RSS

Kategoriarkiv: Facklitteratur

Trippelmordet i Uddevalla

I serien Svenska brott har advokaten, författaren och före detta justitieministern Thomas Bodström tillsammans med Lars Olof Lampers, tv-journalist, precis i dagarna utkommit med den andra delen som heter Trippelmordet i Uddevalla. Fallet uppmärksammades mycket i media i samband med den tragiska händelsen i mars 2015, främst av två anledningar: brottsoffren var tre unga personer i 20-års åldern som tycktes ha avrättats med skott på nära håll med två olika vapen. Snabbt riktas misstankarna mot två killar i deras närmaste bekantskapskrets, bröderna Mark och Martin Saliba. Men vad skulle kunna få barndomsvänner att ha ihjäl varandra?

Trippelmordet i Uddevalla speglar ett skuggsamhälle som majoriteten av oss aldrig behöver uppleva på nära håll. Dessvärre utvecklar gängkriminaliteten sina egna lagar och regler, där heder och anseende betyder allt. Narkotikaaffärer, våldsbrott och svarta pengar skapar nya ledare som ständigt måste vakta sitt territorium. Den gamla devisen våld föder våld tycks aldrig ha varit mer relevant. Kriminaliteten är i huvudsak en manlig verksamhet med machokultur, men där flickvänner bidrar till att upprätthålla systemet genom att begå mened eller lämna falska upplysningar i förhör.

Bröderna Saliba häktas på ”sannolika skäl”, vilket är den starkaste misstankegraden av två. Häktningen grundas främst på två bevisdelar: samtal och sms samt vittnesmål om den moped gärningsmannen lämnat platsen med. Eftersom misstankarna snabbt riktas åt ett håll är inte Trippelmordet i Uddevalla så mycket en berättelse om en mordgåta, som ett dokument över hur den svenska rättsprocessen fungerar. Starka indicier är inte tillräckligt och åklagarens svåraste uppgift är att bevisa att morden inte kan ha begåtts av andra än de två misstänkta bröderna. Utredningen kompliceras förstås av att få är villiga att hjälpa till och lämna nödvändiga upplysningar och de som väl berättar något lägger till och drar ifrån i sina berättelser för att skydda sig själv och sina nära. Det är också en skildring av hur olika två domstolar kan döma, trots att de i princip utgår ifrån samma underlag.

Förutom en detaljerad redovisning om hur mordutredningen gick till, finns här juridiska expertkommentarer insprängda i texten med kursiv stil för att läsaren ska förstå hur komplext allting är. Det är ett pedagogiskt grepp som verkligen tilltalar mig och som jag tycker vi ser alldeles för lite av i den dagliga nyhetsrapporteringen. Jag lär mig saker och får en djupare förståelse för problematiken kring juridiska spörsmål. Emellanåt dras dock berättartempot ner lite av onödiga upprepningar kring fallet och jag önskar att författarna hade lagt ännu mer tyngd till att förklara tingsrättens och hovrättens olika bedömningar. Icke desto mindre är Trippelmordet i Uddevalla en oerhört intressant och spännande bok, som verkligen visar hur verkligheten många gånger överträffar dikten. Jag ska definitivt försöka få tag i den första delen av Svenska brott om Bodenfallet!

Författare: Thomas Bodström & Lars Olof Lampers
Titel: Svenska brott: Trippelmordet i Uddevalla
Förlag: Norstedts

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 24 mars, 2017 i Böcker, Facklitteratur, Rec.ex., Spänning, Vänskap

 

En bruten nacke och vägen tillbaka till livet

Taesler_AIM5Annika Taesler har precis vågat pausa akademikerkarriären och gett sig själv ett år för att se hur långt hon kan nå som dressyrryttare, när den hemska ridolyckan sker. Det är en dag i december 2003 och hon tar med sig en av hästarna på en runda i skogen. Det är ungefär så mycket Annika Taesler minns av olyckan, men tydligen blev hästen skrämd av något och Annika föll av och landade olyckligt. När hon vaknar upp ur medvetslösheten som hon försatts, har det gått tretton dygn. Hon får hon reda på att hon har tre brutna kotor i nacken, tre punktformiga blödningar i hjärnan och att hon genomgått två nackoperationer. Dessutom är hon totalförlamad.

