RSS

Kategoriarkiv: Facklitteratur

Vikten av granskande journalistik

Jag har läst en väldigt intressant fackbok som heter Sverigevänner. Ett reportage om det svenska nätkriget. I boken försöker journalisten Jonathan Lundberg besvara frågan hur Sverigedemokraterna (SD)lyckades erövra nätet, framför allt på de sociala medierna, och därmed kunde bli så framgångsrika bland svenska väljare. Svaret på den frågan börjar med i Jonathan Lundbergs framställning med en händelse 2003. Då startas webbforumet 4chan i USA av den då femtonårige Christopher Poole, som även har många kontakter i det amerikanska forumet Something Awful. Det är känt för att medlemmarna slipper registrera sig med en mejladress, utan kan vara helt anonyma och för att ha ”Internets sjukaste humor”. Här driver man med allt och alla, inget ämne är tabu. Christopher Pooles ambition är att locka över användarna på Something Awful till det nya forumet 4chan och han lyckas. 4chan har inga regler för vad du får skriva och användarna är även här helt anonyma. Inläggen domineras av rå ironi där ingenting är heligt. Och man hatar ”normies”, det vill säga de tonåringar som är populära i skolan och har en massa vänner. Majoriteten på 4chan är tonårskillar som inte känner sig normala. Memes blir populära och ett effektivt sätt att föra ut sitt budskap, som ofta är av rasistiskt och antifeministiskt slag.

SD inser tidigt sprängkraften i dessa båda forum och hur de kan förändra vår omvärldssyn. Genom Kent Ekroth börjar arbetet med att bli det största politiska partiet i Sverige på nätet. Det är en målsättning som kommer att infrias. Sedan valåret 2014 har de alternativa medierna på Internet successivt ökat, särskilt det med inom alternativhögern. De drivs av en ambition vill vara en motkraft mot det politiskt korrekta Sverige och ”de vänstervridna massmedierna”.

Jonathan Lundberg tecknar en bild av ett pågående nätkrig där nationalister och konservativa anklagar de traditionella medierna för att mörka sanningen om invandringens problem. De sociala medierna blir ett således ett verktyg för att kringgå de vanliga mediekanalerna och föra ut sitt budskap utan censur. Forskare och andra journalister intervjuas , men även nyckelpersoner bakom SD:s satsning på alternativamedier som t. ex. SD:s kommunikationschef Joakim Wallenstein och Chang Frick, som är redaktör för Nyheter idag. Det är en skrämmande bild som träder fram och deras mediestrategi tycks vara att måla upp ett samhälle i svår kris. Allt negativt som sker är på grund av invandrare eller migrationspolitiken.

Så hur ska man komma till rätta med den vida utbredning av alternativhögern på nätet? Jonathan Lundberg sitter inte på några entydiga svar, men trycker starkt på att det enda sättet att återfå förtroendet för svensk mediebevakning i de traditionella medierna (Tv, radio, tidningar) är att journalister granskar och förstår båda sidor och också går till botten med sanningen, även om den är obekväm. Han visar på exempel där man kan misstänka att svenska medier har undvikit att rapportera om nyheter som varit politiskt obekväma, t. ex. den om de många sexuella övergreppen på unga tonårstjejer på ungdomsfestivalen We Are Stockholm 2015, där förövarna mestadels var unga ensamkommande killar från Afghanistan.

Det är en intressant bok och författaren är ganska skarp i tonen. Jag tycker om att han belyser komplexiteten i de här frågorna och att han inte enbart fastnar i ett fördömande utan faktiskt försöker rannsaka sig själv och sina kollegor hur det kunde bli så här. Jag lär mig en massa och förfasas över baksidorna med sociala medier och hur lätt dessa filterbubblor uppstår. Det är svårt att låta sig motbevisas idag av sånt du redan tror du vet är sant. Det finns alltid någon källa som bekräftar dina åsikter och misstankar, hur sjuka de än är. Ett extra plus får layouten också och hur texten är satt. Ibland när man läser facklitteratur är texten så liten och kompakt. Här är det luftigt och lätt att läsa!

