RSS

Kategoriarkiv: Mellanöstern

#Englander: Novell nr 6 och 7

(Jag är hopplöst efter i novellbloggandet, jag vet. Men nu tar jag mig tid!)

Den sjätte novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Sommarlägret Solnedgången. Vi var ganska överens om att det här är en novell som har etsat sig fast. Det finns många intressanta trådar att nysta vidare på här. Solnedgången är ett rekreationscenter för seniorer där Josh är föreståndare. Som sådan står hans dörr alltid öppen när gästerna har bekymmer. En dag kommer Agnes och Arnie in. De är båda i 70-års åldern. De är bekymrade och upprörda. De säger sig känna igen en av de andra gästerna som en nazistisk lägervakt. Doley Falk, som mannen heter, beskrivs av Josh som

”(…) hur försynt och vän som helst. Han är inte en av bråkmakarna som beklagar sig för Josh dagarna i ända, från morgon till kväll, för vilka livet har förvandlats till en enda lång missräkning. Han är bara en seriös gammal bridgspelare från Toledo i Ohio och som inte vill något annat än att äta koshermat och spela kort (…).”

Men de äldre paret ger sig inte, de är övertygade om Doley Falks skuld. De minns kanske inte när barnbarnen fyller år, men ansiktena från lägret glömmer de aldrig. De dyker ständigt upp i medvetande när man minst anar det. Paret kräver att Josh tar tag i saken och vill ha en rättegång. Som Agnes säger till Josh: ”Om han är skyldig så är han din nazist också”.

Parallellerna till det oskyldiga sommarhemmet och förintelselägren blir tydliga. I sin jakt på upprättelse blir offren förövarna och blotta misstanken om att en av gästerna kan ha gjort sig skyldig till fasansfulla övergrepp räcker för att piska upp stämningen och till slut verkar det inte spela någon roll att man inte har några bevis – han är redan dömd på förhand.

Den sjunde och näst sista novellen heter Läsaren har en ganska sorgsen och uppgiven ton. Den handlar om en Författare utan läsare, förutom en man som troget besöker hans uppläsningar och fortfarande lyssnar uppmärksamt till honom och uppmanar honom att läsa vidar ur sina verk.

”Läs vidare, ja, men hur länge? Författaren är en man som lever på minnen och på prestigens dunster. (…) ´Den här boken´, säger Författaren, ´är inte en roman; den är en gravsten. Varför inte slå ner den i marken ovanför mitt huvud? Mitt namn står redan på den.”

Ärligt talat har jag lite svårt att förstå vad Englander vill säga med den här novellen. Kanske att så länge någon lyssnar har vi en skyldighet att tala?

 

#Englander: Novell nr 4

Den fjärde novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Peep Show. Det var den första novellen som jag tyckte var riktigt kul och där Nathan Englanders humor kom fram. Vi får möta Allen Fein som är på väg hem till sin gravida hustru då han går förbi en sexklubb och lockas av erbjudandet att få kika på kvinnor genom luckor för 25 cent. Han vet att det är fel och att han inte borde, men förväntningarna när han sätter sig i sitt bås är höga. Den första titten på nakna och halvnakna kvinnor gör honom skamligt upphetsad och när luckan stängs är han långt ifrån tillfredsställd. Han lägger raskt i ett nytt mynt, men när luckan öppnas den här gången så är kvinnorna borta och istället sitter rabbinerna han för länge sen vänt ryggen åt när Ari Feinberg blev Allen Fein. Det blir en hetsig diskussion om judendomen där Allen Fein försöker hävda sin rätt till självbestämmande och förklara att hans beslut att lämna det judiska livet är noga övertänkt:

”Jag är inte sjuk! skriker Allen. Och jag kastade inte bort något! Ni vill ha sanning och rättvisa, och allt ska passa in i religionen. Men vissa saker passar inte in. De är varken rätt eller fel. Bara naturliga.”

Jag tyckte mycket om Peep Show, både hur Allen Fein brottades med sveket mot hustrun och hur han tacklade rabbinerna efter att först ha skämts över att ha ertappats med något så skamligt. Kanske är det den novell där läsaren kommer Nathan Englander närmast, till och med?

 

#Englander: Novell nr 3

Den tredje novellen i Nathan Englanders Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum. Jag tror den handlar om identitet, makt och dess kopplingar till terrorism. Men som vanligt så är det inte lätt att läsa ut vad författaren vill ha sagt. Det är tur att bokcirkeln finns och att vi kan spåna tillsammans!

