RSS

Kategoriarkiv: Historisk roman

1793 av Niklas Natt och Dag – och en intervju!

1793Jag har läst Niklas Natt och Dags fantastiska debutroman 1793! Jag, som sällan läser historiska romaner, fastnade rejält i den här berättelsen. Vilken häftig debut! Otroligt att någon lyckas så väl med en roman vid första försöket! Emellanåt var 1793 dock så otäck och ruskig att jag nästan inte förmådde läsa. Boken är inget för klenmagade! Jag levde mig in i boken och kunde inte sluta prata om den med min man, som ju inte har läst den (än)… Helt hopplöst! Nu har jag köpt in den till ”mitt” bibliotek och ser fram emot att hitta nya läsare till den! Det är en bladvändare av högsta klass!

Året är 1793 (förstås). Stockholm är skitigt och kallt. Vintern 1793 ska bli den kallaste på länge. I sjön Fatburen på Södermalm hittas en svårt lemlästad man av en polispalt vid namn Cardell. Han kontaktar Stockholms poliskammare och Cecil Winge tar över fallet. Trots att han är döende i lungsoten är han fast besluten att ta reda på mannens identitet och vem som bragt honom om livet. Hans efterforskningar leder honom in i samhällets mörkaste vrår. Genom fyra olika berättelser, väver Niklas Natt och Dag ihop ett slags gotisk mordmysterium. Det är väldigt spännande på många plan! Här finns alla samhällsklasser representerade och deras olika öden väver ihop intrigen på ett mycket uppfinningsrikt sätt. Miljöbeskrivningen är otroligt bra! Den tacksamheten jag känner, efter avslutad läsning, att jag faktiskt lever idag – 2017 – och inte då, är väldigt stor! Inte minst som kvinna, eftersom det, i kombination med fattigdom, innebar en enorm risk att råka illa ut på alla tänkbara sätt.

Jag fick också möjligheten att ställa några frågor till författaren. Stort tack för det till både Niklas och Forum bokförlag! Här är vår mejlkonversation:

Stort tack för att jag får skriva till dig och ställa några frågor! Men först och främst, tusen tack för en fantastisk läsupplevelse! Vilken makalös debutroman du har skrivit! Jag älskade den, även om jag stundtals hade svårt att läsa vissa scener, och jag kände ett sånt behov av att prata om min läsning med min omgivning! Stackarna har ju inte läst boken än, men jag vet att jag gjort dem nyfikna! Jag har också köpt in boken till ”mitt” bibliotek, där jag jobbar som bibliotekarie. Här ska boktipsas! Det är verkligen en berättelse som kom mig nära. Jag hade svårt att släppa tankarna på den, även efter att jagar slutat läsa. Ja, och så bloggar jag om min läsning också på Fru E:s böcker sen nio år och det är där jag kommer publicera dina svar tillsammans med min ”recension”. Hoppas att det är ok?

– Det är jag som ska tacka!

Ok, första frågan kommer här: Du skriver i efterordet att du trodde att du skulle behöva tvinga in din berättelse i verklighetens 1793, men upptäckte att det ofta blev precis tvärtom. Jag är väldigt nyfiken på hur din skrivprocess såg ut. Varför blev det en historisk roman? Hur länge har du skrivit på den här berättelsen? Hade du hela berättelsen klar i huvudet innan du började skriva eller utvecklades intrigen allt eftersom?

– Som barn, ung vuxen och – handen på hjärtat – än idag är jag både en stor anhängare och produkt av fantasy och science fiction. Jag såg alltid den historiska romanen som en nära släkting till dessa genrer; de har gemensamt en exotisk miljö som kräver viss fokus på detaljer för att hjälpa till att göra läsaren hemmastadd. För att nämna några har jag fått väldigt starka läsupplevelser av James Clavell, av Patrick O’Brian, av Hilary Mantel (kanske främst A Place of Greater Safety), av Alan Moores From Hell och – främsta referensen bakom 1793 vad mig anbelangar – av Umberto Ecos Rosens Namn, och titlar som dem inspirerade mig att skriva historiskt. Sedan trodde jag i och för sig inte riktigt att 1793 skulle bli publicerad, utan att det mest var en personlig helig ko jag var tvungen att slakta för att kunna gå vidare och skriva någonting annat.