Författare: Jonathan Lundberg
Titel: Sverigevänner. Ett reportage om det svenska nätkriget
Förlag: Piratförlaget

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 12 december, 2019 i Böcker, Facklitteratur, Rec.ex.

 

En längtan till Osebol

Osebol

Osebol är namnet på en by i västra Värmland, inte långt från den norska gränsen. Marit Kapla är själv därifrån, men bor nu i Göteborg. Hon har återvänt till sin hemby och intervjuat nästan samtliga människor som bor där, vilket är ett 40-tal. Det är en vardagsnära skildring av livet i verklig glesbygd och konsekvenserna av den svenska regionalpolitiken eller snarare kanske bristen på den. För vill menar man allvar med devisen att hela Sverige ska leva, måste man också skapa förutsättningarna till arbete och utbildning, liksom att det finns ett visst mått av samhällsservice i form av affär och sjukvård. Annars är det svårt att bo kvar. Osebol har sett trävaruindustrin först industrialiseras och sen flyttas. Bron över älven som en gång var byns stolthet, har inte renoverats på många år och är nu avstängd för all trafik. Men människorna som valt att bli kvar i Osebol fortsätter gneta på. Det är en varm skildring och så vackert i all sin kärvhet att det är svårt att inte bli betagen! Och språket är wow! Boken är så väl värd sin Augustprisnominering! Men i den skönlitterära klassen? Biblioteksvärlden (läs Bibliotekstjänst) tycks vilja ha den på Ncag, det vill Geografi med underavdelning…

Författare: Marit Kapla
Titel: Osebol
Förlag: Teg Publishing

 

En småländsk tragedi

På osannolika skäl

Hannes Dükler (f. 1973) är journalist och författare. I boken På osannolika skäl har han skrivit om ett true crime. Agneta Westerlunds kropp hittas svårt sargad nere vid vattnet i Loftahammar en höstkväll 2008. Hennes make Ingemar hade varit ute och klippt gräset på den stora tomten och när han kommer in märker han att Agneta och hunden är ute på kvällspromenad. De har pratat om att de ska se friidrottstävlingarna på tv tillsammans och när Agneta inte kommer tillbaka från hundpromenaden när programmet börjar, blir Ingemar fundersam och tänker att hon kanske har stött på en granne och blivit sen på grund av det. När Agneta fortfarande dröjer, blir han lite mer orolig och bestämmer sig för att gå ut och leta efter henne. Hon svarar inte på sin mobil. Ute är det beckmörkt och Ingemar kontaktar grannar för att fråga om de sett till henne, men ingen har sett varken Agneta eller hunden. Så hör Ingemar någonting från vattnet och tar sig ner dit med sin ficklampa. Plötsligt lyser lampan på Agneta som ligger där, till synes orolig och med fruktansvärda sårskador. Han förstår direkt att han kommit för sent.

Men mardrömmen är inte slut med detta. Ingemar blir snart misstänkt av polisen för att ha dödat Agneta. De tror att han tagit sin åkgräsklippare och kört över henne och koncentrerar sig på att hitta fällande bevis mot Ingemar, snarare än att arbeta förutsättningslöst. De frågar ut grannar och vänner om parets relation och kontrollerar hur deras ekonomiska situation såg ut. Ingemar blir allt mer förtvivlad och tycker sig vara utsatt för en stor rättsskandal. Inte minst bekymrar han sig över all den tid som går förlorad i jakten på den verklige gärningspersonen, när de så grundligt försöker sätta dit honom. Han känner en stor vanmakt, börjar skriva brev till åklagaren och tidningen för att försöka få någon att lyssna på honom.