Antisemiten sprider skräck bland kvarterets ungar. Ryktet går att han är halvjude, men när han misshandlar yngste brodern Zvi Blum och vuxenvärlden inte tycks reagera, bestämmer sig kompisarna för att ge igen. Först utbildas de i självförsvar hos den ryske dissidenten Boris för att sen gå vidare till anfallsteknik. Men uppgörelsen ger en bitter eftersmak hos berättarjaget:

”När jag stod där och såg på honom förstod jag att jag alltid skulle tycka att det var bättre att vara slagen än den som slog – en brist hos mig. (…) När vi stod där med antisemiten vid våra fötter kom förvirringen och osäkerheten över oss. Vi stod där och tittade på den tillintetgjorda pojken. Och ingen av oss visste när vi skulle fly.”

Lysande!

 
 

#Englander: Novell nr 2

Nr 2 i Nathan Englanders novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Systerkullarna. Den sticker ut lite bland de andra novellerna, tycker jag. Den spänner över lång tid 1973-2011, jämfört med de andra novellerna som mer skildrar en sitaution eller ett kortare skeende. Tina i bokcirkeln uttryckte det så bra när hon skrev att Englander verkligen lyckas få med både ett makro- och ett mikroperspektiv i novellen och visar skickligt hur storpolitiken får konsekvenser för den lilla människan, i det här fallet Rena och hennes närmaste granne Yehudit. Systerkullarna börjar med att Rena och hennes familj bygger ett hus på en kulle. I dalen finns araberna och när kriget utbryter blir de kvinnorna ensamma kvar. Varje dag tillbringar Rena långa stunder sittandes med geväret vid sin sida, ivrigt spanande nedåt vägen för att se om araberna kommer anfalla henne eller inte. Likaså gör Yehudit som också har sin nyfödda dotter Aheret hos sig. En natt får Aheret hög feber och Yehudit beger sig till Rena i hopp om att hon kan få hjälp med flickan. I sin förtvivlan ber hon till Gud och lovar Rena att bara flickan överlever så ska hon skänka dottern till Rena. Aheret tillfrisknar och de kommer överens om att Aheret ska fortsätta bo hos sin mamma tills Rena kräver henne. Rena har till en början inga planer på att kräva tillbaka Aheret, men krig och förluster gör Rena hård och bitter. I rädsla för att bli helt ensam kvar går hon till domstol för att kräva tillbaka Aheret.

Jag tänker inte så lite på Bertold Brechts pjäs Den kaukasiska kritcirkeln där det också finns två kvinnor som båda säger sig vara flickans mor. Där löser domstolen frågan genom att rita upp en cirkel på marken och placera flickan där i och sen uppmanas kvinnorna att dra i flickan åt varsitt håll. Den som drar mest och får över flickan till sig vinner. Den ena kvinnan förbereder sig att dra så hårt hon kan, men den andra kvinnan ger upp självmant eftersom hon inte vill göra illa flickan. Den kvinnan är den sanna modern, beslutar domstolen, eftersom en riktig mor aldrig skulle skada sitt eget barn. I den här novellen argumenterar Rena sig fram till sin rätt moderskapet på ett ytterst skickligt sätt. Samtidigt som hon (eller kanske snarare författaren) lyckas visa hur irrationellt vi agerar när det kommer till religiösa myter och påbud.

Det finns också ett träd i berättelsen som Rena förtvivlat försöker hugga ner eftersom det står på hennes tomt och nu skymmer sikten nedåt dalen. Men hur Rena än hugger och hugger, så står trädet orubbligt kvar. Jag tolkar det som en symbol över att hur israelerna än försöker göra Palestina till sitt, så finns det gamla (arabiska) landet kvar och det är inte så lätt att göra sig av med sånt som slagit rot. Tydligt är i alla fall att Nathan Englander visar att de israeliska bosättningarna är en mycket komplex fråga.

 
6 kommentarer

Publicerat av på 24 mars, 2013 i Mellanöstern, Noveller

 

Zena el Khalil: Beirut, jag älskar dig

9789170374715_65Beirut, jag älskar dig är en självbiografisk roman och författarens debut. Zena el Khalil fick förfrågan om att skriva en roman efter att hennes blogg Beirut Update blivit internationellt uppmärksammad då hon rapporterade från bombningarna i Libanon sommaren 2006 genom sin blog.

Zena är en tuff och kaxig ung kvinna som har flyttat från New York efter den 11 september återvänder hem till Beirut.  Beirut är en motsägelsefull stad: här finns en öppenhet och tolerans för det avvikande som är sällsynt i Mellanöstern, men åren av krig har märkt staden – överallt ser man byggnader med skador och kulhål- och även dess invånare. Man lever i nuet, som om det inte fanns en framtid och det skapar i sin tur en känsla av tomhet. Med den västerländska livsstilen kommer också baksidorna: utseendefixeringen, drogerna och flyktiga relationer och på gatorna ser man blekta blondiner sida vid sida med beväpnad militär. Stridsvagnar utgör riktmärken för vägbeskrivingar: ”…när du sen kommer till stridsvagnen går du till vänster”. En smått absurd verklighet! Tillsammans med väninnan Maya kämpar Zena för att inte duka under för vardagens oförutsägbarhet i en stad som ständigt tycks balansera på randen av ett nytt inbördeskrig.

