RSS

Kategoriarkiv: Sorg

För alltid tillsammans av Julie Cohen

Omslagsbild: För alltid tillsammans

Det händer ganska ofta att låntagare tipsar om böcker de har läst och det är superkul! Tyvärr hinner jag ju inte alltid läsa alla tips jag får, men när en låntagare är jätteentusiastisk och dessutom läser väldigt mycket blir jag ju så nyfiken att jag inte kan låta bli! Det hände mig med Julie Cohens roman För alltid tillsammans och nu har jag läst den.

Berättelsen börjar väldigt stillsamt, men på ett oerhört dramatiskt sätt. Robbie vaknar upp en morgon. Bredvid honom i sängen ligger hans fru Emily och sover. Robbie och Emily har varit tillsammans i 54 år. Det är en lång tid och mycket vatten har flutit under deras bro. Det har en son tillsammans och barnbarn. De vet allt om varandra. Nästan allt i alla fall. För det Emily inte vet är att Robbie planerat den här dagen noggrant. Till en början är allt som det brukar vara. Robbie stiger upp ur sängen och sätter på kaffet och matar hundarna. Men sen skriver han en lapp som han viker ihop och lägger på nattduksbordet bredvid den sovande Emily, innan han går ut genom dörren för att aldrig mer återvända.

Min nyfikenhet väcks förstås direkt. Vad är det Robbie tänker göra och varför väljer han att lämna sin fru som han uppenbarligen tycks älska väldigt mycket? För att få reda på bakgrunden till Robbies beslut nystas kärlekshistorien om Robbie och Emily upp från början. Ju längre jag läser i boken, desto längre bak i tiden kommer jag. Det är ett spännande grepp som verkligen funkar! Det är ett helt liv som skildras och det innebär också en hel del hemligheter som avslöjas, vilket så småningom skapar en förståelse för varför livet blev som det blev för Robbie och Emily. Det finns en fin innerlighet mellan de båda som författaren verkligen lyckas förmedla, men framförallt är det en vacker berättelse om en kärlek som övervinner allt på sin krokiga väg genom livet. Absolut läsvärd!

Författare: Julie Cohen
Titel: För alltid tillsammans
Förlag: Norstedts
Översättning: Karin Andrӕ

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 augusti, 2019 i Böcker, Kärlek, Sorg

 

Äntligen kom jag till Edinburgh International Book Festival!

Det här har varit på min bucket list ett tag, att någon gång besöka Edinburgh International Book Festival! I år var det äntligen dags! Vädret i Skottland bjöd (som vanligt?) på en fin mix av allt: sol, vindstilla, blåsigt, regn, moln, åska… men det är världsliga ting! Det var förstås en helt underbar upplevelse! Det var inte alls som en Bokmässa i Göteborg. Det var mycket mindre yta och mycket mindre folk, kanske för att den pågår under hela två veckor. Mycket kretsade kring program som man köpte biljetter till (redan i början av sommaren, mind you), inte så mycket var gratis och öppet för alla. På området fanns två stycken provisoriska boklådor med både böcker av författare som skulle besöka festivalen och skotsk litteratur i allmänhet. Vi hade köpt biljetter på nätet, samma dag de släpptes. Vi var lite osäkra på hur snabbt de skulle bli slutsålt, så vi hängde bokstavligen på låset. Det visade sig vara lite blandat. En del föreläsningar blev utsålda snabbt, men några som vi var på hade fortfarande enstaka platser lediga.

Vi kom till Edinburgh på första festivaldagen och vår första programpunkt var Tobias Jones som har skrivit en bok om Ultras, d v s fotbollssupportergrupperna i Italien. Boken han skrivit om detta fenomen heter Ultra. The Underworld of Italian Football. Det kändes som en given punkt för oss som älskar fotboll och jag har ju dessutom bott i Italien ett halvår och vet hur stor kärleken till sporten är där. Tobias Jones är journalist i grunden och flyttade till Parma i Italien redan 1991. Han berättade att Ultras är ett väldigt motsägelsefullt fenomen och de är illa ansedda även i Italien. Därför ville han belysa den positiva sidan hos dem och låta dem själva komma till tals utan att låta förutfattade meningar spela in. Ultras är en rörelse som har pågått under ca 50 år. Fansen är den enda riktiga länken till lagen numera, så som fotbollen har utvecklats. Kopplingen till egna spelare från området där man bor har försvunnit i och med att spelare köps och säljs och ägarna har heller sällan en koppling till platsen. Det är fansen som står för den. Till skillnad från de brittiska huliganerna är Ultras bättre organiserade och det är just gruppdynamiken som Tobias Jones tyckte var särskilt intressant att studera närmare. Till 90 % är det en manlig värld man möter, men alla var ovanligt välkomnande och inkluderande när Tobias Jones började att ta kontakt med dem. I varje supporterförening finns många olika grupperingar och dessa speglar i mångt och mycket det italienska samhället. Det kan finnas en hel del schismer och splittring inom gruppen, där ryms alltifrån extremvänster till extremhöger på den politiska skalan. Så småningom hamnade Tobias Jones i södra Italien i sin jakt på det goda inom Ultras. I Cosenza finns en franciskanermunk som har öppnat en

matbank för hemlösa, i vilken han engagerade Ultra. Det finns också en sällsynt närvaro i Ultras, en tro på ett lag som nästan blir en religiös upplevelse. Människor letar efter tillhörighet, oavsett om den är bra eller dålig. I Ultras finns personer med olika bakgrund och yrken. Det som Tobias Jones funnit är gemensamt för ledarna inom supporterföreningarna är att de är oerhört karismatiska, har humor och besitter stor intelligens. Jag ser fram emot att få läsa boken!