Det är förstås ett fruktansvärt övergrepp som begås mot Ingemar, som inte enbart förlorar sin älskade maka men också berövas möjligheten att sörja henne. Mitt uppe i sorgen kämpar Ingemar för sin heder och ser sitt liv falla samman runt honom. Vänner börjar dra sig undan och det skvallras så mycket att han inte längre ser någon möjlighet att bo kvar i Loftahammar. Polisen tycks också missa att analysera viktiga spår från Agnetas kläder och framställs som otroligt stenbenta. Men trots detta så hade jag önskat mer av boken. Jag har försökt att begripa vad det är som skaver hos mig. Visst är det så att en del av spänningen försvinner ju genom att allt avslöjas redan på bokens baksida, om man nu inte kände till historien redan från början. Kanske är det berättarperspektivet? Jag hade önskat att Ingemar hade blivit intervjuad istället, att han hade fått återge händelserna med sina egna ord. Nu blir det istället Hannes Dükler som skildrar Ingemars känslor och göranden och till slut känner jag att jag börjat tröttna på Ingemar. Dessutom framstår han själv som alltmer osympatisk. Han förvandlas från en förtvivlad man till en typisk rättshaverist, så rätt han än må ha i sakfrågan. Emellanåt skjuts en av polisens utredare in som röst, för övrigt en av de få som tvivlade på Ingemars skuld, men jag hade önskat mer av detta. Jag hade velat följa polisens arbete och få en inblick i hur de resonerade på djupet. Nu tycks de bara fruktansvärt taffliga och inkompetenta. Lite kort nämns det ju att vid kvinnliga dödsoffer är förövaren nästan alltid en man i kvinnans omedelbara närhet, men varför inte utveckla det lite mer? Det förklarar ju faktiskt varför Ingemar så länge var misstänkt. Jag förstår att det ligger en gedigen research bakom den här boken, men tyvärr tycks Hannes Dükler ha fallit lite i fällan med att komma sitt intervjuobjekt lite för nära. En mer neutral blick hade varit att föredra, tycker jag.

På osannolika skäl lever inte riktigt upp till mina förväntningar, men det är trots det en läsvärd, smått osannolik historia att läsa! Skildringen av Ingemars och Agnetas stora kärlek är fin. Ett ytterligare plus är avsnittet om olyckor med älgar inblandade. Jag tycker det är väldigt intressant att läsa om aggressiva älgars framfart, samtidigt som de får mig att bli lite rädd. Jag har ju alltid trott att vildsvin är de farligaste på mina löparrundor i skogen!

Författare: Hannes Dükler
Titel: På osannolika skäl
Förlag: Bokförlaget Polaris

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 oktober, 2019 i Böcker, Facklitteratur, Kärlek, Rec.ex., Sorg

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, tack!

Kaféet vid världens ände : en berättelse om meningen med livet

En fin annotation i BTJ-häftet (dessa häften från Bibliotekstjänst som ofta tjänar som inköpsstöd för oss bibliotekarier), gjorde att jag 1. köpte in John Streleckys bok Kaféet vid världens ände. En berättelse om meningen med livet till bibblan och 2. ställde mig i kö på den. Båda visade sig vara ett misstag. Det här är en tunn bok, både till sidantal (=125) och innehåll!

Först så retar jag mig på formen. Vill man sälja in ett budskap, ska man paketera det väl. Att förlägga handlingen till ett fiktivt (förmodligen, författaren hävdar i alla fall att han förmodligen aldrig skulle hitta dit igen) kafé mitt ute i den amerikanska ödemarken med osannolik personal, är inget som får mig på kroken. Tvärtom, jag blir oerhört skeptisk till vad jag nu ska få lära mig om livets mening. Gestaltningen är som sagt skissartad och ingen av personerna som förekommer i boken känns verkliga. Även om huvudpersonen John (alltså författaren själv) till en början känns trovärdig, mister han denna egenskap i samma stund som han kliver in på kaféet.

När han ser baksidan på menyn, läser han tre frågor: Varför är du här? Är du rädd för döden? Är du nöjd med ditt liv? och tillsammans med servitrisen Casey och kocken Mike, samt gästen Anne, lär sig John allt han behöver veta i livet. Händelsen blir livsomvälvande och John förstår att allting handlar om att hitta sitt SIL, Syfte I Livet, så blir allt bra. Så enkelt är det förstås inte och det är mest det jag stör mig på kanske. Livet är fullt av det där andra, få människor kan helt gå in för att göra sin grej och inte bry sig om ansvar eller räkningar som ska betalas. Inte alla som följer sin passion kan överleva på den eller försörja sina barn. Men att inse det är inte detsamma som att välja pengar framför allt.

