RSS

Kategoriarkiv: Noveller

#Englander: Novell nr 4

Den fjärde novellen i Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Peep Show. Det var den första novellen som jag tyckte var riktigt kul och där Nathan Englanders humor kom fram. Vi får möta Allen Fein som är på väg hem till sin gravida hustru då han går förbi en sexklubb och lockas av erbjudandet att få kika på kvinnor genom luckor för 25 cent. Han vet att det är fel och att han inte borde, men förväntningarna när han sätter sig i sitt bås är höga. Den första titten på nakna och halvnakna kvinnor gör honom skamligt upphetsad och när luckan stängs är han långt ifrån tillfredsställd. Han lägger raskt i ett nytt mynt, men när luckan öppnas den här gången så är kvinnorna borta och istället sitter rabbinerna han för länge sen vänt ryggen åt när Ari Feinberg blev Allen Fein. Det blir en hetsig diskussion om judendomen där Allen Fein försöker hävda sin rätt till självbestämmande och förklara att hans beslut att lämna det judiska livet är noga övertänkt:

”Jag är inte sjuk! skriker Allen. Och jag kastade inte bort något! Ni vill ha sanning och rättvisa, och allt ska passa in i religionen. Men vissa saker passar inte in. De är varken rätt eller fel. Bara naturliga.”

Jag tyckte mycket om Peep Show, både hur Allen Fein brottades med sveket mot hustrun och hur han tacklade rabbinerna efter att först ha skämts över att ha ertappats med något så skamligt. Kanske är det den novell där läsaren kommer Nathan Englander närmast, till och med?

 

#Englander: Novell nr 3

Den tredje novellen i Nathan Englanders Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum. Jag tror den handlar om identitet, makt och dess kopplingar till terrorism. Men som vanligt så är det inte lätt att läsa ut vad författaren vill ha sagt. Det är tur att bokcirkeln finns och att vi kan spåna tillsammans!

Antisemiten sprider skräck bland kvarterets ungar. Ryktet går att han är halvjude, men när han misshandlar yngste brodern Zvi Blum och vuxenvärlden inte tycks reagera, bestämmer sig kompisarna för att ge igen. Först utbildas de i självförsvar hos den ryske dissidenten Boris för att sen gå vidare till anfallsteknik. Men uppgörelsen ger en bitter eftersmak hos berättarjaget:

”När jag stod där och såg på honom förstod jag att jag alltid skulle tycka att det var bättre att vara slagen än den som slog – en brist hos mig. (…) När vi stod där med antisemiten vid våra fötter kom förvirringen och osäkerheten över oss. Vi stod där och tittade på den tillintetgjorda pojken. Och ingen av oss visste när vi skulle fly.”

Lysande!

 
 

#Englander: Novell nr 2

Nr 2 i Nathan Englanders novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter Systerkullarna. Den sticker ut lite bland de andra novellerna, tycker jag. Den spänner över lång tid 1973-2011, jämfört med de andra novellerna som mer skildrar en sitaution eller ett kortare skeende. Tina i bokcirkeln uttryckte det så bra när hon skrev att Englander verkligen lyckas få med både ett makro- och ett mikroperspektiv i novellen och visar skickligt hur storpolitiken får konsekvenser för den lilla människan, i det här fallet Rena och hennes närmaste granne Yehudit. Systerkullarna börjar med att Rena och hennes familj bygger ett hus på en kulle. I dalen finns araberna och när kriget utbryter blir de kvinnorna ensamma kvar. Varje dag tillbringar Rena långa stunder sittandes med geväret vid sin sida, ivrigt spanande nedåt vägen för att se om araberna kommer anfalla henne eller inte. Likaså gör Yehudit som också har sin nyfödda dotter Aheret hos sig. En natt får Aheret hög feber och Yehudit beger sig till Rena i hopp om att hon kan få hjälp med flickan. I sin förtvivlan ber hon till Gud och lovar Rena att bara flickan överlever så ska hon skänka dottern till Rena. Aheret tillfrisknar och de kommer överens om att Aheret ska fortsätta bo hos sin mamma tills Rena kräver henne. Rena har till en början inga planer på att kräva tillbaka Aheret, men krig och förluster gör Rena hård och bitter. I rädsla för att bli helt ensam kvar går hon till domstol för att kräva tillbaka Aheret.

