RSS

Kategoriarkiv: Rec.ex.

Pappas pojke av Emelie Schepp

Pappas pojkeSam Witell står i kassakön på matvarubutiken och väntar på att få betala, när hans sexårige son ringer på mobilen och skräckslaget berättar att det är någon inne i huset. En man som slagit till hans mamma så att hon nu ligger orörlig på golvet och nu är på väg uppför trappan till Jonathan. När Sam kommer hem till huset är Jonathan spårlöst försvunnen och hans fru ligger livlös i hallen.

Åklagare Jana Berzelius blir ansvarig för förundersökningen, tillsammans med Henrik Levin och Mia Bolander vid polisen och Sam blir direkt huvudmisstänkt. Samtidigt håller de förstås också andra möjligheter öppna. Kända pedofiler som vistas i närområdet kartläggs och en mystisk man som setts utanför villan unde dagen spåras upp. Men det finns något som är något som Sam döljer för polisen, något han inte vill berätta för dem.

Samtidigt har Jana fått ett annat problem på halsen. I häktet sitter gängledaren Danilo Pena som vägrar snacka med någon annan än henne. De två delar ett mörkt förflutet som Jana är mycket angelägen att ingen någonsin får veta någonting om. Allra helst inte hennes kollega Per Åström, som gör allt han kan för att kunna sättaPena bakom lås och bom för en lång tid framöver, och som hon dessutom precis inlett en kärleksrelation med.

Jag fick Pappas pojke som förhandsex i mjukband av förlaget just innan jag skulle åka till Mallorca på semester. Den fick så klart följa med på resan! Perfekt strandläsning men nästan lite för spännande emellanåt för att läsas i sällskap med andra. Jag hade lätt kunnat förvandlats till en mycket asocial person och bara läst hela tiden. Jag har förstås hört talas om Emelie Schepp innan, men aldrig läst något av henne tidigare. Det gjorde ingenting att Pappas pojke är den fjärde boken i serien om åklagare Jana Berzelius. Jag tyckte att det var lätt att komma in i serien ändå. Däremot önskar jag att jag att jag inte hade förbisett dessa böcker för Emelie Schepp skriver riktigt bra! Jag gillar karaktärerna, som känns realistiska och jag gillar att det hintas om fler avslöjanden framöver kring Janas minst sagt ovanliga uppväxt. Det väcker min nyfikenhet! Så kul att ha hittat en ny svensk deckarförfattare att hålla koll på!

Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016 och är vinnare av Crimetime Specsavers Award ”Årets Deckarförfattare” 2017.

Författare: Emelie Schepp
Titel: Pappas pojke
Förlag: Harper Collins Nordic

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 augusti, 2017 i Uncategorized, Böcker, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Vad jag gjorde igår eftermiddag

Fint väder hemma och vid lunchtid la jag mig i vår solstol och kom inte upp ur den förrän den häringa godbiten till thriller var utläst! Belinda Bauer är helt fenomenal på att skapa ruggig stämning och fängslande intriger! Hennes senaste alster heter De vackra döda och har just kommit ut i handeln. Det är en perfekt sträckläsningsbok! Egentligen vill man ju att en sån här fantastiskt spännande bok ska räcka i en evighet, men tyvärr är det helt omöjligt att sluta läsa, när man en gång börjat!

Eve Singer är kriminalreporter på TV och snart trettio fyllda känner hon flåset av yngre, vackrare kollegor i nacken. Det är en tuff bransch för en kvinna på många sätt och machokultur råder på redaktionen. Samtidigt vårdar hon sin demente pappa hemma och slits mellan tudelade känslor inför detta. Som tur är har hon Joe, kameramannen, vid sin sida och tillsammans är de ett starkt team. När en ung kvinna mördas på sin arbetsplats mitt i julhandeln är Eve och Joe bland de första på plats. Det blir det första makabra mordet av en seriemördare som ser sina döda offer som konstverk som ska visas upp för omvärlden. När Eve blir kontaktad av mördaren, ser hon möjligheten att trygga sin anställning och bli oumbärlig på tv-kanalen. Men hur långt är hon egentligen villig att gå för att främja karriären? Plötsligt har hon blivit ett redskap i mördarens hand och tvingas inse att hon själv utgör en av drivkrafterna till dödandet.