Nej, jag är besviken. Jag känner inte att jag får ut någonting av den här boken. Den känns substanslös, full av floskler och jag säger grattis! till de 2 miljoner (så många sägs ha köpt boken) läsare i världen som kanske fascinerats och inspirerats av denna saga, men jag är inte en av dem.

Författare: John Strelecky
Titel: Kaféet vid världens ände. En berättelse om meningen med livet
Förlag: Lind & Co
Översättning: Emeli André

 
2 kommentarer

Publicerat av på 25 juli, 2019 i Facklitteratur

 

Osynligt sjuk: medan livet passerar

Book CoverFörfattarna Karin Alvtegen har tillsammans med Karin Thunberg skrivit boken Osynligt sjuk: medan livet passerar, som jag precis har läst ut. För sex år sen insjuknade Karin Alvtegen i sjukdomen ME/CFS vilket står för myalgisk encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrome. Det förstnämnda betyder muskelsmärta och inflammation i ryggmärg och hjärna. Kronisk trötthetssyndrom är ingen trötthet du kan vila dig pigg ifrån utan innebär en enorm utmattning. Experter inom området jämställer ME/CFS med hur du mår i de sista stadierna av cancer eller AIDS. Det är en sjukdom som knappt går att diagnosticera, i alla fall inte med evidens. I stället får läkaren utesluta en mängd andra tänkbara sjukdomar för att kunna ställa diagnosen. Det tar ofta många år och många olika mediciner och terapier. Inte heller går ME/CFS att bota. Ett fåtal individer har förvisso tillfrisknat, men de allra flesta blir så småningom bara sämre. Inte sällan väljer de att avsluta sina liv. Karin Alvtegen har också en sån back-up plan om hon blir permanent sängliggande och har såna smärtor som när det är som värst hela tiden. Om forskningen fortfarande inte lyckats hitta ett botemedel, om hon helt enkelt inte orkar mer, då har hon gett sig själv löftet att avsluta sitt liv.

Allt börjar med en vanlig influensa, som inte tycks vilja ge med sig. Karin är orimligt trött, får feber och hjärtproblem. Läkarna vill ha det till att hon är stressad och råder henne att motionera mer (vilket är direkt skadligt för personer med ME/CFS). De säger att hon är deprimerad och skriver ut ångestdämpande medicin och skickar henne på KBT-sessioner. KArin själv känner att något är fruktansvärt fel och vet att hon inte är deprimerad för det har hon varit tidigare, då när hennes bror dog i en olycka, och det kändes inte alls på samma sätt. Ändå är hon en tålig patient och finner sig i att pröva många olika åtgärder. Ingenting blir bättre, snarare tvärtom, och till slut får hon sin diagnos.

Hon berättar för författaren Karin Thunberg hur hela livet plötsligt förändras. Hur hon har fått anpassa sig helt efter sin sjukdom. Bra dagar kan hon fortfarande komma ut i rullstolen och äta lunch med sin livskamrat Micke. Men mycket handlar om att helt enkelt acceptera sina begränsningar och vara noggrann med vad hon väljer att lägga den lilla mängd energi som hon har på. Ska hon ringa sina söner, kanske hon inte kan duscha. Det är oerhört tung läsning, men mitt i allt det mörka skiner Karin Alvtegens humor och klokhet upp. Hon resonerar så tänkvärt om livet och döden. Jag skulle kunna stryka under en massa meningar, om det inte vore en biblioteksbok. Grymheten i sjukdomen går inte riktigt att greppa. Jag kan inte tänka mig någonting värre. På ett sätt är man ju levande död. Hur förhåller man sig till nåt sånt? Det är oerhört tung läsning, men mitt i allt det mörka skiner Karin Alvtegens humor och klokhet upp. Hon resonerar så tänkvärt om livet och döden. Jag skulle kunna stryka under en massa meningar, om det inte vore en biblioteksbok. Osynligt sjuk är en oerhört viktig bok. Det finns inte så mycket kunskap om sjukdomen i Sverige. Boken avlutas också med intervjuer med olika företrädare från sjukvård och forskning. Jag lär mig en massa!