Berättelsen var från början inte speciellt klar. Jag visste hur den började och hur den slutade, hur den skulle kännas och hur jag ville ha stämningen. Sedan gjorde jag det lätt för mig genom att dela upp skeendet i fyra delar som liksom utgjorde egna separata mikrokosmos och kunde bearbetas var för sig. Anna Stinas del, den nästa sista, var från början den mest diffusa, då det enda viktiga för övriga handlingen är dess slut, och länge utgjordes de första nittio procenten av den delen av en snabb anteckning som löd ungefär ”spännande saker händer här, ca 80 sidor”. Och det var där verkligheten klev in och räddade mig mer än någon annanstans: Det hände en hel del spännande saker på spinnhuset just det året, av en märklig slump som jag aldrig lär bli klok på. Kristofer Blix del, den andra, som är den enda som är berättad i första person och i imperfekt, var den enklaste och snabbaste att skriva, och också den som är minst förändrad från första till sista utkast. Jag tror att det beror på att han är den karaktär som har mest av mig själv – åtminstone som jag var en gång – i sig.

Tidsmässigt? Det tog ett år att skriva första utkastet och ytterligare tre år att få det publicerat, med många refuseringar, en del uppmuntrande lektörsutlåtanden, diverse olika förlagskontakter, omskrivningar, strykningar och tillägg. Jag gick i vad jag förstått är den fälla som drabbar många som försöker skriva någonting historiskt: För mycket historia. Du hittar mängder av detaljer som du förälskar dig i och försöker få in din prosa på bekostnad av tempot. Redan i version två rök 250 000 tecken, nästan en tredjedel av första utkastet, av mer eller mindre ovidkommande historiebeskrivning.

Har du alltid varit historieintresserad? Var det något i dina efterforskningar som överraskade dig särskilt?

– Allt började med Carl Michael Bellman för mig. En i raden av mina många plastbrorsor läste på 90-talet mycket Arne Anka, seriealbum som kanske var lite i mognaste laget för mig då, men Charlie Christensen, som både skrev och tecknade serien, var en stor Bellmanbeundrare, och mitt bland alla tecknade djur som söp, slogs och låg runt i Stockholms uteliv kunde det plötsligt dyka upp en illustrerad Fredmansepistel med ett väldigt annorlunda anslag. Det gjorde mig intresserad, och fick mig att köpa min första skiva: Fred Åkerströms Vila Vid Denna Källa. Därpå snodde jag en Bellmanantologi från mitt högstadiebibliotek och lärde mig spela gitarr efter ackordanalysen på sista sidan. Efter tjugo år av Bellmanlyssning kändes nog 1700-talet aningen mindre exotiskt för mig än många andra eror, och därför föll det sig naturligt att skriva om just denna tid.

Den stora överraskningen var nog hur mycket av 1700-talets Stockholms som finns kvar än idag, även om man bortser från Gamla Stan. Jag tränade inför Stockholm Maraton kring den tid då jag skrev som mest, och på träningsrundorna gick det att springa mellan malmgårdar byggda under stormaktstiden som står kvar än idag. Bara ett stenkast från mitt kontor på Odenplan finns Observatoriet, nedanför ligger en idag väldigt anonym vägkorsning som heter Spelbomskans Torg efter en kvarn som en gång stod där, på andra sidan kullen ligger det som idag kallas Spökslottet, lite längre ner ligger Adolf Fredriks kyrka, på väg hem går jag förbi ett främmande träd på Hälsingegatan som fäller underligt fjärilsformade löv om höstarna, som visade sig vara en kvarleva från den forna bergianska trädgården från 1700-talet, som flyttades ut till Brunnsviken i takt med att staden bredde ut sig.

Dessutom införde stadsarkitekten i början av 1700-talet tvång på inlämning av ritningar för bygglov, och hela den samlingen finns kvar i Riksarkivet, idag klassad som världsarvsminne. Det är helt fantastiskt: Varje version av Stockholm från 1713 och framåt, sparad på papper!

