… kan man väl kalla Marguerite Duras (1914-1996) bok Älskaren? Den skrevs för tjugofem år sedan (1984) men har blivit mycket läst och vunnit flera litterära priser.
Drygt 15 år gammal står en flicka vid relingen på färjan över Mekongfloden i Indokina. Det är 1920-tal. Flickan står där, klädd i en armlös klänning av råsiden och högklackade skor i guldlamé. På huvudet har hon en manshatt i gammalrosa filt och med svart brätte. På färjan sitter en äldre man i sin limousin, mycket elegant klädd i kostym, och iakttar henne. Han är kines och välbärgad. Plöltsligt kliver han ur bilen och bjuder flickan på en cigarett. Han erbjuder också att skjutsa henne hem, när de kommit fram till Saigon. Efter den dagen hämtar han henne nästan dagligen från flickpensionen och det dröjer inte länge förrän han blivit hennes älskare, den förste någonsin. Tillsammans är de fångna av en dåraktig passion. Dåraktig för att den inte kommer att kunna leda till något varaktigt förhållande och snart måste de ta farväl av varandra.
Det här är en självbiografisk bok. Margurite Duras skriver omväxlande i tredje person (flickan) och i första person (jag). Dessutom hoppar hon bland minnesfragment, vilket stundtals gör det lite svårt att hänga med i handlingen. Eller handling och handling. Egentligen är det ju inte så mycket till handling. Ibland skymtar andra personer, förutom flickan och mannen, men läsaren lämnas bara med små glipor av deras liv, vilket emellanåt känns lite frustrerande. Jag blev t ex mer nyfiken på modern och bröderna, särskilt den yngre. Kan tänka mig att livet som ensamstående kvinnan (fadern avled i sjukdom) och kolonisatör i Indokina inte kunde ha varit så lätt. Visst är det ett vackert språk hon har, Duras, och hon lyckas beskriva känslor och stämningar med väldigt få ord. Trots det så är jag faktiskt lite besviken. JAG tycker inte att den var så himla bra… om jag nu får tycka det? Det känns ju lite så med klassiker, att några redan har bestämt att det här är bra och att tycka annorlunda är lite som att svära i kyrkan. Men innan ni blir upprörda (om ni nu blir det), så kom ihåg: Ni kan alltid hävda att jag inte förstår dess storhet! (och så är det säkert, åtminstone lämnas jag med den känslan när slagit igen boken)
Fru E:s böcker 