RSS

Kategoriarkiv: Kärlek

En längtan till Osebol

Osebol

Osebol är namnet på en by i västra Värmland, inte långt från den norska gränsen. Marit Kapla är själv därifrån, men bor nu i Göteborg. Hon har återvänt till sin hemby och intervjuat nästan samtliga människor som bor där, vilket är ett 40-tal. Det är en vardagsnära skildring av livet i verklig glesbygd och konsekvenserna av den svenska regionalpolitiken eller snarare kanske bristen på den. För vill menar man allvar med devisen att hela Sverige ska leva, måste man också skapa förutsättningarna till arbete och utbildning, liksom att det finns ett visst mått av samhällsservice i form av affär och sjukvård. Annars är det svårt att bo kvar. Osebol har sett trävaruindustrin först industrialiseras och sen flyttas. Bron över älven som en gång var byns stolthet, har inte renoverats på många år och är nu avstängd för all trafik. Men människorna som valt att bli kvar i Osebol fortsätter gneta på. Det är en varm skildring och så vackert i all sin kärvhet att det är svårt att inte bli betagen! Och språket är wow! Boken är så väl värd sin Augustprisnominering! Men i den skönlitterära klassen? Biblioteksvärlden (läs Bibliotekstjänst) tycks vilja ha den på Ncag, det vill Geografi med underavdelning…

Författare: Marit Kapla
Titel: Osebol
Förlag: Teg Publishing

 

Jag hade så mycket

Jag hade så mycketI Trude Marsteins roman Jag hade så mycket får vi följa Monika från hennes tonår på 70-talet fram till vår tid. Författaren gör nedslag i Monikas liv. Till en början är det längre tid som förflutit mellan kapitlen och i det allra första är Monika 13 år och har sommarlov. Solen gassar och moster Liv och kusinen Halvor är på besök. Halvor är lika gammal som Monika och därför har de automatiskt blivit lekkamrater, även fast Monika egentligen inte tycker om Halvor. Vänskapen med bästisen Anne Lovise står på paus efter att Monika haft en hemlig klubb med två andra tjejer i klassen. Moster Liv har förlorat en dotter, ändå är det hon som får passa upp på Monikas mamma när hon har migrän. Monika tar sin tillflykt till stallet där hästägaren Cato kysser henne på munnen med sina gula tänder.

Monika är ett barn av sin tid, uppvuxen med en tro på frihet och att aldrig uppoffra sig. Hade hon varit man, hade nog ingen lyft på ögonbrynen. Nu utmanar hennes livsstil inte minst de två äldre systrarna, som själva gifter sig, får barn och tar ansvar för alla. Monika avverkar män på löpande band, vill inte binda sig och är hela tiden på väg mot något annat, något bättre. Egentligen blir jag flera gånger riktigt irriterad på Monika och tycker att hon är en självupptagen idiot, men behöver man gilla huvudpersonen för att tycka om berättelsen? Uppenbarligen inte! Jag dras med i berättelsen och sugs in i Monikas värld. Det är svårt att sluta läsa, även fast det – på ytan – inte händer så mycket. Men det är ett liv jag får ta del av och person jag får lära känna och det är bra så. Riktigt bra, till och med.

Författare: Trude Marstein
Titel: Jag hade så mycket
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Lotta Eklund

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 31 oktober, 2019 i Böcker, Kärlek, Rec.ex., Vänskap

 

Augustin Erba: Snöstorm

Snöstorm

Det här är en roman som jag faktiskt blev lite blown away av! Augustin Erba har skrivit en bok, Snöstorm, som jag kommer att bära med mig under lång tid framöver. En sån där läsupplevelse som stannar kvar, ni vet. Smärtsamt svacker! Och så mänsklig. Om att förstå världen och att finna sin plats i den. Och den eviga frågan: Valde jag rätt?

