmets trygga vrå

Sharon och Barry Mason bor i ett välrenommerat bostadsområde tillsammans med sina två barn, Daisy och Leo. En kväll har de en stor fest för boende i området. Åttaåriga Daisy klär ut sig till en tusensköna, men sent på kvällen ringer föräldrarna till polisen och anmäler henne försvunnen. Trots otaliga vittnen så tycks ingen ha någon information som kan ge svar på vart Daisy tagit vägen. När poliserna granskar bilderna som togs från festen, upptäcker de att den lilla flicka som de trodde var den utklädda Daisy i själva verket är en helt annan. Plötsligt kan de inte ens vara riktigt säkra på att Daisy ens var på festen. Kriminalkommissarie Adam Fawley, som leder utredningen, kommer snart underfund med att inget med familjen Mason är som det ser ut att vara. Vad vet egentligen storebror Leo om Daisys försvinnande? Varför ljuger Sharon om till synes ovidkommande saker? Och vilket slags förhållande hade egentligen Barry till sin dotter? Adam Fawley blir dessutom mer känslomässigt engagerad än han borde då fallet påminner honom om det barn han själv förlorat.

Jag gillar att boken hoppar mellan olika tidsperioder. Visst ställer det vissa krav på läsaren, till exempel att man noggrant läser tidsangivelsen i början, annars blir det knepigt att hänga med, men jag gillar deckarförfattare som försöker förnya sättet att berätta en historia på. Jag tycker dock att Cara Hunter är lite övertydlig emellanåt med vilken social bakgrund paret Mason har, att de är uppkomlingar som inte kan alla sociala koder för överklassen etc. Kanske är det hennes brittiska påbrå som är orsaken till att det lyfts fram otaliga gånger i texten? Hur som, jag ryser av obehag när jag läser om familjen Mason. Redan från början anar jag att något inte står rätt till i den familjen, kan jag säga. *burr* Författaren lyckas väldigt väl med att gestalta karaktärerna, tycker jag.

I hemmets trygga vrå är Cara Hunters första bok i serien om Adam Fowley. Jag kommer definitivt att läsa de kommande böckerna!

Författare: Cara Hunter
Titel: I hemmets trygga vrå
Förlag: Louise Bäckelin Förlag

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 mars, 2018 i Barn, Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Stora stygga vargen

Stora stygga vargen

I höstas lyssnade jag på en ljudbok. Det var en deckare jag hört många bra saker om, Snövit ska dö den tyska författaren Nele Neuhaus. Jag blev lite nyfiken på författaren och såg att boken som jag läst egentligen var den femte delen i serien om Pia Kirchhoff och Oliver Bodenstein vid Frankfurt am Main-polisen. De första böckerna gav Nele Neuhaus ut genom egenutgivning och när de blev en stor succé så fick ett större tyskt förlag upp ögonen för henne (tänker på Emelie Schepp som ju har en liknande bakgrund). Hur som, ljudboken var så spännande och bra att jag tänkte att jag måste läsa uppföljaren och nu har jag gjort det! Den heter Stora stygga vargen och är nästan ännu bättre!

Kroppen efter en ung tjej hittas i floden. Ingen tycks ha anmält en tonåring saknad som stämmer in på den döda. Hon tycks vara någon som bara dykt upp utan att finnas i några register. Obduktionen visar att hon blivit våldtagen och misshandlad. Dessutom finns en mängd oläkta benbrott och kroppen har blivit svårt misshandlad. Kort därpå får en programledare reda på saker som verkligen kommer att locka höga tittarsiffror. Hon har precis hunnit sätta sig in i storyn, när hon kidnappas. Hon hittas våldtagen och svårt misshandlad kort därefter, men har stora minnesluckor. Hennes dotter hittar en lapp och jobbdatorn som polisen helt missat och startar sin egen efterforskning vem som skadat mamman så illa.