När jag läser 1793 så lever jag mig in mycket i händelserna och dina beskrivningar av miljön gör att jag huttrar av kyla, rynkar på näsan åt stanken. Min läsning blir nästan en fysisk upplevelse! Hur har du gjort för att komma dåtiden så nära?

– Hur nära dåtiden jag faktiskt kommit går ju inte att veta. Jag har utgått från historiska källor, och målsättningen är att om en detalj nämns i boken – gata, hus, politiska skeenden, krogar, maträtter, klädesplagg och så vidare – ska det i möjligaste mån spegla faktiska förhållanden, och många faktiska förhållanden framstår som väldigt grisiga med våra dagars mått mätt. Hygienrutiner och medicin höll inga berömvärda nivåer. Stockholm växte snabbt, och man visste ingenting om hur en gryende storstad behövde administreras för att fungera, från latrinlogistik och så vidare.

Men så mycket handlar ju också om vilket perspektiv du väljer som berättare: Luktar Moodgallerian i Stockholm parfym, nybakt bröd, ekologisk vegomat? Eller luktar den ospolad pissränna och hundbajs som någon dragit in från gatan? Det får du välja själv, beroende på vilken stämning du eftersträvar i din historia. Jag har valt att fokusera på samhällets avigsidor, och eventuell säger det mer om mig än om året 1793. Frågar du Christopher O’Regan, som är historiker och expert på just den här perioden, lär du få en helt annan bild, inte nödvändigtvis mer eller mindre sann. Men igen, jag kommer från Bellmandiktningen, och den är bitvis väldigt hemsk, något som ofta glöms bort när man ska sjunga Fjäriln Vingad Syns På Haga på skolavslutningen. Hans skildring av lungsot är nästan klinisk, och oändligt otäck, och dess enda botemedel är en sista fylla före graven: ”Drick ur ditt glas/se döden på dig väntar/slipar sitt svärd, och vid din tröskel står…/guldguler hy, matt blomstrande små kinder/nedkramat bröst och platta skulderblad./Lät se din hand, var ådra blå och trinder/ligger så sväld och fuktig som i bad;/handen är svettig och ådrorna stela/knäpp nu och spela! /Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad…”

En annan sak jag tänkte på var hur våldet ständigt fanns närvarande på den tiden. Slagsmål var vardagsmat och tänderna rök ofta. Cardell känns väldigt representativ. Medan Cecil Winge är mer atypisk med sitt mer analyserande och resonerande sätt. Har det med hans sjukdomstillstånd att göra? Skulle en frisk Winge vara mer våldsam, tror du? Å andra sidan känns han också väldigt osjälvisk som mer eller mindre förmår sin hustru att bli kär i en annan man. 

– Cecil Winge och jag har en rätt komplicerad historia. Till att börja med tror jag inte att jag har skrivit hans namn en enda gång utan att slinta med mitt vänstra ringfinger så att efternamnet blir Einge. Varenda gång. Jag har ingen rimlig förklaring till varför. Han ändrade också personlighet minst en gång under skrivandet. I det första utkastet – det sista och även publicerade har numret åtta – hade han exempelvis humor och var inte rädd för att använda den, och han fick i slutändan bara behålla två väldigt torra små skämt, ett i första delens sista kapitel och ett i del fyra som handlar om Cardells favoriträtt. Han är på gott och ont bokens huvudperson, och för att berättelsen alls skulle fungera behövde han bli någon som jag kunde hysa verkliga känslor för, vilket ju är förutsättningen för att försöka lura också en läsare att känna samma sak. Det var svårt. Jag vet inte hur väl det lyckats, heller.