Tomas sitter på ett tåg. Ute snöar det och snart står tåget stilla. Tomas vet vad stoppet innebär, det kommer att dröja innan de kan åka vidare. Han beger sig mot bistrovagnen för att bunkra upp och erbjuder sig att köpa kaffe till den gamla damen som sitter bredvid honom. I korridoren hör han någon ropa hans namn och med hjärtat i halsgropen vänder han sig om. Han har känt igen rösten. Det är Livli, hans stora ungdomskärlek, som står framför honom. Efter det plötsliga mötet, backas bandet och vi får återse Tomas som en liten pojke. Åtta år gammal lever han i en trygg och kärleksfull familj, men allt förändras över en natt när hans nyfödde lillebror dör. Hans mamma flyr in i en psykos och läggs in, hans pappa lämnar landet. Kvar blir Tomas, som får flytta in hos morbor David. Uppväxten blir allt annat än lycklig och Tomas flyr in i räknandets och matematikens värld. Dagen efter att han har blivit myndig flyttar han in i en studentkorridor och börjar plugga på teknis. Det är där han träffat Livli för första gången.

Snöstorm är en melankolisk och trovärdig roman. Gestaltningen är levande och människoödet Tomas berör på djupet. Mitt Instagramflöde fullkomligt expolederade av kommentarer att Augustin Erbas andra roman Blodsbunden är så fantastisk och jag inser att jag måste – vill! – läsa!

Författare: Augustin Erba
Titel: Snöstorm
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
1 kommentar

Publicerat av på 28 oktober, 2019 i Böcker, Kärlek, Uncategorized, Ungdomar, Vänskap

 

En småländsk tragedi

På osannolika skäl

Hannes Dükler (f. 1973) är journalist och författare. I boken På osannolika skäl har han skrivit om ett true crime. Agneta Westerlunds kropp hittas svårt sargad nere vid vattnet i Loftahammar en höstkväll 2008. Hennes make Ingemar hade varit ute och klippt gräset på den stora tomten och när han kommer in märker han att Agneta och hunden är ute på kvällspromenad. De har pratat om att de ska se friidrottstävlingarna på tv tillsammans och när Agneta inte kommer tillbaka från hundpromenaden när programmet börjar, blir Ingemar fundersam och tänker att hon kanske har stött på en granne och blivit sen på grund av det. När Agneta fortfarande dröjer, blir han lite mer orolig och bestämmer sig för att gå ut och leta efter henne. Hon svarar inte på sin mobil. Ute är det beckmörkt och Ingemar kontaktar grannar för att fråga om de sett till henne, men ingen har sett varken Agneta eller hunden. Så hör Ingemar någonting från vattnet och tar sig ner dit med sin ficklampa. Plötsligt lyser lampan på Agneta som ligger där, till synes orolig och med fruktansvärda sårskador. Han förstår direkt att han kommit för sent.

Men mardrömmen är inte slut med detta. Ingemar blir snart misstänkt av polisen för att ha dödat Agneta. De tror att han tagit sin åkgräsklippare och kört över henne och koncentrerar sig på att hitta fällande bevis mot Ingemar, snarare än att arbeta förutsättningslöst. De frågar ut grannar och vänner om parets relation och kontrollerar hur deras ekonomiska situation såg ut. Ingemar blir allt mer förtvivlad och tycker sig vara utsatt för en stor rättsskandal. Inte minst bekymrar han sig över all den tid som går förlorad i jakten på den verklige gärningspersonen, när de så grundligt försöker sätta dit honom. Han känner en stor vanmakt, börjar skriva brev till åklagaren och tidningen för att försöka få någon att lyssna på honom.