Jag hade ju förmånen att få lyssna på författaren när hon berättade om sin bok på bokmässan. Ända in i märgen är berättelsen om kampen tillbaka till något som liknar det liv Annika Taesler levde innan olyckan. Eller kanske ännu mer, vägen tillbaka till sig själv, till den person hon var innan hon bröt nacken. Men det är inte bara sin egen kropp hon måste kämpa med. Hon får strida mot läkare och annan vårdpersonal som vill att hon ska acceptera att det liv hon en gång levde för alltid är över och underkasta sig de begränsningar som hennes overksamma kropp innebär. Men Annika vägrar. Med hjälp av en beundransvärd jävlar-anamma-anda, fantastiska vänner och en pojkvän som man nästan inte tror är sann, samt en otrolig sjukgymnast som ser möjligheter i allt, lyckas hon återerövra livet! Annika Taesler är modig som vågar utelämna sig själv på det här sättet. Tack vare henne förstår jag bättre hur oerhört många fler svårigheter som man måste tampas med som totalförlamad, än det allra mest uppenbara. Som till exempel hur mycket slem det bildas när man inte har muskler som fungerar så att man inte kan harkla sig, vilken panik det är att försöka lära sig andas igen när man varit intuberad och inte minst hur blodtrycket rasar när man försöker komma upp i sittande ställning efter att ha legat ner så länge och att det många gånger känns som man ska dö, i situationer som tidigare bara funkat utan att man behövt anstränga sig. Det är en otroligt gripande berättelse förstås, men totalt osentimentalt skrivet. Faktiskt får man som läsare till och med dra på munnen ibland. Därtill skriver hon väldigt bra. Det är svårt att förstå hur det trots allt kan bli en sådan positiv berättelse. Jag grät på slutet. Vilken fantastisk människa och kämparglöd!

Författare: Annika Taesler
Titel: Ända in i märgen
Förlag: Bookmark förlag

 
3 kommentarer

Publicerat av på 6 november, 2016 i Böcker, Facklitteratur, Kärlek, Memoarer, Rec.ex., Sorg, Vänskap

 

Bokens dag i staden där jag bor

Förra tisdagen var det Bokens dag i staden där jag bor. Åtta författare, varav två författarpar, berättar om sina senaste böcker. Konferencier var som vanligt den duktige lokalprofilen Olle Larsson och sedan några år tillbaka håller man till på den gamla teatern, som är en otroligt vacker byggnad från tidigt 1900-tal. Förutsättningarna för en lyckad kväll är alltså de allra bästa!

Och det var fantastiskt trevligt! Jag hade också det bästa sällskapet i form av Herr E. Först ut var Cilla och Rolf Börjlind. De kom ut i år med den fjärde boken om Tom Stilton och Olivia Rönning, Sov du lilla videung. När de skulle komma på nästa romanprojektet funderade över allt otäckt som sker runtomkring oss just nu och kom fram till att verkligheten är tillräckligt skrämmande för att man ska behöva konstruera något utifrån fantasin. Till exempel så försvinner tusentals av ensamkommande barn i Sverige varje år och ingen vet vart de tar vägen. Detta blev ett centralt tema i den nya boken där Olivia Rönning arbetar sida vid sida med Mette Olsäter vid polisen och Tom Stilton anlitas som konsult.

Lite plågsamt var det att höra och se nästa författare, Sara Mannheimer, som var så uppenbart malplacerad i sammanhanget där de andra författarna hade skrivit händelsebaserad underhållningslitteratur och hon en roman där språket, och allt det förmår kommunicera, är det väsentliga. Hon valde att enbart läsa olika stycken högt från sin nya bok Urskilja oss där en tågresa och varje stopp väcker olika ihågkomster från en kvinnas liv. I mina öron tycktes texterna närmast som prosalyrik. Lite tungsint, men vackert på samma gång. Men som sagt, hur tänkte man där? Tyvärr vet jag inte riktigt vad fotografen (d v s Herr E) sysslade med riktigt för han tog aldrig några bilder av dessa författare…

Lena Ebervall och Per E. Samuelsson har skrivit Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk som jag har läst och som ligger på vänt för blogginlägg (snart, snart!). Huseby bruk ligger ju precis utanför Växjö och där har jag varit flera gånger på både opera och julmarknad. Det var verkligen kul att läsa om Huseby bruks historia och Florence Stephens var sannerligen en färgstark kvinna! Hon blir ekonomisk grundlurad och mister hela sin förmögenhet på 20 år. Mer om boken kommer som sagt i ett eget inlägg… Men också ett gott exempel på när verkligheten är tillräckligt rafflande! Sen var det dags för en paus!