Senare på lördagskvällen var det dags att lyssna på Casey Gerald i samtal med DeRay Mckesson. Gerald Casey har skrivit boken There Will Be No Miracles Here – en oerhört stark titel, känner jag! (Jag köpte dock inte denna, utan DeRay Mckessons i stället…) Han är en ung, svart man från Texas som har gjort ALLT han kan för att bli accepterad fullt ut som medborgare. Han har studerat både på Yale och Harvard, startat företag, har haft TED-talks, blivit omnämnd som en av hundra mest viktigaste bloggare och hamnat på tidningsomslag. När han väl gjort allt det där, bröt han ihop och fick ett sammanbrott vid 27-års ålder när en nära vän begick självmord. Han insåg att han nått till en dead end och att prestera högt inte var tillräckligt. Den svarta befolkningen måste börja protestera och säga att det är nog nu! Casey Gerald är också homosexuell, men även om boken är självbiografisk har den inget komma-ut-kapitel. Anledningen till detta är, säger han själv, att det inte är så att en person vaknar en morgon och ser sig i spegeln och inser att han är gay. Det är en process som pågår länge och upptäckten kommer alltid av en specifik händelse, att ha känt något starkt. Men för att älska krävs mod, för att älska är att ta risker. Och länge var Casey Gerald en fegis, men inte längre. DeRay Mckesson har skrivit boken On the Other Side of Freedom och den köpte jag! DeRay Mckesson är i grund och botten lärare. För fem år sen reste han till Ferguson för att protestera mot polisvåldet mot den svarta befolkningen efter att en 18-åring hade skjutits till döds helt utan annan anledning än just hans hudfärg. Där blev han en av grundarna till rörelsen Black Lives Matter och arresterades själv. Gerald och Mckesson är gamla vänner och deras samtal präglades av en stor närhet. Under samtalet gick strömmen. På grund av kraftig åska stängde man ner elen på gatan och endast nödljus tändes. Där satt de utan mikrofon och med endast en mobillampa som ljus och fortsatte helt lugnt samtalet! Så otroligt proffsigt! Vi hamnade bredvid ett äldre amerikanskt par som bodde i Edinburgh nu. Kvinnan började prata med oss direkt när vi satte oss och frågade hur vår första dag på festivalen varit. Så härligt amerikanskt, älskar det! Hon var från Illinois och maken från Texas. alldeles i närheten av där Casey Gerald växte upp. Han utmanade verkligen stereotypen av en äldre vit man från Texas, höll ett tacktal efter samtalet och var alldeles tårögd. Så underbart ögonblick!

 

Dagen efter lyssnade vi först på Zinzi Clemmons, som skrivit boken What We Lose. Hon är också amerikan och hennes debutroman har fått stor uppmärksamhet i den litterära världen. Hon flankerades av Miren Agure Meabe som kommer från den baskiska delen av Spanien och skriver på baskiska. Hon hade en tolk med sig. Det är nog det samtalet som var sämst, även om det fortfarande var väldigt intressant att lyssna på. Kanske var inte moderatorn lika vass som de andra, kanske var det tolken som störde upplevelsen lite. Jag vet inte. Båda författarna har skrivit autofiktiva romaner. Zinzi Clemmons (i gult) vårdade sin döende mamma och skrev dagbok under hela perioden fram till hennes död. Dessa dagboksanteckningar utgjorde grunden till romanen, även om hon ändrat och lagt till en del. För henne är formen lika viktig som själva storyn och gestaltningen. Hon liknar formen vid en behållare som måste passa intrigen och personerna. Hon är förstås väldigt tacksam över all uppmärksamhet hon fått med sin första bok, men önskar att den uppmärksamheten kunde ha delats på fler debutanter. Hon konstaterar att det finns så många fina böcker som aldrig får den uppmärksamhet de förtjänar och de tycker hon är sorgligt. Miren Agure Meabe har tidigare enbart skrivit poesi. Att byta genre var svårt i början, tyckte hon. Miren Agure Meabe är en av de största baskiska författarna. Sedan tonåren har hon ett glasöga. Glasögat försöker göra det ett riktigt öga kan, t. ex. blinka och i hennes bok blandar hon fakta om ögat med det autofiktiva. Även om hon exponerar sig själv i boken, visar hon endast brösten, som hon själv uttrycker det. Uppbrottet från hennes äktenskap fick henne att inse att glasögat var en symbol för allt hon förlorat i livet. Ibland fick hon påminna sig själv, under skrivprocessen, att skriva en snävare prosa och inte brodera ut med alltför många metaforer. Jag och herr E satt väldigt nära scenen och vi fascinerades av glasögat! Det var så vackert gjort, såg nästan exakt ut som ett riktigt öga! Till och med blänket fanns där! Jag köpte ingen av dessa böcker. Helt enkelt för att jag var tvungen att prioritera lite med tanke på plånbok och bagagevikt…

 