Det sena 1700-talet är en ganska välexploaterad mark för historiska skildringar, och jag inbillar mig att anledningen är brytpunkten mellan gammalt och nytt. Å ena sidan har vi ett nästan medeltida feodalsamhälle där titlar och mark går i arv, klassamhället är en självklarhet, de mänskliga rättigheterna ett skämt och rättsskipningen brutal och skoningslös. Å andra sidan, upplysningen! Alla de idéer som under de kommande två seklen skulle förändra samhället i grunden, och som blev plattform för allt vad vi har av humanism och demokrati. Cecil Einge – men för helvete! – Winge var tänkt att vara en upplysningsman ut i fingerspetsarna, och som sådan främmande för våld. I delar som sedermera ströks var Winges stora käpphäst en milanesisk filosof vid namn Cesare Beccaria, som redan 1764 skrev ett verk om brott och straff där han noterade att tortyr – som fortfarande förekom – var ett helt värdelöst sätt att få fram information, åtminstone om det var sanningen man var ute efter: Gör du någon tillräckligt illa kommer hen att säga precis vad som helst, erkänna vad som helst. Så själva tortyren blir en garant för att aldrig få veta sanningen, helt kontraproduktiv. Men hur rätt Cesare än hade så brydde sig ingen förstås förrän långt senare (och många fortsätter att inte bry sig än idag). Hur som helst: I min värld är Winges principer oberoende av hans åkomma. Däremot får den honom under berättelsens gång att tvivla på sin livslånga övertygelse.

Vissa scener är rent plågsamma att läsa. Jag tänker särskilt på stympningen och Drakens plågsamma dans. Hur var det att skriva om detta? Var du också tvungen att pausa från alla otäckheter och skriva om mer oskyldiga saker emellanåt?

– Från det att jag började skriva 1793 till dess att den blev publicerad hann jag få två barn. Det är lite skillnad, tycker jag, på att skriva på den typen av scener före och efter man förökat sig. Kanske får man lite mer respekt för livet. Men om 1793 kändes lite väl svart ibland fanns det i alla fall minst en bebis inom räckhåll, i vars sammetslena underhudsfett man kunde borra ner näsan. Under de knappt nio månader jag hann skriva barnlös vill jag tröstmässigt utöver min hustru nämna Mozart Katt, min mycket kärvänliga, sex och ett halv kilo tunga sibiriska katt, och om ingen om dem fanns till hands fanns ju alltid My Little Pony: Friendship is Magic på Netflix.

Till sist, när får vi läsa nästa bok av dig? Har du en berättelse som väntar på att bli skriven redan? Blir det en ny historisk roman, tror du?

– Jag håller på att avveckla delar av mitt yrkesliv för att friställa tid att skriva mer skönlitterärt, och planen är att börja skriva på vad jag tror kommer bli 1794 – eller vad den nu kommer heta – efter årsskiftet. Min förhoppning är att den kommer bli klar under 2018, baserat på att den är ungefär lika färdig i huvudet nu som 1793 var när jag började, men det beror ju helt och hållet på hur väl skrivandet flyter på, och hur nöjd jag blir med resultatet. Jag har ingen som helst lust att släppa ifrån mig någonting som jag inte själv tycker lika bra om som 1793, så det får ta den tid det tar. Och går det inte alls hoppas jag att det blir något annat i stället.

Tusen tack för alla frågorna och för att jag fick tillfälle att svara på dem!

Författare: Niklas Natt och Dag
Titel: 1793
Förlag: Forum bokförlag

Annonser
 

Den underjordiska järnvägen

Den underjordiska järnvägenEn bok som jag kände direkt när den kom att jag måste läsa var Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead! Jag brukar tycka om att läsa om slavsamhället och Amerikas Södern och kan inte sluta förfasas över den unkna människosyn som rådde och hur avskyvärt allting var. Samtidigt som vi aldrig får glömma den här tiden eller blunda för dess relevans för vår samtid där rasismen än en gång blivit aktuell.

