RSS

Kategoriarkiv: Författare IRL

A Land More Kind Than Home

Wiley Cashs debutroman heter A Land More Kind Than Home*. Jag visste inget om honom eller om boken, men när FoxTale Bookshoppe får författarbesök går jag gärna och lyssnar. Den här gången följde även Herr E med. Sedan dess vet jag lite mer. Jag har läst hans debutroman och noterat att han är nominerad till en Edgar för hans andra roman, This Dark Road to Mercy. Jag vet också att han är en intressant berättare och en mycket sympatisk person.

Wiley Cash kommer från North Carolina, som också ju räknas till den amerikanska Södern, namnet till trots. Han tog examen i Fiction Writing i Louisiana. Han valde att söka sig så långt söderut som möjligt för att verkligen uppleva Södern, men upptäckte att det inte fanns ETT Södern, utan många olika. Idén till A Land More Kind An Home fick han när han läste om en autistisk pojke i Milwaukee som skulle ”botas” med hjälp av böner i kyrkan. Han valde att förlägga handlingen till North Carolina, som han var mer bekant med. Inför nästa roman hade Wiley Casg flyttar till West Virginia. När han funderade över storyn till sin nästa roman kom han att tänka på din hustrus berättelse om hur hon och hennes pappa hade övat baseball på helgerna när hon växte upp. På så sätt växte This Dark Road to Mercy fram.

51iUEfuzO6LWiley Cashs båda romaner har ett gemensamt tema: de handlar om skuld och försoning. Berättelserna är med författarens egna ord ”Dark stories with ultra dark moments but I’m trying to keep them in the life’s rhythm.” Jag gillade A Land More Kind Than Home! Tragedi och försoning i den amerikanska Södern gör den till en god representant för den berättartradition som här brukar kallas för Southern Gothic. Romanen har tre olika berättare: Adelaide Lyle (har rollen som kyrkans samvete i byn), Jess Hall (pojken som blir ett viktig vittne) samt Clem Barefield (sheriff i Madison County). Jag tycker bäst om pojken, Jess Hall, för han känns ärligast och är väldigt fint gestaltad. Det enda jag inte riktigt tyckte med romanen kommer i slutet, men inte slutet som sådant, utan de sista tre-fyra sidorna. Det blir lite för mycket hallelujah för mig, å andra sidan kändes de väldigt autentiska. Det finns verkligen många okända författare att upptäcka och jag kommer absolut läsa mer av Wiley Cash!

*Titeln är ett citat från Tom Wolfe´s You Can´t Go Home Again.

Författare: Wiley Cash
Titel: A Land More Kind Than Home
Förlag: William Morrow

 
 

Debutanter x 3

IMG_2925Jag har ju berättat om min favoritbokhandel Foxtale BookShoppe tidigare och GUD! vad jag kommer att sakna dem när jag flyttar tillbaka hem till Sverige! Det är författarbesök, skrivarkurser och bokcirklar varje vecka och det sjuder av engagemang och bokkärlek mest hela tiden. För någon vecka sen var det dags igen och då med en trio debutanter!

Från vänster: Ariel Lawhon som skrivit The Wife, The Maid and the Mistress, Colleen Oakley med Before I Go och längst till höger Greer Macallister med The Magician’s Lie och ett tjugotal åhörare. Jag hade med mig sonen W som sällskap och han hjälpte till att fota. 🙂 Den första och andra romanen köpte jag med mig hem, men Greer Macallisters roman fångade mig inte riktigt då den beskrev som ”en blandning mellan Night Circus och Water for Elephants (varav den första skulle jag vilja läsa, men den andra har jag läst och den var ingenting för mig). Lite obekvämt kändes det i signeringskön för kvinnan framför mig hade inte heller köpt den romanen så det blev lite konstigt satt stå och vänta på de andra som signerade för fullt, samtidigt som hon väntade på att få signera…

Hur som, den roman jag inte valde att köpa handlar om en kvinnlig magiker som blir känd för att vara den första kvinnliga magikern som skurit en man itu på en föreställning. När en död man hittas på scenen efter en annan föreställning blir hon direkt misstänkt som skyldig. Bakgrunden till att Greer Macallister valde att skriva just om detta är att hon intresserade sig för historia och upptäckte att den första gången en kvinnlig magiker förekom i historiskt material var så sent som 1980-talet och givetvis hade de funnits kvinnliga utövare långt tidigare så därför handlar romanen om en kvinna i början av 1900-talet i en tid då magiker var en rätt vardaglig företeelse. Egentligen var arbetstiteln The Female Illusionist, men det ändrade förlaget. Utkastet till romanen skrevs snabbt, men sen tog det ytterligare 4,5 år till dess att The Magician´s Lie gavs ut.