Därefter lyssnade vi på när Louise Doughty och Stuart Turton samtalade om sina nya böcker tillsammans med en jättebra moderator, Lee Randall. Louise Doughty kände jag till sen innan. Inte för att jag läst något av henne men jag såg ju tv-serien Kvinna inför rätta, som bygger på romanen med samma namn. Väldigt bra! Stuart Turton var en ny bekantskap för mig eftersom han bara har skrivit den bok som han var där för att prata om, The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle. Louise Doughty senaste thriller heter Platform Seven och ja, båda fick följa med mig hem. Den förstnämnda har jag redan läst ut, så snart kommer nog ett inlägg om den! Stuart Turton arbetade som frilansjournalist i Dubai när han övertalade sin fru om att han måste få skriva sin berättelse som han tänkt på sen han var liten, men att de måste flytta tillbaka till England för att han skulle kunna göra detta.Så de lämnade Dubai och återvände till England och där planerade Stuart Turton sin intrig i tre månader, innan han skrev ens en rad. Han började med själva mordet. Hur mördar man någon när man har en tidsdetektiv som byter kropp varje dag? Karaktärerna får samma möjligheter som läsaren att lösa mordet. Allt sker i ”realtid” och mysteriet liknar Agatha Christie mycket. The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle är en äkta pusseldeckare, men med vissa ”moderna” knep som att låta detektiven återfödas i olika kroppar. Jag kan avslöja att jag inte lyckades men tydligen finns två personer som lyckats och twittrade om det, så det ska vara görbart. Boken tog 2 1/2 år att skriva klart. Det är förståeligt, handlingen är oerhört intrikat. Louise Doughty berättade att hon en gång i tiden var student i Leeds och varje gång hon skulle åka hem så bytte hon tåg vid samma tågstation och denna station skulle sen komma att ”förfölja” henne resten av livet så fort hon skulle förflytta sig till en annan plats. Hon brukade föreställa sig att om hon hade varit en ond människa i livet, så skulle hon hamna i helvetet och det skulle vara just den här tågstationen. Därför utspelar sig just den nya boken där. Boken handlar om en kvinna som tappat sitt minne, men återfår det långsamt. Hon har själv dött, men bär skulden för att en man har mördats. När hon skrev boken, övernattade hon flera nätter på Northern Hotel som ligger precis med utsikt över tågstationen, i rum 132. Därifrån gjorde hon sen all research. Till skillnad från Staurt Turton så planerar Louise Doughty aldrig sina böcker. Hon skriver den scen som faller henne in och blandar allt i en pärm tillsammans med bilder som inspirerar henne. Normalt sett skriver hon både öppningsscenen och slutscenen tidigt i processen. Metoden hon använder liknar hon vid ett pusslande: först hörnbitarna, sen kantbitarna och till sist alla de där andra bitarna i mitten. Jag är väldigt pepp på att läsa Platform Seven efter det här mycket underhållande samtalet!

Söndagskvällen avslutades med Carol Ann Duffy, kanske Skottlands mest kända poet! Tillsammans med en ur-skotte, John Sampson, som spelade en massa olika blåsintrument, läste hon sina dikter. De flesta från sin senaste diktsamling Sincerity. Hennes dikter är väldigt lättillgängliga och skrivna på ett vardagligt språk. Ofta handlar de om olika sorters samhällsförtryck, ibland med en humoristisk ton. Det här var riktigt bra och det är fantastiskt att lyssna på en författare som läser upp sina egna dikter! Boken fick förstås följa med hem!

Hannah Beckerman och Bev Thomas, återigen med fantastiska Lee Randall som samtalsledare, var måndagens första programpunkt. Dag tre alltså på festivalen. Ingen av författarna hade jag hört om sen tidigare, spännande! Hannah Beckerman har skrivit romanen If Only I Could Tell You. Hon är journalist i grunden. Boken handlar om tre generationer kvinnor och hur familjehemligheter påverkar dem alla och sipprar igenom, generation för generation. Hon ville skriva om en äldre kvinna som inte levde på det sätt som andra förväntat, men efter femte utkastet så sa Hannah Beckermans man till henne: ”Du vet väl om att du skriver om de avgörande händelserna i ditt eget liv?” och då föll polletten ner. Det var en annan berättelse hon skulle skriva. Fram till förra året så hade Hannah Beckerman inte sett sin pappa sen hon var liten. Hon hade valt bort honom i sitt liv eftersom han var alkoholiserad. Nu finns han inte längre i livet och hon har gått många år i terapi för att förlika sig med sin livshistoria. Ruth Hartland, huvudperson i boken A Good Enough Mother av Bev Thomas, arbetar som terapeut på en traumaenhet. Hon är en framgångsrik mor till tvillingar, men den ena tvillingen är spårlöst försvunnen sen 1 1/2 år tillbaka. En dag möter hon en patient som väldigt mycket påminner om hennes egen son, Dan. Hon engagerar sig starkt i Dan och vill hjälpa honom, men hennes egen sorg efter sin förlorade son överskuggar hennes professionalitet och ställer till problem. Själv ville Bev Thomas skriva om paradoxen om att en förälder måste kunna älska och stötta sitt barn, men också att separera sig från barnet för att detta ska kunna bli självständigt. Det innebär att också vara en mamma som inte alltid finns där, hur svårt det än är. Jag köpte båda böckerna! Den förstnämnda, If Only I Could Tell You, har jämförts med Jojo Moyes och jag gissar att den snart blir översatt till svenska… Den andra, A Good Enough Mother, hade jag redan fingrat lite på inne i en av bokhandlarna. Omslaget är så snyggt med ett badkar där en kran står och droppar. Det väcker nyfikenhet och lockar verkligen till läsning!

Sedan var det dags för lite hederligt brittiskt Afternoon Tea! Vi fick ett flervåningsfat fyllt med olika scones och sötsaker i perfekt mumsstorlek! Den här gången tillsammans med kokboksförfattaren Caroline Eden som specialiserat sig på att skriva resereportage utifrån lokala recept. Boken hon hade med sig, Black Sea, utspelar sig i länderna kring Svarta Havet och människorna som lever där. Otroligt intressant hur havet skapat en gräns och en egen identitet som inte sällan skiljer sig från den övriga i landet. Hon pratade mest om Odessa och olika hamnstäder i Turkiet, men boken ska även handla om platser och mat från Georgien och Rumänien. Jag blev lite nyfiken på boken, inte så mycket för maten kanske, men för reseberättelsen, men det blev inget köp ändå.