Jag tänker inte så lite på Bertold Brechts pjäs Den kaukasiska kritcirkeln där det också finns två kvinnor som båda säger sig vara flickans mor. Där löser domstolen frågan genom att rita upp en cirkel på marken och placera flickan där i och sen uppmanas kvinnorna att dra i flickan åt varsitt håll. Den som drar mest och får över flickan till sig vinner. Den ena kvinnan förbereder sig att dra så hårt hon kan, men den andra kvinnan ger upp självmant eftersom hon inte vill göra illa flickan. Den kvinnan är den sanna modern, beslutar domstolen, eftersom en riktig mor aldrig skulle skada sitt eget barn. I den här novellen argumenterar Rena sig fram till sin rätt moderskapet på ett ytterst skickligt sätt. Samtidigt som hon (eller kanske snarare författaren) lyckas visa hur irrationellt vi agerar när det kommer till religiösa myter och påbud.

Det finns också ett träd i berättelsen som Rena förtvivlat försöker hugga ner eftersom det står på hennes tomt och nu skymmer sikten nedåt dalen. Men hur Rena än hugger och hugger, så står trädet orubbligt kvar. Jag tolkar det som en symbol över att hur israelerna än försöker göra Palestina till sitt, så finns det gamla (arabiska) landet kvar och det är inte så lätt att göra sig av med sånt som slagit rot. Tydligt är i alla fall att Nathan Englander visar att de israeliska bosättningarna är en mycket komplex fråga.

 
6 kommentarer

Publicerat av på 24 mars, 2013 i Mellanöstern, Noveller

 

Nathan #Englander: Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne FrankFörsta recensionsdatum för Nathan Englanders novellsamling som vi läser i novellbokcirkeln är idag och redan tidigt imorse läste jag första twittret om #englander från Bibliotekskatten som skrev att Svd hade totalsågat Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank. Samma novellsamling som jag tycker är så intressant och skickligt skriven. Så nej, jag kan inte instämma i Eva Johanssons kritik (men tycker därför kanske att det är extra roligt att läsa hennes recension). Jag har ansträngt mig för att läsa l å n g s a m t, novell för novell, för att dels suga på karamellen riktigt ordentligt, dels för att jag är övertygad om att det är så man ska läsa novellsamlingar. Därför kommer jag också att skriva ett inlägg för varje novell. Dessutom finns det så mycket att fundera över hos dem alla. Och jag måste bara tala om att det har varit superroligt att diskutera varje novell i med andra läsare. Stort tack till Brombergs förlag som sponsrade med böcker och framförallt stort tack till alla deltagare i novellbokcirkeln. Jag hoppas vi gör om det någon gång!

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank består av åtta noveller som på ett eller annat sätt handlar om människans livsvillkor sett ur ett judiskt perspektiv. De är ganska olika sinsemellan, tycker jag, både när det gäller uppbyggnad och tonfall, vilket verkligen visar på författarens kvaliteter. Någon novell är som en kort roman och spänner över ett helt liv, andra är mer ögonblicksscener som till exempel den första. Den har också fått ge namn åt novellsamlingen. Här får vi möta två judiska par i medelåldern. Kvinnorna är barndomsvänner och familjerna har inte träffats på länge eftersom ena paret har utvandrat till Israel, där de blivit ultraortodoxa chassider. Nu har mannen långt helskägg och kvinnan peruk. De har till och med ändrat sina namn till typiskt judiska. Under tiden som middagen fortgår diskuteras Förintelsen, som man menar att det råder en osund fixering vid hos den yngre generationen judar (”Vad jag menar är – och ni får ta det på allvar eller ej – att man inte kan bygga judendomen på en grund som bara består av ett enda fruktansvärt brott.”) och vad judiskhet egentligen består i. Plötsligt berättar det ultraortodoxa paret för de smått chockade vännerna att de förvisso sällan dricker alkohol längre, men att de gärna tar sig en joint då och då för det gör alla i Israel nuförtiden. Dessutom måste de få koppla av från sina tio barn och kvinnan avslöjar att peruker är utmärkta att smuggla knark i. Det finns ingen tulltjänsteman som skullle få för sig att be att få titta under en chassidisk kvinnas peruk. Passande nog har värdparets son lite majja på rummet och efter att ha rökt på tillsammans, föreslår någon att de ska leka Anne Frank-leken. Det är en lek som går ut på att man ska föreställa sig vem man skulle vara beredd att gömma undan soldaterna vid ett eventuellt krig. Vem är man egentligen villig att offra livet för?