Ariel Lawtons roman, The Wife, The Maid and the Mistress, har jag redan läst/slukat. Den är baserad på en verklig händelse från 1930-taletesDomare Joseph Crater kliver en dag in i en taxi och försvinner utan ett spår. Polisen misstänker korrumption och samröre med maffian men Joseph Craters öde förblir okänt. Ariel Lawhon läser om fallet i en dagstidning när hon är hemma och ta hand om sin nyfödde son och blir så fascinerad att hon bestämmer sig för att skriva en roman om fallet. Framförallt den detaljen om Mrs. Stella Crater som fram till sin död besöker puben i Greenwich Village, där hennes man ofta befann sig, varje år på hans födelsedag och köper in två whisky. En till sig själv och en som hon lämnar till sin försvunne make och skålar för hans minne. Ariel Lawhon hade skrivit 3/4 delar av boken innan första stycket kom till och arbetstiteln var The Rule of Three, men eftersom någon annan redan hade skrivit The Rule of Four, som blivit en bestseller, så fanns det en risk att Ariel Lawhons roman kunde tas som en uppföljare, så därför kom förlaget med idéen om en annan titel och efter att först inte alls ha gillat förslaget, så känns det ändå ok nu. Jag har som sagt läst romanen så håll utkik om du är nyfiken – ett inlägg kommer inom kort!

Sist ut, Colleen Oakley, gravid med tvillingar och mycket behaglig att lyssna på. Kanske den berättelse som fångade mig allra mest, redan från början. Hon arbetade som journalist och kom att intervjua en cancersjuk, nygift ung kvinna med en dödsdom över sig. Samtalet fördes via telefon och tog bara 20 minuter, men stannade kvar i Colleen Oakleys medvetande. Antagligen för att hon själv var en nygift ung kvinna och lätt kunde identifiera sig med den intervjuade kvinnan. Hon började fantisera om vad som skulle hände med sin egne, ganska slarvige make, om hon gick bort och vips! så födde idéen till Before I go, som egentligen hette The Replacement innan, vilket påminde om ett band – inte alls särskilt bra. Men så kom Before I Go upp som förslag och det kändes helrätt från början. Colleen Oakley ville skriva en roman som kändes och ett tag fick hennes man påminna henne om att hon faktiskt inte hade cancer, så mycket levde Colleen Oakley sig in i sin berättelse om en kvinna som bestämmer sig för att försöka hitta en fru till sin make innan hon dör. Den ligger på läsvänt här och jag är mycket nyfiken på den. Det sägs att den till och med ska vara ganska kul!

Det var ett mycket trevligt och inspirerande möte att höra dessa tre kvinnor berätta om sina förstlingsverk!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 februari, 2015 i Böcker, Debutant, Författare IRL

 

En sprudlande Sarah Addison Allen på besök

2015/01/img_1427.jpg

Sarah Addison Allen är en helt ny författare för mig och ändå har jag faktiskt hunnit med att läsa två böcker av henne. Den första, Lost Lake, var en av de första 2015 och som väntar på att bli bloggad om. Den fick jag av min man när jag fyllde år i höstas. Han hade blivit tipsad om den på min favoritbokhandel The FoxTale Bookshoppe när han bad en av personalen om tips på en roman som utspelade sig i delstaten Georgia (där vi just nu bor, om någon missat det).

Inför författarbesöket med Sarah Addison Allen nere på Margaret Mitchell Literary Center i Atlanta igår kväll (åh vad sugen jag blev på att läsa om Borta med vinden! En av mina allra tidigaste vuxenböcker som jag läste och älskade!) och boksläppet av hennes nya roman, First Frost, så började jag läsa Garden Spells. I First Frost återkommer nämligen vissa av karaktärerna från boken Garden Spells, så därför ville jag läsa den först. Jag avslutade den idag, faktiskt och ett blogginlägg kommer om den också…

2015/01/img_1431.jpgVi hade lite otur, jag och Herr E, när vi skulle bege oss in till stan igår för vi åkte till helt fel ställe. Jag hade missat att kolla platsen och tog för givet att det var på Atlanta History Center där jag var och lyssnade på Jodi Picoult, men det var det förstås inte. Därför ramlade vi in en kvart försenade och dörren in till föreläsningssalen var precis där Sarah Addison Allen stod och dessutom fick vi tränga oss in förbi andra för att få en plats… Jättetråkigt att jag missade en del av hennes prat. Jag förstod senare att hon hade pratat om hennes cancer och att Lost Lake var första boken som hon skrev efter att hon började må bättre och därför ser hon den som ”cancerboken” och tror inte att hon någonsin kommer att återvända till den igen, som hon gjorde med Garden Spells.