Sista programpunkten vi lyssnade på var Danny Dorling, Geetha Marcus och Joelle Taylor som under ledning av den kända deckarförfattaren Val McDermid diskuterade hemlöshet i dagens Storbritannien. Mycket, mycket intressant och väldigt skrämmande. De två första var forskare vid olika universitet och hade lite olika utgångspunkter. Danny Dorling arbetade mycket med siffror och statistik kring hemlöshet och Geetha Marcus hade intervjuat unga kvinnor från olika resandefolk som alla hade rötter i Storbritannien och alltså inte är romer. Antalet hemlösa i Storbritannien ökar hastigt och både forskarna enades om att problemet är att inte politikerna VILL göra något åt det. En sjättedel av den brittiska befolkningen är idag hemlösa, men paradoxalt nog så har man i London t. ex. aldrig haft så många sovrum per capita som nu. Särskilt Danny Dorling pratade mycket om privata hyresvärdar som köper upp kommunala bostadshus, renoverar dem och sen hyr ut dem till kapitalstarka hyresgäster, inte sällan blir de övernattningslägenheter. Joelle Taylor berättade lite om sitt liv som hemlös. Hon har lyckats ta sig ur en fruktansvärd situation, inte minst med hjälp av knarket. Tack vare drogförsäljningen behövde hon inte längre sälja sin kropp och kunde spara ihop pengar för att ta sig loss från en hopplös situation. Hon har skrivit en diktsamling, The Woman Who Was Not Here, men som jag tyvärr inte köpte. Hon läste sina dikter med stolthet och en enorm känsla. Jag och Herr E blev både tårögda och fick gåshud. Tyvärr fick jag inte med mig boken hem på grund av att vi var tvungna att bege oss tillbaka till hotellet för att ta oss ut till flygplatsen. Dessbättre så såg vi Joelle Taylor på flygplatsen och bytte ett par ord med henne, mest för att berätta hur väldigt berörda vi blivit av hennes dikter och framförande.

Ja, det här blev ett v ä l d i g t  långt inlägg om fantastiska International Edinburgh Book Festival 2019! Jag är så glad att vi kom dit och hoppas förstås att det blir fler tillfällen framöver! Inramning med Edinburgh stad kunde inte ha varit bättre och atmosfären var helt underbar. Så många litteraturälskare på samma ställe!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Semesterläsningen inleddes med hajpad amerikansk debut

Redan i vintras köpte jag Where the Crawdads Sing av Delia Owen hos min favoritbokhandel FoxTale Book Shoppe men jag har inte läst den förrän nu. Det var en perfekt roman att inleda semesterläsningen med! Och härligt att läsa lite på engelska igen, har ju kommit ifrån det lite. Det ska också bli spännande att se vilket svenskt förlag som snappar upp rättigheterna till att ge ut den här boken på svenska.

Av byborna kallas hon The Marsh Girl, flickan som växer upp i en dysfunktionell familj långt ute i träskmarkerna vid North Carolinas kust. Alla hennes syskon har gett sig av när de blivit tillräckligt gamla, flytt eländet med en våldsam far som även spelar och super och en torftig hemmiljö som saknar både elektricitet och avlopp. Även storebror Jodie lämnar henne, strax efter att även modern gett sig av. Kvar är nioåriga Kya och hennes far. Varje dag spanar Kya längs vägen efter sin mamma, övertygad om att hon ska komma tillbaka. Men dagarna och månaderna går och långsamt tvingas Kya inse att hon är ensam kvar. En dag försvinner även hennes pappa utan ett ord. Kya lär sig leva av det naturen kan ge, kräftor och musslor som hon använder som bytesvaror i Jumpin´s affär. Jumpin’ och hans hustru Mabel är färgade och av det skälet lika impopulära bland byborna som Kya. Paret blir ett slags familj till Kya och de enda hon kan lita på i sin utsatta situation. Kya lever ett undanskymt liv från myndigheterna. Hon går inte i skolan, men blir expert på sin omgivning genom att iaktta och observera.

En dag när hon är 16 år träffar hon en kille när hon är ute med båten. Killen heter Tate och är en high school senior. Den sommaren tillbringar hon så mycket tid hon kan med Tate innan han ska fortsätta sina studier på college. Han tycks vara hennes själsfrände och är lika intresserad av träskmarkernas djur och natur som Kya är. De två blir förälskade och pratar om en framtid tillsammans. Tate lär henne läsa och hon upptäcker en helt ny värld tillsammans med honom. Han lovar att komma tillbaka på lovet, men bryter sitt löfte. I stället dyker Chase upp. En rikemansson som hon observerat på avstånd länge, avundsjuk på den gemenskap han och hans kompisgäng har tillsammans. Hon dras till honom och det liv han lever.

Jag älskade första delen av boken: Kyas uppväxt, hennes Mowgli-liknande tillvaro i träsket, vänskapen med Jumpin’, hur hon studerar människovärlden på avstånd, men lever i symbios med naturen. Naturskildringarna är helt fantastiska! Tillen början hackar läsningen lite på grund av dem. Det är flera ord jag får slå upp för att de återkommer hela tiden och jag stör mig på att inte förstå vad jag läser, (t. ex. heron = gråhäger) men sen lossnar det och jag tänker inte längre att jag läser på engelska. Det är en skön känsla och jag sveps med av en vacker, sorgesam, men också spännande berättelse. Den andra delen spårar ut lite och blir lite larvig och otrovärdig. Sen vänder det och jag gillar verkligen sista delen! På något sätt får jag vibbar av min all time favourite -bok, To Kill a Mockingbird. Men ojämnheten gör ändå att Where the Crawdads Sing inte får en fullpott i betyg, men en stark 4:a på Goodreads blir det! En fin debutroman!