Liksom i den föregående boken är persongalleriet gigantiskt och det dyker upp flera personer som på något sätt har betydelse för handlingen. Det är lite mäckigt att hålla reda på vem som är vem i början och boken tjänar på att läsas i ett sträck. Emellanåt är det lite snårigt och omständligt, men jag tycker verkligen att Nele Neuhaus lyckas få ihop allt till slut. Själva slutet ger kalla kårar längs min ryggrad. Fy 17 vilka svin det finns! Mer än så tänker jag inte skriva om själva intrigen, av rädsla för att avslöja mer än jag borde. Har du lite ledighet och längtar efter en sträckläsningsbok så kan jag verkligen rekommendera Stora stygga vargen! Jag hoppas att vi får fortsätta att läsa serien på svenska och att det svenska förlaget ger ut dem i ordning! Till min förvåning upptäcker jag att den föregående Snövit måste dö egentligen är nummer fyra i serien och att denna är den sjätte boken. Varför gör i på detta viset? Tyvärr går vissa hänvisningar till tidigare händelser mig förbi, vilket irriterar mig lite. Synd på så rara ärtor!

 

Författare: Nele Neuhaus
Titel: Stora stygga vargen
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 januari, 2018 i Deckare, Spänning

 

Först ut 2018!

Årets första bok är utläst! Det har blivit ovanligt lite läst i jul, skyller på att jag istället varit väldigt social. Dessutom så är det alltid så när jag är ledig, att jag längtar jättemycket efter att bara slappa med en bok i soffan eller badkaret. Men så kommer de där semesterdagarna och jag blir hur rastlös som helst och vill göra en massa! Nu sitter jag med 1,5 dags ledighet kvar och undrar varför jag inte kopplade av mer… Någon som känner igen sig?
Hur som, min första utlästa bok 2018 blev Sjusiffrigt av Anna Karolina! Författaren är en alldeles ny beknatskap som jag inte läst tidigare, men det här bådade gott! Jag gillade den ovanliga intrigen och att förövarna i boken var tre kvinnor, Jag skulle säga att det inte hör till vanligheterna heller i deckargenren, De tre väninnorna Julia, Nicki och Carla kidnappar en rik affärsman i hopp om att pressa lösenpengar från hans ännu rikare pappa. Men allt går fel och innan de har fått några pengar blir de tvungna att köra sitt brottsoffer till akuten för att förhindra att han förblöder. På samma sjukhus som mannen läggs in arbetar Julia som läkare. Och ja, visst blir han hennes patient.
För ett år sen omkom Julias man och son i en bilolycka. De hade åkt hem tidigare från en fest och stannat vid vägkanten för att sonen behövde kissa. Då blev de påkörda av en bil som smet direkt från olycksplatsen och avled omedelbart. Därför är Nicki och Carla den enda familj som Julia har kvar. Carla har dessutom en bror som också betyder mycket för Julia. Han är missbrukare och har samlat på sig skulder han inte kan betala. Personen som han har fodringar hos är brorsan till Carlas ex. En känd gangster man inte gärna gör sig ovän med. Han pressat brodern på pengar och Carla blir indragen. Som vänner ställer de tre kvinnorna alltid upp för varandra. Även när det gäller att begå allvarliga brott. Men här finns också tvivel. Kan man verkligen lita på sina närmaste vänner? Berättar de alltid sanningen för dig? Och vad gör man när kärlek kommer in i bilden?
Boken är svår att släppa och karaktärerna känns faktiskt ganska trovärdiga, trots att de på pappret känns en smula överdrivna. Jag gissar att det beror på att Anna Karolina är duktig på att gestalta och har goda kunskaper i polisarbetet, efter attt själv ha jobbat inom polisen i 15 år. Jag är ju också svag för oväntade slut och när upplösningen börjar närma sig, läser jag med hjärtat i halsgropen och har ingen aning om hur det kommer att gå! Det som drar ner mitt betyg lite är att kvinnorna inte får fortsätta vara kaxiga och självständiga, utan att det måste komma en man emellan. Jag tycker heller inte att den förälskelsen är särskilt trovärdig, åtminstone inte så som den beskrivs. Ändå, visst har jag fått mersmak på att läsa fler böcker av Anna Karolina!
Författare: Anna Karolina
Titel: Sjusiffrigt
Förlag; Bookmark
 