Colson Whiteheads roman har fått stor internationell uppmärksamhet och titeln anspelar på det nätverk av personer som hjälpte slavarna att fly norr över. I boken är den underjordiska järnvägen en fysisk plats. Tågen kommer och går med oregelbundenhet och passagerarna vet aldrig riktigt var de kommer att hamna. I centrum för romanen finns Cora som lever som slav på en bomullsplantage i Georgia under den råe ägaren Terrence Randall, ökänd för sina grymheter. Hennes mor är en av de få som lyckats rymma och aldrig återföras till gården. En kväll får Cora ett erbjudande av en ung man att följa med honom när han ska fly och söka friheten norrut. Han säger att Cora är en maskot som ska föra tur med sig, eftersom hennes mamma aldrig hittades. Till en början är Cora tveksam om hon kan lita på honom. Det finns många slavar som skulle skulle kunna ange rymlingar för egen vinning, men en rad händelser får henne att inse att om hon inte ger sig av så kommer hon att gå under. Alltså bestämmer de två sig för att fly. Även en tredje slav, en ung kvinna, tvingar dem att ta henne med på flykten. Men redan samma natt överfalls de av några slavjägare och den unga kvinnan blir tillfångatagen. Cora och den unge mannen lyckas bryta sig loss, men försprånget de hoppades få har krympt betydligt. De får hjälp att finna den underjordiska järnvägen och hoppar in i en tågvagn. Tåget stannar så småningom i South Carolina, där livet för den svarta befolkningen tycks något drägligare. Samtidigt får Cora agera skådespelare på ett museum som skildrar slaveriet med förskönande scener och omskrivningar. Bisarrt nog blir slavarbetet underhållning för de vita besökarna. Men tryggheten är en chimär och snart tvingas Cora fly igen. Hack i häl jagar slavjägaren Ridgeway henne. Det är samme man som aldrig lyckades fånga in Coras mor och nu är han besatt av tanken att inte låta Cora slinka ur händerna på honom.

Bitvis är den fantastisk! Språket glimmar och vissa meningar är fullkomliga, som denna: ”En plantage är en plantage; man kunde tro att ens vedermödor var unika, men den sanna ohyggligheten låg i deras allmängiltighet”. Det jag saknar är närheten till Cora. Hon är en undflyende gestalt som inte låter läsaren någonsin komma riktigt nära. Jag tycker nog att personporträtten är romanens svaghet., medan miljöbeskrivningarna är desto starkare.

Författare: Colson Whitehead
Titel: Den underjordiska järnvägen
Förlag: Albert Bonniers förlag

 

 

Kär i Nix!

Nix

Vilken vånda! Hur ska det jag skriver om Nix här, kunna göra boken rättvisa? Jag har skrattat högt, förfärats, oroats och känt mig ledsen under läsningen. Jag har levt med Samuel, Faye, Pwnage och dom andra i lite mer än en vecka och längtat hem varendaste dag till stunden då jag får möta dem igen. Nix är inget annat än fantastisk litteratur! Jag är full av beundran hur Nathan Hill kan skriva så begåvat, så snillrikt i sin första (utgivna) roman! Allt hänger ihop, inget lämnas till slumpen. Händelser får konsekvenser som ger resonans långt fram i tiden. Precis som i verkliga livet. Skillnaden är att i verkliga livet har vi ingen Nathan Hill vid vår sida som gör oss uppmärksamma på sambanden. Jag älskade den här boken! Älskar! Nix kan mycket väl vara en av de allra bästa romaner jag läst någonsin! Jag känner att jag vill ut och missionera, få andra att njuta av denna fantastiska läsupplevelse. Åtminstone ska jag tipsa alla i min närhet om den och nu även dig, kära bloggläsare. Du bara måste läsa denna bok! Räds inte tjockleken (den är nästan 700 sidor), du kommer att vara tacksam att den inte tar slut så fort!

Vad handlar Nix om då? I korthet om en pojke som överges av sin mamma en dag när han är 11 år. Det finns en fantastisk liknelse med afrikanska sköldpaddor, när Nathan Hill skriver om mammans noga planerade flykt. Det finns nämligen en art sköldpaddor i Afrika som simmar över Atlanten till Sydamerika för att lägga sina ägg på stranden. Varför gör de denna långa resa har forskare undrat många gånger över. Huvudteorin är att de gör så eftersom det är ett inlärt beteende som hänger kvar från när de två kontinenterna endast skildes åt genom en smal flod för så där en hundra miljoner år sen. Varje år har floden breddats ett par centimeter. Alldeles för lite för att sköldpaddorna ska märka av det, tills en dag då floden blivit ett hav. På samma sätt gör Samuels mamma när hon flyttar ut. Hon tar med sig några saker i taget som knappt märks, till en dag då allt som påminner om henne är lika spårlöst borta som hon själv.