Författare: Delia Owens
Titel: Where the Crawdads Sing
Förlag: G.P. Putnam´s Sons

 
 

Fransk deckare med överraskande slut

Svarta näckrosor Jag har läst med ögonen och öronen den här gången. Michel Bussis andra deckare på svenska, Svarta näckrosor, är en helt fristående berättelse som utspelar sig i Claude Monetland, det vill säga i den franska byn Giverny. Där hittas en man död i ån. Mannen, som heter Jérôme Morval är en stor konstkännare och en riktig kvinnotjusare. Kriminalinspektörerna Sérénac och Bénavide kallas till platsen och relativt snabbt kan det konstatera att mannen dött genom tre olika metoder: dränkning, ett kraftigt slag mot huvudet samt ett knivhugg. Var och en vore de tillräckliga för att ha ihjäl Morval. Övervåldet tyder på att gärningspersonen måste ha avskytt Morval och verkligen velat se honom död.

Svarta näckrosor kretsar kring tre kvinnor, vilka alla spelar en stor roll för utgången. Det är en gammal änka som bor i det som bland byborna går under namnet Häxans kvarn ung, en vacker lärarinna samt en konstbegåvad skolelev. Jag fastnar direkt efter det första inledande stycket:

”Tre kvinnor bodde i en by. Den första var elak, den andra var lögnaktig, den tredje var egoistisk. (…) De var inte heller i samma ålder. Inte alls. Den första var över åttio år och änka. Eller nästan. Den andra var trettiosex år och hade aldrig bedragit sin man. Än så länge. Den tredje var snart elva år och alla pojkarna i hennes skola ville vara ihop med henne. Den första var alltid klädd i svart, den andra gjorde sig vacker för sin älskade, den tredje hade håret i tofsar som flög i vinden.”

Och slutet! Det finns inget annat ord än magnifikt! Jag blir ordentligt överraskad och får läsa noggrant för att riktigt förstå det. När det faller på plats blir jag helt tagen. Nästan gåshud på armarna. Det är så snyggt!

Man får bortse från en hel del sunkinga, sexistiska yttranden från de manliga karaktärerna och från författaren själv, som till exempel är väldigt glad i att beskriva de kvinnliga karaktärernas utseenden och använder en del lustiga liknelser. Bland annat beskrivs ett par kvinnoben som att de har samma färg som en croissant… Det är helt enkelt en väldigt fransk deckare, på gott och ont ,men mest på gott. Här ryms en massa fina miljöbeskrivningar och Bussi utbildar oss läsare också i Claude Monets liv och leverne. Jag vill genast resa till Giverny och gå runt i den berömda trädgården!

Tidigare har jag också lyssnat på Michel Bussis första deckare på svenska, Trollsländan. Jag tyckte att den här var mycket bättre, men gillar verkligen hans sätt att berätta en historia. Det är ett ovanligt poetiskt språk, ibland med ett direkt tilltal till läsaren. I höst kommer den tredje boken ut på svenska. Titeln är Tiden dödar långsamt och berättelsen utspelar sig på Korsika. Den ser jag fram emot att läsa!

Författare: Michel Bussi
Titel: Svarta näckrosor
Förlag: Bokförlaget Polaris
Översättning: Christina Norrman

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 juni, 2019 i Barn, Böcker, Deckare, Sorg, Spänning, Vänskap

 

Osynligt sjuk: medan livet passerar

Book CoverFörfattarna Karin Alvtegen har tillsammans med Karin Thunberg skrivit boken Osynligt sjuk: medan livet passerar, som jag precis har läst ut. För sex år sen insjuknade Karin Alvtegen i sjukdomen ME/CFS vilket står för myalgisk encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrome. Det förstnämnda betyder muskelsmärta och inflammation i ryggmärg och hjärna. Kronisk trötthetssyndrom är ingen trötthet du kan vila dig pigg ifrån utan innebär en enorm utmattning. Experter inom området jämställer ME/CFS med hur du mår i de sista stadierna av cancer eller AIDS. Det är en sjukdom som knappt går att diagnosticera, i alla fall inte med evidens. I stället får läkaren utesluta en mängd andra tänkbara sjukdomar för att kunna ställa diagnosen. Det tar ofta många år och många olika mediciner och terapier. Inte heller går ME/CFS att bota. Ett fåtal individer har förvisso tillfrisknat, men de allra flesta blir så småningom bara sämre. Inte sällan väljer de att avsluta sina liv. Karin Alvtegen har också en sån back-up plan om hon blir permanent sängliggande och har såna smärtor som när det är som värst hela tiden. Om forskningen fortfarande inte lyckats hitta ett botemedel, om hon helt enkelt inte orkar mer, då har hon gett sig själv löftet att avsluta sitt liv.

Allt börjar med en vanlig influensa, som inte tycks vilja ge med sig. Karin är orimligt trött, får feber och hjärtproblem. Läkarna vill ha det till att hon är stressad och råder henne att motionera mer (vilket är direkt skadligt för personer med ME/CFS). De säger att hon är deprimerad och skriver ut ångestdämpande medicin och skickar henne på KBT-sessioner. KArin själv känner att något är fruktansvärt fel och vet att hon inte är deprimerad för det har hon varit tidigare, då när hennes bror dog i en olycka, och det kändes inte alls på samma sätt. Ändå är hon en tålig patient och finner sig i att pröva många olika åtgärder. Ingenting blir bättre, snarare tvärtom, och till slut får hon sin diagnos.