1 kommentar

Publicerat av på 6 januari, 2018 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning, Vänskap

 

Deckare med otäck verklighetsförankring

Jag läser ganska mycket deckare och thrillers. Ändå var Lisa Bjurwald en helt okänd författare – och person! – för mig. Förra årets debuterade hon med den första deckaren om specialpolisen Rebecka Born, Tills bara aska återstår. Lisa Bjurwald själv är även en prisbelönt journalist och något av en expert på främlingsfientlighet. Hon är också chefsredaktör för tidskriften Författaren. När jag fick möjlighet att läsa hennes andra bok, Ta min hand, som just kommit ut, var jag väldigt pepp på att läsa.

Det är en mörk och otäck berättelse som utspelar sig under den stora flyktingströmmen till Europa för något år sen. Två bröder bor med sin släkting i ett grekiskt flyktingläger. Men så kommer det en man och för bort dem. När pojkarna vaknar upp befinner de sig med två andra män i en bil på väg norrut genom Europa. Samtidigt befinner sig specialpolis Rebecka Born i ett slags ingenmansland. För tillfället är hon avstängd från sin tjänst vid Sektionen för särskilda hot (SSH). Då kommer ett anonymt tips angående försvunna flyktingbarn. Hennes första reaktion är att avfärda tipset. Det är för det första tämligen vagt. För det andra har hon nog med sig själv och att reda ut den situation hon hamnat i. Men så kommer ett liknande tips. Den här gången från en mer betrodd källa och nyfikenheten väcks. Vart har alla försvunna barn egentligen tagit vägen? Rebeckas efterforskningar leder in till internets mörkaste vrå, Darknet.

Samtidigt varvas berättelsen också med de båda bortrövade brödernas öden och en pedofil som kallar sig Vargen. Det är en fruktansvärt skrämmande läsning. De inre bilder som kommer upp är ohyggliga, ändå är Lisa Bjurwald noga med att inte lägga krut på en massa sadistiska detaljer, vilket är klokt. Läsaren har ändå inga svårigheter att föreställa sig de fruktansvärda scenarion som utspelar sig i dessa pedofilnätverk. Jag tycker att Ta min hand är välskriven på många sätt. Det märks att Lisa Bjurwald har stora kunskaper i ämnet och känner ett genuint engagemang i dessa frågor. Det jag saknar är lite mer information om Rebecka Born, vem hon är som person och vad hon har varit med om. Kanske borde jag helt enkelt ha läst den första delen innan. Efterordet är det mest otäcka av allt. Här visar författaren att verkligheten ligger väldigt nära fiktionen.

Författare: Lisa Bjurwald
Titel: Ta min hand
Förlag: Bladh by Bladh

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2017 i Övergrepp, Barn, Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

1793 av Niklas Natt och Dag – och en intervju!

1793Jag har läst Niklas Natt och Dags fantastiska debutroman 1793! Jag, som sällan läser historiska romaner, fastnade rejält i den här berättelsen. Vilken häftig debut! Otroligt att någon lyckas så väl med en roman vid första försöket! Emellanåt var 1793 dock så otäck och ruskig att jag nästan inte förmådde läsa. Boken är inget för klenmagade! Jag levde mig in i boken och kunde inte sluta prata om den med min man, som ju inte har läst den (än)… Helt hopplöst! Nu har jag köpt in den till ”mitt” bibliotek och ser fram emot att hitta nya läsare till den! Det är en bladvändare av högsta klass!