Sarah Addison Allen drömde om att bli författare redan som liten. Hennes Great Auntie Charlotte älskade att läsa romance och därför trodde Sarah hela tiden att hon skulle skriva romance. Hennes första bok kom också ut på Harlekin, men det gick så där. Istället bestämde hon sig för att skriva vad hon ville, utan gränsdragningar som en viss genre alltid medför och utan en tanke på vad som skulle sälja. Det blev Garden Spells och en roman med magisk realism i sig, förmodligen ett arv från Old Mountain Stories hon fått berättat för sig under uppväxten.

Garden Spells tog endast fyra månader att skriva. Efter den har det bara tagit längre och längre tid för varje roman. Sarah Addison Allen är tacksam för att det finns en deadline som hela tiden kommer närmare, annars tror hon inte att hon skulle kunna fixa att avsluta boken. För som hon säger, hon är en mycket bättre re-writer than a writer” (de första utkasten är usla, tycker hon själv och därför är hon inte så pigg på att låta någon annan än hennes redaktör läsa hennes manus). Hennes kommande roman heter just nu The Limes (men det kommer säkert att ändras, säger hon) och är den första roman som utspelar sig på en verklig plats, Charleston. Det ställer vissa krav på henne och hon är lite nervös för att hon ska göra fel, men hon planerar att besöka Charleston framöver och reka. Just nu befinner sig en av de två systrar som The Limes handlar om inne i en lägenhet och vågar inte.. eller snarare vågar inte Sarah släppa ut henne eftersom Sarah själv inte har riktigt koll på Charleston. 🙂

Vid signeringen av First Frost efteråt frågade hon mig var jag kom ifrån och när jag svarade ”Sweden” så berättade hon att hon faktiskt hade svenskt påbrå! Hennes älskade great aunt Charlotte var gift med en man från Åland (det här var på den tiden Åland var svenskt). Det var ju lite kul, tyckte jag. Och så hade hon med sig en liten specialtillverkad anteckningsbok från Moleskine och en bläckpenna märkt First Frost som hon delade ut. Älskar sånt! Överhuvudtaget var Sarah Addison Allen sprudlande glad på ett litet lågmält sätt. Hon verkade väldigt ärlig och sympatisk. Trots att hon nämnde någonting om att hon alltid var lite spänd och nervös inför såna här framträdanden, så var hon väldigt behaglig och intressant att lyssna på. Jag grämde mig över att jag missat en kvart…

PS. Förlåt mig svengelska i det här inlägget, men ibland funkar engelskan bättre om det är på engelska man har fått det berättat för sig. T ex kan ju Great Auntie vara både gammelfaster och gammelmoster och själv vet jag inte vilket.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 januari, 2015 i Böcker, Författare IRL

 

Jodi Picoult på besök!

IMG_2588Förra veckan besökte Jodi Picoult Atlanta och jag och Herr E hade köpt biljetter för att lyssna på henne. I det facila priset 35 USD (ca 220 kr) ingick dessutom ett ex. av hennes nya roman, Leaving Time.

Jodi Picoult har skrivit 22 romaner och jag har bara läst ett par stycken, men båda har jag verkligen tyckt om. Särskilt mycket tyckte jag om Nitton minuter, som handlar om en skolskjutning och fortfarande mycket aktuell, tyvärr…

Hon började med att berätta att Leaving Time nu hade hamnat etta på New York Times bestseller-lista och en spontan applåd utbröt. Den stora föreläsningssalen i Atlanta Historic Center var i stort sett full. Publiken bestod av kvinnor i åldrarna 20-80 år och jag räknade till fem män, inklusive Herr E. Leaving Time handlar om 13-åriga Jenna Metcalfs sökande efter sin försvunna mamma. Mamman Alice forskade om elefanters förmåga att känna sorg. Hon försvann kort efter en tragisk olycka då en av elefantskötarna trampades ihjäl av en elefant. Till sin hjälp har hon en avdankad detektiv och ett medium. Vi fick höra när Jodi Picoult läste högt och hon hade en otroligt behaglig röst att lyssna på och fick verkligen till Jenna och mediets olika röster på ett skickligt sätt. Det lilla vi hörde lockade verkligen till läsning! Till och med Herr E sa efteråt att han tänkte läsa och Jodi Picoult är verkligen inte hans cup of tea i vanliga fall! Temat i romanen sammanfattar Jodi Picoult med orden: ”How people who leaves us are never far away.”

