RSS

Kategoriarkiv: Historisk roman

Kvinnorna på slottet

Måhända låter titeln på Jessica Shattucks roman Kvinnorna på slottet som en klassisk historisk kärleksroman, men det är det verkligen inte. Berättelsen om de tre tyska kvinnorna utspelar sig till största delen i efterkrigstidens Tyskland. Marianne von Lingenfels återvänder till slottet som en gång tillhörde hennes avlidne make för att hålla ett löfte. Hon ska samla de kvinnor som liksom hon har blivit änkor efter stupade motståndsmän. Tyskar inom överklassen som inte sympatiserade med nazisterna. Såren efter kriget måste läkas och själar få ro och vistelsen på slottet är tänkt att bli den fristad dessa kvinnor, och deras barn, så väl behöver. Men kriget har förändrat dem alla och de är inte längre samma personer som de en gång var. Benita är inte längre en ung levnadsglad kvinna. Hon tvingades leva som sexslav åt en rysk högt uppsatt militär när ryssarna och de allierade intog Berlin, förutom att hon skildes från sin son som fick växa upp på ett nazistiskt barnhem. Ania och hennes pojkar hittas i ett överfyllt flyktingläger på gränsen till Polen, undernärda och sjuka. För att överleva och gå vidare tvingas de ställas inför svars och försonas med de val de alla gjorde under och efter kriget.

Detta är en roman som skildrar efterkrigstiden i Tyskland ur ett ovanligt perspektiv. Den visar på hur många tyskar också föll offer för nazisternas illdåd och hur svårt livet var för dem efter andra världskrigets slut, inte minst under de allierades och de ryska truppernas ockupation. Det är en välskriven, gripande och ibland överraskande roman som Jessica Shattuck har skrivit. Läs den!

Författare: Jessica Shattuck
Titel: Kvinnorna på slottet
Förlag: Harper Collins Nordic

 

Överraskande bra bok!

Det är kul att få böcker i present! Särskilt kul är det att få en bok som man aldrig hade valt själv och upptäcka att man faktiskt tycker väldigt mycket om den! Jag fick Begravd jätte av Kazuo Ishiguro av Herr E och när man läser baksidestexten så ser man att den utspelar sig på 500-talet (alldeles för långt tillbaka i historien) och beskrivs som ”en lek med (…) riddarlegendens och fantasyns konventioner” (kan inte säga att jag exakt förstår betydelsen av detta men varken riddarlegender eller fantasy brukar vara mina koppar te).

Men en bok som man fått i present av sin käre make måste ju läsas! Och som sagt, det här var överraskande bra! Ett riktigt läsäventyr och det fantastiska hölls sig inom rimlighetens gränser ändå, så låt dig inte avskräckas av att det förekommer en del monster!

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lämnar allt det som är bekant för dem och ger sig ut på en sista resa för att finna sin son. Insikten att de har en försvunnen son att sakna har växt fram långsamt ur minnen som de trott var för alltid försvunna. Minnesförlustens dimma har nämligen svept över byn och det sägs att det är en drake som är anledningen till att människor inte längre minns det förflutna. Samtidigt blir berättelsen en metafor för åldrandet och glömskan. Språket är så vackert, utan att vara svårläst. Den rymmer också en otroligt vacker kärlekshistoria – bara det att Axl tilltalar sin fru med prinsessa utan att det känns töntigt! – och handlar mycket om grunderna för vår existens. Vad finns kvar utan våra minnen? Kan man fortfarande älska någon som man glömt? Och ytterst, vad är det för mening med allt?Allmängiltiga spörsmål som tycks lika aktuella i en roman som utspelar sig i en tid och en plats för väldigt längesen, som det är för mig själv. Men också, en spännande äventyrsberättelse! Det är skitsvårt att försöka sig på att återberätta Begravd jätte och försöka sälja in den till läsare som inte upptäckt den än, men du får helt enkelt lita på mig: Det här är en bok som du ångrar att du inte läst än!

Författare: Kazuo Ishiguro
Titel: Begravd jätte
Förlag: Bonnier pocket

 
 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Det växte ett träd i Brooklyn

Det kom ett erbjudande från Bookmark förlag att läsa en roman som ”handlar om New York, påminner om Elena Ferrantes Neapelböcker och i samma stil som Stoner”. Boken var Det växte ett träd i Brooklyn. Boken omnämns som en modern klassiker och har hyllats av tidningar som The New York Times och Daily Telegraph, för att nämna några. Den kom ut i USA redan 1943 och detta är en nyöversättning. Detta är också första delen eftersom förlaget har valt att dela upp romanen i två delar.

Jag tycker mycket om Det växte ett träd i Brooklyn. Språket är fantastiskt! Jag kan hitta vissa likheter med Stoner i det att de båda berättas i ganska långsamt tempo och vardagtrivialiteter beskrivs ibland ganska ingående. Visst, likheterna med Elena Ferrante finns där. Till exempel så handlar denna också om en flicka som växer upp i böckernas fantastiska värld, så väl som den verkliga. Dessutom är familjen fattig och mamman kämpar för att hålla ihop familjen, medan maken är en suput och drömmare. Han vill sin familj väl, men förmår inte alltid stå emot lockelserna. Och givetvis handlar den om New York!