Det är förstås ett fruktansvärt övergrepp som begås mot Ingemar, som inte enbart förlorar sin älskade maka men också berövas möjligheten att sörja henne. Mitt uppe i sorgen kämpar Ingemar för sin heder och ser sitt liv falla samman runt honom. Vänner börjar dra sig undan och det skvallras så mycket att han inte längre ser någon möjlighet att bo kvar i Loftahammar. Polisen tycks också missa att analysera viktiga spår från Agnetas kläder och framställs som otroligt stenbenta. Men trots detta så hade jag önskat mer av boken. Jag har försökt att begripa vad det är som skaver hos mig. Visst är det så att en del av spänningen försvinner ju genom att allt avslöjas redan på bokens baksida, om man nu inte kände till historien redan från början. Kanske är det berättarperspektivet? Jag hade önskat att Ingemar hade blivit intervjuad istället, att han hade fått återge händelserna med sina egna ord. Nu blir det istället Hannes Dükler som skildrar Ingemars känslor och göranden och till slut känner jag att jag börjat tröttna på Ingemar. Dessutom framstår han själv som alltmer osympatisk. Han förvandlas från en förtvivlad man till en typisk rättshaverist, så rätt han än må ha i sakfrågan. Emellanåt skjuts en av polisens utredare in som röst, för övrigt en av de få som tvivlade på Ingemars skuld, men jag hade önskat mer av detta. Jag hade velat följa polisens arbete och få en inblick i hur de resonerade på djupet. Nu tycks de bara fruktansvärt taffliga och inkompetenta. Lite kort nämns det ju att vid kvinnliga dödsoffer är förövaren nästan alltid en man i kvinnans omedelbara närhet, men varför inte utveckla det lite mer? Det förklarar ju faktiskt varför Ingemar så länge var misstänkt. Jag förstår att det ligger en gedigen research bakom den här boken, men tyvärr tycks Hannes Dükler ha fallit lite i fällan med att komma sitt intervjuobjekt lite för nära. En mer neutral blick hade varit att föredra, tycker jag.

På osannolika skäl lever inte riktigt upp till mina förväntningar, men det är trots det en läsvärd, smått osannolik historia att läsa! Skildringen av Ingemars och Agnetas stora kärlek är fin. Ett ytterligare plus är avsnittet om olyckor med älgar inblandade. Jag tycker det är väldigt intressant att läsa om aggressiva älgars framfart, samtidigt som de får mig att bli lite rädd. Jag har ju alltid trott att vildsvin är de farligaste på mina löparrundor i skogen!

Författare: Hannes Dükler
Titel: På osannolika skäl
Förlag: Bokförlaget Polaris

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 oktober, 2019 i Böcker, Facklitteratur, Kärlek, Rec.ex., Sorg

 

Jag har läst boken med höstens vackraste bokomslag!

Och eken står där änSofia Lundbergs nya roman Och eken står där än har nog fått höstens vackraste omslag! Det är ett omslag som andas värme, höst och en gnutta vemod och stämmer fint in på denna berättelse om Esther och Rut. Esther har nyligen lämnat en destruktiv relation bakom sig och har nu delad vårdnad om sexårige sonen Adrian. Hon sörjer sitt misslyckade äktenskap och har svårt att finna sig tillrätta i den nya vardagen. Inte minst tycker hon att det är jobbigt att inte få vara med Adrian hela tiden utan vara tvungen att nöja sig med hälften. Många tankar hamnar i en känsla av att kanske ändå ha tagit fel beslut, samtidigt som hon innerst inne vet att ett liv med Adrians pappa hade varit ett olyckligt sådant. En dag träffar hon en äldre dam vid bänken under den stora eken dit hon brukar gå på sin promenad. Kvinnan heter Rut och hon matar fåglar och tycks så förnöjd med livet. Hon uppmanar Esther att försöka fundera på allt det vackra i livet och berättar samtidigt historier från hennes eget liv, nedtecknade genom dagboksanteckningar och brev. Rut som, mycket romantiskt, rymde med en italiensk diplomatson och bosatte sig i Italien. Undan för undan växer en stark vänskap fram mellan de två kvinnorna och Esther börjar längta till helgerna då hon får träffa Rut igen. Men så en dag är Rut helt försvunnen och en mäklare står på vid eken och hävdar att det närliggande huset och tomtmarken är till salu. Vad är det som har hänt med Rut? Esther är beredd att offra mycket för att få träffa Rut igen och snart sitter hon på ett flyg ner till Italien.

Det är en stillsam roman, tyvärr lite tillrättalagd emellanåt (jag tänker särskilt på avsnittet när Esther är i Italien första gången). Jag hade önskat att inte allt löste sig så smidigt till slut som det gjorde. För min del hade stråket av sorg och svärta fått finnas hela vägen till slutet. Ändå är Och eken står där än en bitterljuv roman som håller mitt intresse hela vägen. Jag tycker att det är skickligt att kunna balansera svåra och tunga ämnen med en sån lätthet som Sofia Lundberg gör. Jag känner Esthers förtvivlan över att livet blev som det blev och att priset för att älska någon blev så högt. Hon känns också trovärdig i sina känslor och sorg över att behöva lämna bort sin son veckovis till en pappa som hon inte riktigt litar på. Helt säker kan jag ändå våga säga att det här är en bok som kommer att hitta många läsare!