Det är intressant läsning. Just Beirut har alltid fascinerat mig. Det ska ha varit en mycket vacker stad innan krigen (kallades ju Mellanösterns Paris) och en fin mix av öst och väst. Zena älskar verkligen sitt Beirut men, som hon torrt konstaterar, Beirut är inte en stad som är lätt att älska. Den ständiga hotet om ett nytt krig är påtagligt och Zena kan liksom aldrig riktigt lita på sin älskade stad. Man känner igen ”blogg-stilen” i hennes text med korta, ibland ganska fragmentariska, ‘inlägg’ snarare än en sammanhållen berättelse. Språket känns autentiskt och orört, som om texten inte alls hade bearbetats utan gått direkt i tryck. Det är både bra oh dåligt. Tyvärr blir det dock en ganska spretig berättelse som, efter en mycket knepig inledning som känns malplacerat pretto i sammanhanget, dock tar sig MEN utan att någonsin riktigt lyfta. Ändå, böcker om Beirut inifrån växer inte på träd så därför tycker jag att det är en läsvärd bok.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 mars, 2010 i Böcker, Kärlek, Mellanöstern

 

Inte så himla enkelt, helt enkelt

9789170374371_100Nej, att frågor som integration, svenskhet, utanförskap, mångfald och mångkultur – hoppsan! nu sa jag det i alla fall! – inte är lätta, visste jag innan jag läste Marjaneh Bakhtiaris bok Kan du säga schibbolet? Men att det är så oerhört komplicerat, hade jag faktiskt inte reflekterat så noga över. Den här boken fick mig att fundera över mina egna värderingar och ledde till en del rannsakan. Jag som tycker att jag själv är en väldigt öppen person som inte är särskilt fördomsfull, har ju, handen på hjärtat, inga vänner av utomeuropeiskt ursprung. Mitt liv är väldigt mycket det typiska för en svensk vit medelklass. Men gör det mig automatiskt okvalificerad för att diskutera frågor kring integration och invandring? Nej, men det gör att jag alltid kommer att ha ett utifrån-perspektiv. Men Marjaneh Bakhtiari lyfter fram vad ”invandrarfrågan” (invandringsfrrågan?) egentligen handlar om: klassbegreppet. Intet nytt under solen alltså. Det är ointressant att bunta ihop invandrare i en klump eftersom de sinsemellan skiljer sig markant åt. I stället borde vi tala om socioekonomiska faktorers betydelse. Punkt.

Kan du säga schibbolet? är en dråplig, men ganska sorglig ögon-öppnare. Författaren använder sig av karikatyrer (dock med ett djup) för att belysa samhället. Det är inte så intressant att de flesta av karaktärerna är av annat ursprung än svenskt för mellan dem är avstånden emellanåt milsvida.

Mehrdad Abbasi – akademiker med fru och två döttrar. Villa och katt i Oxie. Städhjälp. Starkt ifrågasättande av invandrares ”passivitet” och en nyliberal syn på individens egenansvar, oavsett förutsättningar.

Noushin – Mehrdads fru som i Teheran var en upprorisk, levnadsglad ung kvinna, men i Sverige bara en ”vanlig invandrarkvinna med språksvårigheter”. Vill gärna ha bekräftelse att hon gjorde rätt som flydde till Sverige och att hon därmed gav sina döttrar helt andra förutsättningar än hon själv hade som ung.

Parisa – Äldsta dottern till M & N och något av en ”drama-queen”. Tjatar om att få åka till Iran för att fota fattigdom och förtryck inför ett skolarbete. Väl i Iran upptäcker hon att kusinen bor i ett jättestort hus och är mer amerikaniserad än vad Parisa någonsin kommer att bli.

Baran – Får följa med sin storasyster till Teheran för att hålla ett öga på henne och är fullständigt livrädd för att göra fel och bli tagen av sedlighetspolisen.

Åke – Busschaufför. Tidigare gift med en iransk kvinna, men sedan de skildes åt har svärmor blivit kvar i lägenheten och som förgäves försöker bli av med henne. Men när han väl blir det så upptäcker han hur mycket hon egentligen betydde för honom.

Gudrun – Noushins väninna som tycker att det är så spännande med andra kulturer (men lite läskigt också). Älskar bilden av sig själv som en frisinnig och öppen kvinna.