Bakgrunden till Leaving Time var minst lika intressant att få ta del av. Jodi Picoult bemödar sig alltid om att göra en grundlig research till sina romaner. Den här gången hade hon läst på en massa om elefanter och dessutom tillbringat en tid på ett elefantcenter i Tennessee. Det hon hade att berätta fick håren på kroppen att resa sig. Elefanter kan känna många av de känslor vi oftast tillskriver mänskliga: rädsla, smärta, förlust och empati och just empati skiljer elefanter från många andra djur. Till exempel så lämnar elefanterna aldrig en skadad elefant i sticket. Och trots att noshörningar är deras naturliga fiende så finns det gott om exempel där elefanter har hjälpt noshörningsungar loss som fastnat i lera. Elefanterna håller ihop för livet och hjorden styrs av en matriark. Varje individ går att särskilja på elefantens öron – ingen har exakt samma som någon annan. Och det här med att de kan känna sorg. När en elefant dör stannar de andra elefanterna nära en lång stund. De rör på den döde med benen och skrapar med foten. Och de har sina ”begravningsplatser”. Det finns gott om historier där elefanterna tagit tillbaka ben som har flyttats och burit tillbaka dem till exakt samma plats som människor hämtat dem ifrån. Och så pratade hon om elefanternas utsatthet på grund av tjuvjakt och marken som skövlas och vad vi kan göra åt det (skänka pengar, tala om för politikerna i vårt land att vi tycker att det är en viktig fråga).IMG_2587

Det var oerhört intressant att höra om hennes skrivprocess och tillvägagångssätt för att skriva hennes romaner. Efteråt blev det frågestund där publiken hade möjlighet att gå fram till uppställda mikrofoner och ställa sina frågor. Jag har varit på många författarbesök i Sverige och då blir det alltid lite obekvämt och inte sällan får författaren eller konferenciern uppmana publiken att ställa frågor, men här blev det kö direkt! Underbart! Någon frågade om skrivarråd, vad är viktigt att tänka på när man vill bli författare. Jodi Picoult svarade att visst kan man läsa skrivarhandböcker, men det är viktigt att man hittar sin egen beerättarstil och det gör man bara genom att skriva, skriva, skriva! Och dessutom, you can edit garbage, but you can’t edit a blank paper.” Och så är det ju! Överhuvudtaget gav hon ett väldigt intelligent och sympatiskt intryck på oss båda och vi hade kunnat lyssna mycket längre på henne. Efteråt ringlade sig kön till signeringen lång, men jag fick skrivet i min bok, så kul!

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 oktober, 2014 i Böcker, Författare IRL

 

”I’m a redneck and I’m proud of it!”

IMG_2521

Nej, orden ovan är inte mina, utan Francine Brysons,som kom på andra plats i årets America’s baking competition. Ni minns den där mysigaste bokhandeln va? På den, Foxtale Book Shoppe, befann jag och dotter M oss i förra veckan för att lära oss att baka på Södern vis genom att lyssna på Francine Bryson som var där på besök i samband med lanseringen av hennes bakbok Blue Ribbon Baking from a Redneck Kitchen. Stämningen var väldigt, väldigt familjär. Hennes make satt i publiken och lyssnade och sköt in kommentarer och anekdoter emellanåt. Vi var inte fler än ett tiotal personer som lyssnade (!) så det var mer ett samtal än en föreläsning.

Francine verkar vara en färgstark personlighet, väldigt tydlig med sina åsikter (veganer som skriver till henne om grisars känslor göre sig icke besvär, om man säger så), otroligt målmedveten och ihärdig. Hon hade deltagit i ett hundratal baktävlingar – och vunnit de flesta – när tv-bolaget CBS ringde upp henne hemma i Greenville, SC och frågade om hon ville vara med i en baktävling. När hon väl förstått att det inte var en telefonförsäljare som hade ringt och jagat henne i flera dagar, så tackade hon ja till att komma till Nashville, TN för en casting.

Francine ringde därefter runt till en massa hotell för att fråga om de hade en riktig ugn, för den Up Side Down Pecan Pie hon tänkte visa upp sig med, ville hon skulle vara dagsfärsk och planen var att baka den på hotellet. Till sist fick hon äntligen napp på ett hotell som ska ha ett fullt utrustat kök på rummet. Perfekt! Det är bara det att när hon kommer dit så är den riktiga ugnen i själva verket en mikro. Klockan är runt 23 och Francine och hennes man kör till Walmart som fortfarande har öppet. Där finns en enda bordsugn kvar som skulle kunna fungera, men affären vägrar sälja den eftersom det är ett skyltex. Då brast Francine tålamod och hon sa att hon vägrade lämna butiken utan bordsugnen och efter mycket om och men fick hon köpa den. Så runt 1-tiden på natten började hon baka den paj som skulle komma att bli inträdesbiljetten till ett liv som professionell bagare.

IMG_2520

Francine Brysons bakbok Blue Ribbon Baking from a Redneck Kitchen sålde 13 000 exemplar på 8 minuter och består av recept som hon samlat på sig under fyrtio år. Recept från hennes gammelmormor, mormor och mamma som aldrig tidigare funnits nedskrivna utan som Francine lärt sig ända sen hon var en liten fyraårig flicka som började hänga i köket. Jag har bläddrat en hel del bland recepten och här finns också en personlig introduktion till varje recept. Det är oerhört charmigt och väldigt tilltalande:

”If you’re going to be a baker, you better have a real good chocolate chip cookie recipe.”