Författare: Sofia Lundberg
Titel: Och eken står där än
Förlag: Forum

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 september, 2019 i Böcker, Kärlek, Rec.ex., Resor, Vänskap

 

Välkommen till Flanagans!

 
 

Lyckan kommer, lyckan går

Det perfekta paret

Det perfekta paret av Elin Hildebrand är en underhållande berättelse om kärlek, familjerelationer och plötslig död. Celeste och Benji ska gifta sig i på Benjis familjegods i Nantucket. Celeste kommer från en mer anspråkslös familj med nära band till sina föräldrar. Gäster anländer från när och fjärran för att delta i festligheterna. Till och med Celestes svårt cancersjuka mamma kommer för att dela den lyckliga upplevelsen med sin dotter. Allt går enligt planerna, men bara några timmar innan ceremonin hittar Celeste brudtärnan död i vattnet, drunknad. Polisen anländer snabbt till platsen och börjar kartlägga de föregående dygnen. När de börjar skrapa på ytan, upptäcker de att allt inte var så lyckligt som det tycktes ge sken av och frågorna hopar sig.

Jag tycker att det går lite trögt att komma in i handlingen till en början. Polisarbetet känns lite stolpigt och det känns som författaren borde ha utlämnat det het och hållet och istället fokuserat enbart på relationerna. Detta är trots allt ingen deckare i vanlig mening och intrigerna under ytan skildrar Elin Hildebrand riktigt bra. Där lyckas hon verkligen väcka en nyfikenhet hos mig som läsare. Likaså är miljöerna runt Nantucket underbart beskrivna.

Jag har tidigare läst Winter Street av samma författare. Tyvärr har jag aldrig bloggat om den, men den finns omnämnd under 2014 års läslista. Jag minns det som en fin, men något banal julberättelse. Tydligen har den blivit en serie.

Elin Hilderbrand är själv bosatt i Nantucket sedan 25 år. Där bor hon med man och tre tonårsbarn. Hon har svenskt påbrå från båda sina föräldrar. The New York Post har kallt henne för ”The Queen of Summer Beach Read” och Det perfekta paret är hennes första mordgåta.

Författare: Elin Hildbrand
Titel: Det perfekta paret
Förlag: Lovereads
Översättning: Anna Thuresson

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 september, 2019 i Böcker, Kärlek, Spänning

 

För alltid tillsammans av Julie Cohen

Omslagsbild: För alltid tillsammans

Det händer ganska ofta att låntagare tipsar om böcker de har läst och det är superkul! Tyvärr hinner jag ju inte alltid läsa alla tips jag får, men när en låntagare är jätteentusiastisk och dessutom läser väldigt mycket blir jag ju så nyfiken att jag inte kan låta bli! Det hände mig med Julie Cohens roman För alltid tillsammans och nu har jag läst den.

Berättelsen börjar väldigt stillsamt, men på ett oerhört dramatiskt sätt. Robbie vaknar upp en morgon. Bredvid honom i sängen ligger hans fru Emily och sover. Robbie och Emily har varit tillsammans i 54 år. Det är en lång tid och mycket vatten har flutit under deras bro. Det har en son tillsammans och barnbarn. De vet allt om varandra. Nästan allt i alla fall. För det Emily inte vet är att Robbie planerat den här dagen noggrant. Till en början är allt som det brukar vara. Robbie stiger upp ur sängen och sätter på kaffet och matar hundarna. Men sen skriver han en lapp som han viker ihop och lägger på nattduksbordet bredvid den sovande Emily, innan han går ut genom dörren för att aldrig mer återvända.