Frances växer upp i en ganska torftig miljö, materiellt sett. Däremot har hennes mamma fått med sig hemifrån att hon måste läsa varje dag för barnen, både Shakespeare och Bibeln. För som Frances mormor säger:

”(…) flickan måste ha en värdefull sak som kallas fantasi. Hon måste ha en egen hemlig värld, där det finns saker som aldrig har funnits. Hon måste börja tro på saker som inte är av denna världen. När världen blir alltför ful kan hon leva i sin egen fantasi.”

Och så har hon moster Sissy, som bara har fått gå i livets skola. Hon är en frisk fläkt i Frances liv. Tänjer på alla gränser och vägrar att binda sig vid en man. Själv har hon haft sin beskärda del av förluster, men lärt sig att hela tiden resa sig upp. Frances har definitivt tagit efter sin mosters jävlar anamma-mentalitet och är bra på att hitta kreativa lösningar i problemfyllda situationer. Hon är en överlevare, helt enkelt, och jag ser mycket framemot att följa hennes uppväxt i nästa del.

Författaren Betty Smith föddes den 15 december 1896. Samma dag som bokens huvudperson Frances föds fem år senare. Precis som Frances växer Betty Smith upp i Williamsburg, som på den här tiden var en fattig förort till New York. Det växte ett träd i Brooklyn är hennes debutroman och den kom att översättas till 20 språk och filmatiserades också. Betty Smith dog 1972 och hade då hunnit skriva ytterligare tre romaner.

Författare: Betty Smith
Titel: Det växte ett träd i Brooklyn del 1
Förlag: Bookmark förlag

 

Ett sagoäventyr med historisk förankring

Vad gör man om en bok blir liggandes kvar i den där superstora TBR*-högen, trots att man egentligen är väldigt sugen på att läsa den? Jo, man väljer den som månadens bokcirkelbok när det blir ens tur förstås! Sagt och gjort, i mars var det min tur att välja vilken bok vi skulle läsa och valet föll på Minatyrmakaren av Jessie Burton!

Vi ger våra böcker som vi läser i bokcirkeln betyg mellan 1 och 10. Sedan går vi ”runt bordet” och den som gett den lägst betyg börjar att prata om boken. Jag gav den sju poäng. Det som drog ner betyget lite är att jag tyckte dels att den var lite lång, dels att jag tyckte att titeln inte riktigt speglade innehållet. Det finns visserligen en miniatyrmakare med i boken, men hon har inte den betydelsen för berättelsen som man skulle kunna tro, utifrån titeln.

Jag älskar att se ett fotografi över ett riktigt dockskåp från Amsterdam, tillhörande en Petronella Oortman, som alltså har samma namn som bokens huvudperson. Nella, som hon kallas, lever i Nederländerna på 1600-talet. Hon gifter sig med en förmögen handelsman och flyttar till hans hus i Amsterdam. Bröllopsnatten blir inte alls som hennes mamma sagt och hon ser knappt till sin make under veckorna som följer. Tillsammans med sin svägerska och två tjänare försöker hon förstå sig på sin nya roll som husfru, men hon har ingen som hon kan anförtro sig åt. I bröllopsgåva har hon fått ett minatyrskåp som hennes man säger åt henne att börja inreda. Hon tar kontakt med en minatyrmakare som genast börjar skicka möbler och dockor som är identiska med huset, Nella och personerna runt om henne. När det börjar kännas precis som om minatyrmakaren kunde förutspå framtiden försöker Nella ta kontakt och undanbe sig fler minatyrer, men ingen tycks känna till minatyrmakarens rätta identitet. Under tiden trasslar Nellas make in sig i skumraskaffärer och ödesdigra relationer.

Jag tycker att Miniatyrmakaren känns som en saga för vuxna! Mycket är dock väldigt realistiskt skildrat, som livet i Amsterdam under den här tiden. På bokens sista sidor finns till och med en förteckning över hur mycket saker och ting kostade i 1600-talets Nederländerna. Jessie Burton är duktig på att skriva målande och sätta igång min fantasi! Jag fascineras över hur modernt samhälle de ändå levde i, trots att värderingarna förstås var väldigt traditionella. Det sägs att Minatyrmakaren ska bli en tv-serie och jag tror den skulle vara alldeles underbar att se! Bokomslaget är också så fantastiskt! Gjort av Catrin Welz-Stein och förtjänar att omnämnas!