”I love, love love eggnogg. I’d drink it year-round if they made it, but it’s so doggone Heavy, theyn don’t sell it in the summertime.”

”Mama made this every Easter, no matter what, and we waited all year for it.”

Recepten är relativt enkla att följa och ingredienserna ä varken svåra att hitta (i alla fall inte här i USA…) eller alltför många och jag tänker definitivt testa att baka något gott. Vad sägs om t. ex. Blackberry blow-ya-away pie, Slap-ya-mama fudge cookies eller Blueberry-Lemon Streusel Bars? Mums!

Författare: Francine Bryson
Titel:
Blue Ribbon Baking from a Redneck Kitchen
Förlag:
Crown Publishing

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 oktober, 2014 i Böcker, Debutant, Facklitteratur, Författare IRL

 

Joshilyn Jackson- utan sh! och ett första biblioteksbesök

Spruill1spruill2Så tog jag bilen och mina tre barn och gav mig ut på halsbrytande äventyr i Atlanta-trafiken och begav mig till Spruill Oaks Library för att lyssna på Joshilyn Jackson. Vi kom dit i god tid innan och kunde kolla lite på biblioteket. Det var väldigt öppet och ljust, men otroligt vackra från-golv-till tak- fönster som släppte in både ljus och natur. Tyvärr var en del av hyllorna väldigt höga, även för mig som är lång, och dessutom var det väldigt trångt på hyllorna. Likadant på barnavdelningen. Men jag gillade att de har mycket verksamhet, bland annat en hel del voluntärarbete via bibliotekets vänförening, skrivarverkstäder, ”Roswell läser”, bokcirklar med mera och de har väldigt generösa öppettider: 7 dagar i veckan och flera kvällar till kl. 20 på ett filialbibliotek! Det var också hyfsat många besökare, trots att klockan var 11 en vardag. Och så fanns där en tyst hörna där många satt och pluggade eller skrev. Det gillar jag! Tystnad är en bristvara idag och jag tror att många människor uppskattar att ha ett rum för stillhet. spruill3

Författarbesöket var i ett särskilt rum och vi fick skriva upp oss på en lista och sen ta plats. Sonen W, 11 år, konstaterade snabbt att han var klart yngst bland åhörarna och den enda killen! Dotter M påpekade snabbt till mig: Och mamma, du är nästan yngst här så ni förstår ju att det var samhällets kulturbärare som var på plats (=kvinnor 40+)! Kvinnan som hälsade oss välkomna hade haft bibliotekets bokcirkel i fjorton år (!) och uttalade Joshilyn med sh, som jag alltid gjort, men Joshilyn själv påpekade att hon heter Jossilyn och att mamman satte dit ett H för att hon hade en så jobbig förlossning och dessutom gick över tiden. 😉

Joshilyn Jackson är en sprudlande energisk kvinna i 45-årsåldern. Det märktes att hon hade ett förflutet som skådespelerska ochSpruill4 van att stå på scen. Faktum är att hon började skriva teaterpjäser innan hon debuterade med Gods in Alabama (i sv. översättning Visst finns det gudar i Alabama). Hon berättade lite om sin nya roman Someones else’s love story. Den ena huvudrollsinnehavaren i den heter William och hon har försökt att skriva hans berättelse utan att lyckas i minst tio år, men inte hittat rätt anslag. Han skulle vara autistisk och befinna sig i en djup livskris (”at ground zero”) efter att ha förlorat alla som betydde något i en tragisk olycka. Men hur gör man det utan att det blir för sorgligt och eländigt? Jo, man låter honom möta 21-åriga Shandy som tillstår att hennes treårige son inte har någon far (och här inflikar J.J att ca 40 kvinnor per år i USA, på fullt allvar, hävdar att de haft en jungfrulig födsel!).

J.J berättade också att när hon skrivit sin debut så tryckte hennes förläggare upp papperskopior av Gods in Alabama och la dem på alla toaletter i den stora förlagsbyggnaden med orden: ”You say you don’t have time to read this book, now you’ll have three minutes”.  Boken spreds till allt större läsekretsar via oberoende boklådor och blev så småningom omskriven i de större tidningarna och sålde stort. Ingen av hennes karaktärer finns i verkligheten och händelserna i J.J:s romaner är inte en direkt återspegling av hennes liv, men som författaren själv uttryckte det: ”None of them are me, they’re all mine”. Undantaget är små barn, som hon måste hämta direkt erfarenhet av att betrakta eftersom hon inte själv minns hur det var och därför heller inte kan föreställa sig det, och anekdoter kan vara autentiska. Som ett exempel nämner hon den tama kycklingen Phoebe från Gods in Alabama, som faktiskt finns i verkligheten!