Året är 1793 (förstås). Stockholm är skitigt och kallt. Vintern 1793 ska bli den kallaste på länge. I sjön Fatburen på Södermalm hittas en svårt lemlästad man av en polispalt vid namn Cardell. Han kontaktar Stockholms poliskammare och Cecil Winge tar över fallet. Trots att han är döende i lungsoten är han fast besluten att ta reda på mannens identitet och vem som bragt honom om livet. Hans efterforskningar leder honom in i samhällets mörkaste vrår. Genom fyra olika berättelser, väver Niklas Natt och Dag ihop ett slags gotisk mordmysterium. Det är väldigt spännande på många plan! Här finns alla samhällsklasser representerade och deras olika öden väver ihop intrigen på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Miljöbeskrivningen är otroligt bra! Den tacksamheten jag känner, efter avslutad läsning, att jag faktiskt lever idag – 2017 – och inte då, är väldigt stor! Inte minst som kvinna, eftersom det, i kombination med fattigdom, innebar en enorm risk att råka illa ut på alla tänkbara sätt.

Jag fick också möjligheten att ställa några frågor till författaren. Stort tack för det till både Niklas och Forum bokförlag! Här är vår mejlkonversation:

Stort tack för att jag får skriva till dig och ställa några frågor! Men först och främst, tusen tack för en fantastisk läsupplevelse! Vilken makalös debutroman du har skrivit! Jag älskade den, även om jag stundtals hade svårt att läsa vissa scener, och jag kände ett sånt behov av att prata om min läsning med min omgivning! Stackarna har ju inte läst boken än, men jag vet att jag gjort dem nyfikna! Jag har också köpt in boken till ”mitt” bibliotek, där jag jobbar som bibliotekarie. Här ska boktipsas! Det är verkligen en berättelse som kom mig nära. Jag hade svårt att släppa tankarna på den, även efter att jagar slutat läsa. Ja, och så bloggar jag om min läsning också på Fru E:s böcker sen nio år och det är där jag kommer publicera dina svar tillsammans med min ”recension”. Hoppas att det är ok?

– Det är jag som ska tacka!

Ok, första frågan kommer här: Du skriver i efterordet att du trodde att du skulle behöva tvinga in din berättelse i verklighetens 1793, men upptäckte att det ofta blev precis tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur din skrivprocess såg ut. Varför blev det en historisk roman? Hur länge har du skrivit på den här berättelsen? Hade du hela berättelsen klar i huvudet innan du började skriva eller utvecklades intrigen allt eftersom?

– Som barn, ung vuxen och – handen på hjärtat – än idag är jag både en stor anhängare och produkt av fantasy och science fiction. Jag såg alltid den historiska romanen som en nära släkting till dessa genrer; de har gemensamt en exotisk miljö som kräver viss fokus på detaljer för att hjälpa till att göra läsaren hemmastadd. För att nämna några har jag fått väldigt starka läsupplevelser av James Clavell, av Patrick O’Brian, av Hilary Mantel (kanske främst A Place of Greater Safety), av Alan Moores From Hell och – främsta referensen bakom 1793 vad mig anbelangar – av Umberto Ecos Rosens Namn, och titlar som dem inspirerade mig att skriva historiskt. Sedan trodde jag i och för sig inte riktigt att 1793 skulle bli publicerad, utan att det mest var en personlig helig ko jag var tvungen att slakta för att kunna gå vidare och skriva någonting annat.