Min nyfikenhet väcks förstås direkt. Vad är det Robbie tänker göra och varför väljer han att lämna sin fru som han uppenbarligen tycks älska väldigt mycket? För att få reda på bakgrunden till Robbies beslut nystas kärlekshistorien om Robbie och Emily upp från början. Ju längre jag läser i boken, desto längre bak i tiden kommer jag. Det är ett spännande grepp som verkligen funkar! Det är ett helt liv som skildras och det innebär också en hel del hemligheter som avslöjas, vilket så småningom skapar en förståelse för varför livet blev som det blev för Robbie och Emily. Det finns en fin innerlighet mellan de båda som författaren verkligen lyckas förmedla, men framförallt är det en vacker berättelse om en kärlek som övervinner allt på sin krokiga väg genom livet. Absolut läsvärd!

Författare: Julie Cohen
Titel: För alltid tillsammans
Förlag: Norstedts
Översättning: Karin Andrӕ

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 augusti, 2019 i Böcker, Kärlek, Sorg

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Semesterläsningen inleddes med hajpad amerikansk debut

Redan i vintras köpte jag Where the Crawdads Sing av Delia Owen hos min favoritbokhandel FoxTale Book Shoppe men jag har inte läst den förrän nu. Det var en perfekt roman att inleda semesterläsningen med! Och härligt att läsa lite på engelska igen, har ju kommit ifrån det lite. Det ska också bli spännande att se vilket svenskt förlag som snappar upp rättigheterna till att ge ut den här boken på svenska.

Av byborna kallas hon The Marsh Girl, flickan som växer upp i en dysfunktionell familj långt ute i träskmarkerna vid North Carolinas kust. Alla hennes syskon har gett sig av när de blivit tillräckligt gamla, flytt eländet med en våldsam far som även spelar och super och en torftig hemmiljö som saknar både elektricitet och avlopp. Även storebror Jodie lämnar henne, strax efter att även modern gett sig av. Kvar är nioåriga Kya och hennes far. Varje dag spanar Kya längs vägen efter sin mamma, övertygad om att hon ska komma tillbaka. Men dagarna och månaderna går och långsamt tvingas Kya inse att hon är ensam kvar. En dag försvinner även hennes pappa utan ett ord. Kya lär sig leva av det naturen kan ge, kräftor och musslor som hon använder som bytesvaror i Jumpin´s affär. Jumpin’ och hans hustru Mabel är färgade och av det skälet lika impopulära bland byborna som Kya. Paret blir ett slags familj till Kya och de enda hon kan lita på i sin utsatta situation. Kya lever ett undanskymt liv från myndigheterna. Hon går inte i skolan, men blir expert på sin omgivning genom att iaktta och observera.

En dag när hon är 16 år träffar hon en kille när hon är ute med båten. Killen heter Tate och är en high school senior. Den sommaren tillbringar hon så mycket tid hon kan med Tate innan han ska fortsätta sina studier på college. Han tycks vara hennes själsfrände och är lika intresserad av träskmarkernas djur och natur som Kya är. De två blir förälskade och pratar om en framtid tillsammans. Tate lär henne läsa och hon upptäcker en helt ny värld tillsammans med honom. Han lovar att komma tillbaka på lovet, men bryter sitt löfte. I stället dyker Chase upp. En rikemansson som hon observerat på avstånd länge, avundsjuk på den gemenskap han och hans kompisgäng har tillsammans. Hon dras till honom och det liv han lever.

Jag älskade första delen av boken: Kyas uppväxt, hennes Mowgli-liknande tillvaro i träsket, vänskapen med Jumpin’, hur hon studerar människovärlden på avstånd, men lever i symbios med naturen. Naturskildringarna är helt fantastiska! Tillen början hackar läsningen lite på grund av dem. Det är flera ord jag får slå upp för att de återkommer hela tiden och jag stör mig på att inte förstå vad jag läser, (t. ex. heron = gråhäger) men sen lossnar det och jag tänker inte längre att jag läser på engelska. Det är en skön känsla och jag sveps med av en vacker, sorgesam, men också spännande berättelse. Den andra delen spårar ut lite och blir lite larvig och otrovärdig. Sen vänder det och jag gillar verkligen sista delen! På något sätt får jag vibbar av min all time favourite -bok, To Kill a Mockingbird. Men ojämnheten gör ändå att Where the Crawdads Sing inte får en fullpott i betyg, men en stark 4:a på Goodreads blir det! En fin debutroman!

Författare: Delia Owens
Titel: Where the Crawdads Sing
Förlag: G.P. Putnam´s Sons