Hon berättar för författaren Karin Thunberg hur hela livet plötsligt förändras. Hur hon har fått anpassa sig helt efter sin sjukdom. Bra dagar kan hon fortfarande komma ut i rullstolen och äta lunch med sin livskamrat Micke. Men mycket handlar om att helt enkelt acceptera sina begränsningar och vara noggrann med vad hon väljer att lägga den lilla mängd energi som hon har på. Ska hon ringa sina söner, kanske hon inte kan duscha. Det är oerhört tung läsning, men mitt i allt det mörka skiner Karin Alvtegens humor och klokhet upp. Hon resonerar så tänkvärt om livet och döden. Jag skulle kunna stryka under en massa meningar, om det inte vore en biblioteksbok. Grymheten i sjukdomen går inte riktigt att greppa. Jag kan inte tänka mig någonting värre. På ett sätt är man ju levande död. Hur förhåller man sig till nåt sånt? Det är oerhört tung läsning, men mitt i allt det mörka skiner Karin Alvtegens humor och klokhet upp. Hon resonerar så tänkvärt om livet och döden. Jag skulle kunna stryka under en massa meningar, om det inte vore en biblioteksbok. Osynligt sjuk är en oerhört viktig bok. Det finns inte så mycket kunskap om sjukdomen i Sverige. Boken avlutas också med intervjuer med olika företrädare från sjukvård och forskning. Jag lär mig en massa!

Författare: Karin Alvtegen & Karin Thunberg
Titel: Osynligt sjuk: medan livet passerar
Förlag: Brombergs

 

I oxögat av Ida Andersen

Jag som väldigt sällan läser historiska romaner som utspelar sig före 1900, har verkligen sett fram emot att få läsa Ida Andersens roman I oxögat. Den utspelar sig i Ekeberga socken i Kosta, orten som jag faktiskt bott i en kort tid och nu jobbar i sen 10 år tillbaka och vida känd för sitt fina glasbruk. Glasbruket har faktiskt en särskild roll i den här boken. Det är framväxandet av detta på 1700-talet som får både trakten att utvecklas och som förändrar livsvillkoren för drängarna och pigorna, som tidigare inte kunnat välja något annat yrke i livet. Men allra först börjar det som så oftast med en förälskelse. Pigan Sissel har länge gått och trånat efter drängen Eskil och när det bjuds upp på dans på midsommarafton tar hon chansen. Kvällen slutar i älskog på en äng och efter det falnar Eskils intresse för Sissel. Men så upptäcker Sissel att hon är med barn. Eskil är förstås fadern och tar sitt ansvar genom att gifta sig med Sissel. Sissel är själaglad och tänker inte på hur hon sviker sin lillasyster, som också hade ett gott öga till Eskil. Tillsammans flyttar det unga paret in i en stuga som Eskil själv byggt. Han fick tomten i arv efter husbonden, vilket retade hans två söner gruvligt. Eskil är duktig med trähantverket och när två framåtsträvande herrar, Anders Koskull och Georg Bogislaus Staël von Holstein, kommer till trakten för att bygga ett glasbruk, håller Eskil sig framme och får anställning vid bygget. Under tiden som Eskil är med om att skapa förutsättningarna för det moderna Sveriges framväxt, stretar Sissel på hemma med småbarnen.

Att vara fattig i Småland på 1700-talet är ett oerhört hårt liv. Att läsa om Sissel och Eskils alla svårigheter, får mig att verkligen känna tacksamhet för att jag lever i den tid jag lever. Jag funderar mycket på hur mörkt det måste ha varit i deras lilla torp, särskilt innan Eskils sätter in oxögat. Att komma hem efter en lång arbetsdag till kyla och mörker, kanske med fuktiga kläder som aldrig torkar. Genast måste du ut och hämta spån och ved till värme och matlagning. Och så kylan. Att aldrig, i alla fall under en stor del av året, bli riktigt varm! Det är otroligt att så många ändå överlevde den här tiden.

Ida Andersen skriver liv i Sissel och Eskil och får mig också att inse hur lika vi fortfarande är våra förfäder. Vi kanske drömmer lite större, men kärleken och tryggheten är fortfarande det viktigaste. Inte heller är romanen tyngd av en massa fakta, även om berättelsen känns väl underbyggd av noggrann research. Här får Sissel och Eskil vara viktigast och det gör att jag som läsare verkligen känner med dem i alla deras med- och motgångar. Jag älskar också att boken till stor del är skriven på småländska. Jag hör min kära kollega C:s röst genom hela boken och det får mig också att känna en sällsam närhet till detta strävsamma par från 1700-talet. Litteraturen är fantastisk på så sätt! Jag blev väldigt förtjust i den här välskrivna och tankeväckande roman och hoppas att den finner många läsare. Det är den väl värd.

PS. På fredag ska jag gå på boksläppet för I oxögat på Smålands museum i Växjö! Så himla roligt!

Författare: Ida Andersen
Titel: I oxögat
Förlag: Bokförlaget Polaris

 

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 juni, 2019 i Böcker, Historisk roman, Kärlek, Rec.ex., Sorg, Vänskap

 

När orden inte räcker till

Pojke slukar universumDet här blogginlägget har jag gått och dragit på i nästan en månads tid. För hur kan jag skriva något som gör den här fantastiska romanen rättvisa? Är inte säker på att jag kan säga någonting om den som ens kommer i närheten av vad jag kände när jag läste den här boken. Vilken bok jag talar om? Årets bästa läsupplevelse! Det vill säga Pojke slukar universum av Trent Dalton. Boken som gjort succé runt om i världen och som delvis bygger på författaren Trent Daltons egen barndom, hans debutroman! Den är så makalöst bra att jag redan är sugen på att läsa om den!