Författare: Karin Alvtegen & Karin Thunberg
Titel: Osynligt sjuk: medan livet passerar
Förlag: Brombergs

 

50 myter om hållbarhet

Jessica Cederberg Wodmar kanske är en av Sveriges främsta experter på hållbarhet. Under 28 år har hon arbetat med dessa frågor och, som hon skriver i förordet till sin bok 50 myter om hållbarhet, brinner hon för att rädda världen! Det är en mycket informativ bok som hon har skrivit och jag lär mig väldigt mycket nytt. Framförallt blir jag obehagligt varse om att så som vi lever idag oundvikligen får konsekvenser för vårt jordklot. Det är inte klokt vilket enormt resursslöseri vårt moderna levnadssätt i västvärlden leder till. Jag läser med häpnad – och förfäran – att för att odla 1 kg avokadon, krävs 1 173 liter vatten! Det har hänt att avokadoodlingarna har lett till vattenbrist i Chile, eftersom man tar så mycket vatten från floderna att de torrläggs. För att inte tala om kaffebönornas törst. 1 kopp kaffe kräver 140 liter vatten till kaffebönorna! Helt absurda siffror!

Jessica Cederberg Wodmar synar våra myter kring hållbarhet, men kommer inte med några pekpinnar som ska ge läsaren dåligt samvete. Tvärtom, så känns hon som en stöttande kompis. Jag behöver inte få dåligt samvete för att jag dricker mineralvatten på flaska ibland, istället för kranvatten. Inte heller behöver jag sluta flyga. Problemet med det sistnämnda är att flyget ökar i takt med att vi blir allt rikare och världen mer global. Den ökningen mäktar vi inte med om vi ska klara klimatmålet. Däremot om vi flyger i den omfattningen vi gör idag så skulle vi klara det. Beskatta gärna flyget, men ge inte den enskilde individen flygångest för en semesterresa! Flyget svarar idag för omkring 2 % av de globala utsläppen av koldioxid och i Sverige handlar det om 4-5 % av vårt totala utsläpp. Jag gillar att få siffror svart på vitt och en diskussion kring hållbarhetsfrågor som inte syftar till att fördöma, utan mer manar till eftertanke och en större medvetenhet hos läsaren. En del information förvånar, som till exempel den att kemtvätten inte är särskilt miljöfarlig. Idag återanvänds 99,99% av alla kemikalierna och verksamheten är noga reglerad med miljöregler och kemikalielagar.

Men det bästa med 50 myter om hållbarhet är att jag får tips hur jag ska tänka i vardagen och enkla sätt att spara på jordens sinande resurser. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något tycks vara det återkommande mottot. Det tror jag är en sund inställning att förhålla sig till. Det är lätt att dras med i en dysterhet att det redan är för sent för förändring, men Jessica Cederberg Wodmar pekar snarare på alla möjligheter vi har till att göra bättre val i vardagen och att det faktiskt har betydelse för utvecklingen framöver. Samtidigt som jag inte behöver få ångest av jag dricker kaffe eller gillar sushi. Det finns oerhört mycket matnyttigt att ta del av i boken. Dispositionen med tydliga frågerubriker med fetstilade svar inunder gör all information väldigt överskådlig och lättläst. Jag tar med mig oerhört mycket ifrån 50 myter om hållbarhet och inte minst kommer jag definitivt att njuta mer av avokadon framöver och tänka på den som den lyxvara den egentligen är.

Författare: Jessica Cederberg Wodmar
Titel: 50 myter om hållbarhet. Sant och falskt om allt från kaffe, shopping, flyg och återvinning till sushi och grannar
Förlag: Lava förlag

 

 

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 6 maj, 2019 i Böcker, Diskussioner, Facklitteratur, Rec.ex.