Än en gång suverän spänning i mästerlig tappning från Belinda Bauer!

Författare: Belinda Bauer
Titel: De vackra döda
Förlag: Modernista

 
3 kommentarer

Publicerat av på 23 juli, 2017 i Böcker, Rec.ex., Spänning

 

Kvinnorna på slottet

Måhända låter titeln på Jessica Shattucks roman Kvinnorna på slottet som en klassisk historisk kärleksroman, men det är det verkligen inte. Berättelsen om de tre tyska kvinnorna utspelar sig till största delen i efterkrigstidens Tyskland. Marianne von Lingenfels återvänder till slottet som en gång tillhörde hennes avlidne make för att hålla ett löfte. Hon ska samla de kvinnor som liksom hon har blivit änkor efter stupade motståndsmän. Tyskar inom överklassen som inte sympatiserade med nazisterna. Såren efter kriget måste läkas och själar få ro och vistelsen på slottet är tänkt att bli den fristad dessa kvinnor, och deras barn, så väl behöver. Men kriget har förändrat dem alla och de är inte längre samma personer som de en gång var. Benita är inte längre en ung levnadsglad kvinna. Hon tvingades leva som sexslav åt en rysk högt uppsatt militär när ryssarna och de allierade intog Berlin, förutom att hon skildes från sin son som fick växa upp på ett nazistiskt barnhem. Ania och hennes pojkar hittas i ett överfyllt flyktingläger på gränsen till Polen, undernärda och sjuka. För att överleva och gå vidare tvingas de ställas inför svars och försonas med de val de alla gjorde under och efter kriget.

Detta är en roman som skildrar efterkrigstiden i Tyskland ur ett ovanligt perspektiv. Den visar på hur många tyskar också föll offer för nazisternas illdåd och hur svårt livet var för dem efter andra världskrigets slut, inte minst under de allierades och de ryska truppernas ockupation. Det är en välskriven, gripande och ibland överraskande roman som Jessica Shattuck har skrivit. Läs den!

Författare: Jessica Shattuck
Titel: Kvinnorna på slottet
Förlag: Harper Collins Nordic

 

Språkpolisen läser habil deckare i Lundamiljö

Vit syren

Vit syrén är en debut, skriven av Cecilia Sahlström som har en spännande bakgrund inom socialtjänsten, men har också arbetat som både kulturvetare och polis. Boken är första delen i en planerad serie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker och utspelar sig i Lund. Ett extra plus att författaren väljer att ha två kvinnor som radarpar istället för som det vanligen är med en kvinnlig och en manlig polis!

Intrigen är riktigt skickligt vävd! En ung flicka hittas brutalt misshandlad och med tungan halvt avskuren i ett buskage i stadsparken av en ung kille, tillika Sara Valléns son. I offrets ena hand finns en vit syrén av den lite mer sällsynta sorten. Sara Vallén tilldelas fallet, men ser till en början ut att bli av med det på grund av jäv eftersom hennes son snabbt blir huvudmisstänkt. Detta sporrar henne förstås ännu mer i arbetet att lösa fallet. Hon måste ju rentvå sin son! Fler offer hittas med tungan avskuren och en vit syrénkvist i handen och polisen tycks famla i blindo. Tills en dag då ett plötsligt samband mellan offren kan anas som härrör från deras barndom.