I bokcirkeln, som innebär att vi delar ett gemensamt dokument på gmail, började Anna att be oss att beskriva den första novellen med tre ord. Jag valde kontroversiell, oväntad och sorglig. Det är en novell med en ordentlig twist som både förbryllar och skakar om läsaren. Fördomar kommer på skam och uttalande från novellens persongestalter, som att blandäktenskap är en ny förintelse, får mig att hoppa till. Så får man väl inte säga?  Här väcks många intressanta tankar under läsningen. Upprinnelsen är sorglig, men på vilket sätt tänker jag faktiskt inte berätta.

Andra cirkeldeltagare om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank: Anna, Henrik, Erika, Annette, Mia, Marie, Gittan och Lotten (har jag missat någon som också bloggar, hojta till!)

Författare: Nathan Englander
Titel: Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank
Förlag: Brombergs

 

Kollektivtrafik och läsning = sant

Heja heja till både SJ och Swebus som har insett att resande och läsning är en uppskattad kombo!

Av en kär kollega fick jag tre fina bokmärken som SJ delar ut på vissa tågstationer. Och fina bokmärken kan man aldrig få för många av och visst är de härligt somriga? Sen kan man visserligen fundera över om det är viktigare att trycka bokmärken än att trycka upp tidtabeller som de inte gör längre eftersom ”det görs en massa ändringar hela tiden”, som samma kollega fick höra när hon frågade efter de nya sommartidtabellerna…

Novellix, förlaget som ger ut singelnoveller, har inlett ett samarbete med Swebus i sommar. På bussresorna kan man under sommaren antingen låna ett fysiskt exemplar av en novell eller kunna ladda ner dem som ljud- eller e-bok genom gratis wifi. Visst är det en jättebra grej? Noveller är utmärkta för kortare resor, men ska man åka en längre rutt så får man läsa flera. Det finns hela 10 st. att välja bland. Dessa är:

Jens Lapidus – Heder
Selma Lagerlöf – Spökhanden
Jonas Hassen Khemiri – Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog
Monika Fagerholm – Arielles första kärlek
Amanda Svensson – Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån
Cilla Naumann – Lära sig
Johanna Thydell – Han tänkte på dem som färger
August Strindberg – Ett dockhem
Karin Boye – Ella gör sig fri
Jonas Karlsson – Spår i snön
Wille Crafoord – Gloria

Visst blir man sugen på att boka bussresa? 🙂
 

 
5 kommentarer

Publicerat av på 24 juni, 2012 i Böcker, Kuriosa, Noveller, Resor

 

Lunch nr 3

Doggy Monday heter novell nr 3 från Novellix som jag läst i mitt lilla lunchprojekt (som du kan läsa om i tidigare inlägg här och här) och författaren är Maria Sveland. Henne har jag läst i romanform tidigare (Att springa heter boken) och då gillade jag jättemycket. Den här novellen tycker jag spårar ur ganska rejält och tyvärr gillar jag inte det.

Berättelsen börjar med Bosse och Rigmor som vaknar av klockradion. De delar visserligen säng men det var längesen de var intima. Rigmor fascineras över hur hon alltid verkar dras till Bosse i sömnen ”trots att hon alltid var mycket noga med att somna så långt ut på sin sida som möjligt, alltid med ryggen vänd emot honom.” Till skillnad från förr, när det var han som alltid vände ryggen mot henne och hon som trånande sträckte ut sig mot honom.