Inledningsvis grep den inte alls tag i mig, det ska jag villigt erkänna. Jag kände en gnutta skepsis och tänkte att kanske har hyllningskören ändå fel den här gången. Vad var det som var så speciellt med detta? Men när vändningen väl kom, gjorde den det med besked och jag kunde nästan inte sluta läsa (vilket var extremt opassande eftersom jag var på weekendsemester med min käre Herr E)! Jag försökte berätta för min man vad som var så fantastiskt med boken, men märkte att vad jag än sa så lät det inte alls så lockande som jag önskade.  Hur pratar man om en bok som känns i hela kroppen när man läser? En bok som fascinerar, förbryllar och fångar läsaren i sin egna värld som både är verklig, men också ett slags fantasi? Jag gör väl ett försök, men lyckas jag inte få dig som läser detta att begripa att det här är något alldeles, alldeles extra, så har jag misslyckats.

Pojke slukar universum är en hjärtskärande coming-of-age-berättelse om 12-årige Eli som lever i en sjaskig förort till Brisbane där det finns mer droger än mat. Han bor i ett hus tillsammans med sin bror Gus som slutade prata den dagen deras riktige pappa stack. I stället skriver han meddelande med fingret i luften och iakttar omgivningen med en skarpsynt blick. Dessutom tycks han kunna förutspå framtiden. Hans mamma har en ny kille, som langar heroin, men som borde haft ett annat liv och vill alla väl. Elis bäste vän är en ökänd kriminell som heter Slim, men som paradoxalt nog också är den mest pålitlige vuxna personen runt Eli. Det är en cynisk och våldsam miljö för ett barn och Eli kämpar förtvivlat med att vara en god människa, vad det nu är, men omgivningen för det inte enkelt för honom. Han drömmer om att en dag arbeta som journalist och skriva om brott. När styvpappan plötsligt försvinner, blir situationen än mer desperat för Eli och han beslutar sig för att rädda sin mamma, samtidigt som han blir kär för första gången i sitt unga liv.

Pojke slukar universum är en roman som blandar alla möjliga genrer. Jag skulle kunna beskriva den som en kärleksroman, en uppväxtberättelse, en thriller, magisk realism eller en våldsam samhällsskildring och allting skulle vara lika rätt! Här ryms alla känslor och läsupplevelsen är en riktig berg-och-dalbana till åktur!

Trent Dalton är numera prisbelönt reporter på The Weekend Australian Magazine, men har tidigare varit redaktör för The Courier-Mail.

Författare: Trent Dalton
Titel: Pojke slukar universum
Förlag: HarperCollins
Översättning: Tove Hellbom

 

 

 

Bok- och vinklubben avhandlar svartsjukedrama

I onsdags var det dags igen för bok- och vinklubben att samlas på eminenta PM Tak! Boken som vi hade läst till den här gången var Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. Det var min vän L som valt den, kanske främst på grund av att den skulle skildra hur det är att ha sjukdomen endometrios. Jag var nyfiken på den eftersom den blivit så hyllad i (sociala) medier. Jag tror dock att tajmingen när jag läste boken – på en minisemester i Haag – inte var den allra bästa. Jag orkade liksom inte gotta ner mig i svartsjukeeländet tillräckligt, utan kände mer en stor irritation över bokens huvudperson Johanna (författaren själv?). Jag upplevde henne som extremt osäker och omogen, självcentrerad som man blir när man mår dåligt och oerhört enerverande. Att pojkvännen Emil bara stod ut med henne! Däremot får vi ge Emil en känga också. Hade han hanterat situationen med Nora korrekt från början, hade kanske inte svartsjukan blivit så dramatisk. Så helt oskyldig var han inte!

Min vän L menar att endometriosen är skickligt skildrad. Jag anar detta, men eftersom jag inte har några egna erfarenheter av denna vidriga sjukdom kan jag inte veta detta. Överhuvudtaget är det en välskriven roman och jag blir fascinerad av hur hon blandar svenskan med både danska och lite norska. Jag liksom hör texten i mitt huvud när jag läser och det gillar jag mycket! Svartsjukan är helt skoningslös och får Johanna att visa sina allra sämsta sidor. Även det görs mycket trovärdigt och vi erkänner villigt, både L och jag, att hade bara Internet funnits när vi var i 20-års åldern, hade vi säkert stalkat våra mäns ex. Samtidigt börjar Johanna närma sig 30 och hon känns därför väldigt omogen. Vi konstaterade dock att människor upplevs som unga väldigt länge idag, vilket i och för sig kan ha att göra med vår stigande ålder… 🙂 Lite glimtar av humor hittade vi också mitt i ältandet, tack för det! Jag gav i alla fall boken 3/5 i betyg, L gav den en fyra.

Författare: Johanna Frid
Titel: Nora eller Brinn Oslo brinn
Förlag: Ellerströms förlag

 

 

När himlen faller ner

När himlen faller nerJohan Ripås hade arbetat som utrikeskorrespondent i Afrika under många år och familjen hade precis bestämt sig för att förlänga kontraktet, när katastrofen inträffade. När himlen faller ner är hans berättelse om den här tiden. Yngste sonen hade varit hängig och blek under en tid. När sonen mage svullnade upp och han oväntat fick näsblod, förstod Johan Ripås att något var fruktansvärt fel och han bestämde sig för att uppsöka läkarvård för sonen. Efter undersökning och provtagning på sjukhuset, kom diagnosen leukemi och pojken lades in omedelbart. Behandling med bland annat nytt blod sattes in direkt och Johan Ripås fick lägga alla förmaningar om att man skulle se upp med blodtransfusioner i den delen av världen eftersom blodet inte kontrollerades lika noggrant som på västerländska sjukhus. Nu gällde det att skynda och inte låta värdefull tid gå förlorad.