Polisarbetet skildras trovärdigt och som läsare förstår man direkt att författaren vet hur polisarbetet faktiskt går till i verkligheten. När det gäller Sara Vallén tycks hon ha ett mörkt förflutet som anas mellan raderna. Kanske får vi veta mer om det i nästkommande böcker? Hon lever frånskild med sina tonåriga barn och träffar en kollega, som visar sig vara ett riktigt svin. Just den delen av boken tycker jag brister lite i trovärdighet, å andra sidan kan Saras reaktioner kanske förklaras utifrån vad hon tidigare upplevt. Rita Anker tycks vara en handlingskraftig, jordnära kvinna som vi inte lär känna lika väl. Kanske får hon också mer utrymme längre fram i serien?

So far so good, men tyvärr finns en hel del språkliga brister som drar ner mitt betyg (jag ger den två av fem stjärnor på Goodreads). Jag får intrycket att den är dåligt korrekturläst och när jag väl lagt märke till några av dem, så dyker fler upp. Som exempel kan dessa nämnas:

När Sara får veta att hennes son är misstänkt, pratar hon i telefon med Rita (s. 43-44). Hon säger att det är outhärdligt och Rita tröstar med att de nog ska få ordning på detta. ”Det gör så ont, sa hon bara innan hon la på. Hon kröp ihop på golvet. Smärtan var övermäktig. Hon skrek rätt ut.” Jag vet inte, men det känns inte som en rimlig reaktion. Särskilt inte med tanke på det samtal som föregår. Att skrika rätt ut av smärta för att man är orolig för sin son? Kanske skrika rätt ut i ångest i så fall, tänker jag.

”Det burrade till i telefonen” (s. 58) Burrade? Tänker att författaren menar brummade eller surrade. Burra (upp sig) betyder ju något helt annat.

Både Klara (dotter till Sara) och Jonny (poliskollega) tänker och använder sig av uttrycket saved by the bell. Det känns lite fantasilöst (s. 60 respektive s. 136).

Det är trist när en bra story kommer i skymundan på det här sättet.

Författare: Cecilia Sahlström
Titel: Vit syrén
Förlag: Bokfabriken

 

 
8 kommentarer

Publicerat av på 11 juli, 2017 i Böcker, Debutant, Deckare, Rec.ex., Spänning

 

Det finns inga monster

Det finns inga monster

Det damp ner en bok som jag inte hade hört nåt om, men av en författare som jag vagt kände till. Boken hette Det finns inga monster och författaren heter Liselott Willén. Jag älskar att få upp ögonen för nya författarskap och det är spännande att öppna en bok och inte ha en aning om hurdan den är!

Lite grann påminner Det finns inga monster om Caroline Erikssons roman De försvunna. Stämningen är precis lika suggestiv och huvudpersonen går inte riktigt att lita på. I Willéns roman är det Alice som flyttar tillbaka till huset vid havet som de inte varit i på 10 år. Anledningen till flytten är att Alice har mått allt sämre psykiskt och tanken är att denna förändring ska hjälpa henne att må bättre. Läsaren får se glimtar av Alice problematik. Bland annat har hon till synes oprovocerat misshandlat en skolkamrat och hon tar ångestdämpande medicin. Men miljöombytet tycks få helt motsatt effekt. Huset vid havet väcker bortträngda barndomsminnen till liv. Hon börjar få minnesbilder av dagen då hennes pappa försvann. Hon minns en blodig hammare och att hennes pappa var nerblodad.

I byn finns flera personer som inte är så glada i att Alice och hennes mamma är tillbaka. De viskas och tisslas om dem och folk kastar ogillande blickar mot dem. I skogen finns ett hus där Alice ser en flicka i gulmönstrad klänning. Hon får en känsla av att flickan behöver hjälp, men ingen verkar veta vem hon är. Och så finns Jonathan, mannen som väcker känslor i henne, men som hon inte vet riktigt om hon kan lita på. Och just den här osäkerheten förs också över till läsaren. Inte heller jag vet riktigt vem som är tillförlitlig. Och kan man lita på en huvudperson som Alice, som plötsligt slutar ta sin medicin och tycks se sådant ingen annan ser?