Jag köpte ett ex av A grown-up kind of pretty och fick den signerad. Jag har bara börjat på den, men jag gillar vad jag läst så här långt. Mer om den senare på en blogg nära dig…

Till sist, har du inte läst något av Joshilyn Jackson än så tycker jag att du ska verkligen, verkligen ska läsa hennes debut Visst finns det gudar i Alabama och så håller jag en tumme för att något förlag nappar på att ge ut hennes andra romaner på svenska!

 

 

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 juni, 2014 i Böcker, Författare IRL

 

Riskin’ it all

För några dagar sen skaffade jag bil här i USA. En superfin körsbärsröd SUV som är så mycket piggare än gamla Colten jag körde hemma i Sverige! Jag har börjat köra lite också, men fy så läskigt det är. För det första är mitt lokalsinne urkasst (och det är faktiskt så att allt ser likadant ut överallt här och gps:en snackar bara miles och yards) och, för det andra är det vansinnig trafik här och folk kör med siktet att vara först, inte att hjälpa någon vilsen medtrafikant (alltså mig). Men det finns en grej som får mig att ändå våga mig på att köra ensam med barnen i en halvtimme med något som liknar dödsförakt och det är… författarbesök!!

Biblioteken i Fulton County, där vi numera bor, har många intressanta programpunkter under de närmaste månaderna. En är ett författarbesök på ett filialbibliotek imorgon av Joshilyn Jackson! Hon bor tydligen i mina hoods och har skrivit fler böcker än de två som finns översatta till svenska. Jag älskade Visst finns det gudar i Alabama, men tyckte inte lika mycket om Mina två mammor. Nu hoppas jag att vi ska återknyta kontakten, Joshilyn Jackson och jag. Efter framträdandet blir det nämligen försäljning och signering… 🙂

Nu hoppas jag bara att jag hittar dit och att vi kommer fram levande!

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 juni, 2014 i Författare IRL

 

Bokens Dag ikväll

20131022-221308.jpg

Det är Olle Larsson som är konferencier även i år när den tjugofemte upplagan av Bokens Dag genomförs i en vacker gammal teater. Jag och dotter M har fått platser på balkongen högt upp. Platsen brevid mig har vunnit en bok som lottas ut på sittplats. Vilken otur!

Karin Wahlberg är först ut! Hennes nya roman Än finns det hopp utspelar sig på 1950-talet då polioepidemin var som värst i Sverige. Jag har träffat Karin Wahlberg tidigare då jag arrangerade ett författarbesök på ett bibliotek. Då hade jag fullt sjå med att få tyst på henne, hennes föreläsning drog över tiden med råge, men den här gången ar hon hjälp. Och det behövs nog. Hon är väldigt pratglad. Hon berättar också en gripande historia från sin egen uppväxt. När hon gick i trean avled hennes mamma i cancer. Karin fick inte gå in på avdelningen eftersom hon var underårig. Det fanns en åldersgräns på 15 år för barnen. Därför fick hon stanna i trapphuset och vinka till sin mamma genom fönstret och så var det även sista gången de sågs. Närmare kom hon inte. så förfärligt! Så visst har hon rätt är hon säger att vad vi än tror så var sjukvården inte bättre förr!

Bea Uusma André, som var en skrivbordsingenjör, kom på den djärva idéen att nå Nordpolen genom den nya farkosten vätgasballong. Tanken var aldrig att landa på Nordpolen utan att släppa ner en flagga från luften och sen fortsätta vidare. Den 11 juli 1897 får de sydliga vindar. Sen är det tyst i 33 år. Då hittas deras döds kroppar på Vitön. Extra roligt är det att hon är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen. Och jag har Expeditionen oläst hemma, men nu tänker jag börja!

Mons Kallentofts senaste deckare om Malin Forss heter Vindsjälar och är den sjunde i ordningen. Jag påbörjade hans första bok men drogs aldrig in i handlingen riktigt och gav upp. Jag hade svårt för liket som talade… De fem första handlade om årstider och Ondskan stod i centrum. Den nya (och kommande) har elementen som tematik. Vindsjälar börjar med ett mord på ett ålderdomshem där Malins dotter Tove sommarjobbar. Ett litet PS! Han är allt rätt snygg, Mons Kallentoft!

Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge är jag väldigt nyfiken på. Men den är ju så TJOCK! Idéen till romanen började efter att hon hade läste en artikel om ett hemligt rum i källaren på Brittish Museum, rum nr 18, som innehöll föremål som man inte ville visa upp för publicum. En hel del kom från utgrävningarna vid Pompeji under 1750-talet och föreställde samlag, nakna kroppar och andra obsceniteter. När Gabriella Håkansson forskar i vilka det var som samlade in alla dessa föremål stöter hon på The Society of Dilettanti. Och en dag under en promenad i Stockholm ser hon plötsligt hela berättelsen framför sig. Detta var för tio år sen..! Författaren själv ser ut som bilderboksflickan Maja i sin svarta basker! Aldermanns arvinge har också en egen facebooksida där Gabriella varje dag lägger ut en bild från allt material som hennes noggranna research gav. Jag kan inte låta bli utan köper ett signerat ex. Jag vill veta mer!

Per Schlingmann Stå aldrig still – titeln låter som en klyscha men boken handlar om förändring och hur viktig kommunikation är i det arbetet. Han har jobbat med Moderaterna och varit ansvarig för deras förändringsarbete. En av lärdomarna är att all förändring måste vara reell. Det måste finnas en genuin vilja till förändring. Men om man inte får med sig alla? Helt ok, enligt Per Schlingmann. En organisation som bättre än andra hanterar förändring? Anonyma alkoholister där människor vågar ompröva sig själva och därmed är de öppna för förändring. Därför beslutade författaren att göra ett liknande 12-stegs program för organisationer. Känner spontant att detta är det minst intressanta ikväll, trött som jag är på att allt ska utvecklas och förändras hela tiden. Men en viktig iakttagelse som Per Schlingmann har gjort är att svårigheter med att genomföra förändringsarbete handlar om dåligt ledarskap, inte om motsträviga medarbetare!

Björn Ranelid är sist ut. Hans nya roman heter Förbjuden frukt från ett fruset träd. Huvudpersonen Viktor upptäcker att allt han trott på visat sig vara en lögn. Han träffar en äldre man som vårdar sin demente hustru ömt. Livet har inte alltid varit skonsamt. Denna introduktion ger konferenciern, sen drar ordkonstnären Björn Ranelid i gång sitt orerande. Väldigt fascinerande. Säga vad man vill men det blir en riktig show av det! Och så lovar han att den 28/10 kommer han att klara ett världsrekord med boken och lovar att vi kommer att bli förvånade! Hmm… Och avslutar med: ”Nu har jag hållit min tid. Det är det som definierar ett professionell talare!”

20131022-221411.jpg

 
7 kommentarer

Publicerat av på 22 oktober, 2013 i Författare IRL

 

Favorit i repris – Bokens dag

I tisdags var jag på Bokens dag för andra året. Jag fick biljett i födelsedagspresent av käre Herr E. Sju författare tog plats på scenen under ledning av konferencier Olle Larsson: Viveca Sten, Josefine Sundström, Inger Alfve’n, Ola Larsmo, Stewe Claeson samt Mikael Hjorth & Hans Rosenfeldt. Roligt nog hade jag aldrig tidigare lyssnat på någon av dem. Av dessa sju har jag inte läst Sundström, Larsmo och Claeson.

Alla gjorde bra framträdanden och fick mig att bli nyfiken på deras böcker. Särskilt Stewe Claeson överraskade! Jag har haft en bild av honom och hans författarskap som rätt torr och trist, men
på scenen framstod han som både lättsam och skämtsam. Han började med att konstatera att han skrivit en långsam bok och att jämfört med hans egen roman Den tjugotredje dikten
så är Bannerheds Korparna ren action! I sin roman utforskar Stewe manlig vänskap och vad som kan hända när tillvaron ställs på ända. Änklingen, som förlorat sin hustru är timmerbilens slarvigt surrade last for in i bilens passagerarsäte, och skinnskräddaren möts. När skinnskräddaren läser en dikt för änklingen uppstår ett samtal. Under detta samtal blir de vänner, utan att någon av dem är medvetna om det eller pratar om det. Kanske inte låter så våldsamt upphetsande ser jag nu, när jag skriver det, men ni skulle ha hört författaren själv berätta om det. 😉

20121026-102609.jpg

Men Viveca Sten inledde kvällen med att tala om sin senaste (femte) Sandhamnsdeckare I stundens hetta, som jag inte har lyssnat på än. Jag har lyssnat på de andra tidigare, men kände mig rätt mätt efter den fjärde… Hon berättade att varje deckare utforskar en ny drivkraft för att begå ett mord och dessutom ett nyckelord. I den senaste är det ‘raseri’ som är drivkraften och nyckelordet som genomsyrar hela berättelsen är ‘svek’. Hon planerar att skriva 10 böcker i serien. Men hörr’u Viveca, det är oförlåtligt att sitta och gäspa och klippa med ögonen när andra gör sina framträdanden! (Förra året var det ju Jens Liljestrand…)