Berättelsen var från början inte speciellt klar. Jag visste hur den började och hur den slutade, hur den skulle kännas och hur jag ville ha stämningen. Sedan gjorde jag det lätt för mig genom att dela upp skeendet i fyra delar som liksom utgjorde egna separata mikrokosmos och kunde bearbetas var för sig. Anna Stinas del, den nästa sista, var från början den mest diffusa, då det enda viktiga för övriga handlingen är dess slut, och länge utgjordes de första nittio procenten av den delen av en snabb anteckning som löd ungefär ”spännande saker händer här, ca 80 sidor”. Och det var där verkligheten klev in och räddade mig mer än någon annanstans: Det hände en hel del spännande saker på spinnhuset just det året, av en märklig slump som jag aldrig lär bli klok på. Kristofer Blix del, den andra, som är den enda som är berättad i första person och i imperfekt, var den enklaste och snabbaste att skriva, och också den som är minst förändrad från första till sista utkast. Jag tror att det beror på att han är den karaktär som har mest av mig själv – åtminstone som jag var en gång – i sig.

Tidsmässigt? Det tog ett år att skriva första utkastet och ytterligare tre år att få det publicerat, med många refuseringar, en del uppmuntrande lektörsutlåtanden, diverse olika förlagskontakter, omskrivningar, strykningar och tillägg. Jag gick i vad jag förstått är den fälla som drabbar många som försöker skriva någonting historiskt: För mycket historia. Du hittar mängder av detaljer som du förälskar dig i och försöker få in din prosa på bekostnad av tempot. Redan i version två rök 250 000 tecken, nästan en tredjedel av första utkastet, av mer eller mindre ovidkommande historiebeskrivning.

Har du alltid varit historieintresserad? Var det något i dina efterforskningar som överraskade dig särskilt?

– Allt började med Carl Michael Bellman för mig. En i raden av mina många plastbrorsor läste på 90-talet mycket Arne Anka, seriealbum som kanske var lite i mognaste laget för mig då, men Charlie Christensen, som både skrev och tecknade serien, var en stor Bellmanbeundrare, och mitt bland alla tecknade djur som söp, slogs och låg runt i Stockholms uteliv kunde det plötsligt dyka upp en illustrerad Fredmansepistel med ett väldigt annorlunda anslag. Det gjorde mig intresserad, och fick mig att köpa min första skiva: Fred Åkerströms Vila Vid Denna Källa. Därpå snodde jag en Bellmanantologi från mitt högstadiebibliotek och lärde mig spela gitarr efter ackordanalysen på sista sidan. Efter tjugo år av Bellmanlyssning kändes nog 1700-talet aningen mindre exotiskt för mig än många andra eror, och därför föll det sig naturligt att skriva om just denna tid.

Den stora överraskningen var nog hur mycket av 1700-talets Stockholms som finns kvar än idag, även om man bortser från Gamla Stan. Jag tränade inför Stockholm Maraton kring den tid då jag skrev som mest, och på träningsrundorna gick det att springa mellan malmgårdar byggda under stormaktstiden som står kvar än idag. Bara ett stenkast från mitt kontor på Odenplan finns Observatoriet, nedanför ligger en idag väldigt anonym vägkorsning som heter Spelbomskans Torg efter en kvarn som en gång stod där, på andra sidan kullen ligger det som idag kallas Spökslottet, lite längre ner ligger Adolf Fredriks kyrka, på väg hem går jag förbi ett främmande träd på Hälsingegatan som fäller underligt fjärilsformade löv om höstarna, som visade sig vara en kvarleva från den forna bergianska trädgården från 1700-talet, som flyttades ut till Brunnsviken i takt med att staden bredde ut sig.

Dessutom införde stadsarkitekten i början av 1700-talet tvång på inlämning av ritningar för bygglov, och hela den samlingen finns kvar i Riksarkivet, idag klassad som världsarvsminne. Det är helt fantastiskt: Varje version av Stockholm från 1713 och framåt, sparad på papper!

När jag läser 1793 så lever jag mig in mycket i händelserna och dina beskrivningar av miljön gör att jag huttrar av kyla, rynkar på näsan åt stanken. Min läsning blir nästan en fysisk upplevelse! Hur har du gjort för att komma dåtiden så nära?