Rigmor är en väldigt olycklig kvinna. Äktenskapet går på sparlåga, eller snarare är det fullständigt utbränt. På jobbet tycker ingen om henne och hennes chef visar ingen uppskattning, trots att hon faktiskt är väldigt duktig på sitt jobb. Nej, han föredrar söta tjejer som ”inte bytte om till Birkenstock när de kom till kontoret utan i stället hade nätta pumps i matchande färg till dagens dräkt.” Han ägnar henne överhuvudtaget ingen uppmärksamhet. Därför är det med spänd förväntan hon går till hans rum efter att han kallat på henne.

Efter detta förlorar Maria Sveland kontroll över sin novell, tycker jag. Det blir bara ett knäppt slut, utan finess. Men fram till dess är det riktigt bra. Som slutkläm kan jag konstatera att jag gillade Unni Drougges novell Kärlek ända in döden bäst (men jag måste få tag i Jens Liljestrands Sandhamn!). Lite otippat, skulle jag säga.

Bokhora har träffat förlagschefen för Novellix, Lena Hammargren. Boktoka har också skrivit om noveller. Dolly ska testa Jonas Karlssons Spår i snön.

Författare: Maria Sveland
Titel: Doggy Monday
Förlag: Novellix

 
1 kommentar

Publicerat av på 17 juni, 2011 i Böcker, Noveller

 

Nybakade bullar, saft och mystiska spår

Idag var jag ju ledig så då passade jag på att baka kanelbullar (snart kalas för sonen)! Det tar ju en himla tid att göra så efteråt tog jag en paus vid köksbordet. Kanelbulle, saft och Jonas Karlssons novell Spår i snön gjorde mig sällskap.

Det svåra med noveller är att man kastas rakt in i handlingen, tycker jag. Det finns ju ingen tid (eller egentligen sidor) på att ödsla någon tid utan som läsare ramlar man direkt in i händelserna. Jag märkte det tydligt i Jonas Karlssons novell. Berättarjaget är ute och går med Kasper. De följer spår av barnskor i snön. Efter ett tag fattar jag att ”Aha, Kasper är en hund!” och att barnet, vars fotspår de följer, heter Axel och pappan Martin. När jag väl har kopplat det är det lätt att ta till sig texten. Jonas Karlssons prosa är mycket klar och hans skicklighet ligger mer på att komponera en sinnrik intrig än att blända med vackra formuleringar. Och spåren leder mot Barbros hus, trots att de enda varningarna Axel någonsin fått har varit ”Akta dig för bäcken och Barbro!”

Jag har lyssnat på hans novellsamling Den perfekte vännen och gillade. Spår i snön tillhör inte någon av hans bättre, men är ändå läsvärd. Det är en mysig berättelse, lite spännande och söt på samma gång. Det ni!

Författare:  Jonas Karlsson
Titel: Spår i snön
Förlag: Novellix

 
1 kommentar

Publicerat av på 14 juni, 2011 i Böcker, Noveller, Psykisk ohälsa

 

Får det vara en novell till lunch?

I söndags var jag inne en sväng på bibblan (inte jobbet) och skulle hämta en bok jag hade beställt (=Tom Rachmans De imperfekta – sååå bra!) och snubblade över dessa tre pytteböcker. Det nystartade förlaget Novellix satsar  på att ge ut noveller i nästan-Pixi-format. Tanken är att man ska kunna läsa en novell i stället för en tidning på bussen till jobbet, i väntrummet eller var man nu befinner sig när man har lite dödtid att slå ihjäl.