Efter pausen var Stefan Einhorn först ut. Ska jag vara ärlig så har jag alltid haft lite svårt för honom. Han har verkat så självgod! Men han gjorde ett helt annat intryck ikväll, kanske för att hans roman Pappan delvis är självbiografisk? Stefan Einhorn berättar om sin pappa Jerry Einhorn som var en känd läkare och chef över Radiumhemmet i Stockholm, men tillåter sig också att fabulera så läsaren ska inte veta riktigt vad som är sant och inte. Öppen är han i alla fall med att trots att han älskade sin pappa, kände han sig sällan sedd, lyssnad på eller respekterad av honom. Och det säger väl en hel del om deras relation, tänker jag… Händelsen som leder till att boken handlade om pappan sägs i alla fall vara sann och riktig! En författare som heter Stefan Einhorn sitter i en hotellbar i Stockholm. Han har skrivkramp. Då möter han en man som föreslår att han ska skriva om sin pappa. Författaren tvekar eftersom pappan är en offentlig person som många redan har en uppfattning om, men mannen föreslår att låta berättelsen bli ett mellanting mellan fantasi och verklighet. Då kan ingen veta när du berättar sanningen och när du bara hittar på.

Sen var det Steve Sem-Sandbergs tur! Jag tror att han tyckte att det var jättejobbigt att stå och prata inför en publik. Åtminstone lät det så på hans röst! Men han gjorde det väldigt bra och undertecknad köpte boken efteråt för att hon blev så lässugen… Just saying!  Hans nya roman heter i alla fall Stormen och till en del anspelar titeln förstås på Shakespeares berömda verk med samma namn. En man som heter Andreas återvänder till sin barndomsö för att tömma dödsboet efter sin styvfar Johannes. Där tvingas han konfronteras med sina minnen  och bilden av vem han själv är och kanske framförallt, vilka hans föräldrar var. Steve Sem-Sandberg väver in minnen från sin egen barndom i denna berättelse. Liksom huvudpersonen i Stormen tillbringade författaren själv sommarhalvåret på en ö utanför Oslos kust. Där fanns en man som samarbetat med tyskarna under kriget och som ägde mycket mark på ön. De vuxna brukade säga till barnen att de skulle akta sig för nazisten och rädslan för gubben var ständigt närvarande. Och så läste han ett stycke där Andreas och hans syster stöter på en annan läskig markägare på ön där de bor, som verkligen fångade mig!

Sist ut för kvällen var Annika Lantz som är aktuell med självbiografin Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd. Boken startar som en skildring av den åldrade kroppens förfall men övergår i något helt annat. Under skrivandets gång får den neurotiska hypokondrikern Annika Lantz beskedet om att hon har cancer. Den första lärdomen blir således att bara för att du ständigt oroar dig för att drabbas av katastrofer, betyder det inte att du slipper undan! I behandlingen blir orden och skrivandet det som fortfarande är friskt. Annika Lantz är ju Annika Lantz och därför blir ju även det svåraste lite roligt när hon berättar. Emellanåt blixtrar allvaret till och jag hade önskat at hon vågat (orkat?) vara kvar lite längre i den känslan för hon är ju så skarp och har lätt för att uttrycka sig. Det blir lätt lite glättigt.

Jag gillar verkligen, verkligen konceptet med Bokens dag och hoppas att jag får möjlighet att gå nästa år!

 

 

 

 

 

 

H som i hök

610Under min vistelse i USA så fanns det en bok som jag såg överallt, läste om överallt, men själv aldrig läste. Den boken var H is for Hawk av Helen Macdonald. Därför blev jag själaglad när jag såg att Brombergs förlag planerade att ge ut den på svenska. Och nu är den här! H som i hök liknar ingen annan bok, men om jag skulle jämföra den med någon som påminner mig om denna, så skulle det förmodligen vara Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Båda två är litteraturvetare. Dessutom liknar de varandra i det att de båda skriver om sorgen efter en närståendes bortgång (far/make) utifrån en intellektuell ansats. Hur sorgen känns fysisk, hur hjärnan stänger av och går på autopilot för överlevnad. Det är en distanserad skildring av sorgearbetet, men smärtan blir synlig mellan raderna. I Helen Macdonalds fall så blir en duvhök räddningen. Tidigare har hon flugit med falkar och ända sen hon var liten har hon varit fascinerad av falkenerarkonsten. En bok i hyllan har en särskild plats i hjärtat. Det är T.H. Whites Goshawk (duvhök på engelska). Författaren till bl.a. romansviten Svärdet i stenen skriver om sina fruktlösa försök att tämja en duvhök och där hans otålighet blir det som förstör allt i slutändan. Det är denna läsupplevelse som får Helen Macdonald att inse att för att läka sin själ måste hon ge sig på den svåraste fågelarten av dem alla att tämja och det är så Mabel kommer in i hennes liv.