– Hur nära dåtiden jag faktiskt kommit går ju inte att veta. Jag har utgått från historiska källor, och målsättningen är att om en detalj nämns i boken – gata, hus, politiska skeenden, krogar, maträtter, klädesplagg och så vidare – ska det i möjligaste mån spegla faktiska förhållanden, och många faktiska förhållanden framstår som väldigt grisiga med våra dagars mått mätt. Hygienrutiner och medicin höll inga berömvärda nivåer. Stockholm växte snabbt, och man visste ingenting om hur en gryende storstad behövde administreras för att fungera, från latrinlogistik och så vidare.

Men så mycket handlar ju också om vilket perspektiv du väljer som berättare: Luktar Moodgallerian i Stockholm parfym, nybakt bröd, ekologisk vegomat? Eller luktar den ospolad pissränna och hundbajs som någon dragit in från gatan? Det får du välja själv, beroende på vilken stämning du eftersträvar i din historia. Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793. Frågar du Christopher O’Regan, som är historiker och expert på just den här perioden, lär du få en helt annan bild, inte nödvändigtvis mer eller mindre sann. Men igen, jag kommer från Bellmandiktningen, och den är bitvis väldigt hemsk, något som ofta glöms bort när man ska sjunga Fjäriln Vingad Syns På Haga på skolavslutningen. Hans skildring av lungsot är nästan klinisk, och oändligt otäck, och dess enda botemedel är en sista fylla före graven: ”Drick ur ditt glas/se döden på dig väntar/slipar sitt svärd, och vid din tröskel står…/guldguler hy, matt blomstrande små kinder/nedkramat bröst och platta skulderblad./Lät se din hand, var ådra blå och trinder/ligger så sväld och fuktig som i bad;/handen är svettig och ådrorna stela/knäpp nu och spela! /Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad…”

En annan sak jag tänkte på var hur våldet ständigt fanns närvarande på den tiden. Slagsmål var vardagsmat och tänderna rök ofta. Cardell känns väldigt representativ. Medan Cecil Winge är mer atypisk med sitt mer analyserande och resonerande sätt. Har det med hans sjukdomstillstånd att göra? Skulle en frisk Winge vara mer våldsam, tror du? Å andra sidan känns han också väldigt osjälvisk som mer eller mindre förmår sin hustru att bli kär i en annan man. 

– Cecil Winge och jag har en rätt komplicerad historia. Till att börja med tror jag inte att jag har skrivit hans namn en enda gång utan att slinta med mitt vänstra ringfinger så att efternamnet blir Einge. Varenda gång. Jag har ingen rimlig förklaring till varför. Han ändrade också personlighet minst en gång under skrivandet. I det första utkastet – det sista och även publicerade har numret åtta – hade han exempelvis humor och var inte rädd för att använda den, och han fick i slutändan bara behålla två väldigt torra små skämt, ett i första delens sista kapitel och ett i del fyra som handlar om Cardells favoriträtt. Han är på gott och ont bokens huvudperson, och för att berättelsen alls skulle fungera behövde han bli någon som jag kunde hysa verkliga känslor för, vilket ju är förutsättningen för att försöka lura också en läsare att känna samma sak. Det var svårt. Jag vet inte hur väl det lyckats, heller.