Jag lånade förstås hem alla tre och tänkte att det blir perfekt lunchläsning i veckan. Idag när jag satt på det lilla filialbiblioteket så tog jag därför upp den första på måfå ur handväskan. Det blev Unni Drougges Kärlek ända in i döden. Jag har inte läst henne tidigare så jag var lite nyfiken. Kärlek ända in i döden är en annorlunda kärlekshistoria. En försmådd partner stämmer träff med en ungdomsförälskelse. De två har inte sett varandra på många år, men kärlekshistorien fick ett abrupt slut. Nu vill berättarjaget ta reda på varför det blev så fel mellan dem och varifrån allt hat kom:
 

”Han sa vid ett tillfälle att min stjärna dalat och att jag var betydligt intressantare medan jag ännu satt på piedestal.  Själv hade jag aldrig haft några sådana pretentioner – att sitta på piedestal – men under alla omständigheter var det han som knuffade ner mig från den”.

Frågeställaren får så småningom ett svar och slutet har en twist, som jag givetvis inte kan avslöja här. Och ja, min 30 minuters-lunch räckte – jag hann läsa ut novellen. Och jag hade ett mycket trevligt lunchsällskap med Unni Drougges lilla berättelse!* Och imorgon vid lunch väntar ett nytt läsäventyr!

*Upptäckte också längst bak i boken att första novellen heter Sandhamn och är skriven av Jens Liljestrand. Den måste jag ha! Tyckte ju så mycket om hans novellsamling Paris-Dakar!

Författare: Unni Drougge
Titel: Kärlek ända in i döden
Förlag: Novellix

 
2 kommentarer

Publicerat av på 13 juni, 2011 i Böcker, Kärlek, Noveller

 

Alice Munro: Check!

Det här går ju riktigt bra ju! Andra författaren i årets Boktolva är läst: Alice Munro! Hon har förekommit i spekulationer kring möjliga nobelpristagare och har vunnit en massa priser för sitt författarskap och jag har varit sugen på att läsa henne länge, länge. För att få detta gjort så hade jag en strategi: 1. Att ha med henne i min Boktolva 2. Att se till att välja henne när det var min tur att välja bok i vår bocirkel. (Att jag redan hade ett eget ex av boken som jag fått i ett bokbyte av Cissi räckte alltså inte. Skandal.)

Nu är det ett väldigt antiklimax att sitta här hemma med tre sjuka barn och vara rätt krasslig själv och missa kvällens bokcirkelträff då Kärlek vänskap hat ska diskuteras, men det är inte mycket att göra åt saken. Jag får diskutera lite med mig själv här på bloggen i stället (och kanske med er läsare?)!

Jag ger Kärlek, vänskap, hat 8 av 10, jag tycker så mycket om den och påminns återigen att noveller är grymt underskattade! Förr läste jag aldrig noveller, nu har jag läst några stycken novellsamlingar och gemensamt för dem är att jag tyckt om dem alla. Så jag är nog – tvärtemot vad jag ibland själv tänker – en sån som gillar noveller!

Alice Munro är så klart en ypperlig berättare, men ännu mer imponeras jag över hur väl hon disponerar sina historier. Novellerna är ca 40-50 sidor långa och på dessa sidor lyckas Munro få oss läsare att direkt sugas in i berättelsen. Det blir aldrig svårt att hänga med i ”vem som är vem” eller förstå sammanhanget. Allra mest tycker jag om den första novellen som heter likadant som samlingen, Kärlek, vänskap, hat, och den sista, Björnen sover. I den första så har Munro ett ovanligt berättargrepp som innebär att först får vi veta lite om A. Och A. möter så småningom B. och då får vi följa denne en stund tills han/hon träffar C. Och så fortsätter det. Vet inte vad det kallas (någon?) men det är ett kul sätt att berätta en historia på! Den sista novellen handlar om en man som inser att hans fru håller på att bli dement. Själv har han varit otrogen henne flera gånger, medan hon ständigt funnits där för honom. När han ordnar en plats åt henne på ett vårdhem, inser han kanske för första gången hur mycket hon betyder för honom och hur mycket han älskar henne. När hon knappt känner igen honom under besöken utan istället lägger all kraft på en manlig medpatient, blir han inte arg eller svartsjuk. Han lyckas se bakom sina egna känslor och inser hur mycket den manlige vännen betyder för hans hustrus välbefinnande och gör allt för att de ska kunna vara tillsammans. Det är en otroligt vacker kärlekshistoria som kommer att stanna kvar i mig länge. Gemensamt för samtliga noveller är att de handlar om kvinnor: deras liv, känslor, drömmar och längtan. Annars står varje berättelse för sig själv.