Mabel är en ung duvhökshona. En okänd värld med nya begrepp som sittbåge, huvor och falkenerarhandske öppnar sig för mig. Jag som lider av viss fågelskräck (avskyr t. ex. när fåglar flyger kring huvudet på mig), blir väldigt fascinerad och är tvungen att googla andra fakta under läsningen och lär mig bl. a. att falkenering är förbjudet i Sverige sen 1960-talet. Långsamt och mycket metodiskt försöker Helen MacDonald  tämja Mabel. Hon förvandlas nästan själv till en hök, tycker hon, så starkt är bandet mellan dem. Frysen är fylld med fryst kyckling och hare, men det gäller att hitta den perfekta vikten till Mabel. Hon ska inte vara för mätt, men inte heller för hungrig för då blir hon okoncentrerad och svårhanterlig. Hon börjar ta med Mabel ut för att flyga, först med koppel, sen fritt.

”Varje natt drömde jag om linor, rep och knopar, garnhärvor och sträck med gäss som flög söderut. Och varje eftermiddag gick jag lättad ut på cricketplanen, för när höken satt på min hand visste jag vem jag var och jag var aldrig arg på henne även om jag ville sjunka ner på knä och storgråta var gång hon försökte flyga sin väg.”

Men, duvhöken är en vild rovfågel och kan aldrig bli helt och fullt tämjd. Det finns en gräns för allt, men när Helen Macdonald väl nått dit, har sorgen efter sin far blivit hanterbar och livet har fått mening igen.

Språket är vackert och det här är en berättelse som ska läsas långsamt och dröjande, tycker jag. Den väcker många tankar hos mig och jag lär mig om sådant jag tidigare knappt visste existerade. Kanske tycker jag att T. H White får lite väl stort utrymme och att jag hellre hade läst mer om författaren och Mabel, men det är ändå en omistlig läsupplevelse. Böcker som får en både att känna och tänka är ju det optimala, H som i hök är en sådan bok.

Författare: Helen Macdonald
Titel: H som i hök
Förlag: Brombergs

 
 

Knark: en svensk historia

unnamed-200x279Knark: en svensk historia av Magnus Linton var också en av 2015-års Augustprisnominerade böcker. Jag ville läsa den för att jag kände att den kunde utmana mig på ett intellektuellt plan. Jag är verkligen en smått rabiat knarkmotståndare. Avskyr allt vad droger heter och det allra värsta tänkbara vore att någon i min närhet fastnade i knarkträsket. När jag fick höras talas om denna bok så väcktes min nyfikenhet: Stämde det verkligen att Magnus Linton skulle utmana den svenska narkotikapolitikens hållning med nolltolerans? Hur kunde han göra detta, på vilka premisser? Borde man lätta på den stränga narkotikapolitiken?

Och utmanad blev jag! Boken tar sin utgångspunkt i startskottet på Sveriges, i ett internationellt sammanhang, mycket restriktiva narkotikapolitik då riksdagen 1978 fastslog att knark är främmande för svensk kultur och siktet ställdes in på att skapa ett samhälle helt fritt från narkotika. Men trots detta finns det idag fler antal grava missbrukare än någonsin och dödsantalet bland missbrukare ligger unikt högt internationellt sett. Hur kan det komma sig?

Magnus Linton har gjort ett gediget bakgrundsarbete där han gått igenom otaliga politiska dokument för att förklara den svenska hållningen. Författaren driver tydligt sin tes om att visionen om det narkotika fria samhället har orsakat en massa onödigt lidande bland missbrukare och deras närstående. Ett lidande som hade kunnat bli avsevärt mindre om man erbjudit missbrukare narkotika för medicinskt bruk, i stället för att satsa på behandling för att få dem att sluta med droger helt. Magnus Linton liknar drogberoendet vid en sjukdom och att sjukvården borde acceptera att en del människor sitter fast i ett livslångt missbruk som inte går att bryta och att för att de ska få ett drägligt liv är substitutionsläkemedel som Subutex en nödvändighet.