Det finns mycket att tycka om i den här psykologiska spänningsromanen. Jag gillar verkligen den kusliga stämningen som finns där redan på första sidan och jag är mycket förtjust i den osäkerhet som författaren får mig att känna. Däremot hade jag önskat att upplösningen inte kom så abrupt och att berättelsen hade varit lite lättare att komma in i. Den bjuder på visst motstånd, vilket inte alls behöver vara negativt, men det vore synd om det innebär att andra läsare ger upp för att den är lite svår att få grepp om till en början.

Liselott Willén )född 1972) är uppvuxen på Åland, men bor nu i Örebro där hon kombinerar författarskapet med läkaryrket. Hon har tidigare gett ut fem romaner. Jag blir definitivt sugen på att läsa fler av henne!

Författare: Liselott Willén
Titel: Det finns inga monster
Förlag: Albert Bonniers förlag

 
 

Gick obemärkt förbi

Gick obemärkt förbiEgentligen läste jag ut Gick obemärkt förbi redan för en vecka sen, men jag har gått och funderat lite på hur jag ska kunna skriva om den på ett rättvist sätt. Jag blev så känslomässigt tagen av Ingrid Hedströms vackra, tragiska, grymma berättele! Vi har börjat med såna där ”Jag läser-skyltar” på jobbet. Under de dagar jag gick med den med den här boken på, så pratade jag ständigt om hur f a n t a s t i s k bok det var! När jag sen berättade för kollegor och låntagare att berättelsen handlar om hur vi behandlade ”sinneslöa”, eller idioter som de också kallades vid den här tiden, i Per Albin Hanssons socialdemokratiska folkhem, var det en del som såg förfärade ut och frågade om det inte var en otroligt mörk och dyster läsning. Och det klart, jag läser med både ilska och sorg i bröstet. Men en klar ljuspunkt är ändå alla de sympatiska människorna som finns omkring dessa barn i boken. Som till exempel prästen Gösta Lidelius. Han är själv en person som inte är som alla andra, även om han döljer det väl. Ibland pockar ångesten på och då tar han till flaskan, noga med att bevara även den hemligheten inför omvärlden. Sen har vi också de familjer som de här tre barnen som vi får följa tillhör. Kärleksfulla, rejäla familjer som inget hellre vill än att ta hand om sina missanpassade barn, men som tvingas böja sig inför myndighetsbestämmelser. Relativt godtyckligt väljs barnen ut att skickas till olika anstalter, varav en av de värsta tycks vara Haggården i Hedemora. Därifrån kommer i stort sett ingen och dödstalen är skyhöga bland de intagna.

Vi får följa tre barn och deras familjer Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 – 1941) och deras familjer. Alla tre barnen avslutar sina korta liv på Haggården. En annan gemensam nämnare är att de alla föds in i fattiga familjer, inte sällan har den ena föräldern dessutom avlidit. Mer förmögna familjer kunde lättare gömma undan sina söner och döttrar som inte riktigt var som andra. Hemskolning kunde lösas och man kunde avlöna någon som tog hand om dem, till skillnad från fattiga familjer som inte kunde avsätta tid och resurser på samma sätt till dessa barn. Klassperspektivet blir således väldigt tydligt.

Ingrid Hedström har skrivit en otroligt läsvärd, välformulerad roman. Kanske till och med årets viktigaste! Definitivt borde den vara obligatorisk läsning bland politiker och fungera som avskräckande exempel! Det är väldigt svårt och mentalt utmattande att inse vidden av den rasbiologiska politiken som var så dominerande ändå i 1930-talets Sverige. Det tycks som om både högerorienterade politiker och socialdemokrater var skrämmande överens om vikten av att rensa ut störande element ur den svenska befolkningsstammen. Det visar också att det fanns en tydlig schism inom arbetarrörelsen där anarkister och syndikalister var mer tveksamma till den rasbiologiska ideologin. Även liberalerna tycktes tveka inför att skicka iväg värnlösa barn till anstalter på livstid. Flera verkliga personer omnämns i boken, som t. ex. den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som hade det yttersta politiska ansvaret för Haggården och rasbiologen Gustaf Ankarcrona. Här och där finns också autentiska citat. Ingrid Hedström tycks ha gjort en gedigen research och bifogar en förteckning över de källor hon hämtat sina faktauppgifter ifrån. Snälla, läs och förfasas! Det är en obegriplig del av vår svenska historia, låt oss se till att den aldrig kommer igen!