Kadefa – Städerska hos familjen Abbasi. Kommer från Bosnien och försöker gång på gång på uppehållstillstånd, utan resultat. Förfasas över sin arbetsgivare som har suddat ut hela sitt ursprung.

En brokig skara, m a o. Vi läste den här boken i min bokcirkel och det är en utomordentlig bok att diskutera. Vissa tyckte att den var för pratig och övertydlig, andra, som jag, gillade den skarpt. Vad tycker ni andra som läst den?

 
5 kommentarer

Publicerat av på 23 oktober, 2009 i Böcker, Humor, Mellanöstern

 

Att komma hem

Saffransköket av Yasmin Crowther börjar mycket dramatiskt:

”Underligt att varken veta att man lever eller att man håller på att dö. Så måste det ha varit för mitt ofödda barn. Jag hade blivit sparkad i magen av min yngre kusin, det skedde när jag tog tag i honom för att han inte skulle hoppa över broräcket ner i det kalla gröna vattnet som forsade ut mot havet: Mors skrik ringde i öronen när hon kom springade mot oss, och världen stannade: Themsens skvalpande vid högvatten, mullret från den hemvändande trafiken och brons vibrationer. I det ögonblicket började mitt barn att dö.”

Berättarrösten tillhör Sara, dotter till en iransk kvinna, Maryam, som flyttade till London efter att ha blivit förvisad ur hemmet av sin far. Efter missfallet flyr Maryam till Iran, fylld av skuld för att ha varit den som indirekt orsakade förlusten. Kvar i London finns maken Edward som under åren har fått vänja sig vid hustruns hastigt påkomna resor till det forna hemlandet och känslan av att aldrig riktigt komma Maryam nära, att hon döljer saker från det förflutna för honom.

Det här är en gripande berättelse om hur viktigt det är att göra avslut, att göra upp med det förflutna för att finna ro. Den beskriver hur vilsen och rotlös man kan känna sig när man flyttar till ett annat land, hur svårt det är att leva med någon som inte delar liknande erfarenheter. Och hur en närstående plötsligt kan kännas som en främling man inte vet någonting om. Det är också en berättelse om hopp och försoning, och insikten att det aldrig någonsin är för sent.

 
1 kommentar

Publicerat av på 22 juli, 2009 i Böcker, Kärlek, Mellanöstern, Sorg

 

Etiketter: ,

Har du hört den förut?

Lite så känns det efter att ha läst Flickan som vävde sidenmattor av Anita Amirrezvani. Tyvärr. Den stora behållningen är att läsa om kulturen och om mattillverkningens komplicerade process. Mindre engagerande känns själva storyn.

Berättelsen utspelar sig Persien på 1600-talet. Fjortonåriga dottern drömmer om att gifta sig med en rik och stilig man Hon har dessutom en unik gåva: hon kan väva de vackraste mattorna. Men så dör fadern oväntat och då måste flickan och modern lämna den hemtama landsbygdsmiljön och bege sig till obekanta släktingar i staden. Där tas de emot på nåder, men får arbeta sida vid sida med tjänstefolket. Farbrodern, som är en välbeställd mönsterritare för mattor åt shahen, upptäcker snart flickans hantverksskicklighet. Han lär upp henne, men eftersom hon är flicka så gäller det att få henne bortgift, vilket är svårt då hon inte har någon hemgift att erbjuda. Men så kommer erbjudandet om en tidsbestämt äktenskap med en rik hästuppfödare och hon blir tvungen att acceptera anbudet.

Som ni förstår lever hon inget enkelt liv. Det är som vanligt i denna typ av böcker: för en flicka är världen varken god eller rättvis utan hon måste hela tiden underkasta sig och ”foga sig” till konventioner som för oss västerlänningar mestadels känns obegripliga. Nu utspelar sig i och för sig den här boken på 1600-talet, men när det gäller flickans ställning i samhället har tyvärr inte mycket förändrats sedan dess i den här delen av världen. Det som dock är väldigt positivt är att den skildrar en ung kvinnas sexualitet och det känns lite vågat av en iransk född författarinna… eller är det kanske jag som är fördomsfull?

Och så har jag ju lite svårt för de kursiverade sagorna som har stoppats in i texten. Jag vill gärna lyssna på sagor, men det är inte lika roligt att läsa dem.

Lite kul. Först när jag läser efterordet och det står ”Berättaren i denna roman har avsiktligt inte fått något namn, en tribut till alla anonyma hantverkare i Iran”, kommer jag på att jag fortfarande inte vet vad flickan heter…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 april, 2009 i Böcker, Mellanöstern

 

Etiketter: , ,