Det är förstås ett kontroversiellt budskap på många sätt, tanken att staten skulle gå in och subventionera knark, men Magnus Linton visar på ett ganska övertygande sätt att detta är det enda sättet att minska lidandet och dödligheten bland narkomaner. Bitvis blir framställningen lite väl dogmatisk kanske och lite väl akademisk och torr. Bitarna med berättelser ur verkligheten är både sorgliga och hoppfulla. Där sticker berättelsen om mannen i Vaggeryd som självmedicinerade marijuana ut lite och ger lite perspektiv. Det är mycket lättare att se vitsen med en mer tillåtande narkotikapolitik om (miss)brukaren är en välartad familjefar.

Det här är läsning som lär mig mycket och ger mig nya perspektiv, även om den inte river riktigt alla mina murar!

Författare: Magnus Linton
Titel: Knark: en svensk historia
Förlag: Atlas

 

Jag läser Augustprisnominerade!

Yes, please! Om man får en förfrågan om att läsa böcker som blivit nominerade till Augustpriset, är det väl klart man tackar ja! Nu har fyra fina hittat hem till mig och min älskade brevlåda, en köpte jag ju själv för några veckor sen. Ikväll börjar jag läsa – ole dole doff! Jag tänker att det nog blir Mary av Aris Fioretos, men har inte riktigt bestämt mig. Underbara litteratur, vad livet vore futtigt utan dig! ❤ Här hittar du hela listan på de 18 nominerade böckerna till årets Augustpris. Den 23 november tillkännages vilka som vann.

PS. Har du läst någon av de nominerade? Har du någon favorit till vinsten?

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2015 i Böcker, Facklitteratur, Nyheter, Rec.ex.

 

Tid: Livet är inte kronologiskt

SchulmanEklund_TID_cover3DWEBKan tiden någonsin upphöra att existera? Eller rättare sagt, kan vi undgå att fastna i den? Alex Schulman och Sigge Eklund har i alla fall gjort ett försök att bryta upp tiden som en linjär konstruktion i sin gemensamma bok Tid: Livet är inte kronologiskt och vill visa att tiden inte är en sån självklar konstruktion som vi kanske trott. Att tiden spelar oss ett spratt emellanåt, har väl vi alla känt någon gång. Vi kan vandra genom olika tidsåldrar och förflytta oss snabbt både framåt och bakåt i tiden. En doft kan trigga igång minnen. Alex Schulman lever med sin ständiga dödsångest och Sigge Eklund återvänder gärna till barndomen. Det är deras existentiella grundstenar. Tid: Livet är inte kronologiskt är fylld av personliga betraktelser och känns naket, uppriktigt. Ibland på ett sätt som gränsar till att kanske vara alltför privat, särskilt då de skriver om föräldrarnas tillkortakommanden, sett genom barnets ögon.

Jag känner en väldig dubbelhet gentemot både Alex och Sigge. Å ena sidan älskar jag deras diskussioner och ibland bisarra slutsatser! Jag älskar kamratskapet och att de vågar vara känsliga och utlämnande! De är två fascinerande personer som verkligen kan trollbinda. Men en annan del av mig känner mig ibland manipulerad, som om jag var medskapare i en stor charad som enbart syftar på att sälja in sig själva på en överbefolkad mediemarknad. Att den här nakenheten och sårbarheten som ibland lyser igenom bara ska vara bluff. Och så blir det också lite pratigt och tunt emellanåt. Och det här eviga bekräftelsebehovet båda verkar ha! Då är det nog skönt att kunna dunka varandras ryggar.

I Tid: Livet är inte kronologiskt får vi ta del av mycket material som de redan använt i sin podd och det drar tyvärr ner det samlade intrycket något. I 13 kapitel, där de skriver varsin egen berättelse, får vi ta del av en blandning vardagliga betraktelser, smärtsamma minnesbilder, filosofiska funderingar och roliga anekdoter. När det är riktigt bra, bränns texten och får mig att stanna upp. De får mig att fundera över min egen tid, vilka upplevelser har format mig och på vilket sätt? Jag både gillar och ogillar, det blir en svag fyra i betyg på Goodreads från mig.

PS. Visst är omslaget häftigt?! De tittar på mig, samtidigt som bilden är deras profiler. Det är gjort av kommunikationsbyrån Hummingbirds.

Författare: Alex Schulman & Sigge Eklund
Titel: Tid: Livet är inte kronologiskt
Förlag: Bookmark förlag

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 oktober, 2015 i Böcker, Facklitteratur, Rec.ex., Sorg, Vänskap