Författare: Ingrid Hedström
Titel: Gick obemärkt förbi
Förlag: Alfabeta

 

Där Satan har sin tron

Jag har läst någon av Unni Lindells tidigare böcker, men det känns som en evighet sen. Jag fick Där Satan har sin tron i påskpresent av förlaget. Mycket uppskattat! Cato Isaksen figurerade i den så namnet var bekant från läsning förr, däremot var Marian Dahle en helt ny karaktär för mig. Både Isaksen och Dahle arbetar vid Oslopolisen. Där Satan har sin tron är första delen i en nysatsning där Marian Dahle är tänkt att få huvudrollen. Därför gör det inget om man inte är bekant med Unni Lindells tidigare böcker eller, om man som jag, inte läst dem på väldigt länge. Berättelsen kan läsas helt fristående och läsaren får information om de tidigare händelser som behövs för att hänga med, allteftersom.

Marian Dahle har varit med om en brand och skadats svårt så därför har hon en hel del ärr i ansiktet. Dessutom lider hon av ångestattacker emellanåt och självmedicinerar med lite för mycket alkohol emellanåt. Hon har köpt sig en lägenhet i ett gammalt trähus och fått två nya grannar. En gammal tant som sällan lämnar sitt hem och en konstnär som sökt henne vid ett flertal tillfällen, men Marian har aldrig öppnat för honom.

En ung man som heter Andreas blir en helt vanlig vardagskväll kidnappad av ett par i svarta skinnställ och bortförd till en enslig plats i skogen. Där väntar en väl förberedd tortyr på honom. Förövarna har planerat sin hämnd noggrant, men Andreas tycks helt ovetande om det hat som de två känner för honom. Men Andreas är bara den första personen i deras mörka hämndplan.

Marian återvänder till sin tjänst vid Oslopolisen när hon får erbjudandet att arbeta med ett så kallat cold case. Fallet gäller en liten sexårig flicka som försvann spårlöst vid ett kolonilottsområde för många år sen. Av en slump får mamman syn på en lapp med flera handskrivna namn. Ett av namnen är Andreas, som anmälts som försvunnen av anhöriga för flera dagar sen. Men ingen förutom Marian Dahle tycks se att det finns ett samband mellan Andreas och den lilla flickans försvinnande.

Jag gillar Marian Dahle och att läsaren får veta lite mer om den komplexa personen allteftersom. Hon känns lite opålitlig, minst sagt, ockuperad av sina egna demoner som hon är. Därför tvivlar jag ibland på vad som är verkligt och vad som bara finns inne i Marians eget huvud. Särskilt sympatisk är hon inte heller. Men våldet som beskrivs i boken är rått och emellanåt nästan outhärdligt att läsa om. Då scannar mina ögon snabbt igenom texten, utan att dröja alltför mycket vid vidrigheterna som beskrivs. Det är väldigt spännande, men så plötsligt avslöjas gärningsmännen för läsaren och jag tappar lite av intresset för händelseutvecklingen. Jag menar, jag vet ju faktiskt redan att Marian Dahle kommer att överleva och lösa fallen! Det drar ner mitt omdöme till en helt okej deckare. Med detta sagt – jag kanske inte kastar mig över nästa del i serien när den kommer, men kan absolut tänka mig att läsa den!

Författare: Unni Lindell
Titel: Där Satan har sin tron
Förlag: Piratförlaget