*To-Be-Read, alltså böcker som väntar på att läsas

Författare: Jessie Burton
Titel: Minatyrmakaren
Förlag: Modernista

 

 

En välskriven uppväxtskildring från förr

Lagom till Alla Hjärtans Dag damp det ner en fin bokpresent i brevlådan. Det var bokförlaget Historiska media som skickat en roman från deras kommande vårutgivning. En debutant, i alla fall när det gäller att skriva för vuxna (hennes ungdomsroman Vinter på Berättargränd kom 2008) är Erika Olofsson Liljedahl med sin uppväxtskildring Någonstans brister himlen och det ryktas att en av förläggarna på Historiska media lät manuset ligga tills en kväll då hon tog med det hem och inte kunde sluta läsa. Den har redan fått flera fina recensioner, men jag är tyvärr inte lika förtjust.

Öppningsscenen är dramatisk! Det är 1920-tal och trettonårige Elis är ute på havet med sin brutale far. Jag anar att fisketuren inte kommer att sluta bra och här ryms mycket i den knappa konversationen mellan de två. Elis älskade storasyster har i all hast lämnat den bohuslänska fiskestugan och rymt sin kos. Alla håller tyst om orsaken och Elis kan bara inte tro att hon försvunnit frivilligt, utan att varsko honom innan. När anledningen till Signes avfärd väl avslöjas, bestämmer sig Elis för att lämna familjehemmet och hämta hem sin syster. Utan särskilt mycket på fickan tar han tåget en bit söderut och går den sista biten till Höganäs, där han tror att Signe befinner sig. Det blir en strapatsrik resa och det han möter när han väl kommer når slutmålet, öppnar sig en ny och okänd värld för Elis. Elis inre och yttre resa blir en tydlig allegori över skillnaderna mellan stad och landsbygd och framförallt ett Sverige i förändring.

Det bästa med Någonstans brister himlen är språket! Erika Olofsson Liljedahl är bibliotekarie och har säkert läst mycket i sitt liv. Det märks, hon har ett bildspråk som är finstämt och miljöskildring är så klar att jag som läsare ser både människor och platser tydligt i bilder framför mig. Tempot är ganska makligt och då och då stannar texten liksom upp, som för att vänta in sin läsare. Det gillar jag! Däremot hade jag för min del önskat mer drama, mer action. Jag tycker inte riktigt att det bränner till, utan farorna anas mer, trots att berättelsen stundtals är ganska mörk och hotande. Det vilar ett oskuldhetens skimmer över Elis och han behöver egentligen aldrig på riktigt konfronteras med något av allt det farliga som finns omkring honom. Därför blir det lite för ”snällt” rakt igenom, tycker jag. Mitt betyg på Goodreads blev därför tre stjärnor.

Författare: Erika Olofsson Liljedahl
Titel: Någonstans brister himlen
Förlag: Historiska media

 

Fin men lite spretig debutroman

Nerverna heter David Nyman nyutkomna debutroman. Den är verklighetsbaserad och romankaraktären Ida är baserad på författarens egna farmor. Jag tycker alltid det är så roligt att läsa debutanter! De är helt oskrivna kort och man vet egentligen aldrig vad man kan vänta sig som läsare. Ofta blir jag överraskad av hur skickligt man kan skriva första gången. Ja, då är ju förstås inte den allra första gången för någon, men jag menar första gången man blir publicerad.

Det finns mycket jag tyckte om i Nerverna. Det finns ett slags stillhet som jag gillar. Ivar Broman är en strävsam man. Lite stoisk finner han sig i livets alla vändor. Han tycker att han har allt när han får sin Ida. Tillsammans driver de byns lanthandel och efter något års äktenskap föds deras son Harry. Men när Ida får ett sent missfall, bryter mano-depressiviteten som legat och bidat sin tid ut. Ida läggs in på ett sinnessjukhus, som man kallade de psykiatriska vårdhemmen på 1940-talet. Hon är nervsjuk, som man säger. Därefter får hon endast korta permissioner, men faller alltid åter ner i det bottenlösa mörkret. Ivar orkar inte längre varken sköta sin lanthandel eller sin son, som han lämnar bort till sin syster. Själv drar han till Stockholm och blir inneboende hos en gammal dam, samtidigt som han hankar sig fram inom järnvägen. Kontakten med Ida och Harry blir allt mer sporadisk. Långt senare möts far och son igen när Ivar ligger på sin dödsbädd. Är det för sent för försoning?

Tyvärr blir det lite spretigt när författaren avviker från att berätta om familjen Broman och istället låter överläkaren Allan Renck komma till tals. Det är han som är högst ansvarig för vården på Santa Anna, där Ida är inskriven. Han har en föreställningen om havsbadets lugnande inverkan på patienterna och driver igenom att de får tillgång till en bit strand. Jag hade hellre sett att den berättelsen vävdes in i Idas. Annars tycker jag mycket om hur David Nyman väver in föräldrarnas berättelse med den nutida Harrys. Hur Harry söker efter svar om sin uppväxt genom att forska i det förflutnas tystnad. Tack och lov att psykisk sjukdom inte är riktigt lika stigmatiserande idag!

Författare: David Nyman
Titel: Nerverna
Förlag: Wahlström & Widstrand