Att betyget inte blir en 10:a beror på att det är en av novellerna som jag inte alls gillar och det är Flytande bro. Vet inte varför jag ogillar heller, men antagligen är det för att jag inte begriper den. Den känns märkligt platt, liksom. Sen önskar jag att hon hade använt den första novellens berättarteknik fler gånger. Det skulle vara väldigt intressant att läsa en roman av Alice Munro, men så vitt jag vet har hon enbart skrivit noveller…? Kärlek, vänskap, hat får mig att vilja läsa mer!

Titel: Kärlek, vänskap, hat
Författare: Alice Munro
Förlag: Atlas pocket

 
7 kommentarer

Publicerat av på 9 februari, 2011 i Böcker, Kärlek, Noveller

 

John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö

Låt de gamla drömmarna dö samsas noveller, recensioner och sommarprat sida vid sida och John Ajvide Lindqvist visar upp sin imponerande mångsidighet. Det här är en bok för Entusiasten, den som gillar John A. L och inte kan få nog av hans skräckvärld. Jag sällar mig till den skaran, inte för att jag är särskilt förtjust i skräck, utan därför att jag attraheras av John A.L:s skildringar av det djupt allmänmänskliga: Hur vi reagerar när vi ställs inför det Okända och vad vi kan förmå oss till för att överleva.

Samlingen är på drygt 360 sidor och inleds med ett förord där John A.L skriver om hur texterna i boken kom till. Jag skumläser lite och bestämmer mig för att återkomma till förordet vid varje ny text i stället, för att inte förstöra spänningen med att inte riktigt veta vad jag kan vänta mig för läsning. Första texten är manuset till om sommarprogrammet i P1 från 2006 där den främsta behållningen blir att det avslöjar en för mig helt ny sida av författaren, nämligen att han har försörjt sig som trollande gatuartist och även provat på stå upp-komik. Annars är det en ganska spretig text där John A.L tycks vilja hålla en viss distans till lyssnaren.

Titelnovellen, Låt de gamla drömmarna dö, är en fortsättning på Låt den rätte komma in som tar vid när denna slutade, det vill säga sedan Oskar och Eli stigit av tåget. Det var länge sen jag läste boken, så det är främst filmen jag har på min näthinna när jag tänker på Oskar och Eli. Här får vi en hint om hur det gick för det unga paret sen, skildrat genom tågvaktens upplevelser. Resultatet blir en fin berättelse om kärlek, men som egentligen inte behöver Oskar och Eli.

Samlingen är visserligen ganska spretig men håller generellt en hög nivå. Bäst tycker jag att Ansiktsburk av Erik Pettersson är. Här skriver John A. L. om en fiktiv bekant, Erik Pettersson, som träffar författaren själv, alltså John A. L, på Göteborgs filmfestival. John A.L skildras som en paranoid, narcisstisk person som är övertygad om att filmregissören Roy Andersson är ute efter honom. Novellen skrevs just till Göteborgs filmfestival 2009 oc John A. L. gjorde till och med en bluffintervju med ”författaren” Erik Pettersson som ligger ute på youtube:

Sedan tycker jag att scenerna som ursprungligen skrevs för Reuter & Skoogs humorprogram, men aldrig användes, är hysteriskt roliga. Jag kan riktigt se klippen framför mig – väldigt synd att de aldrig filmades!

Sämst är novellen Garnet, som är en fullständigt obegriplig historia om en släkt som tillverkar ett stort öra av garntråd?? Novellen Känner du Rudi Schmerz? är märklig, men jag tycker ändå om den, i alla fall version nr 2 (den första är ett mer språkligt experiment med att skriva om flera tidsperspektiv samtidigt och som inte alls tilltalar mig).

Titel: Låt de gamla drömmarna dö
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront
 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 25 januari, 2011 i Böcker, Humor, Noveller, Spänning