Många år senare sker en attack mot en högerpolitiker. Aktivisten som attackerar mannen är Faye, Samuels mamma. Bilden som målas upp i media är en radikal hippie med ett skamfullt förflutet. Samuel är pressad av sin förläggare att ge ut en till bok som han redan fått förskottsbetalning på och bestämmer sig för att skriva en biografi över sin mor. Första steget blir att träffa henne och lära känna henne på nytt. Ska han äntligen få reda på varför hon stack? Och var har hon egentligen hållit hus under alla år?

Nix är full av spännande amerikansk historia om vänsterrörelsen -68 och protesterna mot Vietnamkriget. Men det är också en kritisk, och inte så lite cynisk, skildring om vårt samhälle idag. Ett samhälle där den kränkte ständigt har tolkningsföreträde, där ytligheten går att göra business av, där det är svårt att göra och framförallt vara rätt. Ett samhälle vi också har behov av att fly från, in i sagans värld där de onda är fiender som går att förgöra och där det finns ett tydligt vi och dom. Nix innehåller också en hel del roliga scener som jag fnissat högt åt och läst högt för min käre Herr E, just för att de är så på pricken och säger så mycket om vår samtid. Om du orkat läsa ända hit, hoppas jag också att jag har lyckats övertyga dig om att din nästa bok m å s t e bli Nix av Nathan Hill!

Författare: Nathan Hill
Titel: Nix 
Förlag: Brombergs

 
2 kommentarer

Publicerat av på 19 september, 2017 i Böcker, Debutant, Historisk roman, Rec.ex., Släkthistoria

 

Kvinnorna på slottet

Måhända låter titeln på Jessica Shattucks roman Kvinnorna på slottet som en klassisk historisk kärleksroman, men det är det verkligen inte. Berättelsen om de tre tyska kvinnorna utspelar sig till största delen i efterkrigstidens Tyskland. Marianne von Lingenfels återvänder till slottet som en gång tillhörde hennes avlidne make för att hålla ett löfte. Hon ska samla de kvinnor som liksom hon har blivit änkor efter stupade motståndsmän. Tyskar inom överklassen som inte sympatiserade med nazisterna. Såren efter kriget måste läkas och själar få ro och vistelsen på slottet är tänkt att bli den fristad dessa kvinnor, och deras barn, så väl behöver. Men kriget har förändrat dem alla och de är inte längre samma personer som de en gång var. Benita är inte längre en ung levnadsglad kvinna. Hon tvingades leva som sexslav åt en rysk högt uppsatt militär när ryssarna och de allierade intog Berlin, förutom att hon skildes från sin son som fick växa upp på ett nazistiskt barnhem. Ania och hennes pojkar hittas i ett överfyllt flyktingläger på gränsen till Polen, undernärda och sjuka. För att överleva och gå vidare tvingas de ställas inför svars och försonas med de val de alla gjorde under och efter kriget.

Detta är en roman som skildrar efterkrigstiden i Tyskland ur ett ovanligt perspektiv. Den visar på hur många tyskar också föll offer för nazisternas illdåd och hur svårt livet var för dem efter andra världskrigets slut, inte minst under de allierades och de ryska truppernas ockupation. Det är en välskriven, gripande och ibland överraskande roman som Jessica Shattuck har skrivit. Läs den!

Författare: Jessica Shattuck
Titel: Kvinnorna på slottet
Förlag: Harper Collins Nordic

 

Överraskande bra bok!

Det är kul att få böcker i present! Särskilt kul är det att få en bok som man aldrig hade valt själv och upptäcka att man faktiskt tycker väldigt mycket om den! Jag fick Begravd jätte av Kazuo Ishiguro av Herr E och när man läser baksidestexten så ser man att den utspelar sig på 500-talet (alldeles för långt tillbaka i historien) och beskrivs som ”en lek med (…) riddarlegendens och fantasyns konventioner” (kan inte säga att jag exakt förstår betydelsen av detta men varken riddarlegender eller fantasy brukar vara mina koppar te).

Men en bok som man fått i present av sin käre make måste ju läsas! Och som sagt, det här var överraskande bra! Ett riktigt läsäventyr och det fantastiska hölls sig inom rimlighetens gränser ändå, så låt dig inte avskräckas av att det förekommer en del monster!