Det sena 1700-talet är en ganska välexploaterad mark för historiska skildringar, och jag inbillar mig att anledningen är brytpunkten mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har vi ett nästan medeltida feodalsamhälle där titlar och mark går i arv, klassamhället är en självklarhet, de mänskliga rättigheterna ett skämt och rättsskipningen brutal och skoningslös. Å andra sidan, upplysningen! Alla de idéer som under de kommande två seklen skulle förändra samhället i grunden, och som blev plattform för allt vad vi har av humanism och demokrati. Cecil Einge – men för helvete! – Winge var tänkt att vara en upplysningsman ut i fingerspetsarna, och som sådan främmande för våld. I delar som sedermera ströks var Winges stora käpphäst en milanesisk filosof vid namn Cesare Beccaria, som redan 1764 skrev ett verk om brott och straff där han noterade att tortyr – som fortfarande förekom – var ett helt värdelöst sätt att få fram information, åtminstone om det var sanningen man var ute efter: Gör du någon tillräckligt illa kommer hen att säga precis vad som helst, erkänna vad som helst. Så själva tortyren blir en garant för att aldrig få veta sanningen, helt kontraproduktiv. Men hur rätt Cesare än hade så brydde sig ingen förstås förrän långt senare (och många fortsätter att inte bry sig än idag). Hur som helst: I min värld är Winges principer oberoende av hans åkomma. Däremot får den honom under berättelsens gång att tvivla på sin livslånga övertygelse.

Vissa scener är rent plågsamma att läsa. Jag tänker särskilt på stympningen och Drakens plågsamma dans. Hur var det att skriva om detta? Var du också tvungen att pausa från alla otäckheter och skriva om mer oskyldiga saker emellanåt?

– Från det att jag började skriva 1793 till dess att den blev publicerad hann jag få två barn. Det är lite skillnad, tycker jag, på att skriva på den typen av scener före och efter man förökat sig. Kanske får man lite mer respekt för livet. Men om 1793 kändes lite väl svart ibland fanns det i alla fall minst en bebis inom räckhåll, i vars sammetslena underhudsfett man kunde borra ner näsan. Under de knappt nio månader jag hann skriva barnlös vill jag tröstmässigt utöver min hustru nämna Mozart Katt, min mycket kärvänliga, sex och ett halv kilo tunga sibiriska katt, och om ingen om dem fanns till hands fanns ju alltid My Little Pony: Friendship is Magic på Netflix.

Till sist, när får vi läsa nästa bok av dig? Har du en berättelse som väntar på att bli skriven redan? Blir det en ny historisk roman, tror du?

– Jag håller på att avveckla delar av mitt yrkesliv för att friställa tid att skriva mer skönlitterärt, och planen är att börja skriva på vad jag tror kommer bli 1794 – eller vad den nu kommer heta – efter årsskiftet. Min förhoppning är att den kommer bli klar under 2018, baserat på att den är ungefär lika färdig i huvudet nu som 1793 var när jag började, men det beror ju helt och hållet på hur väl skrivandet flyter på, och hur nöjd jag blir med resultatet. Jag har ingen som helst lust att släppa ifrån mig någonting som jag inte själv tycker lika bra om som 1793, så det får ta den tid det tar. Och går det inte alls hoppas jag att det blir något annat i stället.

Tusen tack för alla frågorna och för att jag fick tillfälle att svara på dem!

Författare: Niklas Natt och Dag
Titel: 1793
Förlag: Forum bokförlag

 

Peter May gör det igen!

Coffin Road

Jag har sagt det förr, men varje gång det kommer ut en ny deckare av Peter May så är det en högtidsstund! Få författare är så jämna i kvaliteten som Peter May, jag blir ta mig 17 aldrig besviken på hans berättelser!

I den senaste fristående deckaren Coffin Road finns flera likheter med Jason Bourne – karaktären i Robert Ludlums böcker. Både han och Peter Mays huvudperson i Coffin Road, spolas upp på land och minns ingenting om vem han är eller hur han hamnade i vattnet. Det är väldigt fascinerande att tänka vem man vore utan alla sina minnen! Mannen i boken hittar en karta över en led som heter Coffin Road och känner intuitivt att han måste följa den, även fast han inte har en aning om vart den leder. Snart märker han också att han är bra på vissa saker, t. ex att köra båt och biodling. Och så har han tydligen en hemlig kärleksaffär med grannkvinnan.