20121026-100840.jpg

Som sagt, Josefine Sundström gjorde mig väldigt nyfiken, både på debutromanen Vinteräpplen och den senaste boken Boel och Oscar. Faktiskt så mycket så att jag köpte den senare i pausen! Hon berättade lite om sin tid som programledare på SVT i Växjö. För mig framstår hon som en otroligt begåvad person som lyckas med allt i livet, men åt det log hon bara lite generat åt i pausen och skakade på huvudet: ”Så är det verkligen inte!” Hon berättade också att hon har tre olika språk: dansspråket, det talade språket och skriftspråket. Det sistnämnda skiljer sig markant åt det talade, vilket hade förvånat recensenter väldigt när Vinteräpplen kom ut (de hade förväntat sig chic-litt!). Det ska bli intressant att se hur mycket när jag läser Boel och Oscar, nu när jag hört henne tala!

20121026-104144.jpg

Inger Alfve’n har jag inte läst på många år. Hon har precis kommit ut med romanen Allt vi aldrig gjorde med varandra, som hon själv beskriver som en midsommarkomedi. Många läsare har tyckt att den är tragisk, berättar hon, men själv värjer hon sig mot det. Den är inte alls tragisk utan handlar om vanliga liv och sånt som kan hända oss alla. Favoritmat är att utforska våra dagliga förväntningar, våra drömmar och att livet sällan blir som vi tänkt oss. Själv berättade hon om hur hon varje jul iscensatte sin egen besvikelse genom att vägra skriva önskelista och istället hoppas att hennes mamma skulle förstå vad hon helst ville ha, något hon aldrig gjorde förstås.

20121026-104827.jpg

Efter pausen var Ola Larsmo först ut, prydligt klädd i mörk kostym och slips. Hans senaste roman Förrädare handlar liksom de senaste om Sveriges agerande under Andra världskriget, ”en moralisk restprodukt i Sverige som vi måste förhålla oss till”. Den här gången har han förlagt romanen till Underrättelsetjänsten och slår fast att vi inte hade kunnat spela en roll militäriskt, men däremot hade vi definitivt kunnat göra mer för alla flyktingar. Jag hade gärna hört lite om hans arbete som ordföranden i svenska PEN- klubben, men det fick jag inte tyvärr.

20121026-105331.jpg

Sist ut var deckarduon Mikael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Eftersom kvinnor ofta år höra om deras utseende och klädsel när de gör offentliga framträdanden, tänkte jag kommentera Hans Rosenfeldts… utstyrsel? En tunn, lätt skrynklig linnekavaj med en vit skjorta och pastellfärgade såpbubbleliknande mönster under – hu! Fjällgraven heter i alla fall den senaste boken om Sebastian Bergman och polisteamet med Ursula i spetsen. Det litterära samarbetet kom till under Mankell-filmerna, som de arbetade tillsammans med. Rolf Lassgård berättade hur trött han var på att spela polis och eftersom Hjorth och Rosenfeldt gillade deckare bestämde de sig för att skriva ett manus som inte hade en polis i huvudrollen. Därmed var Sebastian Bergman född! De berättade att deras deckare från början var tänkt som en tv-serie, men att SVT sen ville lägga den på hyllan och att de då beslutade för att ge ut den som bok istället. Nu har ju Sebastian Bergman också synts på tv, som ni säkert känner till. Lite roligt var det att Mikael Hjorth pratade så jäkla fort att kvinnan bredvid viskade till mig: ”Pratar han danska? 🙂

20121026-110422.jpg

 
3 kommentarer

Publicerat av på 26 oktober, 2012 i Böcker, Författare IRL

 

Minglarnas afton

Först hade vi bloggambassadörer vårt eget mingel med inbjudna förlag och författare. Erika och Thomas Erikson

Debutanten Manne Fagerlind som skrivit Berg har inga rötter

Sedan gick vi vidare till Forma Books förlagsmiddag på Ordenhusen i Johannesberg. Otroligt vacker byggnad, fantastisk mat och många trevliga möten! 

Förrätten var olika sushirätter. Vackert för ögonen och många härliga smaker. 

Anna med Ann Rosman, som pratade om sin senaste roman Mercurium på ett sätt som gjorde att jag insåg att jag MÅSTE se till att läsa hennes böcker så idag beger jag mig till monter för att få den första signerad!

Monika, Simona Ahrnstedt och jag. Kul att Simona kom ihåg min blogg och min recension om Överenskommelser. Jag var en av hennes tidigare läsare som skrev om boken och hon mindes hur hon hade läst mitt inlägg då nätuppkopplingen plötsligt la ner (något hon också bloggade om, men tyvärr hittar jag det inte nu).

 
5 kommentarer

Publicerat av på 29 september, 2012 i Bokmässan, Författare IRL