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lämnar allt det som är bekant för dem och ger sig ut på en sista resa för att finna sin son. Insikten att de har en försvunnen son att sakna har växt fram långsamt ur minnen som de trott var för alltid försvunna. Minnesförlustens dimma har nämligen svept över byn och det sägs att det är en drake som är anledningen till att människor inte längre minns det förflutna. Samtidigt blir berättelsen en metafor för åldrandet och glömskan. Språket är så vackert, utan att vara svårläst. Den rymmer också en otroligt vacker kärlekshistoria – bara det att Axl tilltalar sin fru med prinsessa utan att det känns töntigt! – och handlar mycket om grunderna för vår existens. Vad finns kvar utan våra minnen? Kan man fortfarande älska någon som man glömt? Och ytterst, vad är det för mening med allt?Allmängiltiga spörsmål som tycks lika aktuella i en roman som utspelar sig i en tid och en plats för väldigt längesen, som det är för mig själv. Men också, en spännande äventyrsberättelse! Det är skitsvårt att försöka sig på att återberätta Begravd jätte och försöka sälja in den till läsare som inte upptäckt den än, men du får helt enkelt lita på mig: Det här är en bok som du ångrar att du inte läst än!

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Begravd jätte
Förlag: Bonnier pocket

 
 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Det växte ett träd i Brooklyn

Det kom ett erbjudande från Bookmark förlag att läsa en roman som ”handlar om New York, påminner om Elena Ferrantes Neapelböcker och i samma stil som Stoner”. Boken var Det växte ett träd i Brooklyn. Boken omnämns som en modern klassiker och har hyllats av tidningar som The New York Times och Daily Telegraph, för att nämna några. Den kom ut i USA redan 1943 och detta är en nyöversättning. Detta är också första delen eftersom förlaget har valt att dela upp romanen i två delar.

Jag tycker mycket om Det växte ett träd i Brooklyn. Språket är fantastiskt! Jag kan hitta vissa likheter med Stoner i det att de båda berättas i ganska långsamt tempo och vardagtrivialiteter beskrivs ibland ganska ingående. Visst, likheterna med Elena Ferrante finns där. Till exempel så handlar denna också om en flicka som växer upp i böckernas fantastiska värld, så väl som den verkliga. Dessutom är familjen fattig och mamman kämpar för att hålla ihop familjen, medan maken är en suput och drömmare. Han vill sin familj väl, men förmår inte alltid stå emot lockelserna. Och givetvis handlar den om New York!

Frances växer upp i en ganska torftig miljö, materiellt sett. Däremot har hennes mamma fått med sig hemifrån att hon måste läsa varje dag för barnen, både Shakespeare och Bibeln. För som Frances mormor säger:

”(…) flickan måste ha en värdefull sak som kallas fantasi. Hon måste ha en egen hemlig värld, där det finns saker som aldrig har funnits. Hon måste börja tro på saker som inte är av denna världen. När världen blir alltför ful kan hon leva i sin egen fantasi.”

Och så har hon moster Sissy, som bara har fått gå i livets skola. Hon är en frisk fläkt i Frances liv. Tänjer på alla gränser och vägrar att binda sig vid en man. Själv har hon haft sin beskärda del av förluster, men lärt sig att hela tiden resa sig upp. Frances har definitivt tagit efter sin mosters jävlar anamma-mentalitet och är bra på att hitta kreativa lösningar i problemfyllda situationer. Hon är en överlevare, helt enkelt, och jag ser mycket framemot att följa hennes uppväxt i nästa del.

Författaren Betty Smith föddes den 15 december 1896. Samma dag som bokens huvudperson Frances föds fem år senare. Precis som Frances växer Betty Smith upp i Williamsburg, som på den här tiden var en fattig förort till New York. Det växte ett träd i Brooklyn är hennes debutroman och den kom att översättas till 20 språk och filmatiserades också. Betty Smith dog 1972 och hade då hunnit skriva ytterligare tre romaner.

Författare: Betty Smith
Titel: Det växte ett träd i Brooklyn del 1
Förlag: Bookmark förlag