Ungefär samtidigt sitter en tonårstjej vid namn Karen och grubblar över sin pappas självmord. Han var en framgångsrik forskare som försvann med sin båt en dag för två år sen. Trots att de två kom ifrån varandra de sista åren, har Karen svårt att förlika sig med tanken att han bara skulle ha övergett henne.

När kriminalinspektör Cann kliver i land på en avlägsen ö utanför Yttre Hebriderna för att undersöka ett misstänkt mord, råkar det vara exakt samma lilla ö där tre fyrvaktare mystiskt försvann många år tidigare. Har de två händelserna något samband?

Peter May väver ihop sin intrig skickligt! Dessutom finns här en hel del intressanta fakta om bin och binas betydelse för vår överlevnad. Jag känner igen en del från sånt jag läst tidigare, men det är verkligen oerhört intressant läsning! Jag svävar länge i ovisshet över vem mannen på stranden egentligen är och hur allt hänger ihop. Jag tycker också om skildringen av egensinniga Karen som modigt vågar lita på sina instinkter. Det är ett mycket fint porträtt av en tonårsdotter.

Mitt betyg på Goodreads? En klar 5:a! Bättre än så här blir det inte!

Författare: Peter May
Titel: Coffin Road
Förlag: Modernista

 
6 kommentarer

Publicerat av på 17 september, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Pappas pojke av Emelie Schepp

Pappas pojkeSam Witell står i kassakön på matvarubutiken och väntar på att få betala, när hans sexårige son ringer på mobilen och skräckslaget berättar att det är någon inne i huset. En man som slagit till hans mamma så att hon nu ligger orörlig på golvet och nu är på väg uppför trappan till Jonathan. När Sam kommer hem till huset är Jonathan spårlöst försvunnen och hans fru ligger livlös i hallen.

Åklagare Jana Berzelius blir ansvarig för förundersökningen, tillsammans med Henrik Levin och Mia Bolander vid polisen och Sam blir direkt huvudmisstänkt. Samtidigt håller de förstås också andra möjligheter öppna. Kända pedofiler som vistas i närområdet kartläggs och en mystisk man som setts utanför villan unde dagen spåras upp. Men det finns något som är något som Sam döljer för polisen, något han inte vill berätta för dem.

Samtidigt har Jana fått ett annat problem på halsen. I häktet sitter gängledaren Danilo Pena som vägrar snacka med någon annan än henne. De två delar ett mörkt förflutet som Jana är mycket angelägen att ingen någonsin får veta någonting om. Allra helst inte hennes kollega Per Åström, som gör allt han kan för att kunna sättaPena bakom lås och bom för en lång tid framöver, och som hon dessutom precis inlett en kärleksrelation med.

Jag fick Pappas pojke som förhandsex i mjukband av förlaget just innan jag skulle åka till Mallorca på semester. Den fick så klart följa med på resan! Perfekt strandläsning men nästan lite för spännande emellanåt för att läsas i sällskap med andra. Jag hade lätt kunnat förvandlats till en mycket asocial person och bara läst hela tiden. Jag har förstås hört talas om Emelie Schepp innan, men aldrig läst något av henne tidigare. Det gjorde ingenting att Pappas pojke är den fjärde boken i serien om åklagare Jana Berzelius. Jag tyckte att det var lätt att komma in i serien ändå. Däremot önskar jag att jag att jag inte hade förbisett dessa böcker för Emelie Schepp skriver riktigt bra! Jag gillar karaktärerna, som känns realistiska och jag gillar att det hintas om fler avslöjanden framöver kring Janas minst sagt ovanliga uppväxt. Det väcker min nyfikenhet! Så kul att ha hittat en ny svensk deckarförfattare att hålla koll på!

Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016 och är vinnare av Crimetime Specsavers Award ”Årets Deckarförfattare” 2017.

Författare: Emelie Schepp
Titel: Pappas pojke
Förlag: Harper Collins Nordic

 
2 kommentarer

Publicerat av på 21 augusti, 2017 i Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning, Uncategorized