Genast började också Johan Ripås ta itu med all planering inför hemresan till Sverige. Att de skulle stanna kvar i Sydafrika var otänkbart. På Astrid Lindgrens sjukhus i Stockholm har man en av världens bästa barncancervård och självklart var det där sonen skulle vårdas. Först kontaktade han sin arbetsgivare och förklarade läget, sedan SOS i Köpenhamn för att få vårdassistans på flyget hem. Sen jakten på en bostad med okej hyra nära skolor och sjukhus. Och sist men inte minst, att börja förbereda syskonen på ett helt annat liv än de blivit vana vid.

Johan Ripås framstår som otrolig rationell och förmodligen gick han på autopilot under en tid i början, annars förstår jag inte hur han orkade. Han tycks besitta en otrolig självbehärskning. Men å andra sidan, han hade ju egentligen inget val och kanske kändes det tryggt att ta kommando och styra upp det som gick att kontrollera. Många intressanta aspekter på skillnaderna mellan Sydafrika och Sverige lyfts fram i boken och oron över att kränka någon hur ändå viljan att få den bästa vården för sin dödssjuke son, överskuggar allt. Lyxen att faktiskt kunna välja det bästa när det verkligen gäller och att inte behöva underkasta sig utbudet på plats utan bara lämna när en krissituation uppstår. Någonstans i bokens sista kapitel nämner författaren något om att han skäms lite för hur han betett sig vid vissa tillfällen, men att han väljer att låta dessa situationer finnas kvar i berättelsen för att inte denna ska bli så tillrättalagd. Det är hedervärt och gör boken så mycket mer levande och uppriktig, även om jag tycker att han är ett under av självbehärskning och inte riktigt upplever att han är särskilt otrevlig mot omgivningen. Det är en läsvärd berättelse som väcker många tankar, men jag hade gärna sett att den brände till ännu mer. Texten är imponerande osentimental och väcker hopp om att det går att överleva en sådan hemsk sjukdom som cancer är. Kärleken till sitt barn lyser igenom allt det mörka. Det är förstås omöjligt att recensera en sådan här bok på ett rättvist sätt. Det svåra ämnet – en förälders värsta mardröm! – överskuggar det mesta.

Författare: Johan Ripås
Titel: När himlen faller ner
Förlag: Piratförlaget

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 april, 2019 i Böcker, Kärlek, Rec.ex., Sorg

 

Drömmigt om att hitta lyckan i livet

Drömmen runt hörnetDrömmen runt hörnet är den åttonde boken på svenska av Lucy Dillon. Jag har lyssnat på nästan alla och bara läst ett par stycken. Drömmen runt hörnet började jag att lyssna på, men så hade jag namnsdag och i vår familj firas dessa med namnsdagsbok, och då fick jag denna av herr E! Jag avbröt förstås lyssningen direkt och sjönk ner i texten istället.

Man kan säga att alla Lucy Dillons romaner följer en och samma mall. Det utspelar sig i Longhampton, en eller flera hundar finns alltid med samt en ung kvinna mitt i ett uppbrott, inte sällan på grund av dödsfall. Därför skulle man också kunna tro att det är rätt tråkigt att läsa dem, men inget kunde vara mer fel. Trots att de är banala och förutsägbara, är de helt underbara! Att läsa Lucy Dillon är som att simma i ljummet vatten fyllt av blomblad! En stunds verklighetsflykt som är så härligt, bara man inte överdoserar. Den här boken var precis vad jag behövde!

När kvinnan som Lorna vakar över på ålderdomshemmet dör, får Lorna ta hand om hennes ängsliga tax. Samtidigt bestämmer hon sig för att flytta till Longhampton och satsa på sin gamla dröm om ett konstgalleri. Hon har ärvt sitt stora konstintresse efter sin mamma som målade tavlor, men Lornas förra försök att uppfylla sin dröm i London slutade i ett ekonomiskt fiasko. Därför har hon bestämt sig. Detta är sista chansen och hon ska ge det ett år. Bär det inte sig efter det så ska hon göra någonting annat med sitt liv. Första utmaningen blir att övertyga stadens lokala kändis, konstnären Joyce Rothery, att ställa upp på ett publikt evenemang som ska locka besökare. Det går inte alls. Joyce har dragit sig undan offentligheten och kämpar med ålderdomens krämpor mot en hyresägare som vill vräka henne och bygga om hennes hus till semesterbostad. Men hon har en hund, borderterriern Bernhard, som hon inte längre orkar motionera så mycket som hunden behöver, vilket Lorna är snabb på att uppfatta. Under en hundpromenad träffar Lorna sin stora ungdomskärlek Sam, som liksom hon lämnat Londonlivet. Han mer motvilligt och bara på grund av att hans bror skadat sig och behöver hjälp att sköta familjegården. Trots att många år har gått och att Sam sårade Lorna djupt sista gången de sågs, så får han fortfarande hennes hjärta att slå dubbla slag när de ses. Samtidigt som hon retar ihjäl sig på hans överlägsna stil.

Ja, jag tror att du förstår vartåt det barkar, så att säga, så jag säger inte mer om handlingen nu. Läs den själv istället! 😉

Författare: Lucy Dillon
Titel: Drömmen runt hörnet
Förlag: Bokförlaget Forum

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 april, 2019 i Böcker, Feelgood, Kärlek, Sorg, Vänskap